Vad ska jag göra? Hon pratar med varenda främling!!

Det är en månad sedan jag bloggade. Vi har haft semester och storkalas för två barn och massor av annat har hänt. Jag har en hel uppsjö av saker att blogga om!!! Men låt oss börja med en enkel baddag med barnen och lite social analys på det.

Lillan i sin baddräkt.

Åhh.. lillan är i sin gulligaste ålder, så rund och go och glad mest hela tiden!! Drygt ett år är hon nu, det är en underbar ålder tycker jag. Och nu har hon lärt sig att gå, sedan 1,5 månad tillbaka.

Men när vi är på badplatserna är det inte hon som stjäl uppmärksamhet utan storasyster Celina (4 år). Hon är så extremt social!! Det är så roligt att höra vad för typer av konversationer hon sätter igång med främlingar, haha… Jag brukar bara stå där en bit bort och smyglyssna och fnissa för mig själv.

Senaste gången när vi åkte till badplatsen klev hon ut på parkeringen och spatserade fram till några främmande vuxna som stod vid strandkanten och skakade ur sina handdukar. “NU är jag här!!!” ropade hon till dem och alla som stod där med ett leende från öra till öra. De vuxna lyfte förvånade på blicken för att se vem som påkallade deras uppmärksamhet och drog på smilbanden när de såg henne. “Så bra! Så kul!” säger en av kvinnorna. Celina nickade och spatserade glatt vidare. Kvinnorna tittade på varandra och skrattade. “Vilken söt liten tjej!” utbrast den ena.

Det är så intressant hur Celina ser hela omvärlden som sin lekplats och alla människor som hennes vänner. Inga bekymmer liksom, ingen känsla av skam eller hämning. Hon har en så otroligt befriande och oskyldig syn på sin omvärld!!! Jag avundas det. 🙂 Tänk om jag kunde vara så bekväm med att röra mig bland främlingar och connecta med vem som helst, om vad som helst…

När hon kom fram till vattnet var det fullt av barn. Hon vadar i och ropar “HEJ!” åt alla barnen runtomkring sig. “Hej hej!” Hon vänder sig till höger och vänster och hejar ordentligt på varenda barn. “Nu ska jag bada här!” säger hon med ett stort leende. Barnen svarar inte utan tittar bara på henne. De förstår inte riktigt varför hon pratar med dem.

Men det slutar alltid på samma sätt. Innan vi har tagit oss ifrån platsen så har hon hunnit bli kompis med alla. Då har hon fått testa på de andra barnens leksaker och hunnit prata om livet i stort och smått med deras föräldrar. Jag såg hur hon gick fram till en gammal gubbe och började diskutera hur man bygger sandslott med honom. Han skrattade och tyckte hon var rolig och söt. Jag tänker att jag nog får lära henne att ha lite gränser och att man inte kan prata med alla hur som helst… Kanske hon blir kidnappad en dag om det fortsätter så här. :S

Eliah är också väldigt oblyg och trygg med att prata med vem som helst. Är detta normalt för barn? Jag upplever det inte så för många barn reagerar och blir förvånade och konfunderade när våra barn dundrar fram och vill bli kompis med dem direkt… Hmmm…

När jag var barn så var jag så extremt blyg ända upp till vuxen ålder och det var en olidlig plåga. Jag skulle nog nästan påstå att jag hade social fobi under min tonår. Så jag är väldig glad och tacksam att jag inte har fört över det på våra barn.

  • 2

    • Jag trodde att jag skulle smälla av!

    Förra helgen bjöds vi på fest hos min syster och hennes man som bor i Danmark. Deras äldsta son hade konfirmerats och i Danmark är det uppenbarligen ett stort ståhej som kräver en hel dags festande och massor av presenter. Här följer en visuell skildring av dagen!

    Jag fotar lugnet innan stormen. Min syster hade dukat så fint med stenar på varje bordsplats med våra namn på! Det gillar jag. In med naturen i huset!!!

    Min lilla fina donna hade precis haft ett häftigt meningsutbyte med storebror, därav den dystra tåren på kinden! Hennes fina klänning är från Newbie. Jag köpte en likadan till lillan också, men den var lite för stor när vi fick hem den.

    Fint festfolk och min kära Daniel till höger, med lillan i famnen.

    Matchande napp ska det vara!! Vi har finare nappar med snirkliga bokstäver i vitt och guld, men de glömde vi hemma.

    Den här mysiga lila koftan som lillan har på sig har min mamma virkat! Vi har inte haft något tillfälle för lillan att bära den innan så vi passade på nu, för det var minsann i sista sekund eftersom den egentligen har blivit för liten. Magen fick liksom inte plats, hehe… Men vi ville få använda koftan åtminstone en gång när hon hade lagt ner så mycket tid på den!! Sen får vi väl hänga den någonstans så att vi kan njuta av att titta på den.

    Plockmat och mingel. Eliah och Celina var särskilt förtjust i apelsinklyftorna som satt på glaset. Så vi fick ständigt hejda dem från att gå och plocka dem. På hälften av glasen satt dock citronklyftor men det noterade inte Celina som slängde sig över två klyftor på en gång och fick sig en smärre shock. Hon grimaserade i ungefär en kvart och bitarna åkte i soptunnan. Aja baja! Lesson learned!

    Efter mingel och bekantande med nytt främmande folk bjöds vi in i festlokalen där en brakmeny väntade våra redan skapligt fulla magar.

    En måltid som heter duga!

    Celina behövde faderlig vägledning för att komma fram till vad hon kunde tänka sig att mättas med. Det var så många främmande smaker och former för henne! Här på bilden syns någon form av laxpaté med syrade rädisor på topp.

    Man får börja med att ta för sig lite försiktigt så att man inte smäller av, tänkte min kloka mor som skuggar bilden. Så tänkte inte jag. Det är därför jag namngav det här inlägget som jag gjorde. 😉

    Mysig liten lykta! Den måste absolut förevigas på bild.

    Efter måltiden skulle huvudpersonen i sällskapet utsättas för diverse tester och förödmjukanden. Här på bild tror jag att han och hans bror kör någon slags leksaksrallybana och målet var väl att den yngre skulle vinna över den äldre som bar spegelvända glasögon.

    Här skrivs meddelanden baklänges och duplo byggs spegelvänt. Jag antar att hjärnans kapacitet förfinas och spetsas av såna här aktiviteter, eller vad tror ni!?

    Blås på liten boll genom bana och bygga djur av ballonger. Det gick väl sisådär för båda parter!

    Kakbuffé

    Tack och lov att vi inte behöver gå hungriga under kvällen. Min syster är som jag, hon tar alltid i från tårna när något ska ordnas! Denna kakbuffé är helt och hållet bakad från grunden, den tog dagar att göra och jag tror att antalet sorter uppgick till ett rundat 15-tal. Och jag kan säga det att något fel på smaken var det då inte!!!

    Chokladkage med karamel og hindbär, står det så rart på ren danska. (Ä:et lyckades jag inte hitta på mitt tangentbord.) Underbara!!

    Svenska chokladbollar. Tur!!! Danska motsvarigheten till chokladbollar är rent ut sagt bedrövlig. Har ni testat någon gång? De innehåller inget havregryn utan består av någon kletig geggi massa som sätter sig som tjära i tänderna. Och så smakar de.. helt enkelt riktigt dåligt. Sorry, Danmark men ni briljerar inte på den punktan!

    Här sitter Celina och avnjuter sin fångst. Så här mycket socker tillåter vi egentlige inte våra barn att få i sig på en och samma kväll, men det är svårt att neka dem när alla andra deltagande barn fick ta för sig utan gränser.

    Eliah fångades aldrig på bild denna kvällen. 🙁 Jag försökte desperat att få fatt på honom, men han swischade förbi i så hög hastighet att hans gestalt bara hamnade till hälften i kameralinsen och resten utanför. Han hade fullt sjå att leka med sina nya danska kompisar och jag antar att det får anses vara precis som det ska vara. Mamma och hennes kamera kommer i andrahand. Tack för en kanondag, syster!

  • 0

    • Påsken 2022 – så gjorde vi helgen extra lekfull!

    Dymmelonsdagen – påskfint i huset!

    Man kan väl säga att vi firade påsken i fem dagar. På onsdagen städade vi och pyntade hela hemmet. Torsdagen ägnade vi åt påskpyssel och lek, målade ägg och letade påskägg i trädgården. Sedan packade vi på torsdagskvällen och Fredagen och resten av helgen tillbringades hos mina föräldrar, med mina syskon och syskonbarn.

    Vi började onsdagen med att städa hela huset. Sedan inledde vi påsken med att måla naglarna i regnbågens alla färger. Jag tycker att pastellfärger tillhör våren, så ljusblått, mintgrönt, rosa och lila etc. blev färgtemat. Barnen ville förstås ha en nagel i varje färg och jag hakade på den idén och hade så själv, hehe. Sen ville Celina ha sitt hår sprayat i olika färger också, men där gick gränsen för Eliah. Det tyckte han verkade knäppt och läskigt.

    Påsknaglar är ett viktigt element för att påsken verkligen ska bli påsk!!

    Skärtorsdagen – pyssel och skoj!

    Sen pyntade vi hela huset på onsdagkvällen och på torsdagen fick barnen i uppdrag att ge sig ut och leta efter tuppar i trädgården. På varje ställe där det står en tupp finns ett ägg gömt. De fick två ägg var, ett större och ett mindre.

    Det var jag som fick agera kanin/hare. Daniel stod inomhus och sa till barnen att kika ut genom fönstret och se om de kunde se påskharen. “Åhhh där är haren!!” ropade Celina förtjust och klappade i händerna när de fick se mig lufsa omkring bakom en buske utanför fönstret. (Jag försöker skutta, men det var lite svårt!) De blev så nyfikna och förtjusta att de knappt kunde bärga sig. Så de slängde på sig jackor och skor och sprang ut för att hälsa på mig.

    Celina hade sett kanindräkten i en påse inne på mitt rum, så tyvärr var min identitet redan röjd, men det intressanta med treåringar är ju att även om de vet att mamma är samma person, både när hon är utklädd eller inte utklädd, så upplever de ändå den utklädda vuxna som en egen/annan person. (Detta försvinner runt 4 år!) Så även om hon visste att det var jag så blev hon lite skraj när jag kom fram och skulle hälsa.

    “Vem är du?” undrade kaninen/haren. “Jag heter Celina!” svarade hon blygt och tryckte kaninens tass. “Vilka stora öööögon du har!” utbrast hon sedan och ville peta på dem. “Och vilka stora ööööron du har kaninen!!” Jag körde vidare på Bröderna Grimms saga om rödluvan. “Det är för att jag ska kunna HÖRA dig ordentligt, Celina!” sa jag. “Det är MAMMA som har klätt ut sig till dig!” säger hon sedan. Jag: “Jasså, det visste jag inte!” Hon: “Nä du vet inte det, för du känner inte min mamma!” Sedan berättade hon noggrant för kaninen vem hon var, var hon bodde och vad hennes föräldrar heter.

    Hehe… det är så intressant hur barns tankeprocesser ser ut!! 🙂 Hur som helst så följde kaninen med dem och letade upp tupparna och påskäggen. Och Celina och Eliah och kaninen blev allra bästa vänner!

    “Nu behöver jag gå och sova för nu har ni hittat era ägg och mitt uppdrag är slut!” sa kaninen. Celina blev lite ledsen och undrade när kaninen skulle komma tillbaka igen. Jag: “Jag kommer igen nästa påsk!” Celina: “Är nästa påsk imorgon?” Jag skrattade.

    Sen smet jag in i mitt kontor för att byta om. Och när jag kom ut som mig själv stod hon där så häpet och frågade: “Men mamma, var tog kaninen vägen?” Då förklarade jag att kaninen ligger och sover i en plastsäck. Det tyckte hon lät konstigt. Sen fällde hon en liten tår och förklarade att hon saknade kaninen för den hade blivit hennes bästa kompis. 😀

    Vi har inte nolltolerans mot godis, men vi försöker att låta bli att uppmuntra det allt för mycket. Jag tycker att samhället i stort glorifierar sött och socker alldeles för mycket för barnen. Varför ska barn alltid ha godis när det är något speciellt? Varför inte något annat? Inte konstigt att godis är förknippat med något positivt, när vi alltid ger det vid högtider och triggar barn att tro att det är något extra gott. Hur som helst, vi ville inte göra dem helt besvikna så de fick lite smågodis, men annars kex och leksaker. Och de här supersöta små monstren. 🙂 (Ovan!)

    Sen målade vi ägg och gjorde kanin-klippdockor med söta kläder och utstyrslar. Och barnen lekte med det en stund.

    Jag hade köpt in kvastar så att de skulle kunna vara påskkärringar, men det blev aldrig av. Vi hann inte med det.

    För några dagar sedan hade jag och barnen sått dekorationsgräs i små glas och så vid påsken pyntade barnen dem med små söta kycklingar och så fick de bli bordsdekoration. Det var fint tycker jag!

    Vi avslutade skärtorsdagen med en enklare påskmiddag, med mango chutney kycklinggryta och passionsfruktspannacotta till efterrätt.

    Långfredagen, påskafton & påskdagen – god mat och gemenskap!

    Vi var hos mina föräldrar i 3 dagar alltså. Det är tradition. Och där brukar vi följa med till kyrkan ibland och sjunga i kör. Barnen var med i en barnkör detta år, men det gick väl sisådär. De är mer intresserade av att dra i andra barns kläder och prata högljutt än att stå som ljus och sjunga. Vi får öva på det, hehe…

    Jag vid påskmiddag
    Angeline
    Eliah

    Sen åt vi flera fina påskmiddagar (räksoppa, rökt lax, annanspaj och alltmöjligt sånt gott), träffade fler vänner och släktingar, och spelade instrument ihop. Det har jag inte bild på. Men alla i min familj är väldigt musikaliska och spelar flera olika instrument (tre av mina syskon är professionella musiker), så vi brukar alltid jamma ihop.

    På söndagen bar det iväg hemåt igen… den 3 timmar lång färd från Småland till västkusten där vi har vår boning. En fin och lugn påsk med stort fokus på barnen, precis som det ska vara.

  • 4

    • Ut med vintern och häxan på väggen

    Sista snön?

    Jag tog den här mobilbilden för ett par dagar sedan genom sovrumsfönstret. Vilket otroligt vackert vinterlandskap!!!

    Men nu är det helt grönt och barskrapat utomhus och vi har faktiskt påbörjat vårt altanprojekt!! Vi ska bygga altan i år. 🙂 Alltid är det något projekt på gång under sommaren. Förra året var det ingången till huset och balkongen som skulle snickras till. Året innan var det köksträdgården som skulle byggas. Osv.

    Lillan, på väg någonstans.

    Barnen fortsätter att förgylla mina dagar och kommer att göra så till och med hösten (eller ja, fortsättningsvis också givetvis). Tanken var att jag skulle börja arbeta fulltid nu i maj, men så blir det inte för vi känner att Lillan behöver vara hemma mer. Och eftersom jag inte har någon större inkomst att tala om ännu och vi är beroende av Daniels lön så har vi bestämt att det får bli jag som är hemma ett par månader till. Så jag kommer alltså att fortsätta vara mammaledig till Augusti. Men Daniel har lovat att ta barnen om kvällarna så mycket han orkar så att jag kan få lite mer arbetstid. Vi får se hur vi lägger upp det.

    Eliahs målning som jag tyckte var lite småläskig!

    Den här har Eliah ritat idag. Stolt som en tupp och spikrak i ryggen var han när konstverket var färdigt. Upp på finväggen skulle den!!! Precis bredvid där vi sitter och äter mat. Jag berömde honom och bekräftade att den mycket riktigt ser väldigt annorlunda och skojig ut. En aning svår, valde jag att inte nämna. Jag kände lite sisådär inför att ha henne vit matbordet… Det var inte jätteenkelt att njuta av lasagnen med de där isblå kårkrypande ögonen petandes i ryggen. Ett par tuggor stannade till i halsen och ville inte riktigt följa hjärtat ner…

    Är det bara jag, eller ser hon inte lite skräckinjagande ut?? Ser det inte lite ut som om hon vill döda med blicken och sträcker armarna efter en för att ta ett stadigt tag runt strupen och riktigt vrida anden ur…? Riva ut själen och punktera med klacken. Asch, jag tramsar!

  • 1

    • Nu börjar det likna nått!!

    Celina, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta.

    Idag, efter att D’s arbetsdag tog slut och min började, har jag ägnat alla mina kvällstimmar åt detta foto. Det togs för så länge som ett år sedan, men jag har inte haft tid att prioritera att slutföra det. Celina, min lilla tjej, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta. <3 Och jag tycker att jag börjar få ett hum om vad det är för fotostil som tilltalar mig och hur jag ska skapa den. Det är nog något sånt här som jag är ute efter! Lite romantiskt, lite varmt, lite vintage, lite sofistikerat, lite finurligt.

    Här under kommer förebilden! 🙂

    FÖRE-bilden.

    Jag lyckades övertala henne att klä upp sig i en gullig vinterskrud och låta sig fotas, men det ska jag säga att när man fotar barn, då får man vara snabb som en skottspole! För de står inte där de står allt för länge och alla kroppsdelar ska det snurras på. Celinas tålamod tar slut ungefär där det börjar. Dvs. det är obefintligt. Jag begriper inte ens hur jag fick till den här bilden för jag minns inte att hon stod stilla ett ögonblick. Men jag mutade henne med mariekex innan plåtningen, så det var väl det då som gjorde ögonblicket möjligt.

    90% av bilderna fick slängas för att de inte var skarpa. Jag hade för lång slutartid, men samtidigt kunde jag inte ha den kortare för då hann inte blixtarna med. Hur gör man då? Det var ett evigt ståhej den där aftonen, minns jag.

    Mutning krävs!

    Jag gillar att fota med svart bakgrund. Det har blivit min nya fix idé. Eller nä, det är ju typ den enda bakgrund jag har, så… Jag har inte mycket val! =P Men den här svarta bakgrunden har verkligen en svart baksida. Nej, jag kommer not aldrig köpa någon stor bakgrund i tyg igen och synnerligen inte i mörka färger. Ni ser på de här bilderna varför! Allt damm och alla små skräpiga molekyler framträder dubbelt så mycket i blixtarnas ljus!

    Dessutom tar det massor av tid att stryka hela tygstycket och det är svårt att få plats att göra det. Jag tror att den här duken är 3,5×5 m och att slänga upp en sån stor duk på en liten fjuttig strykbräda och svepa runt den där och försöka komma åt varenda vinkel och vrå, nej, det fungerar inte så bra. Man vill ju inte att det ska släpa i golvet heller, för då samlar det på sig ännu mer damm. Så vad ska man göra med allt tyg som svämmar över, när man försöker stryka?

    Det slutade med att jag stod som ett fån och strök duken, upphängd, mot väggen!!! Och det krävdes svulstigare armmuskler än vad jag besitter. Mjölksyran stod mig upp i huvudet! Så jag gav up ganska omgående och beslöt mig för att bita i det sura äpplet och fixa resterande skrynklor i photoshop. Jag vet inte om det var ett bra eller dåligt val. Jag tror det tog mig 1,5 timma att trolla bort alla väck och dammråttor i bilden. Fy vilket slöseri med tid! Då är det betydligt klokare att gå och äta en semla! Det ska jag göra nu!

    Trevlig helg på er, mina sköna! <3

  • 1

    • De mest våghalsiga av alla färder

    Lillan i mosters famn och Eliah framför, samt övriga kamrater.

    Vilken dag!!! Vi begav oss ut i pulkabacken med kälkar, mjölkchoklad, smörgåsar och ett soligt humör i högsta hugg. Morbror och moster och några kusiner hängde på. Moster satt på tryggt avstånd och tittade på, gav råd till de av oss som inte lyckades rasa nedför backarna åt rätt håll, och försåg oss med mat och dryck med jämna mellanrum. Tänk att ha en sån kanon-moster!!!

    Och morbror tog på sig rollen som lekfarbror, sin vana trogen, och triggade barnen till de värsta åkturerna. Han gjorde också en och annan obehaglig vurpa själv! Men det tycktes han sätta stor ära i, för han dök alltid upp igen bakom snöhögarna med ett stort leende!

    Lilla hjärtat, Celina. Så rosig och fin.

    Nu var väl inte pulkabacken så fasligt brant eller så, men det krävdes ändå både mod och lite kika-mellan-fingrarna för att jag skulle våga mig utför, sisådär 1-2 gånger. Det gick väl skapligt, jag kom ner ungefär samtidigt som pulkan, men det kändes ändå som en läskig upplevelse! Usch, jag börjar bli alldeles för gammal för sånt här farligt, där det både saknas bälte och kontrollvakt. Jag föredrar absolut karuseller och bergochdalbanor! Där vet man åtminstone var man börjar och slutar. Man sitter där man sitter och färden har mål och riktning. Oftast framåt. Oftast i upprätt tillstånd. Ibland bakåt och ibland upp och ner, men det går också för sig, för då vet man att det är meningen!

    Men här… det är ju en total chansning, varje gång, hur det ska gå! Om man ska råka studsa på en sten och slå kullerbyttor resten av backen, om man ska bli oense med pulkan och åka åt ett håll själv medan pulkan beger sig åt ett helt annat, eller om man ska råka hamna på bar grund och skrapa hål i farkosten och därefter vidare genom sina egna brallor, så att man får stå där med rumpan bar vid backens slut. Eller om man ska råka krocka med någon, ett barn eller så…

    Morbror & Eliah till vänster, Eliah till höger

    Plågsamma minnen…

    När jag var liten bevittnade jag nämligen en kompis köra av benet på en flicka. Det var så fruktansvärt. Den lilla flickan gick på fel ställe i backen och min kompis kom körandes på en snowracer och kunde inte bromsa, så han bröt benet på henne. Jag glömmer det aldrig. Nej, pulkaåkning bör absolut anses vara något av det mest våghalsade man kan ta sig för!!! Men det hade min lilla Eliah inte en lycklig susning om. Han gav mig många extra hjärtslag denna dagen. Han for som en tok nerför backen om och om igen, och gav inte med sig förrän han ordentligt hade bekantat sig med en tall på nära håll. Snabbt gick det och ont gjorde det! Men han mår bra idag och alla lemmar sitter precis där de ska.

    Nej, när man åker pulka sjunger man alltid på sista versen. Det är bara att hålla i för kung och fosterland, tacka nära och kära för fin bekantskap och så far man utför utan nån som helst kontroll och hoppas att man ska få förmånen att göra om eländet ytterligare ett par gånger till. Så känns det för mig. Är jag feg eller normal??

  • 0

    • Slut på innehåll

    Det finns inga fler sidor att hämta

    Nyare inlägg
    Äldre inlägg