Spretiga tankar om att vara personlig

Nyss hemkommen från en konsert. Idag spelade jag fiol. Det gör jag sällan, men jag tycker om instrumentet. Inte bara för att det låter sagolikt vackert utan framför allt för att det ser så vackert ut!! Wow alltså. Jag blev tokkär i instrumentet för något år sedan och rusade in på “Fiolaffären” i Stockholm som ett yrväder och spontanköpte en. Egentligen ingenting jag rekommenderar att göra. Billigt var det minsann inte. Ska man få tag på en någorlunda spelbar fiol så får man punga ut minst 10 000 kr och vill du få en som faktiskt låter riktigt bra så är det 100 000 kr och uppåt som gäller. Dessutom är det svårt att avgöra vilken fiol man ska ta. Hur den ska låta och hur den ska kännas. Det är en sann konst. En konst som jag tyvärr inte besitter. Jag gissar att det krävs år av träning för att komma så långt. Och vem hinner träna på hur en fiol ska kännas när man har bajsblöjor och snoriga näsor att ta hand om? Hungriga bebisar och trotsiga tvååringar. Såååå mycket roligare!

 

Bildresultat för violin

 

Jag klinkar med glädje på de flesta olika instrumenten. Det har alltid varit ett stort intresse och ett hopplöst nörderi hos mig. Min stora och outsinliga (jag höll på att skriva “ursinniga” men, ja.. det kan man väl också kalla det) passion. Att skriva och spela musik. That’s life. Jag har nog avverkat ett dussin instrumenten genom åren… Gitarr, piano, tvärflöjt, blockflöjt, fiol, slagverk/trummor bland annat. Och så har jag testat på ett par till förstås. På en mindre seriös nivå.

 

Jag drömmer om att hitta några fler musiknördar här i omnejden så att vi kan starta ett band uppe på logen tillsammans. Smyga upp där om kvällarna, pimpla kaffe tills vi inte orkar vara trötta mer, läsa episk poesi, sjunga, skåla och leverera hit efter hit tills vi blir alldeles oövervinnliga. Tills vi tappa tid och rum. Men här ute i skogen finns det inget större utbud av musikaliska poeter. Inte vad jag vet iaf. I Stockholm var det andra bullar minsann… där hittade man själsfränder bakom varje hörn. Det var som om staden var full av konstnärer. Som stod där med sina gitarrer slängda över axlarna och skrålade som om dagen vore den sista. Eller som kröp upp i sina naggade kontorsstolar, framför datorer och mixerbord, och skapade magi i en urtrist lagerlokal någonstans. Bara nördade in i kaklet. Och skenade från en planet till en annan.

Jag hörde hemma där. Inte i Stockholm. Men i besattheten. I den villkorslösa lidelsen.

 

Relaterad bild

 

Nej. Det var inte detta jag skulle skriva om idag. Jag seglade lite ifrån ämnet. Jag har funderat på det här med att vara personlig i sin blogg. Hur personlig ska man vara? Och då menar jag inte hur mycket man ska “hemlighålla” utan snarare hur mycket personligt som en blogg förväntas/önskas innehålla? Typ såna inlägg som detta? Bara sådär direkt från hjärtat. Jag har funderat på om jag ska varva renoveringsdokumentationer, pyssel-tutorials och fyndredovisningar med personliga inlägg ibland. Om vem jag är, vad jag går runt och filosoferar över, hur det är att vara gift och ha barn och en man som är helt olik en själv och såna saker. 

 

Men då slås jag direkt av tanken; VARFÖR i helskotta skulle någon vara intresserad av att läsa om mig och vem jag är och vad som försigår innanför skallbenet?

 

Nej. Det är nog bäst att hålla mig strikt till mina nischade inlägg och håller tankar och känslor utanför. Eller?? Oj, vad svårt. Hur nischad ska man vara alltså?

 

Hur tänker ni andra? Och framför allt – hur tänker ni andra som också bloggar? 

 

Kram och godnatt från mig! 

 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)  

Leave a Reply

  Subscribe  
Notify of

Jag föredrar onischade bloggar, jag vvet att det är så viktigt att nisha men tycker det är så galet opersonligt. Jag tycker mer om blandning av allt så som ett liv är och ska vara :).
Gällande musik så önskar jag att jag som barn fått lära min spela instrument. Tyvärr så fick jag aldrig det, så istället sjunger jag hemma. Sonen däremot spelar bas, gitarr och piano och kan även spela fiol 🙂

De e klart att de e intressant
å veta va som händer innanför
pannbene på`rej
Gillar å läsa sånt oxå

Själv älskar jag personliga bloggar, när bloggaren bjuder på sig själv. Bloggen kan föralldel vara nischad, men det blir en extra dimension om man dessutom får "lära känna" bloggaren lite. Särskilt om det är en blogg man regelbundet besöker, då känns det ganska roligt om man får veta lite vem bloggaren är som person. Som du vet så tycker jag att du är så generös och rejäl i dina inlägg, en del av det är för att du också bjuder på glimtar av vem du är. Det blir en starkare upplevelse av att läsa, det blir mer genuint. Var så… Read more »

Ja, jag tror att du har helt rätt!! Om jag går till mej själv så uppskattar jag ju också gärna att få en personlig inblick i en bloggares liv. Men läser man tips och råd så verkar det ju som att man ska hålla sig strikt till sin nisch. Men det är fler som säger som du så jag tror inte riktigt att man ska tro de råden kanske… 🙂 Vad bra att du ändå upplever att jag visar små glimtar av personlighet! 😀 Det är nog lite omedvetet ibland, men i framtiden ska jag tänka på att del med… Read more »

Alltså det är ju smått löjligt vad du och jag går i samma tankar jämt och ständigt! Haha! 😀 Det som du beskriver här har varit mitt vanligaste dilemma… Lite nisch är nog bra, men jag tror absolut på att varva med lite vardagsinlägg och personliga tankar. Jag själv föredrar att läsa personliga bloggar (annars tappar jag lätt intresset såvida inte bloggens ämne är dödsintressant) och jag skriver helst också personligt. Precis som Petra säger tycker jag det blir mkt mer givande att blogga om jag får lufta mina egna tankar – jag tror inte bloggandet hade kunnat hålla i… Read more »

Jag föll direkt för ditt språkbruk, älskar det. Så här har du helt klart en sprillans ny läsare 😀 *vinkar*.

Åh vad roligt!! 😀 <3

Stäng meny
Längta Hem