När sociala medier blev tiggeri

Idag har jag testat på något nytt. Det var någon madam som skickade ett DM till mig och tyckte då rakt att jag skulle köpa till mig en plats i hennes instagram flöde och visa upp mina foton där. Såna förfrågningar får jag titt som tätt och jag brukar alltid klassificera dem som skräp. Men idag tänkte jag, tänk om det fungerar? Det kanske fungerar en liten smula iaf? 😀

(Fast jag hatar Instagram!)

20 nya följare på 1,5 år. Slår jag rekord eller? =D

Ni som har följt mig här i bloggen vet att jag inte begriper mig på Instagram och hur man ska göra för att nå ut, och att det har varit stor frustration läääänge. För det är helt enkelt inte roligt att lägga ut bilder när ingen ser dem. Det blir inget annat än slöseri med tid och engagemang. Och eftersom jag har som syfte att jobba professionellt med foto, så behöver jag faktiskt få fart på spridningen på ett eller annat sätt. Jag har bildligt (kanske även bokstavligen) talat gråtit blod och slängt tavlor för att få resultat – men utan resultat! (Läs om min kamp här och ett av mina många psykbryt här!) Den där gången då jag sist bloggade om hur hjärtligt jag hated Instagram hade jag ungefär 160 följare. Idag, 1,5 år senare har jag 20 följare mer. Är det ett skämt eller?

(Jag hatar Instagram!)

Idag lade jag ut bilden på Celina och hon är ju så söt så ögonen rullar på en, men jag är förstås partisk. 😀 Men ändå, jag är verkligen nöjd med den bilden. Nu har den legat ute i åtminstone 2 timmar och den enda som har gillat bilden är… jag! GARV!!! (Får man ens gilla sina egna bilder eller är det högst omoraliskt? ;)) Jag gör det bara när det är nödfall, när jag har lagt ut en bild som nästan ingen gillar och jag tycker det blir så pinsamt och nedslående att se den där låga siffran hela tiden, då händer det att jag gillar den själv. Vad gör man inte för att hålla hoppet och lågan vid liv? Om ingen annan uppmuntrar mig så får jag väl göra det själv. 😀

(Jag hatar Instagram!)

Ni ser ju här..! Det är inga andra än pengasugarna som engagerar sig i min intagram. Haha! Usch, så deprimerande!!

Men idag kom hon som en räddande ängel… den där rara främmande madamen i min inkorg. Och hon fångade mig i ett svagt ögonblick… när jag satt där ihopkrupen med tårar som klämde i ögonvrån och kände mig oduglig, efter att ha ägnat otaliga timmar på ett foto som ingen vill se. Ge mig ett par slantar så ska jag se till att det blir fart i båset och blåset, sa hon då till mig. Och jag, min dumsnut, svalde betet. Aj AJ AJ!

(Jag hatar Instagram!)

Mitt foto på Celina kommer nu att synas på något slags barn & foto – flöde. Och enligt den här smicker-smäcker-madamen ska jag då kunna förvänta mig att få åtminstone ett par tusen glada hejarop och reaktioner på det och därtill hiskeligt många nya ivriga följare. Det låter ju kanon! Jag tänker i mitt stilla sinne att det blir en skojig överraskning om så ett litet blygsamt 10-tal nya följare vipps skulle dyka upp! 😛 Vi får se… det blir spännande att se vad för resultat det blir…

(Jag hatar Instagram!)

Usch, jag kommer bli så stenhårt blåst, hahaha… Jag känner i magen att det var en dum idé att gå på det. De där slantarna har gått rakt ner i koblajan. Hon sitter väl där på Hawaii nånstans, med sina skitiga fötter uppslängda på ett enbent strandbord och en grumlig cocktail skvalpande i näven, och räknar sina fula slantar medan hon garvar ända från magen. Säkert får mar ett par spökföljare som stannar över natten och drar vidare igen till varmare grader dagen efter. 😛 Jajaja… Men då vet jag att jag iaf gav det här en ärlig chans. Då vet jag.

(Jag hatar Instagram! Bara så ni vet!)

Nu börjar det likna nått!!

Celina, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta.

Idag, efter att D’s arbetsdag tog slut och min började, har jag ägnat alla mina kvällstimmar åt detta foto. Det togs för så länge som ett år sedan, men jag har inte haft tid att prioritera att slutföra det. Celina, min lilla tjej, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta. <3 Och jag tycker att jag börjar få ett hum om vad det är för fotostil som tilltalar mig och hur jag ska skapa den. Det är nog något sånt här som jag är ute efter! Lite romantiskt, lite varmt, lite vintage, lite sofistikerat, lite finurligt.

Här under kommer förebilden! 🙂

FÖRE-bilden.

Jag lyckades övertala henne att klä upp sig i en gullig vinterskrud och låta sig fotas, men det ska jag säga att när man fotar barn, då får man vara snabb som en skottspole! För de står inte där de står allt för länge och alla kroppsdelar ska det snurras på. Celinas tålamod tar slut ungefär där det börjar. Dvs. det är obefintligt. Jag begriper inte ens hur jag fick till den här bilden för jag minns inte att hon stod stilla ett ögonblick. Men jag mutade henne med mariekex innan plåtningen, så det var väl det då som gjorde ögonblicket möjligt.

90% av bilderna fick slängas för att de inte var skarpa. Jag hade för lång slutartid, men samtidigt kunde jag inte ha den kortare för då hann inte blixtarna med. Hur gör man då? Det var ett evigt ståhej den där aftonen, minns jag.

Mutning krävs!

Jag gillar att fota med svart bakgrund. Det har blivit min nya fix idé. Eller nä, det är ju typ den enda bakgrund jag har, så… Jag har inte mycket val! =P Men den här svarta bakgrunden har verkligen en svart baksida. Nej, jag kommer not aldrig köpa någon stor bakgrund i tyg igen och synnerligen inte i mörka färger. Ni ser på de här bilderna varför! Allt damm och alla små skräpiga molekyler framträder dubbelt så mycket i blixtarnas ljus!

Dessutom tar det massor av tid att stryka hela tygstycket och det är svårt att få plats att göra det. Jag tror att den här duken är 3,5×5 m och att slänga upp en sån stor duk på en liten fjuttig strykbräda och svepa runt den där och försöka komma åt varenda vinkel och vrå, nej, det fungerar inte så bra. Man vill ju inte att det ska släpa i golvet heller, för då samlar det på sig ännu mer damm. Så vad ska man göra med allt tyg som svämmar över, när man försöker stryka?

Det slutade med att jag stod som ett fån och strök duken, upphängd, mot väggen!!! Och det krävdes svulstigare armmuskler än vad jag besitter. Mjölksyran stod mig upp i huvudet! Så jag gav up ganska omgående och beslöt mig för att bita i det sura äpplet och fixa resterande skrynklor i photoshop. Jag vet inte om det var ett bra eller dåligt val. Jag tror det tog mig 1,5 timma att trolla bort alla väck och dammråttor i bilden. Fy vilket slöseri med tid! Då är det betydligt klokare att gå och äta en semla! Det ska jag göra nu!

Trevlig helg på er, mina sköna! <3

Sjukdom och elände, men bra shit ändå!!

Idag från vårt sovrumsfönster…

Det har varit så mycket elände i min blogg på sistone, hehe… Jag måste nog försöka muntra upp tillvaron lite. 🙂 Men nu är det ändå så att vi alla är sjuka och i hängigt tillstånd här hemma. Ont i halsen, hosta, snörvel, feber och allmän uppgivenhet hos oss alla. Är det corona som är i farten mån tro? Vi vet faktiskt inte om vi har haft det. Med små barn är man ju sjuk titt som tätt och vi har testat oss vissa gånger men inte alltid. De gånger vi har testat oss har resultatet visat negativt. Men både jag och Daniel är vaccinerade så det bör väl inte vara corona då antar jag…?

Eliah har börjat intressera sig för att rita av figurer (ovan). Här ser vi en fet och välmående pingvin, med mössa och olika skapta armar! Lite kutryggad och skev, men jädrans snygg ändå. =)

Jag lyssnar på Alone, Pt. II – Alan Walker, Ava Max. Alltså allvarligt, det är en sjukt bra låt! Hon sjunger så man sätter hjärtat i halsgropen och låten i sig är top på allt, texten, melodin, harmonierna, soundet ec. Jag gillar också den läckra cover som duktiga Ukrainska kören The color music choir har gjort på låten. Epic epic epic shit!!! :))) Jag blir nästan frisk och lyrisk av att lyssna på detta..!!

Sjuk och osminkad, men relativt förnöjd ändå när man får gå runt och bära på en bebis i den mest gosigaste bebigaste jollrigaste åldern! Underbart!!!

Daniel var så knäckt idag att han tillagade stekt lök och morötter och bjöd oss på det tillsammans med köpt bea-sås. Frågor på det? Jag vet inte riktigt vad man ska tänka om den kombinationen!? Det gick ner iaf. =D

Jag lovade mig själv som nyårslöfte att dra ner ambitionsnivån och få mer saker gjorda. Så det är vad jag försöker med nu i bloggen om det nu märks. 😀 Nu skriver jag oftare, men vette fan om det jag publicerar egentligen har något läsvärde. Mobilbilder och nonsens-tankar… Men det är väl det är väl det jag ska öva mig på…. Att producera skit. :))

Trevlig helg på er alla! Njut av det lilla i vardagen. <3

De mest våghalsiga av alla färder

Lillan i mosters famn och Eliah framför, samt övriga kamrater.

Vilken dag!!! Vi begav oss ut i pulkabacken med kälkar, mjölkchoklad, smörgåsar och ett soligt humör i högsta hugg. Morbror och moster och några kusiner hängde på. Moster satt på tryggt avstånd och tittade på, gav råd till de av oss som inte lyckades rasa nedför backarna åt rätt håll, och försåg oss med mat och dryck med jämna mellanrum. Tänk att ha en sån kanon-moster!!!

Och morbror tog på sig rollen som lekfarbror, sin vana trogen, och triggade barnen till de värsta åkturerna. Han gjorde också en och annan obehaglig vurpa själv! Men det tycktes han sätta stor ära i, för han dök alltid upp igen bakom snöhögarna med ett stort leende!

Lilla hjärtat, Celina. Så rosig och fin.

Nu var väl inte pulkabacken så fasligt brant eller så, men det krävdes ändå både mod och lite kika-mellan-fingrarna för att jag skulle våga mig utför, sisådär 1-2 gånger. Det gick väl skapligt, jag kom ner ungefär samtidigt som pulkan, men det kändes ändå som en läskig upplevelse! Usch, jag börjar bli alldeles för gammal för sånt här farligt, där det både saknas bälte och kontrollvakt. Jag föredrar absolut karuseller och bergochdalbanor! Där vet man åtminstone var man börjar och slutar. Man sitter där man sitter och färden har mål och riktning. Oftast framåt. Oftast i upprätt tillstånd. Ibland bakåt och ibland upp och ner, men det går också för sig, för då vet man att det är meningen!

Men här… det är ju en total chansning, varje gång, hur det ska gå! Om man ska råka studsa på en sten och slå kullerbyttor resten av backen, om man ska bli oense med pulkan och åka åt ett håll själv medan pulkan beger sig åt ett helt annat, eller om man ska råka hamna på bar grund och skrapa hål i farkosten och därefter vidare genom sina egna brallor, så att man får stå där med rumpan bar vid backens slut. Eller om man ska råka krocka med någon, ett barn eller så…

Morbror & Eliah till vänster, Eliah till höger

Plågsamma minnen…

När jag var liten bevittnade jag nämligen en kompis köra av benet på en flicka. Det var så fruktansvärt. Den lilla flickan gick på fel ställe i backen och min kompis kom körandes på en snowracer och kunde inte bromsa, så han bröt benet på henne. Jag glömmer det aldrig. Nej, pulkaåkning bör absolut anses vara något av det mest våghalsade man kan ta sig för!!! Men det hade min lilla Eliah inte en lycklig susning om. Han gav mig många extra hjärtslag denna dagen. Han for som en tok nerför backen om och om igen, och gav inte med sig förrän han ordentligt hade bekantat sig med en tall på nära håll. Snabbt gick det och ont gjorde det! Men han mår bra idag och alla lemmar sitter precis där de ska.

Nej, när man åker pulka sjunger man alltid på sista versen. Det är bara att hålla i för kung och fosterland, tacka nära och kära för fin bekantskap och så far man utför utan nån som helst kontroll och hoppas att man ska få förmånen att göra om eländet ytterligare ett par gånger till. Så känns det för mig. Är jag feg eller normal??

Bit dig i tungan, djupa andetag, bara nicka, bara nicka…

Den nakna sanningen. Sammanbiten småbarnsmamma under tider av sömnbrist.

Don’t feed me violins, just run with me through rows of speeding cars…

För ett par dagar sedan försökte jag ta ett foto till mitt nya körkort. Men det gick åt helvete. Resultatet ser ni ovan.

Jag hade slitit hårt med att få alla tre småttingarna i säng och äntligen, runt 21.30 sov de alla, även lillan. Då kunde jag börja förbereda mig för att få den där körkortsbilden överstökad. (Så mycket enklare att fota det hemma när jag ändå har en kamera till hands, tänkte jag!) Jag lade på tre noggranna lager concealer för att försöka dölja påsarna under ögonen. Desperat, desperat… Min hud har blivit flammig på sistone och jag känner mig plufsig och svullen i hela ansiktet. Jag vet inte om det beror på mina sömnproblem, men det är så jag resonera iaf. Någon annan förklaring kan jag inte komma på. På med lösfransar, så kanske kaaaanske de tunga trötta ögonlocken inte blir så tydliga.

Ungefär en timmas fåfänga krävdes för att jag skulle känna mig redo. Men så krånglade blixtarna och jag glömde ställa in rätt filformat på kameran och något var fel med autofokuset. Allt blev pannkaka. Gryniga, gula, mörka bilder…

Alla bilderna blev inte som den ovan. Några såg skapliga ut i kameran, men det var först efteråt som jag insåg att jag hade fel filformat, när jag hade tvättat av mig sminket och var på väg isäng. Då var klockan 01.00 och alldeles försent att fota igen. Ytterligare en natt av sömnbrist väntade mig. (Jag kan ju inte fota om dagarna när barnen är vakna så det blir bara nätterna som finns till hands. Men vad gör det för skillnad när jag ändå inte kan sova?)

Don’t lose your head, it’s just for now…

Så jag fick göra om hela projektet dagen efter och äntligen fick jag till några bilder i rätt format och belysning. Men vad händer då? Jo skrivaren bestämmer sig för att lägga av. Så jag slänger mig på datorn och beställer en ny alldeles omedelbums. Den kom igår. Men då passade inte pappret. Så jag fick bege mig på jagt efter fotopapper till laserskrivare, och det var lättare sagt och gjort. Online skulle det ta flera dagar. Äntligen hittade jag en lokal butik som hade det, ett par mil bort. Så i morse susade jag iväg till den lille butiken och köpte på mig en bunt. När jag kom hem och lycklig i hågen slänger papperna i skrivaren så börjar den idioten skriva ut bilden alldeles randig. Så spektaklet slutade med att jag fick beställa bilden från ett fotolabb online istället. Asch… jag hade ju lika gärna kunnat pallra mig till en fotoautomat och få det överstökat på så vis. Jag inser ju det nu.

Tillfredsställelsenivån är lite låg just nu överlag i livssituationen, känner jag… Och så de här körkortsbilderna som har tagit mig dagar att få till gjorde ju inte saken bättre direkt. Det är då jag måste skynda mig att slänga på mig hörlurarna och lyssna på Imogen Heap. Ingen annan än hon kan rädda mig då, när frustrationen och missnöjet rinner över. Jag brukar söka tröst och positiv energi i hennes låtar, när dagarna går riktigt åt pipsvängen. Och så städar jag, röjer och donar, samtidigt som jag har henne i öronen. Det lugnar mig och får mig att le åt eländet…

It’s that time of year
Leave all our hopelessness’s aside
If just for a little while
Tears stop right here
I know we’ve all had a bumpy ride
I’m secretly on your side


Bite tongue
Deep breaths
Count to ten
Nod your head


Get me outta here
Get me outta here
Get me outta here
Get me outta here
Just for now
Just for now

Here’s the day you hoped would never come
Don’t feed me violins
Just run with me through rows of speeding cars

The paper cuts, the cheating lovers
The coffee’s never strong enough
I know you think it’s more than just bad luck


There, there baby
It’s just textbook stuff
It’s in the ABC of growing up

Now, now darling
Oh don’t lose your head

Och så avslutar jag med favoritlåten. Dags för mig att sova… Goodnight and go… (Vad har ni för favoritartist som räddar er under mörka, krångliga dagar? 🙂 )

Kategori:
Personligt/Dagbok

Sorgen över att inte leva

Jag hittade några bilder på min mobil från mellandagarna, på tjejerna som ser så goa och underbara ut. Jag blev genast lite gråtfärdig. Lillan är redan 9 månader och Celina är 3,5 år. Tiden går så fort, så fort!!! Stop, stop, stooooop!

Lilla hjärtat <3
Stora lilla hjärtat och lilla lilla hjärtat <3

Eftersom jag har haft så mycket problem med sömnen det senaste året så har jag inte alltid känt mig pigg och närvarande i vardagen. Det gör mig väldigt ledsen. Jag vill kunna njuta av barnens livliga åldrar just nu och ha energi till att hänga med i deras lekar, fånga de små fina stunderna med iver och verkligen ta vara på varje dag med dem.

Istället vankar jag runt här om dagarna som en zombie och försöker låta bli att se fram emot att D ska ha jobbat färdigt för dagen, så att jag kan få somna och han tar över barnen. Hela dagarna kretsar till att hålla energinivån uppe. Vad är det egentligen för liv, frågar jag mig? Jag har väl inte kämpat mig ända hit bara för att inte orka ta vara på det liv jag har?

Ursäkta! Det var inte meningen att detta skulle bli ett deppigt inlägg. Istället ville jag hylla kärleken till dessa två charmtroll och hur påhittiga och knäppa och genomrara de är. Men nu var det sorgen som kom över mig istället – sorgen över att vara utmattad och inse att nuet springer ifrån en. Sorgen över att gå alldeles för långsamt, när livet går alldeles för fort. Sorgen över att det rinner mig ur händerna… möjligheterna, stunderna, upptäckterna, hängivelserna, skratten.

Det är ju nu vi ska leva! NU, just just just nu. 🙂 Det är nu vi borde springa ut och fånga snöflingor på tungan…

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta