På Vrågården utanför Falköping finns det en älg- och bisonoxepark. Dit kan man åka för att se dom ståtliga djuren!
Älgarna såg vi inte mycket av, för dom låg och flämtade bakom ett skjul, men däremot såg vi många bisonoxar, några andra varianter av hornbärande boskap och dovhjortar.
Och så fick vi en skön promenad i ett skönt väder och en fika på gårdens mysiga kafé!
Sedan bar det av hemåt!! Tack och hej från mej!
Att försöka balansera kraven från både karriär och föräldraskap kan vara en utmaning. För många är det svårt att hantera den ständiga kampen mellan att spendera tillräckligt med tid med barnen och att uppfylla kraven från arbetsplatsen, oavsett om du är anställd eller driver eget företag. Ofta kan det resultera i stress och ångest, vilket i sin tur kan leda till att man missar viktiga ögonblick och möjligheter att leva livet fullt ut.
För att undvika att fastna i denna stressiga cykel är det viktigt att hitta tid för att koppla av och ladda batterierna. En av de bästa metoderna, i alla fall för mig, är att spendera mer tid i naturen. Föräldraskap och arbete innebär ofta att man spenderar mycket tid inomhus och att vistas ute i naturen kan vara en stor hjälp för att minska stressen och öka närvaron. En picknick i parken eller en vandring i skogen kan vara ett skönt sätt att koppla av och varva ner efter en lång dag.
Andra förslag på avkopplande aktiviteter är att utforska historia och kultur. Det är också väl känt att kultur bidrar till perspektiv och skapar en känsla av sammanhang.
Att lägga till små vanor och rutiner i vardagen kan också göra stor skillnad när det gäller att undvika stress och att leva mer närvarande. Här är några enkla tips som kan hjälpa dig att hitta balansen mellan jobb och föräldraskap:
Att balansera vardagen med barn och jobb kan vara en utmaning, men det finns många olika sätt att undvika stress och leva mer närvarande. Genom att spendera tid i naturen, skapa rutiner, ta pauser under dagen och se till att skapa tid för bara DIG kan du hjälpa dig själv att hitta balansen mellan ditt arbete och föräldraskap. Nästa gång du känner dig överväldigad, försök att ta en stund för dig själv för att koppla av och varva ner. Livet är kort, så se till att njuta av varje ögonblick.
ALLTSÅ! I September fyllde denna underbara kille 6 år!!! Vi hade en mindre uppvaktning för honom på dagen och ett stort kalas med alla kompisar en annan dag.
Paket och mysfika fick det bli. Han önskade sig inte tårta idag utan ville ha morotskaka och chokladcupcakes, vilket passar mig utmärkt som inte heller tycker att vanlig hederlig tårta är en höjdare. (Glasstårtor, pinocchiotårta och i sällsynta fall jordgubbstårtor går an!!)
Vi hade köpt stora fina jordgubbar att dekorera med, men tyvärr var vi oaktsamma och lämnade cupcakesen oövervakade framme på köksbänken i ett par snabba minuter och när vi kom tillbaka hade Celina proppat i sig alla jordgubbar utom en och en halv. Den ena fick Eliah och den halva fick Angeline. Så fick vi rädda situationen. Angeline skrek av förskräckelse när hon upptäckte att hennes jordgubbe var äten på, men så fort den kom in i munnen började hon skratta av lycka. Tänk så enkelt det går att styra upp olyckor som barn!
Så här är det alltid. Det är en kamp mot klockan när man ska göra iordning något gott ätbart här hemma. Vi bjuder sällan barnen på något sockerrelaterat, så kakor och tårtor är sällsynta och eftertraktade. När det väl bakas bokstavligt talat slänger sig barnen om våra byxben för att få lov att sluka det innan det är färdigdekorerat och framdukat. Som förälder har man två val, kapitulera eller var rysligt snabb.
Angeline vägrade äta cupcakesen efter att jordgubben var borta. Kräset ska det vara!
Lillkillen fick polisbåtslego, tuschpennor, utklädningsdräkter, en ny ryggsäck, skor och pysselgrejer. Dagen var fullkomlig! Finaste, snällaste, goaste, busigaste killen. <3 Alldeles lagom vild och fortfarande så kramig, kärvänlig och tillgiven. Älskar denna ålder!! (Älskar alla barnåldrar för att vara ärlig! =D)
Han är så söt när han vill ha uppmärksamhet. Jag sitter och jobbar på mitt kontor med stängd dörr. Han knackar på. Jag: “Jag sitter och jobbar, Eliah!” Han: “Men jag vill vara med dig!” Jag: “Varför då?” säger jag på skoj. Han: “För att jag älskar dig så jättejättemycket!”. Celina brukar säga så också. Det är så gulligt. 😀
Sent omsider… Midsommardagen i några enkla bilder! Den firades hos mina föräldrar ute på landet. Vi åkte dit över några dagar och passade på att bada och umgås. Några av mina syskon var också “hemma”, de bor annars i Stockholm, nästan hela högen (5 syskon).
Mamma bjöd på midsommarmat. Hon hade gjort någon sorts silltårta och jag som normalt ogärna äter mig mätt på sill och potatis tyckte faktiskt att den var riktigt god. Syrligheten i creme fraichen kompletterade sötman i sillen på ett bra sätt. Så det är ett varmt tips att testa att göra någon gång!
Och så bjöds det på en helt vanlig hederlig jordgubbstårta med hemmalagad jordgubbssylt och vaniljkräm.
Sedan bar det av bort till logen för dans. Eliah klättrade upp på loftet och stod där och spionerade på paren som kramades och dansade.
Vi satt på gräset och träbänkar och lapade sol, och åt ostkaka med sylt och grädde!! Men det fotade jag inte.
Kvällen avslutades med dopp i närmsta sjö och därefter sång och gitarrspel. Det är så en midsommar avslutas bäst! 🙂
Vilken dag!!! Vi begav oss ut i pulkabacken med kälkar, mjölkchoklad, smörgåsar och ett soligt humör i högsta hugg. Morbror och moster och några kusiner hängde på. Moster satt på tryggt avstånd och tittade på, gav råd till de av oss som inte lyckades rasa nedför backarna åt rätt håll, och försåg oss med mat och dryck med jämna mellanrum. Tänk att ha en sån kanon-moster!!!
Och morbror tog på sig rollen som lekfarbror, sin vana trogen, och triggade barnen till de värsta åkturerna. Han gjorde också en och annan obehaglig vurpa själv! Men det tycktes han sätta stor ära i, för han dök alltid upp igen bakom snöhögarna med ett stort leende!
Nu var väl inte pulkabacken så fasligt brant eller så, men det krävdes ändå både mod och lite kika-mellan-fingrarna för att jag skulle våga mig utför, sisådär 1-2 gånger. Det gick väl skapligt, jag kom ner ungefär samtidigt som pulkan, men det kändes ändå som en läskig upplevelse! Usch, jag börjar bli alldeles för gammal för sånt här farligt, där det både saknas bälte och kontrollvakt. Jag föredrar absolut karuseller och bergochdalbanor! Där vet man åtminstone var man börjar och slutar. Man sitter där man sitter och färden har mål och riktning. Oftast framåt. Oftast i upprätt tillstånd. Ibland bakåt och ibland upp och ner, men det går också för sig, för då vet man att det är meningen!
Men här… det är ju en total chansning, varje gång, hur det ska gå! Om man ska råka studsa på en sten och slå kullerbyttor resten av backen, om man ska bli oense med pulkan och åka åt ett håll själv medan pulkan beger sig åt ett helt annat, eller om man ska råka hamna på bar grund och skrapa hål i farkosten och därefter vidare genom sina egna brallor, så att man får stå där med rumpan bar vid backens slut. Eller om man ska råka krocka med någon, ett barn eller så…
När jag var liten bevittnade jag nämligen en kompis köra av benet på en flicka. Det var så fruktansvärt. Den lilla flickan gick på fel ställe i backen och min kompis kom körandes på en snowracer och kunde inte bromsa, så han bröt benet på henne. Jag glömmer det aldrig. Nej, pulkaåkning bör absolut anses vara något av det mest våghalsade man kan ta sig för!!! Men det hade min lilla Eliah inte en lycklig susning om. Han gav mig många extra hjärtslag denna dagen. Han for som en tok nerför backen om och om igen, och gav inte med sig förrän han ordentligt hade bekantat sig med en tall på nära håll. Snabbt gick det och ont gjorde det! Men han mår bra idag och alla lemmar sitter precis där de ska.
Nej, när man åker pulka sjunger man alltid på sista versen. Det är bara att hålla i för kung och fosterland, tacka nära och kära för fin bekantskap och så far man utför utan nån som helst kontroll och hoppas att man ska få förmånen att göra om eländet ytterligare ett par gånger till. Så känns det för mig. Är jag feg eller normal??
Denna underbara tid!!! Förra helgen åkte vi till mormor och morfar (mina föräldrar) för att adventsmysa och baka pepparkakor. Det tar 6 timmar fram och tillbaka, så det är inget vi gör var och varannan dag. Men det är något alldeles särskilt att återkomma till barndomshemmet och återskapa traditioner där!
Pepparkaksbaket är en uråldrig tradition i vår familj. När jag var liten hade vi särskild pepparkaksdag och det var lördagen före 2:a advent. Det var nämligen den enda uppgiften man hann med den dagen. Kvällen innan så putsades och skurades varje hörn i köket och sedan på lördagen radade alla 6 barnen upp sig på omkring matbordet och mamma och pappa levererade världens största pepparkaksdeg. Det var underbart! Sedan bakade vi i timmar och julmusiken sprakade behagligt i bakgrunden.
Mamma hade ansvar för gräddningen och pappa hade ansvar för at göra de fina pepparkakorna som man sedan vågade bjuda gäster på.
När jag var liten åt jag mer av degen än vad jag bakade av den. Men den fina traditionen har inte mina barn alls anammat. 😀 De kavlar och stansar så fint och kämpar på så bra utan att låta sig distraheras av den goda doften. Och där står jag bredvid, vuxen och mamma och allt, och proppar i mig av degen som om jag vore 3 år! 😀
Eliah och Celina gav mig några långa betänkliga blickar, men ingen av dem tog efter beteendet ändå. De fortsatte knåda och kavla. Det är ju nästan märkligt! Vill inte alla barn äta pepparkaksdeg hellre än att baka??? 🙂
Under tiden pepparkakorna gräddades tog morfar upp dem alla i sin varma famn och läste berättelser. Och sen blev det finfika med nybakta pepparkakor och lussekatter från gårdagen. Ett så fint avslut på en enkel och stämningsfull dag!
Det var massor av snö hos mina föräldrar och nu är det också det här hos oss på västkusten! Tänk om vi för en gång skull kunde få en vit jul??
Jag lyckades fånga Daniel och de två äldsta på mobilen, i färd med att bygga snögubbe. Barnen älskar att leka i snön, för där vi bor finns det inte snö i så många dagar.
