Nyårslöften – mot nya höjder!

Jag älskar nyårslöften!!! Det är så otroligt befriande att få skapa mål och glädjas åt att se framåt och föreställa sig hur bra allting ska bli. 😀 Den enda lilla haken i det hela är att jag ändå aldrig lyckas hålla dem………. :O Hmmm…

Men vem kan bekymra sig om det när man har en utsikt som denna!!??? Vintermorgonen över vårt hus.

Förra året var jag mammaledig nästan hela året och i början av året var jag höggravid, trött, flåsig och deprimerad. Dessutom corona och brist på socialt umgänge ovanpå det, det har ju inte riktigt gjort föregående året till det underbaraste av dem alla. 🙁 Jag har mest bara gått runt runt runt runt här hemma och irriterat mig på mig själv. Barnen däremot, de sprider ju alltid glädje i min själ! Så tack vare dem får jag väl säga att året ändå har varit skapligt tillfredsställande. 🙂

I år kommer jag att fortsätta vara mammaledig till Maj. Sedan bär det av mot nya höjder! För då ska jag hugga i med allt jag har i mina fotoprojekt och företagandet. Kanske jag till och med kommer få möjlighet till att börja skapa musik igen detta år? Jag har väntat länge på att komma så långt.

Men för att få lov att börja skapa musik måste jag först ha avklarat ett par projekt innan…

STORA PROJEKT I ORDNING

  1. Sortera alla miljontals filer på alla mina hårddiskar så att allt är rent och snyggt. (Pågående!)
  2. Skapa nya hemsidan. (Pågående!)
  3. Få fotograferingen i rullning.
  4. Få youtubandet i rullning.
  5. SEN kan jag börja skapa musik igen!!! =)

MINA MÅL FÖR I ÅR

  1. Fokusera på karriären.
  2. Få saker gjorda.
  3. Bli mindre perfektionistisk / mindre petig i detaljer.
  4. Mer kvalitetstid och pyssel med barnen.
  5. Fokus på hälsa, träna upp muskler och börja springa. Igen.
  6. Få ordning på sömnen.

Nä okej, det här är väldigt lösa och stora mål. Jag måste precisera dem mer och ta ner ambitionsnivån lite för jag vet att jag inte kan leva upp till det ändå. Hehe…

Nytt försök! – MINA MÅL I DETALJ

  1. Få färdigt min hemsida. Mitt absoluta främsta karriärsmål detta år! För det är ett STORT projekt. Jag ska skapa både hemsida och förhoppningsvis en webshop och även en coachinghemsida. Det är mycket jobb bakom det, eftersom jag och Daniel bygger allt själva.
  2. Komma igång med vloggningen. Och inte ha så enormt överambitiösa mål med denna punkt!
  3. Lära mig att använda klocka och sätta deadlines för mig själv när jag jobbar så att jag effektiviserar tiden.
  4. Försöööööka att sluta vara så perfektionstisk!!! Detta är ett jättestort hinder för mig, för jag är hela tiden så missnöjd med vad jag gör att jag tappar motivation och börjar om och börjar om och börjar om och inget duger att gå vidare med. 🙁 Det är omöjligt att vara så perfektionistisk och samtidigt effektiv. Så jag måste lära mig när nog är nog.
  5. Fortsätta kämpa på med träningen med fokus på benmusker och mage.
  6. En fortsättningspunkt på träningen. Jag ska fokusera på att få tillbaka bålstyrkan och jobba rätt med magmusklerna efter graviditeten.
  7. Försöka börja springa igen. Hatar det, men skam den som ger sig. Jag håller ut i ett par veckor i sträck eller någon månad på sån höjd, sen tappar jag motivationen.
  8. Skapa mer kvalitetstid med barnen. Vi måste läsa mer böcker och sånt!! Och mindre tid till att städa och fixa och dona i hushållet hela tiden. Mer skoj med barnen!!
  9. Börja sjunga mer! Alltså bara gå runt och sjunga oftare. Det gör mig glad!
  10. Övervinna min insomnia. Genom att lägga mig i tid och läsa mig till sömns istället för att sitta och jobba framför datorn för länge och stressa isäng och ligga vaken helt uppjagad. Samt att se till att jag tränar ordentligt och rör på mig varje dag så att jag är trött. Och att jag lyssnar på ASMR och white noise för att bli sömnig. Det är nästan det enda som fungerar för mig för att kunna somna.

Det är mycket jag vill som kräver mer tid. Så något måste ju bort från listan. Jag har identifierat två stora tidstjuvar för mig det här året som har gått:

TIDSTJUVARNA ÅR 2021

1. Perfektionismen. (Att jag är för petig i allt jag gör och därför aldrig blir färdig med projekten.)

2. Samt sömnen. Jag har jättejätteproblem med insomnia och detta året har varit det värsta någonsin. Jag sover aldrig en hel natt, jag sover oftast ungefär 3 timmar i sträck. Vilket innebär att jag aldrig känner mig utvilad utan går runt och är dåsig och modlös konstans. Och var tredje natt sover jag inte överhuvudtaget! Så illa har det aldrig varit förut, att jag inte kan sova alls vissa nätter. 🙁 Men det ska väl kunna bli bättre…

Vad är ert främsta mål för detta år? 🙂

JULEN 2021 – 18 själar i stugan!

Den här ståtliga skrangliga magerstackare till gran smyckade mina föräldrars stuga i år. Min pappa äger mycket skog och brukar själv bege sig ut på jakt efter sin julgran. Tålamod är dock inte hans bästa sida, så han brukar ta den första gran han hittar som står upprätt och växer i någorlunda rätt riktning. Vissa år är den alldeles hängig och ryggkrökt, eller så spinkig att vi har fått borra in extra grenar i den. Andra år har vi lite mer tur och får njuta av en hel gran. Detta var nog ändå ett av de bättre åren får jag säga!

Vi packar alltid våra allra käraste egendomar dagen innan jul och kör de 3,5 långa timmarna från västkusten till Smålands mörka mitt. Där i ett trästuga finns mina kära föräldrar. De älskar julen lika mycket som vi, så det är alltid så varmt och ombonat, med många ljus tända överallt, när vi dyker upp.

Lugnet innan stormen. Dagen innan jul och stugan är under pågående städning. Den stora kolossen i hörnet är en övertäckt mahogny flygel.

Jag måste nämna att i fotot ovan, där inne i hörnet längst bort, med skyddsfilt på, står pappas underbara lilla mahogny flygel! Den är en dyrgrip, superfin och alldeles glansig med inte en enda skråma. Jag önskar den hade varit avtäckt på fotot, men tyvärr, den får jag visa en annan gång. Min pappa är en duktig pianist och hans flygel är som ett kärt barn för honom! Vi får knappt pilla på den ens med skyddshandskar på.

Vi firar alltid jul här hos mina föräldrar. För vem vill fira helt själv ute i skogen? Nää.. Det vill man ju inte. Och mina föräldrar bor ganska centralt mellan alla syskon, som annars är utspridda i hela landet och även utlandet. (En syster i Danmark och en bror i Paris.) I år fick vi glädjen att träffas allihop, inklusive respektive och barn!!! Det var alltså 18 personer (samt 3 hundar) i det här huset!!! Varav 7 var barn. Underbart och totalt kaos. Men julen är ju barnens högtid, eller hur. 🙂

(Mobilbild.) Celina i kyrkan. Hon håller i en magnifik guldglittrigt rosettdiadem! Önskar att hon hade haft den på huvudet när jag fotade, för hon var så gullig i den! 😀
(Mobilbild) Nyvaken Lillan med rosiga kinder…

Vi har många jultraditioner och vårdar dem ömt. Jag är definitivt både en traditionsmänniska och en traditionell människa. I år hade jag tre småttingar att hålla reda på och därför blev det inte så mycket plåtning under dagen. Framför allt missade jag frukosten. 🙁 Den som alltid är så mysig med massor av små ljus tända i hela köket. Men vi brukar äta julgröt (risgrynsgröt) på morgonen i våra juliga pyjamaser. Sedan klär vi upp oss fint och ståtligt och beger oss till närmsta kyrkan för att sjunga carols och höra julevangeliet. Det är en ålderdomlig tradition som verkligen skapar stämning och som jag tycker om att hålla vid liv även om jag inte är personligt troende. Jag skulle väl snarare kalla mig fritt spirituell/andlig. 🙂

Lunch med plockmat och charkbricka.

Lunchen på julaftonen består av en massa godsaker; plockmat, ostbricka, charkbricka och… fika med så många kaksorter som möjligt!!! Nyttigt är det väl kanske inte, men juligt är det i allra högsta grad.

Minipajer.

För att inte göra kalaset alldeles för övermäktigt för mina stackars föräldrar att förbereda, så har vi delat upp allt ätbart så att alla vi barn bakar/lagar lite var.

Vaniljkronor, pepparkakor, havreflarn med nutella, saffranslängder med vanilj och mandelmassa, mjuk chokladkaka syns på bilden.

När vi har ätit färdigt och den utmattande matkoman infinner sig brukar vi alla göra det vi önskar och som bara gör att den där totala julfriden infinner sig. Några läser böcker, några myser framför granen, lägger pussel, kollar julfilmer eller kalle anka med barnen. Runt 17.00 dukas det till julbord.

Det blev ett lite mindre julbord i år än vanligt, för mamma blir tröttare och tröttare för varje år och det är klurigt att transportera för mycket mat, så vi har alla varit eniga om att vi hellre håller nere nivån.

Barnen var förstås så superspända på sina julklappar och kunde knappt bärga sig. De var framme och pillade på klapparna gång på gång och Celina försökte tjuvöppna en.

Klockan var ungefär 19.00 när min pappa delade ut alla julklapparna. Med 18 personer i rummet var det inte lätt att få lugn och ro och ordning. Så synd när man missar att se vad ens barn får och se deras reaktioner, bara för att man är upptagen med att öppna klappar själv eller se på vad någon annan fick. Och barnen vill ju börja leka direkt med julklapparna så de hinner nästan inte uppskatta allt de får av det skälet heller. (Och ändå hade vi lämnat flera julklappar hemma på västkusten och bara tagit med några få!)

Jag satt och rådslog med min storasyster om man inte skulle ändra på traditionerna och hitta nya strategier som gav mer ro kring det här med julklapparna. Kanske att man får några på julaftonskvällen och några på juldagsmorgon? Hur får alla andra familjer det här att fungera? Är det stoj och stök hos er också??

En sak som jag dock är förvånat överraskad över är hur glada barnen blir över allt de får. Jag har alltid föreställt mig att barn är ganska kräsna och bara gillar vissa saker och dissar andra. Men det kanske kommer med åldern? Än så länge så låter både Eliah och Celina så här, när de öppnar något: “ÅÅååhhh!!!” Och de blir förtjusta över ALLT. Även gammelfarmors dukar och böcker med hundöron som gått från generation till generation skulle gå hem hos dem (det var bara ett exempel, de fick inga dukar i år. :P).

Kvällen avslutades med barnlekar, julgodis och sällskapsspel. Och så avslutades natten med en midnattspromenad i en alldeles vit mörk värld. Det var mycket snö hos mina föräldrar nämligen!! Och dagen efter kl. 7.00 på morgonen begav vi oss till julottan. Då sjunger vi inne i kyrkan och det är alldeles mörkt och nedsläckt och så tusen små ljus som brinner i hela kyrkan. Oroligt fint och stämningshöjande! Varför fotade jag inte??

Det var så mysigt att ha alla syskonen samlade på samma plats. Det är så sällan det sker nuförtiden. Vi ses bara allihop vid jul och ibland på sommaren, om alla lyckas synka sina semestrar med varandra. Hursomhelst så stannade vi hos mina föräldrar i ett par 4-5 dagar och åkte sedan hem till en stilla och lika vit landsbygd på Sveriges västra sida.

Tack för denna julen!

Julmys och massor av snö hos mormor & morfar

Denna underbara tid!!! Förra helgen åkte vi till mormor och morfar (mina föräldrar) för att adventsmysa och baka pepparkakor. Det tar 6 timmar fram och tillbaka, så det är inget vi gör var och varannan dag. Men det är något alldeles särskilt att återkomma till barndomshemmet och återskapa traditioner där!

Pepparkaksbaket är en uråldrig tradition i vår familj. När jag var liten hade vi särskild pepparkaksdag och det var lördagen före 2:a advent. Det var nämligen den enda uppgiften man hann med den dagen. Kvällen innan så putsades och skurades varje hörn i köket och sedan på lördagen radade alla 6 barnen upp sig på omkring matbordet och mamma och pappa levererade världens största pepparkaksdeg. Det var underbart! Sedan bakade vi i timmar och julmusiken sprakade behagligt i bakgrunden.

Mamma hade ansvar för gräddningen och pappa hade ansvar för at göra de fina pepparkakorna som man sedan vågade bjuda gäster på.

När jag var liten åt jag mer av degen än vad jag bakade av den. Men den fina traditionen har inte mina barn alls anammat. 😀 De kavlar och stansar så fint och kämpar på så bra utan att låta sig distraheras av den goda doften. Och där står jag bredvid, vuxen och mamma och allt, och proppar i mig av degen som om jag vore 3 år! 😀

Eliah och Celina gav mig några långa betänkliga blickar, men ingen av dem tog efter beteendet ändå. De fortsatte knåda och kavla. Det är ju nästan märkligt! Vill inte alla barn äta pepparkaksdeg hellre än att baka??? 🙂

Under tiden pepparkakorna gräddades tog morfar upp dem alla i sin varma famn och läste berättelser. Och sen blev det finfika med nybakta pepparkakor och lussekatter från gårdagen. Ett så fint avslut på en enkel och stämningsfull dag!

Det var massor av snö hos mina föräldrar och nu är det också det här hos oss på västkusten! Tänk om vi för en gång skull kunde få en vit jul??

Jag lyckades fånga Daniel och de två äldsta på mobilen, i färd med att bygga snögubbe. Barnen älskar att leka i snön, för där vi bor finns det inte snö i så många dagar.

Evig trohet och spindeldrama i ladan

För en dryg månad sedan rev vi av ytterligare ett bröllopsbesök. Jag har tyvärr inga bilder från vigseln, eftersom barnen krävde alla mina ögon och öron och händer. (Och ändå lyckades jag inte bespara övriga gäster från att överhöra och bevittna diverse olämpligheter, så som härmande av prästen, lite falsksång, två ogenerade kommentarer om vad hatten på damen framför liknade, bråk om sångboken, kastning av sångboken, försök till klättrande mellan raderna och ett par alldeles ljudliga pruttar.)

Men efter vigseln lyckades jag föreviga ett par ögonblick. Festen gick av stapeln i en rymlig dundermysig lada som jag önskar att jag också hade gift mig i. Så otroligt mysigt och ombonat!

Barnen begrep inte helt att scenen inte var till för lek.

Huh!! Det är ett fullt sjå att hålla ordning på tre småttingar. Tur att inte den minsta kan gå än. 🙂 Eliah och Celina rasade runt på scenen och ville smälla ballongerna som låg där. Med min allra lenaste hypnotiska röst lyckades jag vända leken till att vakta ballongerna mot faror istället. På så vis förhindrades vandalisering.

Lillan i vagnen.

Jag och Eliah fick syn på en enorm spindel precis innanför ingången in till ladan och Eliah lät omvärlden veta. Bakom oss trippade ett asiatiskt par som blev alldeles till sig när de såg spindeln på avstånd. De vände på klackarna och rusade ut och ville sen inte närma sig ladan. Det krävdes några lugnande samtal och ett par glas innan de vågade sig in igen och förbi spindeln. Då var den borta. Men gud vet vilken stol den hade klättrat upp på då!!?

Finaste Daniel till höger och vackra bruden i mitten.

Som väl var fanns där en enorm gräsplan utomhus som vi kunde rasta barnen på. Vi försökte oss också på att fånga alla kusiner (på Daniels sida) i ett enda foto. Det var givetvis stört omöjligt. Alldeles för stark sol, för skojiga kusiner att glo på, för länge att sitta still, för långa grässtrån som kittlade i rumpan, hår för ansiktet, trumpna miner, främmande ljud som var intressantare än fotograferingen, för många tankar som distraherade osv. Som bäst lyckades vi få 20% av barnaskaran att se in i kameran på samma gång. Det får väl räknas som en bedrift ändå!

Lillan i famnen.
För anonymitets skull har jag valt att sudda alla ansikten utom Celinas.
Lillan i min famn. Den söta hättan är handgjord och köpt på Etsy.com, men den var visst för stor.
Kusinen till vänster, Celina till höger.

Det blev tal, allsång, skålningar och dans långt in på kvällen. Vi hade faktiskt släpat med vår husvagn och bodde i den. Mysigt!!! Men förvånande kallt sådär i slutet av oktober.

Trevlig helg och skål för kärleken!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Att vara i nuet

Jag har kommit på en ny editeringsteknik som får grenarna att se alldeles mjuka och yviga ut. 🙂 Jag är superglad för mitt nya påhitt!

Julen närmar sig med STORMsteg… Herregud, var tog hösten vägen? Här är det redan ruggigt och vinterkallt. :S Klockan är 04.30 och jag är vaken. Jag kämpar med sömnen, som vanligt. Det är något fel på mig, jag blir sällan sömnig. Det är mitt största, och enda, hälsoproblem. I övrigt är jag frisk som en nötkärna.

Just det här med att tiden går så fort har plågat mej på sistone. Jag har insett att barnen är så alldeles ursöta och vilda och roliga just i den åldern de är i nu!!! Nu är de 5, 3 och 6 månader. Och jag hinner inte njuta!!! Jag vill hinna njuta av småbarnstiden och de gosiga kinderna och de tjocka händerna med små gropar i, som stryker mina armar när jag håller om dem. När de är så här små så blir det ju så mycket fokus på det praktiska; städ, tvätt, mat, klä på, byta blöjor. Men vi har bara ett liv och tiden är det mest dyrbara vi har. Den kommer aldrig tillbaka. Och tiden går såååå fort…

Så jag har börjat skriva en dagbok som är ämnad för att endast belysa varje dags guldstunder med barnen. Så att jag kan minnas dem och komma ihåg att leva i nuet och verkligen värdesätta det där lilla. Annars har jag en tendens att alltid leva i framtiden, jag planerar och tänker vad vi ska göra nästa vecka etc. Men den här veckan då? Det vi gör just nu?

Och så har jag börjat bli bättre på att ta en stunds meditering varje dag. Bara sjunka ner i mig själv och mina tankar och fundera över allt jag har som jag är tacksam för. Jag tror såna här rutiner är viktigare än man tror, för att verkligen lära sig njuta av livet!!!

Hur gör ni för att leva i nuet? Vad har ni för knep och rutiner?

Kategori:
Personligt/Dagbok

Härja runt och laga mat som vikingar

Häromdagen hittade jag ett minneskort till min kamera som hade hamnat på helt fel plats i huset (den låg i en kastrull i barnets leksakskök, vad i hela…!? Ytterligare kommentarer överflödiga! =P ) och där fanns alla bilder från vår trip förra månaden till Ölands stolthet, Eketorps borg. Åh, vad jag tycker om att traska omkring med barnen på historiska platser!!!

Här skådas en härlig vy från muren. Denna plats byggdes ursprungligen någon gång på 500-talet och sedan uppgraderades den två gånger under medeltiden. Jag skulle verkligen vilja bygga och bo i ett sånt här hus!!! Vore inte det alldeles sjukt häftigt? Inte helt olikt danska gamla kulturbyggnader faktiskt, med stråtak och träväggar…

Åååhh så mysigt!!!!

Men hallihallå!!! Att rulla sig på den där fårpälsen på marken….. 😀 Och skicka iväg ett och annat vagnshjul över halvgolvet när tristessen blir för påtaglig. Ett simplare och mer harmoniskt liv går väl inte att ha?

Alltså tänk ändå, att bo i samma hus som ens boskap!!? Kul och häftigt och så!! Och mysigt!! Men också.. något bekymmersamt, med tanke på den odör som stugan måste vältra sig i varje morgon, middag, kväll och natt. =P Som en liten extra krydda till den maten som tillagas, förmodligen inne i samma stuga. Eller lagade man mat utomhus på den tiden mån tro?? *kliar skallen* Nåja, kanske ska man inte inbilla sig att matens doft var den överordnade i det hela. *harkel* Kanske blev det snarare en djurisk odör med en touch av matlagning? Asch, jag släpper den här diskussionen med mig själv… Det blir inte mer begripligt än såhär, med mindre jag prövar bo med ett par kor och getter själv och tar reda på saken. Jag får fundera på saken!!! 🙂

Daniel står där och vaktar lillan i vagnen, medan han.. spelar mobilspel?? Det var det fräckaste, Daniel, försöker du signalera att dessa vidunderliga historiska byggnader inte intresserar dig!!!? =P ÄR DU UTTRÅKAD!!???

Jag tar över rodret med lillan i vagnen. Celina studsar ut ur en alldeles supermysig boning. Till vänster vilar ett vikingasköld. Allt är helt i sin ordning.

Inne i mittenstugan/-orna finns ett litet museum och möjlighet för små och vuxna barn att stilla sitt klåfinger genom att öva på historiska färdigheter som att måla, virka och knåpa ihop smycken i alla dess former.

Jag försökte mig på att skapa något slags bältesmycke av ett par ståltrådar. Jag tyckte att resultatet blev alldeles dundersnyggt, men de personer som med fasa bevittnade tillverkningen föreslog att jag omedelbart och utan betänklighet skulle gräva ner det och aldrig låta det åter se dagens ljus, eftersom det med sina intressanta spretiga former var “direkt livsfarligt” att gå omkring med. De menade att både ögon och andra mjuka kroppsdelar riskerades att spettas med det. Och eftersom smycket satt i midjehöjd så är det väl närmast ett och annat fortplantningsorgan som rimligtvis skulle kunna få sig en visuell modernisering. =O

The 'Dangerous Luxury' jewelry line by the Campana brothers and Fabio Salini
Som smycket till vänster.

Tyvärr tog jag inget foto på det, men det liknade något i stil med bilden uppe till vänster, fast med mycket längre och vassare spröt.

Jag gjorde som de föreslog och grävde noga ner det livsfarliga smycket under närmsta stenbumling. Kanske kommer 1395:e generations befolkning att hitta det en vacker dag? Då kanske det kan användas som försvarsvapen vid överfall och rädda en stackare från en hastig död. Det får vi väl hoppas. Jag vill inte ha gjort smycket helt i onödan!

Alternativt kan det ju buras in på ett säkert museum och på så vis finnas tillgängligt för beundran och dyrkan. “Skapad av Zilia Ving 2021 under mycket svett och vedermöda” – skulle det gissningsvis stå på informationsrutan.

Titta vilket gulligt litet hus!!

Vidare till dessa gulliga byggnader!! Så vilsamma för ögat att titta på. Och den där lilla fönsterluckan… den liksom smälter mitt arma hjärta. Och köksträdgården där till höger. VILL HA!!!! VILL GÅ RUNT DÄR, runt, runt, runt och dofta tageteserna och nektarn.

Slåss kunde man också få göra!!! Så jädrans roligt.

På plats fanns en hel del underhållning för barnen. Vad alla dessa lekar hette vet jag inte, men man kunde sitta två på en stock och slå ner varandra med vetesäckar, man kunde skjuta pilbåge och leka krig – med stil!! Det är annat än dagens boxningsmatcher det! 🙂

Eliah och Celina i farten, med morbror som motståndare. Det var en hård kamp som slutade i glädjetårar.
Alltså…!!! Är det bara jag som tycker att sånt här är fantastiskt vackert??
Åh hej och hå! Här står soldater på rad och hotar vår blotta existens.
Celina trotsar hotet.
Fler hus som är så gulliga att öronen krullar sig på en!!!
Här erbjöds man att laga bröd och det erbjudandet mottogs med entusiasm! Fotade dock inte vårt brödbak.
Fåren skulle också födas och gödas och det fick barnen vara med att göra.
Jag vet inte om de var mer glada än rädda eller mer rädda än glada.
Den där bänken satt jag på en god halvtimma och filosoferade över stort och smått.
Så fint och simpelt!! Torra växter är inte jättefult ändå.

Tack för tidresan! Adjö järnåldern och adjö medeltiden! PÅ ÅTERSEENDE!!!! =)

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta