Jag ska starta coachingfirma!!!

Jag vet inte om jag har skrivit om det här i bloggen, men jag har ju för avsikt att börja erbjuda tjänster inom coaching och samtalsterapi. Det är inget nytt, det har varit på agendan sedan urminnes tider, eftersom det är vad jag i grund och botten är utbildad till och har mest erfarenhet inom, men jag har velat prioritera kreativa projekt och därför låtit den planen vila lite. Jag kommer att börja lite försiktigt och driva de olika projekten parallellt. Jag tar det i den takt som känns bra helt enkelt. Men coachingen har hela tiden legat och lurat i bakhuvudet.

I höstas gick jag några kortare vidareutbildningskurser inom anknytningsteorin, med fokus på JAGET, vem vi är, varför vi blir de vi är samt vem vi är i relation till andra, då jag kände att anknytning och relationer är vad jag vill specialisera mig inom. Tidigare har jag mest erfarenhet av väldigt tunga problematiker, jag har jobbat mycket människor med erfarenhet av olika former av trauman. Våld, övergrepp, sex trafficking, många barn och ungdomar, många dysfunktionella familjer, psykisk ohälsa, anorexia, ungdomar med suicidala problematiker m.m. Jag har varit på botten, i mörkret, och krälat, kan man väl säga. Just nu är jag väldigt fascinerad av att jobba med enklare ämnen, relationsrelaterade behandlingar och med fokus på att höja livskvalité. Vi får se lite vad det landar i…

Namnet på coachingfirman

Idag är en dag att fira. För idag har jag äntligen – ÄÄÄÄÄNTLIGEN!!!! – efter många års av fundering kommit på företagsnamnet. (Åtminstone är jag 90% säker på att det är vad jag har landat i.)

Jag vill fokusera på det positiva och att inspirera mina klienter till att utforska livet, se sig själva i ett nytt ljus och nå sina fulla potentialer inom valt livsområde. Eller bara äntligen känna att de förstår vilka de är. Jag kommer att arbeta på ett salutogent förhållningssätt, med fokus på vad som stärker oss. Massor av KASAM – känsla av sammanhang!! Det är fina grejer det. 🙂

Och när jag satt ner och funderade på det målet så såg jag det plötsligt framför mig, alldeles klart och strålande. En stjärna!

Jag tror att vi alla föds som tiopoängare. Livet skaver oss på olika vis. Men vi kan lära oss att plåstra om och reparera det där som skaver och göra precis som kineserna på antikens tid – bygga något alldeles fantastiskt av allt det där trasiga. Kineserna är nämligen kända för sina underbara vaser som de bygger ihop av trasiga skärvor. De limmar ihop dem med skimrande dyrbart lim och ställer sedan ut vaserna som dyr konst.

“The star you are”, så får det bli. Så ska företaget heta! Jag hade funderat på om det skulle vara svenska eller engelska, men den svenska varianten känns inte lika elegant. Och jag vet inte om jag kanske kommer att ta emot engelskspråkiga klienter i framtiden, så jag tog det säkra framför det osäkra och valde ett internationellt gångbart namn. Och jag har redan köpt upp http://thestaryouare.se/ hemsidan! =)

Loggan – vi växer och vi är värdefulla!

Då kommer vi till nästa del i projektet. Loggan. Kanske det roligaste av allt!!!

Jag tänker mig att vi alla lär oss, vi växer och utvecklas. Så fort jag tänker på den där tiopoängaren som vi har i sikte, så ser jag framför mig ett träd. (Jag går alltid till naturen när jag vill förstå livet.) Vi är som träd, som sträcker sig uppåt och slingrar sig över, runt och om sig själv. Så ser vi ut när vi utforskar livet och oss själva. Därför måste loggan vara ett träd.

Inspirationsbild från Google. Något i stil med detta kanske? Ett slingrande träd utan löv. Men jag vill ha trädet mycket enklare och lite annorlunda form.

Och mitt i den där resan och allt utvecklande så får vi inte glömma att vi redan är den där tiopoängaren. Den sitter där på en hög gren och ser ut som ett mellanting av en stjärna och ett gyllene lönnlöv.

Inspirationsbild från google. Ett gyllene löv lite snett på topp.

Exakt så. Exakt DÄR, har jag hittat min logga. Ett träd, med ett stort gyllene löv. Helt i linje med min stil och mitt budskap.

Jag ska skissa på det en annan dag. Hjärnan måste vila nu. Ta hand om er alla, stäng ute det svåra bruset och fortsätt söka er själva!

Sorgen över att inte leva

Jag hittade några bilder på min mobil från mellandagarna, på tjejerna som ser så goa och underbara ut. Jag blev genast lite gråtfärdig. Lillan är redan 9 månader och Celina är 3,5 år. Tiden går så fort, så fort!!! Stop, stop, stooooop!

Lilla hjärtat <3
Stora lilla hjärtat och lilla lilla hjärtat <3

Eftersom jag har haft så mycket problem med sömnen det senaste året så har jag inte alltid känt mig pigg och närvarande i vardagen. Det gör mig väldigt ledsen. Jag vill kunna njuta av barnens livliga åldrar just nu och ha energi till att hänga med i deras lekar, fånga de små fina stunderna med iver och verkligen ta vara på varje dag med dem.

Istället vankar jag runt här om dagarna som en zombie och försöker låta bli att se fram emot att D ska ha jobbat färdigt för dagen, så att jag kan få somna och han tar över barnen. Hela dagarna kretsar till att hålla energinivån uppe. Vad är det egentligen för liv, frågar jag mig? Jag har väl inte kämpat mig ända hit bara för att inte orka ta vara på det liv jag har?

Ursäkta! Det var inte meningen att detta skulle bli ett deppigt inlägg. Istället ville jag hylla kärleken till dessa två charmtroll och hur påhittiga och knäppa och genomrara de är. Men nu var det sorgen som kom över mig istället – sorgen över att vara utmattad och inse att nuet springer ifrån en. Sorgen över att gå alldeles för långsamt, när livet går alldeles för fort. Sorgen över att det rinner mig ur händerna… möjligheterna, stunderna, upptäckterna, hängivelserna, skratten.

Det är ju nu vi ska leva! NU, just just just nu. 🙂 Det är nu vi borde springa ut och fånga snöflingor på tungan…

Modlöshet och kamp – Att skapa drastiska förändringar i ens liv

Jag balanserar på timmerstockar kommer att utgöra grunden till vårt växthus om ett par veckor… Kan ni tro att jag längtar? 🙂 Vi har redan börjat smygodla chili och paprika inomhus… Jag ska fota och visa er senare.

Idag hänger modlösheten som ett tungt töcken över mig. Jag låg vaken halva natten och kunde inte sova för alla vemodiga tankar. Det skaver. Hur ska det gå för mig? Hur ska jag klara mig? Hur ska jag någonsin lyckas med det jag tar mig för? Det kommer aldrig att gå, det kommer aldrig att gå, DET KOMMER GIVETVIS ALDRIG ATT GÅ…!! VAD TRODDE JAG? HUR KORKAD VAR JAG? Det är lika bra att ge upp drömmarna om ett liv som kreatör/konstnär och gå tillbaka till ett vanligt hederligt akademiskt arbete på kontor. Det är väl ändå där jag hör hemma?

Klump i halsen och hängande huvud.

Jag blir så ledsen när jag tänker så. Jag blir så modlös att jag tänker att livet egentligen inte har någon mening om jag inte får fortsätta att gå denna väg. Vad ska jag göra då? Vad ska det bli av mig då? Vem är jag då? Livets mening är min familj så klart. Mina små hjärtegryn. Men att känna sig nyttig ändå, att göra något man brinner för och bekräftas för den man är. För vad man ger. Visst är det ändå en av grundpelarna för att kunna känna meningsfullhet?

Övergivenhet – Att arbeta ensam och med sig själv

Som väntat så här i starten av egenföretagandet så kommer misströstan och självtvivlet krypande. Det matar mig med dåligt självförtroende och onyttig realism. Såna där hur-ska-du-klara-dig-ekonomiskt-har-du-tänkt??-tankar och vet-du-hur-få-konstnärer-som-verkligen-kan-leva-på-det-de-gör?. Tankar som inte gör någon nytta alls, som bara dömer, sparkar, slår, spottar och suger musten ur en.

Och känslan av övergivenhet. Stundvis väller den över mig med obarmhärtig kraft. Stundvis känns det tufft att ha flyttat ut till landet, långt ifrån alla mina vänner, och nu dessutom inte längre ha ett vanligt jobb med kollegor. Nu är det bara jag ensam ute i skogen med min kamera och mina högljudda tankar. Annars helt tyst. Ingen som ser eller hör mig. Ingen att prata med, att få tips och råd från. Ingen som dunkar en i ryggen och säger – Nu kör vi! Nu hjälps vi åt! Det här fixar vi! Nej. Nu är det bara jag. Och mina visioner. Det tar ett tag att vänja sig vid det…

I förrgår ute i skogen! Så enkelt och så ljuvligt… Inget missmod i världen kan ta ifrån mig den känsla jag får när jag går här.

Att orka hela vägen…

Jag försöker tala förståndigt med mig själv. Vara min egen peppiga livscoach. Klappa mig på huvudet och säga att allt nog ska gå bra, på något sätt. Det är ju ändå det här jag vill, eller hur! Jag inser ju att detta är en fas på vägen. Ett prövningarnas berg som måste bestigas.

Jag försöker förklara för mig själv att kampen för att uppnå sina drömmar inte är enkel och aldrig kommer att vara. Det är blod, svett och tårar. Det är berg och dalar, rosor och törnen. Självklart kommer jag att snubbla och famla i mörker då och då. Det kostar alltid att vinna. Men under mitt famlande och fallande kommer jag att upptäcka saker som jag inte visste fanns! Jag kommer att känna känslor jag inte tidigare har känt, se, höra, dofta och ta in intryck som aldrig förr. Jag försöker påminna mig om detta. Det är ju ändå skapandet och uttryckandet som gör mig levande. Det är friheten och samklangen med naturen som är min målbild – och vägen dit får vara hur bökig den vill.


Framgångens 10 (14) faser

För att underlätta för hjärnan att se mål och mening så har jag utformat en simpel men (för mig) pedagogisk och överskådlig framgångsteori som hjälper mig att förstå och överblicka vad jag har att vänta. Detta är de faser jag måste igenom för att nå hela vägen. Att se det framför sig och föreställa sig dessa faser hjälper mig att orka hålla ut mer.

Den här teorin kan tillämpas på vad som helst egentligen; karriärsdrömmar, bekämpa en ätstörning eller ett missbruk, lära sig nya färdigheter, reparera eller ta sig ur en infekterad relation, stärka sin självkänsla etc. Framgång för mig är inte rikedom och dylikt, utan att lyckas med det man tar sig för. Att orka fullfölja sin plan. Att skapa drastiska förändringar i ens liv är alltid en utmaning och följer ungefär samma struktur.

Så här tänker jag…

Figur 1. Framgångens 10 faser. Faserna Beslutsamhet och Svacka upprepas okänt antal gånger. (Såväl som slutfaserna Framgång och Svacka.)

Vägen till framgång består av åtta huvudsakliga faser; 1. Smekmånaden, 2. Kraschen, 3. Återhämtningen, 4. Beslutsamheten, 5. Svackan, 6. Beslutsamheten (igen) 7. Revanschen, 8. Framgången. (Faserna Beslutsamhet och Svacka går i regel i omlopp ett par gånger innan nästa fas infinner sig.)

Vill man fördjupa hela konceptet ytterligare så kan man lägga till steg 9. (Svackan) och 10. (Målbilden) också. Dessa berör efterdyningarna som sker när en framgång uppnås. För det är ju sällan så att vi människor känner oss omedelbart tillfreds när vi har uppnått det vi vill ha. Tragiskt nog måste nya kamper utkämpas när framgången är nådd. Då blir kraven, förväntningarna och känslan av otillräcklighet än mer påtaglig vilket sprider negativ energi och gör njutningen av framgången bitter. Det krävs ytterligare lite kamp för att landa i den där drömmen som från början var ens målbild… Den där drömmen om självuppfyllande. Att må bra och vara lycklig (tillfreds med sitt liv).


10 faser att genomgå – när stora livsförändringar ska uppnås

  • 1. Smekmånaden – Allt känns spännande och du är super-mega-exalterad och peppad! Detta kommer att gå vägen!!!
  • 2. Kraschen – Du inser plötsligt att vägen var snårigare än du hade väntat dig. Du tappar energi och mod. Du börjar att slå och sparka på dig själv. Hela projektet känns hopplöst och inget ljus är i sikte.
    KRITISK FAS 1. DET ÄR I DENNA FAS SOM DET ÄR VIKTIGT ATT UTHÄRDA. BIT IHOP, HÅLL HUVUDET KALLT OCH KNEGA PÅ! IGNORERA RÖSTERNA I DITT HUVUD! Risken är som störst att ge upp just här.
  • 3. Återhämtningen – Du behärskar dig, tar dig samman och återfår kontrollen. Du inser att loppet kanske inte är kört ändå (även om självförtroendet har fått sig en rejäl törn).
  • 4. Beslutsamheten – Du biter ihop och fokuserar på din målbild. Det är dit du vill komma och det är dit du ska. Inget annat spelar någon roll.
  • 5. Svackan – Kampen börjar tära på dig. Du känner dig trött, tappar motivation och förtröstan. Du börjar fundera på om du inte ändå har tagit dit vatten över huvudet och om det verkligen är dit du vill.
    KRITISK FAS 2. Svackan och Beslutsamhets-faserna kan gå i omlopp en lång tid innan nästa fas infaller sig. Här infinner sig därför den andra kritiska tidpunkten i din kamp – att hålla ut!
  • 6. Beslutsamheten – Du ber tvivlet att dra åt helskotta och påminner dig själv om målbilden. Du spikar upp den (mentalt) på väggen framför dig, biter ihop och kämpar på som du aldrig har gjort förr.
  • 7. Revansch – Du märker att ditt slit betalar sig. Plötsligt börjar saker och ting röra på sig / rulla på.
  • 8. Framgång – Du inser att du befinner dig på den plats som du en gång i tiden drömde om. Du har svårt att tro att det är sant och vet inte hur du ska kunna njuta av att vara här. Det är ju så mycket jobb som väntar…
  • 9. Svacka – Du känner dig urlakad och golvad av alla förväntningar. Du vill dra ett täcke över huvudet och bara få stänga av allt en stund. Du känner misströstan och undrar om du är en bluff.
    KRITISK FAS 3. Framgången och Svackan-faserna kommer att gå i omlopp fortsättningsvis – egentligen resten av ditt liv. Ingenting kommer någonsin att vara på topp hela tiden. Påminn dig om att det ändå var hit du ville komma! Lär dig att ignorera dina och andras förväntningar och lyssna istället till ditt inre. Vad har du behov av?
  • 10. Målbild – Du lär dig att parera och balansera mellan förväntningar, arbete och återhämtning. Du inser att du är där du vill vara och tillåter dig äntligen att njuta av att livet är just så som du en gång drömde att det skulle vara.

Jag har för skojs skull ritat upp två olika figurer som visar min teori av hur vägen till framgång ser ut. Man kan se det på två olika sätt, men grundtanken är densamma. (Andra figuren visades tidigare.)

Figur 2. Framgångens 12 steg. Här har jag brutit upp vägen i lite fler delmål. På så vis blir vägen lite tydligare! Så här kan en fullt rimlig och potentiell utveckling se ut…

Jag befinner mig just nu i fas 2. Och jag ska banne mig se till att jag släpar mig vidare även till fas 3 – om jag så ska stupa på köpet. Att ge upp finns inte på min karta. Jag vill hellre känna missmod, hopplöshet och lidande än att vanka av och an i ett tryggt ekorrhjul och inte veta hur det kändes att leva på riktigt. (Åtminstone tänker jag så just nu – ända tills min klenare del av MIG börjar hispa upp sig igen. Vi får se hur länge friden varar… 😉 )


Har du några stora förändringar på gång i ditt liv och var någonstans i din utveckling befinner du dig? Missmod eller flagga i topp?

Att våga tro på det DU gör

Ja, bloggen har gått på halvlåga det senaste. Det beror inte på att jag har tappat gnistan. Tvärt om. Jag har mer inspiration än någonsin, men har svårt att få ihop min vardag och mina tankar kring bloggen. Jag arbetar febrilt med att försöka samla och få klarhet i vad jag vill, hur jag ska gå vidare, hur jag ska få någon ordning på allt och hur den knappa tid jag har tillgång till ska fördelas.

Hur ska jag kunna få en röd tråd i bloggen och alla kanalerna? Hur ska de komplettera varandra? Hur ska jag nischa mig? Har jag ens någon nisch och om – är den rätt? :O Ibland vet jag faktiskt inte riktigt vad jag bloggar om. Youtube-kanalen är ju inte igång ännu, men snart… Så jag måste göra upp en tydlig plan på vad den ska innehålla och på vilket sätt den kan bidra till bloggen. Många frågor och alldeles för få svar.

Jag drömmer om min egen ateljé där jag kan designa kläder, skapa sagolika outfits,
sy, hamra, skulptera och måla en hel värld av tavlor.

Jag drömmer om ett brutet solsken i trasiga fönster och lätta spetsar
som fladdrar i ett varmt korsdrag.

Jag lyssnade häromdagen på en podd av Lewis Howes – “Make a full time living doing what you love”. Bara det! Bara den meningen är ju helt nervkittlande. Tänk om man någon gång skulle kunna leva på det man brinner för att göra? Musiken, konsten, naturen, fotograferingen, skapandet, drömmandet, sagorna, upplevelserna, livets alla stjärnögonblick, små och stora äventyr. Lewis sa något som var så klokt;

När man vill ge sig in på en ny väg i livet, i synnerhet när det gäller karriär, så är det viktigt att man omger sig med positiva människor som kan lyfta dig. Som hejar, pushar, inspirerar och tror på dig och det du gör. Människor som fungerar som bollplank, ett stöd att luta sig mot och en axel att gråta ut mot. För motgångar kommer att komma!

Negativa attityder och pessimism ska du därför hålla dig så långt ifrån som du bara kan. För om du ska bryta ny mark, vilket är ett hårt jobb, så behöver du all energi, positiv tankekraft och motivation du bara kan få. Det kan gälla vad som helst. Om du vill vinna ditt drömjobb, skapa en ny livsstil som du mår bra av, satsa på en relation eller avsluta en destruktiv, starta eget företag eller bli befordrad där du redan jobbar. Oavsett mål så handlar det om att våga lita på att det du gör är av värde och omge dig av supportande människor som lyfter och peppar. Som tillåter dig att vara ditt bästa och mest produktiva jag.

 

Lewis sa också följande visdom…

Du bör se till att du har fyra typer av människor/komponenter i ditt liv;

  1. En hejarklack – optimistiska människor i din omgivning som tror stenhårt på den du är och det du gör. Som hejar på dig i vått och torrt, peppar, pushar och jublar. Även när du själv tvivlar.
  2. Vänner – stöttande och kärleksfulla människor som tycker om dig och ser ditt värde oavsett hur det går med dina framtidsplaner. Som stöttar, firar när det går bra och tröstar när det går dåligt.
  3. Coach. Någon med enastående förmåga att motivera, som kan vara ett reflekterande mentalt bollplank. Sortera, motivera och vägleda dig igenom dina ambitioner och fokusera på vad din resa gör mig dig – med ditt psyke. Hur du mår, vad du vill, hur du ska orka, hur du ska tänka, vad du ska förbereda dig på. Hur du ska överkomma eventuella hinder och handskas med med- och motgångar. Hur du ska prioritera din tid. Någon som kan hjälpa dig att reda ut vem du är, vad ditt budskap är, vad ditt mål är, var du vill komma.
  4. Mentor. Någon med egna erfarenhet av branschen och/eller den resa du vill göra. Någon som är rysligt klok och som kan bidra med tips, råd, förmaningar, varningar och nyttig kunskap.

*

Jag känner att jag skulle behöva både en coach och en mentor. Eller egentligen en hel hög av dem. 🙂 Jag känner ingen som arbetar med sociala medier och har ingen som kan vägleda mig igenom alla stora och små frågor, när jag försöker få klarhet i vad jag egentligen vill med min framtid och hur mycket jag ska våga satsa.

Jag har blivit medlem i Influencers of Sweden men måste säga att jag blev lite besviken när jag för första gången loggade in mig. Jag hade trott att det skulle finnas goda möjligheter att connecta och kroka arm med andra nybörjarbloggare där, något forum där vi alla kan supporta varandra och dela med- och motgångar. Jag hade hoppats att jag skulle få lite “kollegor” i den annars ganska så ensamma bloggvärlden. Men det verkar bara finnas en liten facebook-grupp att joina och den är bara tillägnad de som jobbar heltid med sina sociala medier och redan är etablerade bloggare. Men hallå? Alla vi andra då – som sliter och kämpar varje dag för att få ordning på våra sociala kanaler och lära känna branschen? Som lägger ner kanske minst lika mycket tid – men inte får ett öre för besväret. Få vi ingen supportgrupp? Är det inte just vi som hade behövt den där gruppen?

Det är nästan så att jag funderar på att starta en egen grupp. Någon som blir taggad att haka på? 😉 I så fall ska det bli bästa pepp-gruppen EVER!! Pepp-gruppen för alla nya bloggare. (Hur kan inte detta fenomen redan finnas!!?? :O )

*

Förresten – på tal om pepp! När jag lyssnade på Lewis Howes poddar så blev jag sååååå sugen på att bli coach. Det skulle vara så himla roligt! 🙂 Jag är ju utbildad socionom i nuläget och på sätt och vis känns inte coach så långt borta… Jag jobbar redan mycket med att motivera människor till förändring. Men det skulle vara roligt att inkludera klienter som också kommer till mig frivilligt för att de VILL skapa förändringar. Det skulle, om möjligt, göra mitt yrke ännu lite skojigare.

*

Oavsett så är mitt budskap idag till er: FÖLJ ERA HJÄRTAN och omge er med positiva, supportande människor som tror på det ni gör! Livet är för kort för att lägga tid på något du inte mår bra av.

Och så är jag också lite nyfiken. Vad jobbar DU med? Och är det vad du vill jobba med hela livet? Hur kom det sig att du valde just det yrket? Och vad tänker du om Lewis tips att omge sig av fyra typer av människor?

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta