Sommarens utomhusprojekt och lite till…

Det är ju sådär med livet, att det bara rullar på varesig man vill det eller inte. 🙂 Man får slänga sig efter klockan bäst man kan och försöka hålla uppe tempot.

Min främsta uppgift dessa dagar är att förse ungarna (och den hårt arbetande maken) med mat och omsorg. Daniels uppgift är att knega på med renovering och allehanda fix-och-trix utomhus. I sommar ska nämligen husets utsida ÄNTLIGEN få sig en rejäl omgång. Och det är minsann i grevens tid! Länge har vi lidit av husets bistra uppsyn, men vi har varit tvungna att prioritera andra projekt.

Följande moment ska utföras på husets utsida i sommar:

  • (Byta ut ytterdörren. Redan gjort. Förut var den brun.)
  • Ingången ska byggas om, trappan ska få ett bredare lägsta trappsteg med rundade kanter.
  • Ingången ska få ett nytt snyggare träräcke i vitt.
  • Balkongen ska byggas om och få ett snyggare träräcke i vitt.
  • Istället för plattor ska ingången omges av vit/ljus sten.
  • Alla detaljer på huset (fönsterfoder, stuprör etc.) ska bli vita.
  • Grunden ska målas granitgrå.
  • (Huset ska målas om. Detta kommer ske en annan sommar.)
  • Vi ska också fixa lite fint framför ingången, bygga små plattformar för krukor och växter m.m.

Vi köpte gården som ett renoveringsprojekt (Hur i helskotta tänkte man? Med småbarn och allt…) så vi hade många och stora planer för det! Men på senare tid har vi insett att den plats vi bor på inte är optimal för oss, så nu är vi mer inne på att bara fräscha upp huset så mycket vi kan med så enkla och billiga medel som möjligt, för sedan sälja och flytta vidare.

Lilla skruttan. <3 Den där blicken… Totalt opålitlig och UNDERBAR!!

Ett annat projekt som Daniel är igång med är detta: jordgubbs-terassen som vi kallar den. Här ska vi göra en enkel terass som ska kantas med alldeles ljuvliga jordgubbspyramider!! Vad tror ni om det? 🙂 (googlebilder som referens nedan)

Oh förresten!! Vi har blivit med robotgräsklippare, äntligen. 😀 Svärmor får hon heta, eftersom hon håller koll och snyggt omkring oss.

En annan utmärkt sak som vi har blivit tvungna att investera i är prylen nedan, någon slags rådjursskrämmare med ett fullständigt outhärdligt högpitchat ljud. Vi har nämligen testat det mesta under tidigare år med ytterst tvivelaktiga resultat.

Först började vi med att hänga upp glansiga papper vid utvalda ställen. De skulle uppenbarligen ha en skrämmande effekt på rådjuren sades det. Nä, inte då! Tvärtom, ett av papperna såg så inbjudande ut att det blev halvätet. Vete katten vilket djur som hade tagit sig oanade friheter, men det kan inte ha landat skönt i magen. Sedan gick vi över till att täcka blommor och buskar med granris. Det ska väl riva rejält i halsen, tänker man. Nja, kanske. Men inte tillräckligt. För blommorna gnagdes det på ändå. Då började vi hälla guldvatten och andra omtalade vätskor över härligheten, men det hjälpte inte ett dugg. Vi köpte lampor och satte upp på olika ställen i trädgården. Den enda nytta de gjorde var att lysa upp området så att rådjuren och älgarna lättare kunde leta upp de mumsigaste plantorna. NU kör vi på ultraljud, eller vad fasen det nu heter. Håll tummarna för att det är fler varelser än vi människor som kreverar av ljudet.

Här hade vi tänkt att ha en härlig uteplats, med stenplattor och utegrill. Men för tillfälle är det barnens leksaker som har beslagtagit området och det finns ingen som helst möjlighet att bestrida det.

Skönt med grönt!

Paradisäpple till vänster och syren närmast kameran.
Pioner som knoppas.

Sen finns det visst andra delar i trädgården som verkligen inte blomstrar. Här har vi Gösta (döpt av mig), köpt förra året, som kilade vidare till grönare ängar någon gång nu under den hårda vintern. Vi borde ha förstått att en zon 2 växt in skulle överleva hos oss (zon 4), kan man ju tycka… 🙂

Dags för kvällsmat. Kram på er!!

En smygtitt på skärmen

Jag känner att jag måste skriva ett inlägg här nu. Det har ju varit glest med inlägg senaste veckorna av förklarliga skäl.

Men jag har suttit hela dagen (åja, den tid som blir över mellan barnspringet) med bilderna från min gravidfotografering. Jag försöker jobba med nya overlays-tekniker. Det är ett oreda att lära sig. 😀 Jag är lite besviken på fotograferingen överlag eftersom jag inte fick till ett bra ljus mot ansiktet på hälften av alla bilder, så jag slängde många rakt av. Men denna som jag jobbar med här tycker jag faktisk blev riktigt fint!

Snart hoppas jag kunna visa slutresultatet… Klockan är 22.00 och jag bör väl vara färdig om 2 timmar… Hej och hå så länge! =)

Gravidfotografering – behind the scene

Här står jag i min stökiga hemmastudio (barnens lekkök syns), redo för att föreviga min stora mage. Här är jag i vecka 40!

Jag har två projekt som jag har slitit med denna vecka, det ena är att redigera bilder från min gravidfotning och det andra är att rensa massor, massor av material på min dator och mina hårddiskar.

Det blir ofta sådär för mig att jag bara jobbar på och fyller datorn med mer och mer och mer och så tillslut händer det som inte får hända, datorn blir överfull, går på högvarv och håller på att krascha. Jag har kraschat så många datorer genom åren att jag nu har lärt mig att ta de här error-popup fönstren på allvar. Datorn började strula i måndags och sedan dess har jag ägnat otaliga timmar åt att städa och säkerhetskopiera material. Jag har 8 hårddiskar och knappt någon aning om vad som ligger var, haha, så det är ett tidskrävande projekt.

Nä alltså, det här är inte bilderna som ska redigeras. Dessa är bara tagna för att ha lite BTS för insta story. 🙂 Jag fotade mig själv i två outfits, först bilder där jag är svartklädd (svart klänning och kavaj) mot en svart bakgrund… hmm, vi får se om de bilderna ens blir användbara. Jag tänkte väl inte jättelångt där, men hade ingen annan bra bakgrund att tillgå… :S Och sedan fotade jag mig med väldigt riktat ljus och i övrigt nersläckt, i vit klänning. Jag har en väldigt specifik idé med den fotningen, dels att ljuset bara ska lysa upp fram och bak och ingenting på sidorna, och så att kjolen ska fladdra nära framför kameran. Jag ska visa er sedan! 🙂 Jag är superspänd på resultatet.

Oh himmel vilka stirriga ögon jag fick! 😀

Nu ska jag jobba färdigt med plåtningsbilderna så hoppas jag att de landar på instagram och bloggen någon gång under helgen. Fin helg önskas till er!! Vi hörs senare…

Kategori:
Okategoriserade

Nya foto-prylar till min samling

Det är lustigt hur saker och ting kan arta sig, eller urarta sig. 🙂 När jag sa upp mig för 1,5 år sedan så tänkte jag att jag skulle satsa på musiken och övrigt konstskapande och driva sociala medier vid sidan av. Fotningen var bara en del i att vara närvarande på nätet. Nu, 1,5 år senare har fotograferandet blivit en jättestor del av min vardag och jag tänker mer och mer att jag vill arbeta professionellt som fotograf. Musiken kommer att komma också, men än så länge har jag inte råd till den utrustning som krävs för att börja med det. Fotograferandet får bli vad jag fokuserar på just nu.

Det finns många prylar som jag behöver införskaffa för att kunna ta mitt fotograferande från privat till officiell nivå. Förra veckan köpte jag på mig två nya ting som jag länge har väntat på; ett utomordentligt kolfiberstativ (finns att köpa på objektivtest.se för 4 690:-) och ett svart backdrop (finns att köpa på scandinaviaphoto.se för 699:-).

Mitt nya fiberkolstativ!

Jag förtjänar det, det ska var och en veta. Ack, vad jag har kämpat!!! Jag har länge fått nöja mig med ett opålitligt, rangligt plastskämt till stativ – som vinglar i blåsten, skakar vid beröring och lutar under tagning. Ibland när jag har försökt att fota i stormigt förhållande, högt uppe t.ex. på en sten, så har den i det närmaste börjat lyfta och pinna iväg på sina stolpiga ben. Och om det är så väl att den håller sig på plats så får man istället räkna med att börja fotograferandet i lodrätt stående ställning för att avsluta i sisådär 90 graders lutning. Oerhört påfrestande för nacken!

Den här nya magiska prylen däremot, som krävde mig på mina sista sparpengar, ska klara stå pall mot de hårdaste ryska väderförhållanden. Dessutom är den enkel att bära runt på och framför allt (vilket var vad jag sökte särskilt efter!) så behärskar den att låta kameran fota på väldigt låga nivåer (grodperspektiv). Man vänder bara mittenstaven upp och ner och vips så kan man fota uppochner eller hur man behagar! 🙂 En fantastisk pryl detta!!! Och vacker som ett barn.

Vacker som ett barn.

Jag har inga backdrops utan brukar få nöja mig med min vita vägg och några hemsnickrade träplank, men nu gjorde jag slag av saken och beställde hem en svart backdrop i bomull. Ostruken och slafsigt tillfälligt upphängd på bilden under. Jag använde den vid min gravidfotografering! Som jag ska presentera i nästa inlägg. (Jag har inte fått in bilderna på rätt ställe än.)

Fotat med mobilen. Mitt nya backdrop slafsigt tillfälligt upphängd.

Utrustning jag vill äga som fotograf

Nu ska vi se vad jag har och kan checka av, och vad jag fortfarande måste spara ihop till…

Det är minsann inte billigt att äga fotografutrustning. Jag har hittills lagt ungefär 80 000:- på härligheten. Nu börjar det sina i kassan, som sagt…

Detta har jag:

  • Kamerahus Canon 5D mark ii
  • Canon EOS M50
  • Drönare Mavic Pro 2
  • Objektiv: fast 50 + vidvinkel zoom 17-35 + Canon EF 24-105/4L IS USM
  • Gimbal med dubbelhandtag
  • Gimbal till mobil / selfiestick
  • Flatlaystativ
  • Sirui kolfiberstativ
  • Två set studiolampor för video (2 paraplyer och 2 softboxar)
  • Ett set studioblixtar (2 softboxar)
  • Ledgo LED videobelysning med olika temperaturer
  • Svart backdrop (i bomull)
  • Green screen
  • Olika underlag

Detta vill jag ha:

  • Ny kamerahus Canon EOS R (R5 eller R6 hade ju varit drömmen!!!)
  • Objektiv: fast 35mm + tilt/shift objektiv
  • Backdrops: beige, grå, vinröd, flammig mörkbrun
  • Reflexskärmstativ
  • Rullupphängningssystem & Vinylbakgrunder
  • Ritplatta till datorn (för att kunna jobba lättare i photoshop)
  • Datorstativ (så att jag kan fota med kameran i kopplad)
  • Extern kalibrering till skärm

Jag kan knappt bärga mig tills jag har råd att köpa ett nytt kamerahus!!! Det är nästa materiella milstolpe. Det jag har nu är inte helt pålitligt och har problem med att kommunicera med blixtarna vid studiofotning.

Nu dags för lite käk! 🙂 Ta hand om er, mina vänner! <3

Bebisbubbla – Första dagarna hemma

Dessa dagar går framåt i sakta mak… Jag har fullt sjå att landa i nya rollen som trebarnsmorsa.

Bara fotat med mobil.

Den dagliga vården

Ja eller… någon större skillnad är det ju egentligen inte (ännu). Lillan sover mest hela dagarna och däremellan ska hon äta ett par hundra gånger (känns det som) och bytas på varannan, var tredje timma. Svårare än så är det ju inte. 🙂 (Och givetvis upplever alla mammor det här olika och bebisar fungerar olika, för vissa är det en enorm omställning.)

Jag har aldrig tyckt att det är jobbigt att ha en nyfödd hemma. Jag tar det med ro. Jag är lättväckt, så hon behöver aldrig skrika om nätterna för att få uppmärksamhet, utan jag känner på mig när hon är hungrig och då vaknar jag och ammar henne liggandes utan att gå upp. Och sen somnar vi båda om direkt, ibland somnar jag innan hon ens har ammat färdigt. Hon sover alltså i min och Daniels säng. Så Daniel behöver aldrig vakna. (Samsovning är ju något att vara lite försiktig med när de är så här små, men vi har prövat olika sovmodeller med barnen och kommit fram till att det fungerar bäst för oss. Jag är så väldigt försiktig när jag sover och rör mig knappt en millimeter, så det är inga problem att ha henne bredvid mitt huvud.)

På dagarna sitter jag väldigt mycket med henne i famnen och jobbar eller skriver. Hon skriker sällan och stör ingen. Bebislivet är därför tämligen enkelt för oss. Däremot de andra två kräver sin fulla portion av uppmärksamhet. 😀

Så här sitter jag just nu och bloggar! 😀 <3

Hur reagerade storasyskonen?

De var så stolta att de höll på att spricka när hon kom hem. Båda två skulle hålla i babyskyddet tillsammans med pappa. De kämpade och bar, hela vägen från sjukhuset till bilen och sedan från bilen in i vårt hus. Och sedan var det slagsmål om vem som skulle få sitta vid hennes sida.

Eliah tar det hela med ro ändå och nöjer sig med att då och då krypa upp bredvid Angeline och be mig om att få hålla henne. “Hon är min bebis!” säger han då och klappar henne ömt på huvudet och kinderna.

Celina däremot är både beskyddande och lite ha-galen. Hon vill helst vara vid lillans sida hela dagarna, hålla henne, krama henne, kyssa henne, klämma på henne, undersöka henne, prata med henne, sjunga för henne, hjälpa mamma med påklädning och blöjbyte. Helst vill hon ÄGA henne. Så fort Eliah dyker upp vid Angelines sida är Celina direkt på plats för att försvara lillan och skydda sitt “revir”. “Nej, du får inte röra henne!! Hon är MIN lillasyster.”

Jag har förresten tänkt att ta tillfället i akt och öva mig på nyföddsfotograferingar nu, när jag har min egen lilla bebismodell. 🙂 Det ska bli spännande! Jag har planerat in fotograferingen på måndag. Nu idag kommer mina föräldrar för att hälsa på och känna på de små fingrarna och det luddiga håret. <3

Hoppas att ni har en fin vecka allihop!

Så föddes vår Angeline

Mobilbild, men jag tyckte den blev väldigt söt.

Hej på er vänner! <3 Nu är jag åter tillbaka i den dagliga jäkten och jag har min prinsessa i mina armar.

Jag brukar aldrig dela med mig av någon smaskigt detaljerad förlossningsberättelse utan föredrar att bara ge en kort och koncis uppdatering. (Ungefär på denna nivå! Celinas födelse.) Mycket på grund av att mina upplevelser inte har varit särskilt upplyftande och inspirerande för andra att läsa om.

Denna gång tänkte jag ändå göra en kraftansträngning och vara nåååågot mer frikostig än vanligt. 🙂 Och ett litet obs, alla bilder är tagna med mobilen. Jag bemödade mig inte att släpa med min systemkamera till detta äventyr.

Jag blev igångsatt, precis som tidigare gånger. Av flera anledningar.

Min första förlossning blev igångsatt på grund av överburenhet (16 dagar över tiden – k a t a s t r o f!!! Aldrig mer.) Förlossningen var en fruktansvärd upplevelse, resulterade i alldeles för mycket skador och blodförlust. Jag fick gå i samtal efteråt och man föreslog att ett eventuellt nästa barn skulle förlösas med kejsarsnitt eftersom risk för stora skador ökar när det redan har skett en gång.

Något kejsarsnitt ville jag dock inte veta av då jag är minst lika rädd för det, utan tog risken med Celina. Jag blev då igångsatt på grund av förlossningsrädsla, fick stöd av aurora-barnmorska och man hade stenkoll på mig. Förloppet pågick i två dagar och slutade med en katastrofsnabb förlossning där jag knappt hann in på förlossningsrummet förrän hon var född. Jag var rädd och hade bett om alla smärtlindringar som kunde fås. 🙂 Men jag hann inte få en enda, utom lustgas. Lustgasen hann jag knappt få över näsan innan allt var över och ännu mindre hann jag få någon chans att lära mig att använda den rätt. Så istället andades jag i den hela tiden och var totalt frånvarande och nerdrogad de sista minuterna. Inga stora skador, men återigen en okontrollerad och mentalt läskig upplevelse. Men den gick ju bra ändå och vi mådde båda bra efteråt.

Spöket och ett litet knyte.

(Hehe, ja, jag kände mig just så likblek som jag ser ut!) Denna gång rubricerades orsaken till igångsättningen “mycket snabba förlossningar”. Och jag antar att Angeline kände sig manad att leva upp till det, för denna gången gick det – om möjligt – ÄNNU snabbare. (Och då syftar jag inte på själva igångsättningen, utan när värkarbetet väl har satt igång.)


Förlossningsberättelse – Att föda med induktion

Dag ett. Jag hade fått tid hos obstretikläkare 9.30 på morgonen, så där infann jag mig. Nervös som en körskole-elev med ett krampaktigt tio-i-två-grepp. Jag ville så gärna att de skulle sätta igång mig samma dag, men jag visste att allt berodde på hur mycket trafik det var inne på förlossningen.

Daniel satt tålmodigt kvar i bilen och inväntade vidare instruktioner. (Nu under coronatider så får herrarna bara vara med under själva förlossningen, varken innan vid undersökningar eller efter på BB.)

Jag träffade en hurtig läkare som undersökte och gjorde ett ultraljud. Hon förklarade att barnet var piggt och kry, att min kropp inte var det minsta igång. (Vilket jag redan var förberedd på, för det är den aldrig. Utan igångsättning skulle jag nog stolpa runt som gravid ett helt halvår till. Alldeles, alldeles säkert.) Läkaren förklarade att igångsättning måste ske med cytotec eller ballong. Och hon föreslog en start med cytotec.

Läkaren ringde upp förlossningen och undrade om de hade plats för stackars mig. Det hade de inte. Och inte imorgon heller eller resten av veckan, för den delen. Det är uppenbarligen många som vill föda just nu, konstaterade läkaren. Mitt hjärta och mod sjönk i botten. Jag skulle alltså behöva vänta en hel vecka till?? Jag satt där tyst och försökte hålla tillbaka gråten och paniken.

Läkaren var en empatisk själ och noterade min uppgivna och oroliga uppsyn. Hon konstaterade högljutt att eftersom det var minst lika fullt på förlossningen även imorgon och resten av veckan så kunde de lika gärna ta in mig idag. Hurra!!!

Jag förvisades in i ett tillhörande rum och kopplades upp mot en CTG-apparat. Där fick jag sitta i goda 20 minuter, titta in i väggen och höra bebisens gulliga hjärta, tingi dong, tingi dong. Jag var bara lycklig över att bli mottagen, så att jag kunde få detta lidande överstökat.

På förlossningsavdelningen – nu bär de av!

CTG:n var färdig och överstökad. Apparaten bockade av att allt stod rätt till och puttrade ut en lång graf på papper över hjärtats aktivitet. Jag leddes in på förlossningsavdelningen, i en av de där förberedelse-rummen som man får leva och vistas i tills förlossningen är igång på riktigt. Jag bonade in mig och Daniel fick äntligen joina.

Jag svepte första koppen cytotec ungefär klockan 12.00 och fick dricka en shot varannan timma därefter. 10 ml de två första gångerna, 20 ml resten.

Jag beordrades ut på en promenadtur, så jag och Daniel irrade runt på stan i ett par halvtimmar tills det inte var roligt längre. Resten av dagen ägnade jag åt att läsa, äta kex och beklaga mig. Allt i sedvanlig ordning. Några värkar? Nja… jag skulle nog snarare kalla dem för sammandragningar. Inte särskilt onda eller effektiva. De blev lite ondare mot kvällen. Men jag mådde prima får jag väl ändå säga.

Klockan sprang iväg, mörkret sänkte sig över tillvaron och personalen hann bytas ett flertal gånger. Klockan 01.00 på natten/morgonen gav jag efter och önskade att få sova. Barnmorskan stack mig med två sprutor i vänstra låret, en morfin och en för att få livmodern att lugna sig så jag kunde få sova, och så fick jag sluka en sömntablett. Sprutorna var ondare än jag minns dem och där och då bestämde jag mig för att inte ta dem nästa gång, om det blir en nästa gång. Daniel hade tuppat av på tältsängen bredvid mig innan jag ens hann borsta färdigt mina tänder.

Men som väntat kunde jag inte sova. För mycket karusell i hjärnkontoret. Klockan 4.00 på natten var uppgivenheten och frustrationen total. Jag var orolig att jag inte skulle orka nästa dag om jag inte fick sova. Jag hade ju bara sovit 6 timmar natten innan. Och så nu detta – inte kunna sova alls. Typiskt mig att inte få ordning på min sömn! 🙁 En undersköterska kom kl. 4.30 och jag fick mer sömntabletter.

“Snälla låt mig inte bli väckt för tidigt!” bad jag, eftersom jag inte skulle hinna få så många timmar. “Nejdå, jag ska vidarebefordra att du inte vill bli väckt utan att du själv får ringa på oss när du är vaken!” lovad den snälla sköterskan. Jag kan inte påstå att sömnmedicinen fungerade något vidare på mig, men någon timmas slumrande lyckades jag iaf få.

Igångsättning dag två – nya tag!

Klockan 8.00 stormade en barnmorska in och ville leverera en ny shot med cytotec. Min önskan om att få sova färdigt var spårlöst försvunnen. Suck! Ungefär 3 h hade jag hunnit skramla ihop den natten. Tror ni att jag såg fram emot en kämpig förlossning med den vetenskapen i åtanke? Nej och åter nej. Jag började bli väldigt orolig och undrade hur jag skulle orka dagen.

Lyckligtvis (eller olyckligtvis, beroende på hur man ser det) var det som om nattens sprutor hade fått värkarbetet att backa lite och börja om. Så jag hade inte särskilt ont alls under förmiddagen och kunde slumra en 2-3 timmar till. Framåt eftermiddagen började värkarna bli mer regelbundna. Klockan 21.00 började det göra ont och jag fick andas mig igenom dem.

Kan en långsam igångsättning sluta i total stress? Jodå!

Eftersom förra förlossningen gick till på precis samma sätt – den var segstartad men avslutade med en spurt – så var jag på min vakt denna gång. “Jag tror att det börjar hända något nu!” Sa jag till barnmorskan. “Det kan gå fort nu!” Barnmorskan log. “Din kropp är inte ens igång än. Du behöver inte oroa dig.” Jag undrade om man inte kunde ta hål på fosterhinnorna, men barnmorskan förklarade att det inte var möjligt ännu. I princip hade ingenting hänt på 1,5 dygn.

Jag kände mig inte särskilt missmodig, för jag visste att hon hade fel. Det var definitivt igång. När jag säger att jag har ont, då är det PÅ GÅNG. Punkt.

En timma senare hade personalbyte skett och en ny kvinna kom in för att presentera sig. Hon var äldre och hade en varm röst. Under tiden som hon presenterade sig gick vattnet, haha. Och jag visste att nu var det bråttom! Hej och hå!

Jag vill ha epidural omgående, bönade jag och bad. Inte för att jag egentligen tyckte att jag inte kunde uthärda värkarna utan i förebyggande syfte. Förra gången gick det från uthärdligt till totalt outhärdligt på bara några (åtminstone upplevda) sekunder. Barnmorskan tyckte nog att det var alldeles för tidigt och förklarade för mig att läkaren var upptagna med andra som redan hade “kommit igång”. Men hon lyssnade ändå på mig när jag betonade att så här var det förra gången också och att det kan gå väldigt snabbt plötsligt. “Okej, jag börjar förbereda för epidural nu!” medgav hon, tog tag i min vänstra hand och började trixa med sprutor, tunna rör och bandage.

23.00. Nu måste jag in i ett förlossningsrum, sa jag och kände mig lite stressad och orolig. Barnmorskan lyssnade på mig, ringde på narkosläkaren och körde iväg mig. Väl på plats fick jag öva upp mina dammiga använda-lustgas-förmågor, och jag var exakt lika usel på det denna gång som tidigare. Jag lär mig aldrig att känna av värkarna i tid, kastar mig på lustgasen när det redan är för sen och kvider mig sedan igenom hela värken utan att känna mig det minsta bedövad. Och när värken väl är över så slår lustgasen till ordentligt och yrar mig igenom pausen till nästa värk, då jag åter igen hoppar på tåget försent. Helt hopplöst!!!! 🙁


Slutspurten

23.30 Värkarna var outhärdliga, det kändes som om jag gick in i någon slags medvetslöshet under varje värk. Kunde inte röra mig, tänka, andas. Och i pauserna hann jag hinna bli frustrerad över att narkosläkaren inte var på plats redan. 23.40 spatserade hon in i rummet och undrade hur det stod till. Hon stökade runt i kanske 10 min för att förbereda det hela och precis när hon skulle hugga nålen i min rygg förklarade jag för Daniel att bebisen nog är här snart. Och jag hörde i periferin hur läkaren diskuterade med barnmorskan om det ens var lönt att ge mig någon epidural. Den värkar ju ändå inte vid utdrivningsskedet. Men jag protesterade och ville bestämt ha den.

“Det tar ungefär 20 min innan den värkar!” förklarade narkosläkaren. Uhhhh… hur ska jag hålla ut så länge till, undrade jag. Lustgasen fungerade inte ett dugg och jag hade faktiskt börjat strunta i att använda den. Värkarna var lika outhärdliga ändå och lustgasen gjorde mig bara förvirrad.

Första hemfärden

20 minuter senare och precis när epiduralen började slå till var det dags att runda av, så att säga. Ett par minuter efteråt (00:20) var Angeline född, på en dryg krystvärk. I journalen står det; extremt snabb förlossning. Från 2 cm till att barnet är fött på en halvtimma. Antal stygn blev två. Det kunde förstås ha varit värre! Och personalen var fantastisk. <3

Är det hemskt att bli igångsatt? Nej, jag tycker inte att just den biten är det jobbiga. Jag föredrar kontroll framför överraskning och vill hellre kämpa ett längre tag än att vänta dag ut och dag in på att något ska hända. Men varje kvinna har så otroligt olika upplevelser av att bli igångsatt. 🙂

På BB

Angeline var frisk och kry på alla sätt och vis. Vägde 3500 gram och var 49 cm lång. Jag och Daniel bjöds på gratulationssmörgåsar och fick mysa med henne i nästan två timmar innan jag och lillan kördes i rullstol till BB. Daniel fick åka hem till barnen (som var med mormor). Jag ville åka hem nästa dag, men Angeline hade ett blåsljud på hjärtat så vi var tvungna att stanna ett dygn till. Blåsljudet var borta följande dag och vi kunde äntligen åka hem!

Och jag tror att jag avslutar berättelsen där och fortsätter med syskonens reaktioner en annan dag! 🙂

Har du också blivit igångsatt någon gång och hur var din upplevelse? Någon som har fött under coronatiden och hur upplevde du det? Dela gärna med er av era erfarenheter! 😀

Skam den som ger sig!!

Den här helgen var en given utomhushelg. Förra helgen var så kall att barnen behövde ha på sig overall, men idag var det 15 grader utomhus och vi har sprungit ut och in ur huset utan jacka.

Lilla fialotta…

Ja, ni som har följt min blogg en längre tid vet ju att vi inte har haft tur med vårt växthus. Vi köpte det i en tid då vi behövde dra in på utgifterna och kvalitén var väl inte den bästa. (Förra årets knorrande läses här!)

Den skrumpnade ganska omgående, en del i taget… Först blev stommen skev i en vindpust och vi fick stötta upp hela kalaset med ett träbygge, sedan blåste dörren sönder och nu i år rök majoriteten av fönstren i förra veckans storm. Så nu måste vi ersätta dem också. Egentligen har vi alltså ersätt allting och byggt ett eget växthus. Så det var ju fullkomligt onödigt att köpa något från första början!

Daniel ger inte upp.

Jag har inte velat ha ett mjukplastväxthus eftersom jag är lite petig med estetiken. “Vi drar plast över hela skiten!” Har Daniel länge tyckt. Två år och åtskilliga stormar efteråt har jag nu böjt mig för fakta och gått med på det.

Synd på en så fin och välgjord timmergrund, dock. Tycker jag. Att trona verket med plast. Jaja.. huvudsaken att funktionen är intakt.

Nu är vi redo att översålla bygget med grönsaker och blommor. Det ska bli trevligt!

På tal om ljuvliga ting så är det bara en tidsfråga innan vår familj utökas från antal fyra till fem. Så om jag är frånvarande så beror det på det. 🙂 Kram på er!

Det har stormat både här och där

Här står hon, min lilla goa tjej, med en alldeles för foglig uppsyn! Den uppsynen går inte att lita på. 😀 Det är då man vet att nått bus snart kommer att hända.

Häromdagen välte hon ut en kanna hallon- och blåbärsmoothie på våra träpallar för att sedan kladda runt med det så mycket hon orkade och den intensiva rosa missfärgningen som uppstod i träet kan jag tala om inte går bort av vatten och såpa eller diverse frätande vätskor. Det blir till att köpa nya pallar, alternativt jobba med slip och målafärg. Och nej, jag tog inte kort. Sådant sker var och varannan dag, så det är inget jag lägger något större vikt vid att försöka bevara som minne för omvärlden.

Här är en annan filur i vår trädgård som också ser väldigt foglig ut, men som till skillnad mot tösen min faktiskt ÄR det! Världens snällaste lilla pålle är detta och gammal som kyrkan är han. Varje år tror jag att han inte ska överleva nästa vår, men han håller sig stadigt. (Och ja, han står på vår mark eftersom vi lånar ut den åt grannarna.)

Vi har den ynnesten att ha hästintresserade grannar som förgyller vår utsikt från fönster och trädgård med välskapta pållar i alla storlekar och modeller. Jag och Daniel har också ett hästintresse, som jag har nämnt tidigare, men just nu ligger det på is till förmån för familjelivet, som kräver all vår tid och uppmärksamhet.

Men om ni liksom jag gillar att läsa succehistorier om folk som lär sig nya färdigheter (t.ex. ridning!) så bör ni ABSOLUT INTE kolla in min gamla hästblogg. Däremot om ni roas av att läsa om nederlag, pinsamheter och motgångar så kan ni ta er en titt! Jag presenterar den så välvilligt här. Jodå, jodå… 🙂 Det är okej att bli skrattad åt ibland. (Bloggen “Capriole” – vilket förresten är namnet på en av de svåraste konstformer en häst kan genomföra!)

Jag gjorde en häftig och galen resa iaf… som tog abrupt slut när barnen blev för många och stökiga.

Åh.. ser ni.. hur träden knoppas och snart kommer att ge blommor och frukt!! Ovan är ett japanskt körsbärsträd och nedan vit persika som står i vår växthus.

Vanställd av en stormig natt

Tillbaka till ämnet. Barnen är så livliga nuförtiden och med min stora mage är det svårare än någonsin att hålla koll på dem. Pga. covid och Eliahs asma så är de ofta hemma från förskolan. Nu har jag vabbat 2 veckor i sträck och det är hemskt jobbigt med två småttingar och bara en vecka kvar till BF. Tungt och ont, jag har foglossning och varenda lem värker. (Ursäkta klagosången!)

Så Daniel kom på den geniala lösningen att vi skulle införskaffa en sån här apparat (nedan!). Den skulle barnen säkert låta sig underhållas av timma efter timma i all oändlighet, inbillade vi oss.

Och visst hoppade de glatt och länge den första gången eller de första, men nu är det inte lika roligt längre. Vi har haft studsmattan i snart 2 veckor och förra veckan under natten kom stormen och sög sig fast i den så att den dundrade iväg och upp in i ett träd (hur det nu gick till). Så nu är den redan trasig längst uppe som ni ser. Så gick det med det…. :// Även växthusets fönster har blåst sönder. Det var en aggressiv stormnatt. 🙁

Och jag som argumenterade med Daniel om att en säkerhetsförankning till studsmattan då rakt inte var nödvändigt, så tung och stadig som den är. Jag menar, om jag knappt kan rucka på den, hur ska då vinden kunna göra det? Uppenbarligen saknar jag en och två kunskaper om naturens krafter. Daniel hade förstås rätt. Vi borde ha förankrat den.

Nu ska jag ha något att äta, känner jag.

Kram på er!

Polera porslin med tandkräm

Jomen att… Ett husmorstips så här på morgonkvisten får jag väl bjuda på. För detta tips har jag nyligen testat och det fungerade ju verkligen UTMÄRKT… (eller?) :S

Här nedan har vi en av våra tallrikar hemma som var så fin och vit och ljuvlig när vi köpte den, men som nu två år efteråt ser ut som ett slagfält. Enligt experters utlåtande ska såna tallrikar gnuggas med VIT tandkräm – så ska alla repor försvinna spårlöst.

Jag gnuggade tallriken intensivt i 5 min, enligt konstens alla regler. Här nedan ser ni resultatet. Voila! SOM NY!!!!?? ELLER??? 🙂

EFTER

Nej. Knappast… Jag var besviken och först kunde jag inte ens se någon skillnad.

Sedan, när jag gick tillbaka och tittade på förebilden i kameran så såg jag att en liten smula bättring har blivit trots allt. Reporna var värre förut.

INNAN

Rekommenderar jag metoden? Mjo, för all del. Den lilla skillnad som sker är ju trevlig.

Betyg: 2/5 toast.

Lycka till med era porslin! Kanske lyckas ni bättre. 🙂

Ta våren till bordet och skapa fest

Jag gillar pastell till påsk och vår…

FLAT LAY – enkelt och bekvämt för ögat

Oohh… Jag älskar att duka vackert. Dukningen ovan var väl ungefär planen till påsken, ett ägg i en servett sådär och lite blommor omkring. (Det blir minst lika fint att använda till midsommarfesten och bara ta bort ägget!) Men gick det för sig med små barn? Njaa.. nej, egentligen var jag och Daniel rörande överens, redan innan, att sådana arrangemang minsann får vänta tills de antingen är äldre eller vi har annat folk på besök som kan förstå att uppskatta det. 🙂

Barnen är fortfarande i det stadiet att de gärna krossar porslin, balanserar glas på huvudena och tuggar i sig blommor och övrig dekoration. Möjligtvis en aning överdrift (låter som om jag pratar om hungrigt boskap), men inte helt orimligt heller. 😛 De kan få för sig det mesta, de små goa monsterna. Så plastmuggar och vanligt dödligt porslin är alltid att föredra på deras bord.

Alltså fick jag nöja mig med att sväva ut i dukning framför kameran och passade på att öva mig på flat lay fotografering. Jag gillar tekniken och jag gillar att få styla till det, det går helt i linje med mitt omättbara behov av att få vara kreativ. Jag vill inte bara fota rakt upp och ner. Jag vill SKAPA motivet först helst. Fast iofs är det trevligt med variation… 🙂

Behind the scen

Så här simpelt kan det se ut när jag fotar. Inte så avancerat med andra ord. 🙂 Det gäller bara att hitta rätt rekvisita och se hur det gör sig bäst på bild, och så river man av några foton och så är det klart.

FINE ART – den ultimata fotodrömmen

Värre kommer det att bli när jag ska börja med fine art… Hej och hå!!! 🙂 Då kommer projekten bli mer avancerade och det ser jag fram emot. Men jag behöver en bättre kamera för det och lite mer kött (= kunskap) på benen. Jag är nog där först om ett år. Jag är väldigt fascinerad av denna makalösa fotograf:

Nu kallar barnen och vardagliga plikter på mig… Ha en fin fortsatt lördag mina kära! <3

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta