Nu börjar det likna nått!!

Celina, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta.

Idag, efter att D’s arbetsdag tog slut och min började, har jag ägnat alla mina kvällstimmar åt detta foto. Det togs för så länge som ett år sedan, men jag har inte haft tid att prioritera att slutföra det. Celina, min lilla tjej, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta. <3 Och jag tycker att jag börjar få ett hum om vad det är för fotostil som tilltalar mig och hur jag ska skapa den. Det är nog något sånt här som jag är ute efter! Lite romantiskt, lite varmt, lite vintage, lite sofistikerat, lite finurligt.

Här under kommer förebilden! 🙂

FÖRE-bilden.

Jag lyckades övertala henne att klä upp sig i en gullig vinterskrud och låta sig fotas, men det ska jag säga att när man fotar barn, då får man vara snabb som en skottspole! För de står inte där de står allt för länge och alla kroppsdelar ska det snurras på. Celinas tålamod tar slut ungefär där det börjar. Dvs. det är obefintligt. Jag begriper inte ens hur jag fick till den här bilden för jag minns inte att hon stod stilla ett ögonblick. Men jag mutade henne med mariekex innan plåtningen, så det var väl det då som gjorde ögonblicket möjligt.

90% av bilderna fick slängas för att de inte var skarpa. Jag hade för lång slutartid, men samtidigt kunde jag inte ha den kortare för då hann inte blixtarna med. Hur gör man då? Det var ett evigt ståhej den där aftonen, minns jag.

Mutning krävs!

Jag gillar att fota med svart bakgrund. Det har blivit min nya fix idé. Eller nä, det är ju typ den enda bakgrund jag har, så… Jag har inte mycket val! =P Men den här svarta bakgrunden har verkligen en svart baksida. Nej, jag kommer not aldrig köpa någon stor bakgrund i tyg igen och synnerligen inte i mörka färger. Ni ser på de här bilderna varför! Allt damm och alla små skräpiga molekyler framträder dubbelt så mycket i blixtarnas ljus!

Dessutom tar det massor av tid att stryka hela tygstycket och det är svårt att få plats att göra det. Jag tror att den här duken är 3,5×5 m och att slänga upp en sån stor duk på en liten fjuttig strykbräda och svepa runt den där och försöka komma åt varenda vinkel och vrå, nej, det fungerar inte så bra. Man vill ju inte att det ska släpa i golvet heller, för då samlar det på sig ännu mer damm. Så vad ska man göra med allt tyg som svämmar över, när man försöker stryka?

Det slutade med att jag stod som ett fån och strök duken, upphängd, mot väggen!!! Och det krävdes svulstigare armmuskler än vad jag besitter. Mjölksyran stod mig upp i huvudet! Så jag gav up ganska omgående och beslöt mig för att bita i det sura äpplet och fixa resterande skrynklor i photoshop. Jag vet inte om det var ett bra eller dåligt val. Jag tror det tog mig 1,5 timma att trolla bort alla väck och dammråttor i bilden. Fy vilket slöseri med tid! Då är det betydligt klokare att gå och äta en semla! Det ska jag göra nu!

Trevlig helg på er, mina sköna! <3

Sjukdom och elände, men bra shit ändå!!

Idag från vårt sovrumsfönster…

Det har varit så mycket elände i min blogg på sistone, hehe… Jag måste nog försöka muntra upp tillvaron lite. 🙂 Men nu är det ändå så att vi alla är sjuka och i hängigt tillstånd här hemma. Ont i halsen, hosta, snörvel, feber och allmän uppgivenhet hos oss alla. Är det corona som är i farten mån tro? Vi vet faktiskt inte om vi har haft det. Med små barn är man ju sjuk titt som tätt och vi har testat oss vissa gånger men inte alltid. De gånger vi har testat oss har resultatet visat negativt. Men både jag och Daniel är vaccinerade så det bör väl inte vara corona då antar jag…?

Eliah har börjat intressera sig för att rita av figurer (ovan). Här ser vi en fet och välmående pingvin, med mössa och olika skapta armar! Lite kutryggad och skev, men jädrans snygg ändå. =)

Jag lyssnar på Alone, Pt. II – Alan Walker, Ava Max. Alltså allvarligt, det är en sjukt bra låt! Hon sjunger så man sätter hjärtat i halsgropen och låten i sig är top på allt, texten, melodin, harmonierna, soundet ec. Jag gillar också den läckra cover som duktiga Ukrainska kören The color music choir har gjort på låten. Epic epic epic shit!!! :))) Jag blir nästan frisk och lyrisk av att lyssna på detta..!!

Sjuk och osminkad, men relativt förnöjd ändå när man får gå runt och bära på en bebis i den mest gosigaste bebigaste jollrigaste åldern! Underbart!!!

Daniel var så knäckt idag att han tillagade stekt lök och morötter och bjöd oss på det tillsammans med köpt bea-sås. Frågor på det? Jag vet inte riktigt vad man ska tänka om den kombinationen!? Det gick ner iaf. =D

Jag lovade mig själv som nyårslöfte att dra ner ambitionsnivån och få mer saker gjorda. Så det är vad jag försöker med nu i bloggen om det nu märks. 😀 Nu skriver jag oftare, men vette fan om det jag publicerar egentligen har något läsvärde. Mobilbilder och nonsens-tankar… Men det är väl det är väl det jag ska öva mig på…. Att producera skit. :))

Trevlig helg på er alla! Njut av det lilla i vardagen. <3

De mest våghalsiga av alla färder

Lillan i mosters famn och Eliah framför, samt övriga kamrater.

Vilken dag!!! Vi begav oss ut i pulkabacken med kälkar, mjölkchoklad, smörgåsar och ett soligt humör i högsta hugg. Morbror och moster och några kusiner hängde på. Moster satt på tryggt avstånd och tittade på, gav råd till de av oss som inte lyckades rasa nedför backarna åt rätt håll, och försåg oss med mat och dryck med jämna mellanrum. Tänk att ha en sån kanon-moster!!!

Och morbror tog på sig rollen som lekfarbror, sin vana trogen, och triggade barnen till de värsta åkturerna. Han gjorde också en och annan obehaglig vurpa själv! Men det tycktes han sätta stor ära i, för han dök alltid upp igen bakom snöhögarna med ett stort leende!

Lilla hjärtat, Celina. Så rosig och fin.

Nu var väl inte pulkabacken så fasligt brant eller så, men det krävdes ändå både mod och lite kika-mellan-fingrarna för att jag skulle våga mig utför, sisådär 1-2 gånger. Det gick väl skapligt, jag kom ner ungefär samtidigt som pulkan, men det kändes ändå som en läskig upplevelse! Usch, jag börjar bli alldeles för gammal för sånt här farligt, där det både saknas bälte och kontrollvakt. Jag föredrar absolut karuseller och bergochdalbanor! Där vet man åtminstone var man börjar och slutar. Man sitter där man sitter och färden har mål och riktning. Oftast framåt. Oftast i upprätt tillstånd. Ibland bakåt och ibland upp och ner, men det går också för sig, för då vet man att det är meningen!

Men här… det är ju en total chansning, varje gång, hur det ska gå! Om man ska råka studsa på en sten och slå kullerbyttor resten av backen, om man ska bli oense med pulkan och åka åt ett håll själv medan pulkan beger sig åt ett helt annat, eller om man ska råka hamna på bar grund och skrapa hål i farkosten och därefter vidare genom sina egna brallor, så att man får stå där med rumpan bar vid backens slut. Eller om man ska råka krocka med någon, ett barn eller så…

Morbror & Eliah till vänster, Eliah till höger

Plågsamma minnen…

När jag var liten bevittnade jag nämligen en kompis köra av benet på en flicka. Det var så fruktansvärt. Den lilla flickan gick på fel ställe i backen och min kompis kom körandes på en snowracer och kunde inte bromsa, så han bröt benet på henne. Jag glömmer det aldrig. Nej, pulkaåkning bör absolut anses vara något av det mest våghalsade man kan ta sig för!!! Men det hade min lilla Eliah inte en lycklig susning om. Han gav mig många extra hjärtslag denna dagen. Han for som en tok nerför backen om och om igen, och gav inte med sig förrän han ordentligt hade bekantat sig med en tall på nära håll. Snabbt gick det och ont gjorde det! Men han mår bra idag och alla lemmar sitter precis där de ska.

Nej, när man åker pulka sjunger man alltid på sista versen. Det är bara att hålla i för kung och fosterland, tacka nära och kära för fin bekantskap och så far man utför utan nån som helst kontroll och hoppas att man ska få förmånen att göra om eländet ytterligare ett par gånger till. Så känns det för mig. Är jag feg eller normal??

Sorgen över att inte leva

Jag hittade några bilder på min mobil från mellandagarna, på tjejerna som ser så goa och underbara ut. Jag blev genast lite gråtfärdig. Lillan är redan 9 månader och Celina är 3,5 år. Tiden går så fort, så fort!!! Stop, stop, stooooop!

Lilla hjärtat <3
Stora lilla hjärtat och lilla lilla hjärtat <3

Eftersom jag har haft så mycket problem med sömnen det senaste året så har jag inte alltid känt mig pigg och närvarande i vardagen. Det gör mig väldigt ledsen. Jag vill kunna njuta av barnens livliga åldrar just nu och ha energi till att hänga med i deras lekar, fånga de små fina stunderna med iver och verkligen ta vara på varje dag med dem.

Istället vankar jag runt här om dagarna som en zombie och försöker låta bli att se fram emot att D ska ha jobbat färdigt för dagen, så att jag kan få somna och han tar över barnen. Hela dagarna kretsar till att hålla energinivån uppe. Vad är det egentligen för liv, frågar jag mig? Jag har väl inte kämpat mig ända hit bara för att inte orka ta vara på det liv jag har?

Ursäkta! Det var inte meningen att detta skulle bli ett deppigt inlägg. Istället ville jag hylla kärleken till dessa två charmtroll och hur påhittiga och knäppa och genomrara de är. Men nu var det sorgen som kom över mig istället – sorgen över att vara utmattad och inse att nuet springer ifrån en. Sorgen över att gå alldeles för långsamt, när livet går alldeles för fort. Sorgen över att det rinner mig ur händerna… möjligheterna, stunderna, upptäckterna, hängivelserna, skratten.

Det är ju nu vi ska leva! NU, just just just nu. 🙂 Det är nu vi borde springa ut och fånga snöflingor på tungan…

Härja runt och laga mat som vikingar

Häromdagen hittade jag ett minneskort till min kamera som hade hamnat på helt fel plats i huset (den låg i en kastrull i barnets leksakskök, vad i hela…!? Ytterligare kommentarer överflödiga! =P ) och där fanns alla bilder från vår trip förra månaden till Ölands stolthet, Eketorps borg. Åh, vad jag tycker om att traska omkring med barnen på historiska platser!!!

Här skådas en härlig vy från muren. Denna plats byggdes ursprungligen någon gång på 500-talet och sedan uppgraderades den två gånger under medeltiden. Jag skulle verkligen vilja bygga och bo i ett sånt här hus!!! Vore inte det alldeles sjukt häftigt? Inte helt olikt danska gamla kulturbyggnader faktiskt, med stråtak och träväggar…

Åååhh så mysigt!!!!

Men hallihallå!!! Att rulla sig på den där fårpälsen på marken….. 😀 Och skicka iväg ett och annat vagnshjul över halvgolvet när tristessen blir för påtaglig. Ett simplare och mer harmoniskt liv går väl inte att ha?

Alltså tänk ändå, att bo i samma hus som ens boskap!!? Kul och häftigt och så!! Och mysigt!! Men också.. något bekymmersamt, med tanke på den odör som stugan måste vältra sig i varje morgon, middag, kväll och natt. =P Som en liten extra krydda till den maten som tillagas, förmodligen inne i samma stuga. Eller lagade man mat utomhus på den tiden mån tro?? *kliar skallen* Nåja, kanske ska man inte inbilla sig att matens doft var den överordnade i det hela. *harkel* Kanske blev det snarare en djurisk odör med en touch av matlagning? Asch, jag släpper den här diskussionen med mig själv… Det blir inte mer begripligt än såhär, med mindre jag prövar bo med ett par kor och getter själv och tar reda på saken. Jag får fundera på saken!!! 🙂

Daniel står där och vaktar lillan i vagnen, medan han.. spelar mobilspel?? Det var det fräckaste, Daniel, försöker du signalera att dessa vidunderliga historiska byggnader inte intresserar dig!!!? =P ÄR DU UTTRÅKAD!!???

Jag tar över rodret med lillan i vagnen. Celina studsar ut ur en alldeles supermysig boning. Till vänster vilar ett vikingasköld. Allt är helt i sin ordning.

Inne i mittenstugan/-orna finns ett litet museum och möjlighet för små och vuxna barn att stilla sitt klåfinger genom att öva på historiska färdigheter som att måla, virka och knåpa ihop smycken i alla dess former.

Jag försökte mig på att skapa något slags bältesmycke av ett par ståltrådar. Jag tyckte att resultatet blev alldeles dundersnyggt, men de personer som med fasa bevittnade tillverkningen föreslog att jag omedelbart och utan betänklighet skulle gräva ner det och aldrig låta det åter se dagens ljus, eftersom det med sina intressanta spretiga former var “direkt livsfarligt” att gå omkring med. De menade att både ögon och andra mjuka kroppsdelar riskerades att spettas med det. Och eftersom smycket satt i midjehöjd så är det väl närmast ett och annat fortplantningsorgan som rimligtvis skulle kunna få sig en visuell modernisering. =O

The 'Dangerous Luxury' jewelry line by the Campana brothers and Fabio Salini
Som smycket till vänster.

Tyvärr tog jag inget foto på det, men det liknade något i stil med bilden uppe till vänster, fast med mycket längre och vassare spröt.

Jag gjorde som de föreslog och grävde noga ner det livsfarliga smycket under närmsta stenbumling. Kanske kommer 1395:e generations befolkning att hitta det en vacker dag? Då kanske det kan användas som försvarsvapen vid överfall och rädda en stackare från en hastig död. Det får vi väl hoppas. Jag vill inte ha gjort smycket helt i onödan!

Alternativt kan det ju buras in på ett säkert museum och på så vis finnas tillgängligt för beundran och dyrkan. “Skapad av Zilia Ving 2021 under mycket svett och vedermöda” – skulle det gissningsvis stå på informationsrutan.

Titta vilket gulligt litet hus!!

Vidare till dessa gulliga byggnader!! Så vilsamma för ögat att titta på. Och den där lilla fönsterluckan… den liksom smälter mitt arma hjärta. Och köksträdgården där till höger. VILL HA!!!! VILL GÅ RUNT DÄR, runt, runt, runt och dofta tageteserna och nektarn.

Slåss kunde man också få göra!!! Så jädrans roligt.

På plats fanns en hel del underhållning för barnen. Vad alla dessa lekar hette vet jag inte, men man kunde sitta två på en stock och slå ner varandra med vetesäckar, man kunde skjuta pilbåge och leka krig – med stil!! Det är annat än dagens boxningsmatcher det! 🙂

Eliah och Celina i farten, med morbror som motståndare. Det var en hård kamp som slutade i glädjetårar.
Alltså…!!! Är det bara jag som tycker att sånt här är fantastiskt vackert??
Åh hej och hå! Här står soldater på rad och hotar vår blotta existens.
Celina trotsar hotet.
Fler hus som är så gulliga att öronen krullar sig på en!!!
Här erbjöds man att laga bröd och det erbjudandet mottogs med entusiasm! Fotade dock inte vårt brödbak.
Fåren skulle också födas och gödas och det fick barnen vara med att göra.
Jag vet inte om de var mer glada än rädda eller mer rädda än glada.
Den där bänken satt jag på en god halvtimma och filosoferade över stort och smått.
Så fint och simpelt!! Torra växter är inte jättefult ändå.

Tack för tidresan! Adjö järnåldern och adjö medeltiden! PÅ ÅTERSEENDE!!!! =)

2-månaderskontroll på BVC – vi blev godkända!

Idag har vi varit på BVC på 2-månaderskontroll och avstämningssamtal med mamman (dvs jag) om mitt mående. Inget särskilt alltså utan det obligatoriska 2 månaderssamtalet.

Lillan går upp i vikt och växer som hon ska. Inga konstigheter. Sjuksköterskan kollade om kunde lyfta på huvudet och fixera blicken efter föremål. Det fick hon godkänt på! Och vikten ligger på över 5 kg. Själv mår jag alldeles prima. Sömnen är det ju skralt med, men så är det ju alltid med mig.

Idag har Celina fyllt 3 år. Åh.. den lilla godingen, hon växer så fort. <3 Nu ska jag gå och öva lite bebisfotografering med lillan. Kram på er!

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta