Sista flämt av sommar

Jag anade att det skulle bli så här när jag började jobba heltid, att bloggandet skulle prioriteras bort för en stund. Inte för evigt. Bara just nu i höst.

Vi försöker få bygglov och tragglar fortfarande med beräkningar, planskisser, lånelöften och renovering – vilket slukar all ledig tid. Men snart har jag goda nyheter att komma med…!! Gissningsvis om sisådär en vecka. 😉 😀

Vårt älskade oborstade prydnadsträd “Eukalyptusvide flamingo” med rosa vippor.

Det är skojigt att se att det fortfarande trillar in en del människor här varje dag, trots att bloggen ligger i vila. Dessutom kan jag se att det är väldigt många fler som börjar hitta min blogg genom google-sökningar, vilket är ett nytt fenomen! Så har det inte varit förut. Jag undrar vad det kan bero på….!? Men hur som haver så är det ju hiskeligt roligt! Ni är alla hjärtligt välkomna och jag beklagar min tillfälligt skrala närvaro.

Mor och dotter allmänt dåsiga på kvällskvisten…

Daniel är föräldraledig och hemma med barnen på heltid nu. Det har han varit sedan jag började jobba i juli och kommer att vara till och med oktober ut. Sedan kommer vi att jobba dubbelt en månad, under november, och barnen kommer att vara på förskolan. Det kommer att bli en extremt tuff månad. Vi har båda en bit att pendla till våra jobb och det kommer att bli knepigt att få ihop tiderna med förskolan.

Men därefter… efter novembermånaden kommer livet och förutsättningarna kanske att se helt annorlunda ut för oss.

Underbara tös!

Jag har inte så mycket roligt att berätta just nu när det är så här stressigt i vardagen. Vi försöker bara hinna hålla efter i huset och på gården, i trädgården, och passa på barnen. Det är det enda livet kretsar kring just nu. Men allt har sin tid. Det kommer en tid då det finns tid för annat…

Vi har stångats mot Eliahs nappsug, men nu har nappen åkt ut genom fönstret! 3 år och det får vara nog. 😀

Jag njuter av glada pussar och runda kramar. Jag njuter av påhitt, nyfikenhet och ilskna “kan själv”. Jag njuter av att lära och bekräfta och hjälpa dessa två framåt i livet och i att skapa en egen liten person i den egna lilla människokroppen. Det är allt livet handlar om just nu. Någon som känner igen sig? 🙂

Ta hand om er och vi hörs snart igen, med bättre nyheter!!

Spöad av klockan och en chockad läkarkår

Ibland går dygnets timmar och omfattningen av dagens To Do-lista inte ihop. Förrgårdagen var en sådan dag. Gårdagen också. Jag hatar sådana dagar. Jag jäktade och sprang, men blev ändå oavbrutet spöad av klockan. Den hetsade mig med sitt förbannade “tick tack, tick tack” och jag ville bara skrika: “Hååååååll käften!” och “Uuuuur vägen!”.

 

SPÖAD AV KLOCKAN

I förrgår var vi inne i stan och släpade med oss en hel kärra virke hem. Nu är det dags att sätta upp innertaket i sovrummet och sedan står tapetseringen på tur. Det börjar närma sig ett resultat! Jag måste bestämma vilken tapet vi ska ha (ja, det är liksom mitt jobb det där med att ha sista ordet när det gäller design och inredning). Allt måste stämma. Jag är petig med sånt. Stilen och känslan och funktionen måste vara i total harmoni. 

Resten av dagen gick jag väl återigen i ett töcken, liksom hela veckan har gjort. Men jag tror att jag städade, tvättade, tog hand om några ärenden, mail och telefonsamtal, som måste hanteras, bokade tid hos tandläkaren, röjde ut barnens kläder som av okänd anledning har krympt och sorterade in nya större, dammsugade av alla möblerna från katthår, klippte vovsingen, bytte sängkläder, städade ur besticklådor, övade lite sång med barnen och tränade magen enligt “mammamage”-appens stränga regler. Ungefär något sånt gjorde jag den dagen, om jag minns rätt.

Och fortfarande ser det ut som ett bombnedslag här – med alla verktyg som dundrar fram över väggar och golv och lämnar efter sig moln av damm, spån och träflisor. Och skoavtryck från Daniel som klampar ut och in genom ytterdörrarna med måttstocken och virket i högsta hugg. Och så leriga tassavtryck från husdjuren som följer husse hack i häl på det och två barn under 3 år som rullar runt i hela oredan. Kan ni föreställa er? Låter jag gnällig? Överdriver jag lite? Kanske en smula. Men det är en ytterst liten smula. Och JA, jag känner mig lite gnällig idag. Det kan man väl få vara ibland.

 

OCH HAN CHOCKADE LÄKARKÅREN…

Igår fick Daniel ta ledigt en stund från jobbet för att följa med mig och småttingarna till Fru Doktorn. Vi tycker inte att Eliah äter tillräckligt mycket och är oroliga för hans viktuppgång. Han är glad och full av liv, så några tecken på en dramatisk sjukdom ser vi inte, men ganska smal är han och pappas vegetariska gryta och mammas ugnsgratänger går absolut inte ner. Möjligtvis kan han tänka sig att pilla i sig några köttbullar och knapra i sig lite morötter och vitkålshuvuden. Möjligtvis kan han även tänka sig att sluka lite köttfärssås, mumsa på banan och turkisk yoghurt och slänga pannan i osten och gnaga kanterna av den. När inte mamma ser. Men allt som har en krämig, såsig konstistens går inte ner och fisk är fullständigt omöjligt.

Läkaren bekräftade att vikten hade avstannat och att han var ett steg under normallinjen. Men så tittade läkaren och sköterskan på mig och Daniel, kliade sig i skallarna och konstaterade att vi nog inte kan ha varit särskilt stora när vi var små vi heller och att det möjligtvis ligger i DNA:et. Jag minns inte hur jag åt när jag var liten, men tunn som en sticka var jag iaf. Knotorna stack ut åt alla håll. “Benranglet” minns jag att någon av klasskamraterna kallade mig när vi blev osams någon gång i mellanstadiet. Nej, läkaren tyckte inte att vi skulle vara oroliga och menade att han verkade vara “pigg och kry”. Eliah, som hittills hade suttit knäpptyst och iakttagit oss alla med klotrunda ögon, svarade omedelbart med att imitera en brunstig get och hoppa jämfota tvärs igenom rummet. “Och uppenbarligen full av bus”, fortsatte läkaren och skrattade. Men för säkerhets skull tyckte de att vi skulle ta blodprov på honom. Blodprov!!!?? ÄR DET VERKLIGEN NÖDVÄNDIGT??

 

(Se mina fina skatter här! Far och son för ett halvår sedan. Fotat med mobilen – därav kvalitén.)
 

Eliah har alltid varit tålig och foglig med det mesta. Första gången han fick vaccin, några månader gammal, blev dåvarande läkare alldeles stum av beundran. Eliah gav knappt ifrån sig ett knyst, trots att två sköterskor högg honom i båda de små tjocka låren med varsina sprutor. Endast ett litet förargat grymtande undslapp honom och sedan blängde han ilsket på läkaren i ungefär 5 hela sekunder. Idag var situationen annorlunda. Idag skulle han stickas i fingret och sedan tömmas på blod i fyra små kapslar. Det låter dramatiskt men var väl egentligen inte något avancerat ingrepp. Men idag var han stor nog att förstå vad som gjordes med honom och stor nog att bli skrämd och göra motstånd om det inte behagade. 

Jag insåg direkt att detta skulle bli tufft. Eftersom jag anser att sprutor är ett djävulens påhitt blev jag omedelbart stirrig, nervös och gråtfärdig. Ville ta upp honom i min famn och fly fältet. Men jag ville inte påverka Eliah med mina klena nerver så jag bad istället om att få hålla mig utanför rummet tills hemskheterna var överstökade och låta Daniel aka Filbunken hantera Eliah.

Eliah placerades i knät på sin lugna trygga far (Daniel stressar inte upp sig för mycket här i livet!) och läkaren och sköterskan uppmanade honom att hålla ett stadigt tag i Eliahs arm under hela blodtömningen, så att han inte kan rycka åt sig armen och göra sig illa. Så snart nålen kom fram var Eliah tydlig med att han inte var upplagt för detta spektakel. “Mamma, mamma!” gormade han och försökte slita sig loss. Mammahjärtat sprack i tusen små ynkliga bitar. Och jag kallades in. Nervös från topp till tå. Vinglandes på svagburna ben. “Försök distrahera honom”, löd mitt uppdrag. Jag slängde fram en alldeles vansinnigt rolig barnbok och vevade med den framför hans ögon och berättade sagan om och om igen med min allra mest spännande basröst.

Och kan ni tänka er!! Att det hela gick så galet mirakulöst bra!! Nu så här efteråt känner jag mig helt salig av lättnad. Ingen dog, ingen fick några trauman och blodet lyckades de pumpa ur honom. Och han blev inte ens rädd. Läkaren stack honom i fingret och Eliah grymtade ilsket till, i vanlig ordning. Sedan var det färdiggrymtat. Inget skrik, ingen gråt. Sedan satt han förnöjsamt och tittade, med blandad skeptism och nyfikenhet, på vad läkaren gjorde och lyssnade till sin moders oupphörliga, tjatiga och tappra sagoberättande. Mellan varven ilsknade han till lite och lät läkarkåren förstå att han inte uppskattade att sitta fasthållen. Men ilskan gick fort över. Hela proceduren varade i ungefär 15 min och läkaren och sköterskan var båda chockade av förundran. “Nä, jag har nog aldrig sett på mage till tålig unge!” Utbrast den ena. “Ett sånt här lugnt barn har jag aldrig stuckit förut.” Utbrast den andra. Och när de fyra kapslarna var fyllda tyckte läkaren att de lika gärna kunde fylla två till, “när det ändå går så bra”, ifall de andra fyra inte skulle hålla måttet. Och som belöning för sin tappra uthållighet fick Eliah välja en leksak ut sköterskans låda. Efter nogsamt övervägande föll lotten på en liten gummiboll.

Tänk om livet alltid kunde vara så här okomplicerat…?

 

Zilia Ving

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)  
Kategori:
Familjeliv

Första inlägget – en presentation

Godeftermiddag kära läsare!

Idag inviger jag min nya blogg! ? Jubel och granater!! Jag har haft en del bloggar förut, men ingen som fyller det syftet som just denna blogg kommer att göra. Livet förändras och det som förr var aktuellt att skriva om står inte längre i fokus. Jag har blivit mamma, flyttat ut på landet och köpt en liten gård som jag tillsammans med min man är i full gång med att renovera, från topp till tå.

Mina vänner och släktingar undrar ofta hur det går med renoveringen (och mer därtill) och eftersom jag har så rysligt många skojiga projekt som jag skulle vilja dela med mig av och inspirera andra med så känner jag att en ny inrednings-/pyssel-/renoveringsblogg är på sin plats. Så kan alla de motgångar och medgångar som en husrenovering innebär dokumenteras för alla nyfikna att häpnas och förfäras över.

 

Vad kommer bloggen att handla om?

Jag tänker att jag ska blogga om hela resan från och med att jag och D gifte oss och flyttade hit tills var vi är idag. Vad som hittills har gjorts på gården och vad som kommer att göras framöver, i såväl trädgården som i hemmet.

Som ni kan avläsa av kategoriindelningarna till höger så har jag mer än nog av intressen att odla och förädla. För mig är behovet av att få vara kreativ helt livsavgörande. Jag är utbildad inom sång och musik och profilerar mig i första hand som låtskrivare. Därutöver skapar jag gärna konst av det mesta som jag kommer över! Designar och syr upp kläder och inredningsartiklar, renoverar gamla möbler och inreder små och stora rum. Jag bakar gärna pepparkaksslott och trevåningstårtor, och har på senare tid utvecklat ett hopplöst matlagningsnörderi som både fascinerar och skrämmer min stackars make (som får agera försökskanin på mina nya recept!). För att inte tala om hur skojigt det är att plantera rabatter…! (Men visste ni att en rabatt endast under vår-/sommartiden har 5 olika blomningssäsonger? Det lärde jag mig nyss.)

Vem är jag?

Jag är tacksamt gift med en utomordentligt redig och händig man, som dessutom – turligt nog! – delar min passion för hantverk och gårdsliv. En sann cowboy!! Det är min man (fortsättningsvis kallad för D) som står för alla de delar av mina projekts utföranden som innehåller sådana farligheter som hammare, spik, bullriga maskiner, rörliga maskiner, stora maskiner, stegar, höga höjder, sår på benen, stickor i rumpan och spott i nävarna.

Det är även han som, tack vare sin välutvecklade känsla för trädgårdsliv, har berikat mitt begränsande vetande med nödvändig och onödvändig kunskap som hur man rotar buxbom-sticklingar, skiljer på olika varianter av jordgubbar och anlägger rosenträdgårdar – som överlever. Sådant som jag tidigare inte har haft en susning om! Det är även han som förklarar för mig hur vårt kommande badrum måste konstrueras för att mina tokiga idéer med duschar som svävar i luften och lampor som ser ut som rep ska kunna införlivas. (Mer om detta i framtida blogginlägg. ? )

Förutom att vi ägnar våra lediga timmar åt alla dessa tokiga projekt så har vi båda heltidsjobb inom andra branscher.

  (Min lilla nalle! På denna bild endast 6 månader gammal.)

Mitt liv även berikat med en ljuvlig liten son på 2 vilda, underhållande år. Burdus, envis, klipsk, högröstad och stundvis alldeles tårdrypande kramig är han! ? Denna lilla tvååring kommer troligtvis inom loppet av några dagar begåvas med det mäktiga ansvaret att bli storebror.

Dessutom bör det nämnas att vårt hushåll även innehåller två katter och en livlig golvmopp av rasen Bichon Havanais, som innan hon klipptes kort var ytterst svår att se bak och fram på! Av förklarliga skäl heter hon Lucia, då hennes päls stundvis är så självlysande att den kan förblinda vem som helst.

Jag har tidigare drivit en förhållandevis välbesökt blogg med fokus på mode och styling, då jag i botten är utbildad makeupartist (Finns att hitta här, om nyfikenheten tar överhand! Den är dock arkiverad sedan X år tillbaka, men genererar fortfarande ett visst antal förirrade läsare.) Därefter har jag haft en mer privat blogg som har tillägnats mina närmaste och som egentligen mest bara har innehållit vardagligt flum. Slutligen har jag även hunnit med att driva en hästblogg där mina läsare har kunnat följa min resa från vet-ingenting-om-hästar till löjligt stolt medryttare till två underbara och stolliga krakar. (Hästbloggen återfinns här, men är under avverkning!)

Jag hoppas att “Längta Hem” ska ge utlopp för min kreativitet och göra det möjligt för mig att bekanta mig med och nå ut till andra likasinnade. Så att vi sinsemellan ska kunna dela skratt, tårar, lärdomar och erfarenheter. (Ni får jättegärna skriva/maila/kommentera och tipsa mig om andra liknande bloggar eller vad som helst annat som är av intresse!)

Jag är mån om att värna om återvinning, det historiska, det unika och det personliga och följer därför inga givna trender utan mitt eget hjärta. Jag hoppas kunna inspirera fler att göra det – våga utveckla sina egna stilar och intressen. Och som jag brukar säga; det är aldrig försent för att satsa ALLT!

Önska er en fortsatt ljuvlig sommardag! ?

Kram Cristall

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?) 

Kategori:
Personligt/Dagbok
Stäng meny
Längta Hem