Påsken 2022 – så gjorde vi helgen extra lekfull!

Dymmelonsdagen – påskfint i huset!

Man kan väl säga att vi firade påsken i fem dagar. På onsdagen städade vi och pyntade hela hemmet. Torsdagen ägnade vi åt påskpyssel och lek, målade ägg och letade påskägg i trädgården. Sedan packade vi på torsdagskvällen och Fredagen och resten av helgen tillbringades hos mina föräldrar, med mina syskon och syskonbarn.

Vi började onsdagen med att städa hela huset. Sedan inledde vi påsken med att måla naglarna i regnbågens alla färger. Jag tycker att pastellfärger tillhör våren, så ljusblått, mintgrönt, rosa och lila etc. blev färgtemat. Barnen ville förstås ha en nagel i varje färg och jag hakade på den idén och hade så själv, hehe. Sen ville Celina ha sitt hår sprayat i olika färger också, men där gick gränsen för Eliah. Det tyckte han verkade knäppt och läskigt.

Påsknaglar är ett viktigt element för att påsken verkligen ska bli påsk!!

Skärtorsdagen – pyssel och skoj!

Sen pyntade vi hela huset på onsdagkvällen och på torsdagen fick barnen i uppdrag att ge sig ut och leta efter tuppar i trädgården. På varje ställe där det står en tupp finns ett ägg gömt. De fick två ägg var, ett större och ett mindre.

Det var jag som fick agera kanin/hare. Daniel stod inomhus och sa till barnen att kika ut genom fönstret och se om de kunde se påskharen. “Åhhh där är haren!!” ropade Celina förtjust och klappade i händerna när de fick se mig lufsa omkring bakom en buske utanför fönstret. (Jag försöker skutta, men det var lite svårt!) De blev så nyfikna och förtjusta att de knappt kunde bärga sig. Så de slängde på sig jackor och skor och sprang ut för att hälsa på mig.

Celina hade sett kanindräkten i en påse inne på mitt rum, så tyvärr var min identitet redan röjd, men det intressanta med treåringar är ju att även om de vet att mamma är samma person, både när hon är utklädd eller inte utklädd, så upplever de ändå den utklädda vuxna som en egen/annan person. (Detta försvinner runt 4 år!) Så även om hon visste att det var jag så blev hon lite skraj när jag kom fram och skulle hälsa.

“Vem är du?” undrade kaninen/haren. “Jag heter Celina!” svarade hon blygt och tryckte kaninens tass. “Vilka stora öööögon du har!” utbrast hon sedan och ville peta på dem. “Och vilka stora ööööron du har kaninen!!” Jag körde vidare på Bröderna Grimms saga om rödluvan. “Det är för att jag ska kunna HÖRA dig ordentligt, Celina!” sa jag. “Det är MAMMA som har klätt ut sig till dig!” säger hon sedan. Jag: “Jasså, det visste jag inte!” Hon: “Nä du vet inte det, för du känner inte min mamma!” Sedan berättade hon noggrant för kaninen vem hon var, var hon bodde och vad hennes föräldrar heter.

Hehe… det är så intressant hur barns tankeprocesser ser ut!! 🙂 Hur som helst så följde kaninen med dem och letade upp tupparna och påskäggen. Och Celina och Eliah och kaninen blev allra bästa vänner!

“Nu behöver jag gå och sova för nu har ni hittat era ägg och mitt uppdrag är slut!” sa kaninen. Celina blev lite ledsen och undrade när kaninen skulle komma tillbaka igen. Jag: “Jag kommer igen nästa påsk!” Celina: “Är nästa påsk imorgon?” Jag skrattade.

Sen smet jag in i mitt kontor för att byta om. Och när jag kom ut som mig själv stod hon där så häpet och frågade: “Men mamma, var tog kaninen vägen?” Då förklarade jag att kaninen ligger och sover i en plastsäck. Det tyckte hon lät konstigt. Sen fällde hon en liten tår och förklarade att hon saknade kaninen för den hade blivit hennes bästa kompis. 😀

Vi har inte nolltolerans mot godis, men vi försöker att låta bli att uppmuntra det allt för mycket. Jag tycker att samhället i stort glorifierar sött och socker alldeles för mycket för barnen. Varför ska barn alltid ha godis när det är något speciellt? Varför inte något annat? Inte konstigt att godis är förknippat med något positivt, när vi alltid ger det vid högtider och triggar barn att tro att det är något extra gott. Hur som helst, vi ville inte göra dem helt besvikna så de fick lite smågodis, men annars kex och leksaker. Och de här supersöta små monstren. 🙂 (Ovan!)

Sen målade vi ägg och gjorde kanin-klippdockor med söta kläder och utstyrslar. Och barnen lekte med det en stund.

Jag hade köpt in kvastar så att de skulle kunna vara påskkärringar, men det blev aldrig av. Vi hann inte med det.

För några dagar sedan hade jag och barnen sått dekorationsgräs i små glas och så vid påsken pyntade barnen dem med små söta kycklingar och så fick de bli bordsdekoration. Det var fint tycker jag!

Vi avslutade skärtorsdagen med en enklare påskmiddag, med mango chutney kycklinggryta och passionsfruktspannacotta till efterrätt.

Långfredagen, påskafton & påskdagen – god mat och gemenskap!

Vi var hos mina föräldrar i 3 dagar alltså. Det är tradition. Och där brukar vi följa med till kyrkan ibland och sjunga i kör. Barnen var med i en barnkör detta år, men det gick väl sisådär. De är mer intresserade av att dra i andra barns kläder och prata högljutt än att stå som ljus och sjunga. Vi får öva på det, hehe…

Sen åt vi flera fina påskmiddagar (räksoppa, rökt lax, annanspaj och alltmöjligt sånt gott), träffade fler vänner och släktingar, och spelade instrument ihop. Det har jag inte bild på. Men alla i min familj är väldigt musikaliska och spelar flera olika instrument (tre av mina syskon är professionella musiker), så vi brukar alltid jamma ihop.

På söndagen bar det iväg hemåt igen… den 3 timmar lång färd från Småland till västkusten där vi har vår boning. En fin och lugn påsk med stort fokus på barnen, precis som det ska vara.

Ut med vintern och häxan på väggen

Sista snön?

Jag tog den här mobilbilden för ett par dagar sedan genom sovrumsfönstret. Vilket otroligt vackert vinterlandskap!!!

Men nu är det helt grönt och barskrapat utomhus och vi har faktiskt påbörjat vårt altanprojekt!! Vi ska bygga altan i år. 🙂 Alltid är det något projekt på gång under sommaren. Förra året var det ingången till huset och balkongen som skulle snickras till. Året innan var det köksträdgården som skulle byggas. Osv.

Lillan, på väg någonstans.

Barnen fortsätter att förgylla mina dagar och kommer att göra så till och med hösten (eller ja, fortsättningsvis också givetvis). Tanken var att jag skulle börja arbeta fulltid nu i maj, men så blir det inte för vi känner att Lillan behöver vara hemma mer. Och eftersom jag inte har någon större inkomst att tala om ännu och vi är beroende av Daniels lön så har vi bestämt att det får bli jag som är hemma ett par månader till. Så jag kommer alltså att fortsätta vara mammaledig till Augusti. Men Daniel har lovat att ta barnen om kvällarna så mycket han orkar så att jag kan få lite mer arbetstid. Vi får se hur vi lägger upp det.

Eliahs målning som jag tyckte var lite småläskig!

Den här har Eliah ritat idag. Stolt som en tupp och spikrak i ryggen var han när konstverket var färdigt. Upp på finväggen skulle den!!! Precis bredvid där vi sitter och äter mat. Jag berömde honom och bekräftade att den mycket riktigt ser väldigt annorlunda och skojig ut. En aning svår, valde jag att inte nämna. Jag kände lite sisådär inför att ha henne vit matbordet… Det var inte jätteenkelt att njuta av lasagnen med de där isblå kårkrypande ögonen petandes i ryggen. Ett par tuggor stannade till i halsen och ville inte riktigt följa hjärtat ner…

Är det bara jag, eller ser hon inte lite skräckinjagande ut?? Ser det inte lite ut som om hon vill döda med blicken och sträcker armarna efter en för att ta ett stadigt tag runt strupen och riktigt vrida anden ur…? Riva ut själen och punktera med klacken. Asch, jag tramsar!

Nu börjar det likna nått!!

Celina, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta.

Idag, efter att D’s arbetsdag tog slut och min började, har jag ägnat alla mina kvällstimmar åt detta foto. Det togs för så länge som ett år sedan, men jag har inte haft tid att prioritera att slutföra det. Celina, min lilla tjej, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta. <3 Och jag tycker att jag börjar få ett hum om vad det är för fotostil som tilltalar mig och hur jag ska skapa den. Det är nog något sånt här som jag är ute efter! Lite romantiskt, lite varmt, lite vintage, lite sofistikerat, lite finurligt.

Här under kommer förebilden! 🙂

FÖRE-bilden.

Jag lyckades övertala henne att klä upp sig i en gullig vinterskrud och låta sig fotas, men det ska jag säga att när man fotar barn, då får man vara snabb som en skottspole! För de står inte där de står allt för länge och alla kroppsdelar ska det snurras på. Celinas tålamod tar slut ungefär där det börjar. Dvs. det är obefintligt. Jag begriper inte ens hur jag fick till den här bilden för jag minns inte att hon stod stilla ett ögonblick. Men jag mutade henne med mariekex innan plåtningen, så det var väl det då som gjorde ögonblicket möjligt.

90% av bilderna fick slängas för att de inte var skarpa. Jag hade för lång slutartid, men samtidigt kunde jag inte ha den kortare för då hann inte blixtarna med. Hur gör man då? Det var ett evigt ståhej den där aftonen, minns jag.

Mutning krävs!

Jag gillar att fota med svart bakgrund. Det har blivit min nya fix idé. Eller nä, det är ju typ den enda bakgrund jag har, så… Jag har inte mycket val! =P Men den här svarta bakgrunden har verkligen en svart baksida. Nej, jag kommer not aldrig köpa någon stor bakgrund i tyg igen och synnerligen inte i mörka färger. Ni ser på de här bilderna varför! Allt damm och alla små skräpiga molekyler framträder dubbelt så mycket i blixtarnas ljus!

Dessutom tar det massor av tid att stryka hela tygstycket och det är svårt att få plats att göra det. Jag tror att den här duken är 3,5×5 m och att slänga upp en sån stor duk på en liten fjuttig strykbräda och svepa runt den där och försöka komma åt varenda vinkel och vrå, nej, det fungerar inte så bra. Man vill ju inte att det ska släpa i golvet heller, för då samlar det på sig ännu mer damm. Så vad ska man göra med allt tyg som svämmar över, när man försöker stryka?

Det slutade med att jag stod som ett fån och strök duken, upphängd, mot väggen!!! Och det krävdes svulstigare armmuskler än vad jag besitter. Mjölksyran stod mig upp i huvudet! Så jag gav up ganska omgående och beslöt mig för att bita i det sura äpplet och fixa resterande skrynklor i photoshop. Jag vet inte om det var ett bra eller dåligt val. Jag tror det tog mig 1,5 timma att trolla bort alla väck och dammråttor i bilden. Fy vilket slöseri med tid! Då är det betydligt klokare att gå och äta en semla! Det ska jag göra nu!

Trevlig helg på er, mina sköna! <3

De mest våghalsiga av alla färder

Lillan i mosters famn och Eliah framför, samt övriga kamrater.

Vilken dag!!! Vi begav oss ut i pulkabacken med kälkar, mjölkchoklad, smörgåsar och ett soligt humör i högsta hugg. Morbror och moster och några kusiner hängde på. Moster satt på tryggt avstånd och tittade på, gav råd till de av oss som inte lyckades rasa nedför backarna åt rätt håll, och försåg oss med mat och dryck med jämna mellanrum. Tänk att ha en sån kanon-moster!!!

Och morbror tog på sig rollen som lekfarbror, sin vana trogen, och triggade barnen till de värsta åkturerna. Han gjorde också en och annan obehaglig vurpa själv! Men det tycktes han sätta stor ära i, för han dök alltid upp igen bakom snöhögarna med ett stort leende!

Lilla hjärtat, Celina. Så rosig och fin.

Nu var väl inte pulkabacken så fasligt brant eller så, men det krävdes ändå både mod och lite kika-mellan-fingrarna för att jag skulle våga mig utför, sisådär 1-2 gånger. Det gick väl skapligt, jag kom ner ungefär samtidigt som pulkan, men det kändes ändå som en läskig upplevelse! Usch, jag börjar bli alldeles för gammal för sånt här farligt, där det både saknas bälte och kontrollvakt. Jag föredrar absolut karuseller och bergochdalbanor! Där vet man åtminstone var man börjar och slutar. Man sitter där man sitter och färden har mål och riktning. Oftast framåt. Oftast i upprätt tillstånd. Ibland bakåt och ibland upp och ner, men det går också för sig, för då vet man att det är meningen!

Men här… det är ju en total chansning, varje gång, hur det ska gå! Om man ska råka studsa på en sten och slå kullerbyttor resten av backen, om man ska bli oense med pulkan och åka åt ett håll själv medan pulkan beger sig åt ett helt annat, eller om man ska råka hamna på bar grund och skrapa hål i farkosten och därefter vidare genom sina egna brallor, så att man får stå där med rumpan bar vid backens slut. Eller om man ska råka krocka med någon, ett barn eller så…

Morbror & Eliah till vänster, Eliah till höger

Plågsamma minnen…

När jag var liten bevittnade jag nämligen en kompis köra av benet på en flicka. Det var så fruktansvärt. Den lilla flickan gick på fel ställe i backen och min kompis kom körandes på en snowracer och kunde inte bromsa, så han bröt benet på henne. Jag glömmer det aldrig. Nej, pulkaåkning bör absolut anses vara något av det mest våghalsade man kan ta sig för!!! Men det hade min lilla Eliah inte en lycklig susning om. Han gav mig många extra hjärtslag denna dagen. Han for som en tok nerför backen om och om igen, och gav inte med sig förrän han ordentligt hade bekantat sig med en tall på nära håll. Snabbt gick det och ont gjorde det! Men han mår bra idag och alla lemmar sitter precis där de ska.

Nej, när man åker pulka sjunger man alltid på sista versen. Det är bara att hålla i för kung och fosterland, tacka nära och kära för fin bekantskap och så far man utför utan nån som helst kontroll och hoppas att man ska få förmånen att göra om eländet ytterligare ett par gånger till. Så känns det för mig. Är jag feg eller normal??

JULEN 2021 – 18 själar i stugan!

Den här ståtliga skrangliga magerstackare till gran smyckade mina föräldrars stuga i år. Min pappa äger mycket skog och brukar själv bege sig ut på jakt efter sin julgran. Tålamod är dock inte hans bästa sida, så han brukar ta den första gran han hittar som står upprätt och växer i någorlunda rätt riktning. Vissa år är den alldeles hängig och ryggkrökt, eller så spinkig att vi har fått borra in extra grenar i den. Andra år har vi lite mer tur och får njuta av en hel gran. Detta var nog ändå ett av de bättre åren får jag säga!

Vi packar alltid våra allra käraste egendomar dagen innan jul och kör de 3,5 långa timmarna från västkusten till Smålands mörka mitt. Där i ett trästuga finns mina kära föräldrar. De älskar julen lika mycket som vi, så det är alltid så varmt och ombonat, med många ljus tända överallt, när vi dyker upp.

Lugnet innan stormen. Dagen innan jul och stugan är under pågående städning. Den stora kolossen i hörnet är en övertäckt mahogny flygel.

Jag måste nämna att i fotot ovan, där inne i hörnet längst bort, med skyddsfilt på, står pappas underbara lilla mahogny flygel! Den är en dyrgrip, superfin och alldeles glansig med inte en enda skråma. Jag önskar den hade varit avtäckt på fotot, men tyvärr, den får jag visa en annan gång. Min pappa är en duktig pianist och hans flygel är som ett kärt barn för honom! Vi får knappt pilla på den ens med skyddshandskar på.

Vi firar alltid jul här hos mina föräldrar. För vem vill fira helt själv ute i skogen? Nää.. Det vill man ju inte. Och mina föräldrar bor ganska centralt mellan alla syskon, som annars är utspridda i hela landet och även utlandet. (En syster i Danmark och en bror i Paris.) I år fick vi glädjen att träffas allihop, inklusive respektive och barn!!! Det var alltså 18 personer (samt 3 hundar) i det här huset!!! Varav 7 var barn. Underbart och totalt kaos. Men julen är ju barnens högtid, eller hur. 🙂

(Mobilbild.) Celina i kyrkan. Hon håller i en magnifik guldglittrigt rosettdiadem! Önskar att hon hade haft den på huvudet när jag fotade, för hon var så gullig i den! 😀
(Mobilbild) Nyvaken Lillan med rosiga kinder…

Vi har många jultraditioner och vårdar dem ömt. Jag är definitivt både en traditionsmänniska och en traditionell människa. I år hade jag tre småttingar att hålla reda på och därför blev det inte så mycket plåtning under dagen. Framför allt missade jag frukosten. 🙁 Den som alltid är så mysig med massor av små ljus tända i hela köket. Men vi brukar äta julgröt (risgrynsgröt) på morgonen i våra juliga pyjamaser. Sedan klär vi upp oss fint och ståtligt och beger oss till närmsta kyrkan för att sjunga carols och höra julevangeliet. Det är en ålderdomlig tradition som verkligen skapar stämning och som jag tycker om att hålla vid liv även om jag inte är personligt troende. Jag skulle väl snarare kalla mig fritt spirituell/andlig. 🙂

Lunch med plockmat och charkbricka.

Lunchen på julaftonen består av en massa godsaker; plockmat, ostbricka, charkbricka och… fika med så många kaksorter som möjligt!!! Nyttigt är det väl kanske inte, men juligt är det i allra högsta grad.

Minipajer.

För att inte göra kalaset alldeles för övermäktigt för mina stackars föräldrar att förbereda, så har vi delat upp allt ätbart så att alla vi barn bakar/lagar lite var.

Vaniljkronor, pepparkakor, havreflarn med nutella, saffranslängder med vanilj och mandelmassa, mjuk chokladkaka syns på bilden.

När vi har ätit färdigt och den utmattande matkoman infinner sig brukar vi alla göra det vi önskar och som bara gör att den där totala julfriden infinner sig. Några läser böcker, några myser framför granen, lägger pussel, kollar julfilmer eller kalle anka med barnen. Runt 17.00 dukas det till julbord.

Det blev ett lite mindre julbord i år än vanligt, för mamma blir tröttare och tröttare för varje år och det är klurigt att transportera för mycket mat, så vi har alla varit eniga om att vi hellre håller nere nivån.

Barnen var förstås så superspända på sina julklappar och kunde knappt bärga sig. De var framme och pillade på klapparna gång på gång och Celina försökte tjuvöppna en.

Klockan var ungefär 19.00 när min pappa delade ut alla julklapparna. Med 18 personer i rummet var det inte lätt att få lugn och ro och ordning. Så synd när man missar att se vad ens barn får och se deras reaktioner, bara för att man är upptagen med att öppna klappar själv eller se på vad någon annan fick. Och barnen vill ju börja leka direkt med julklapparna så de hinner nästan inte uppskatta allt de får av det skälet heller. (Och ändå hade vi lämnat flera julklappar hemma på västkusten och bara tagit med några få!)

Jag satt och rådslog med min storasyster om man inte skulle ändra på traditionerna och hitta nya strategier som gav mer ro kring det här med julklapparna. Kanske att man får några på julaftonskvällen och några på juldagsmorgon? Hur får alla andra familjer det här att fungera? Är det stoj och stök hos er också??

En sak som jag dock är förvånat överraskad över är hur glada barnen blir över allt de får. Jag har alltid föreställt mig att barn är ganska kräsna och bara gillar vissa saker och dissar andra. Men det kanske kommer med åldern? Än så länge så låter både Eliah och Celina så här, när de öppnar något: “ÅÅååhhh!!!” Och de blir förtjusta över ALLT. Även gammelfarmors dukar och böcker med hundöron som gått från generation till generation skulle gå hem hos dem (det var bara ett exempel, de fick inga dukar i år. :P).

Kvällen avslutades med barnlekar, julgodis och sällskapsspel. Och så avslutades natten med en midnattspromenad i en alldeles vit mörk värld. Det var mycket snö hos mina föräldrar nämligen!! Och dagen efter kl. 7.00 på morgonen begav vi oss till julottan. Då sjunger vi inne i kyrkan och det är alldeles mörkt och nedsläckt och så tusen små ljus som brinner i hela kyrkan. Oroligt fint och stämningshöjande! Varför fotade jag inte??

Det var så mysigt att ha alla syskonen samlade på samma plats. Det är så sällan det sker nuförtiden. Vi ses bara allihop vid jul och ibland på sommaren, om alla lyckas synka sina semestrar med varandra. Hursomhelst så stannade vi hos mina föräldrar i ett par 4-5 dagar och åkte sedan hem till en stilla och lika vit landsbygd på Sveriges västra sida.

Tack för denna julen!

Julmys och massor av snö hos mormor & morfar

Denna underbara tid!!! Förra helgen åkte vi till mormor och morfar (mina föräldrar) för att adventsmysa och baka pepparkakor. Det tar 6 timmar fram och tillbaka, så det är inget vi gör var och varannan dag. Men det är något alldeles särskilt att återkomma till barndomshemmet och återskapa traditioner där!

Pepparkaksbaket är en uråldrig tradition i vår familj. När jag var liten hade vi särskild pepparkaksdag och det var lördagen före 2:a advent. Det var nämligen den enda uppgiften man hann med den dagen. Kvällen innan så putsades och skurades varje hörn i köket och sedan på lördagen radade alla 6 barnen upp sig på omkring matbordet och mamma och pappa levererade världens största pepparkaksdeg. Det var underbart! Sedan bakade vi i timmar och julmusiken sprakade behagligt i bakgrunden.

Mamma hade ansvar för gräddningen och pappa hade ansvar för at göra de fina pepparkakorna som man sedan vågade bjuda gäster på.

När jag var liten åt jag mer av degen än vad jag bakade av den. Men den fina traditionen har inte mina barn alls anammat. 😀 De kavlar och stansar så fint och kämpar på så bra utan att låta sig distraheras av den goda doften. Och där står jag bredvid, vuxen och mamma och allt, och proppar i mig av degen som om jag vore 3 år! 😀

Eliah och Celina gav mig några långa betänkliga blickar, men ingen av dem tog efter beteendet ändå. De fortsatte knåda och kavla. Det är ju nästan märkligt! Vill inte alla barn äta pepparkaksdeg hellre än att baka??? 🙂

Under tiden pepparkakorna gräddades tog morfar upp dem alla i sin varma famn och läste berättelser. Och sen blev det finfika med nybakta pepparkakor och lussekatter från gårdagen. Ett så fint avslut på en enkel och stämningsfull dag!

Det var massor av snö hos mina föräldrar och nu är det också det här hos oss på västkusten! Tänk om vi för en gång skull kunde få en vit jul??

Jag lyckades fånga Daniel och de två äldsta på mobilen, i färd med att bygga snögubbe. Barnen älskar att leka i snön, för där vi bor finns det inte snö i så många dagar.

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta