Rinniga näsor och tandborrning utan bedövning

Ja, på tal om att vara personlig. Det är väl lika bra att säga som det är. ? Här hemma är det kaos just nu. (Som om det skulle betyda att det skiljer sig mot normaltillståndet? Höh!) Båda småttingarna år råförkylda och snoret och tårarna rinner omvartannat och åt alla håll. Lillans näsa måste blåsas ren med en liten sug (sån där som finns på apoteket) och det tycker hon inte alls om. Som mamma känner man sig helt enkelt urusel när man tvingar på henne sugen.
 
Dessutom håller Daniel på att gipsa i sovrummet där uppe och det medförande gipsdammet ska enligt utsagor vara mer eller mindre livsfarligt för barn i blöjåldern att andas in. Så mitt uppdrag består väl huvudsakligen i att agera dörrvakt till övervåningen och det dödliga dammet. Det har gjort mig oerhört impopulär hos min älskade förstfödda. Tutande brandbilar och leksakspistoler kan minsann ta och slänga sig i backen. För ingenting går upp emot att få leka i ett moln av gipsdamm!
 
Jag sitter för övrigt och försöker planera tapet och lister och belysning i vårt blivande sovrum. Jag funderar på om jag ska slå till med en stjärnhimmel mitt uppe i taket. Vad tror ni om det? Och så kommer vi ha en fototapet på ena väggen. Och lite sten och lite trä och såna saker som tillhör moder jord.
 
Igår lagade jag en tand. Och det var så länge sedan det skedde sist att jag inte kom ihåg hur det gick till. Borren kändes främmande, men bedövningssprutan otäckt bekant. Så den vägrade jag. Nej, du! Här är vi riktiga vikingar. Här lagar vi hålet utan sånt trams som bedövning! (Säger världens största mespropp. ?) Hur som helst. Jag överlevde det. Och lyckan jag kände efter att ha överlevt borrningen var väl nästan på nivå med att ha överlevt att föda barn. Jag skuttade nog hela vägen hem. Eller åtminstone från tandläkarbyggnaden till bilen. Åtminstone inombords.
 
Det där med tänder är ett nytt projekt som jag måste ta tag i. Efter mycket om och men, efter att ha skjutit upp detta i sisådär 15 år, så har jag äntligen kommit till insikt om att jag måste ta och räta upp alla mina skeva tänder. Städa i käften, så att säga. Så nu har jag satt upp mig i kö för en eventuell tandställning. Är gruvsamt tveksam på om jag passar i tandställning, men livet är väl inte till för att njutas. En ska härdas.
So long! ?
 
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)  

Leave a Reply

  Subscribe  
Notify of

Städa i käften, haha! 😀 Alltså, JA, du låter onekligen som en riktig viking! Varför inte bedövning? Jag sitter här och gapar i oförstånd 😉 Sprutan måste väl göra mindre ont än att borra utan bedövning?

Haha. Ja, det kan man ju tycka!! Men det förblir jag lyckligt/olyckligt ovetande om eftersom jag aldrig valde bedövningssprutan. 😛 Kanske hade det varit mer behagligt än att uppleva en ilande smärta som nästan spränger skallen av en. Kanske.

Stäng meny
Längta Hem