Vi besöker min syster i Danmark

En tillbakablick från en gången tid. Här sitter jag och gosar med Angeline som bara var ett halvt år. Det var den där gången när vi var i Danmark och besökte min storasysters familj.

Dag 1 – klätterpark!

Vi stannade i tre dagar och invigde besöket med en dagsutflykt till okänd klätterpark på okänd plats. (Jag är inte en hejare på att komma ihåg namn och platser, nej.) Någonstans utanför Hilleröd om jag minns rätt.

Eliah och Celina med kusinen emellan.
Kusin ledde Celina snällt över stock och sten.
Jag älskar den här skruvlocken i pannan!! Men den klippte hon av två veckor efter besöket och så såg vi aldrig till den igen.

Jag lyckades knappt fånga Eliah på bild denna dag. Antingen hängde han och dinglade i något rep dit inte min kamera nådde eller så rusade han över stockar och jag hann oavsett inte med i svängarna.

När vi vuxna hade tömt våra sista energidepåer (vilket skedde skrämmande fort!) kunde vi pusta ut på den fina lilla grillplatsen som var lokaliserad i parkens mitt.

Där kunde vi grilla och äta och preppa barnen med omvårdnad och ny energi!

Sedan bar det av hemåt, tillbaka till min syster och hennes mans hus.

Dag 2 – slottspark!

Dagen efter spatserade vi runt i Frederiksborgs slottspark utanför Hilleröd. Jag antar att man skulle kunna säga att dag ett var mer till barnens förtjusning och dag två mer till oss vuxnas. För här var det dundervackert att vara!

Jag har alltid drömt om en egen barockträdgård. Stiligt, rakt, kurvigt, överskådligt och alltid symetriskt. Det är något behagligt med hela konceptet och konstformen! Men vi får se hur många år det tar innan jag förverkligar den drömmen.

Underligt nog fotade jag aldrig själva slottet. Men däremot fotade jag en av dom tillhörande slottsbyggnaden – det lilla kungliga badhuset! Tänk vad coolt det hade varit att bo här inne…

  • 1

    • Mina barn ville ha enhörningar och hajar!

    Alla andra bloggar om advent och jag har fortfarande inte bloggat färdigt om sensommaren, hahaha… Jag kan inte förmå mig själv att hoppa över inlägg och få oordning i bloggen, så jag måste fortsätta att skriva färdigt dessa sensommarinlägg tills jag hinner ikapp vintern och mörkret och julen. Det har varit så stressigt hela hösten, men jag vill ändå dokumentera vad som har hänt för min egen skull.

    I slutet av Augusti höll vi ett kalas för Eliah och Celina ute i mina föräldrars sommarstuga på den Småländska landsbygden. Det var en varm och blåsig dag med massor av skratt och kärlek. Det är så otroligt fint och idylliskt där!!! Himlen var blå och vacker, men gräset torrt och slitet efter en lång sommar.

    Celina ville att temat på kalaset skulle vara enhörningar och Eliah ville hellre ha hajtema. Det blev något konstigt mittemellan, haha. Mycket färg satsade vi på iaf!!

    Vi var för många för att få plats i själva sommarstugan så vi satte upp ett partytält. Det var perfekt väder den dagen, förutom att det blåste såååå sjukt mycket. Vi hade köpt så mycket fint pynt, men fick väldigt snart acceptera att det mesta av pyntet inte skulle kunna komma upp. Allt blåste sönder!! Vi hade så mycket ballonger som vi hade satt upp, men redan efter 30 min hade de blåst ner eller börjat spricka. bordsduken blåste upp och revs sönder och alla girlanger flög in i hörnen eller rullade ihop sig i mitten. Ljusstakarna på serveringsbordet rasade och ljusen bröts mitt itu. Ja.. det var ett elände….

    Men vad gjorde det? Barnen roade sig med lekar och tävlingar som jag hade förberett och hade superkul!

    Daniel hade gjort ett supersnyggt melonmonster, hehe!! Och lillan gick och sög på melonbitarna tills hennes klänning var alldeles randig… Underbara unge! <3

    Vi startade kalaset med att bjuda på grönsaksstavar och dipp i rosa, grönt och blått. Barnen måste få i sig något nyttigt under kalaset innan det brakar lös!! Och så varma smörgåsar med skinka, räkor eller svamp. Mums! Mot slutet av kalaset bjöds det på fika.

    Vi hade bakat enhörningscupcakes med horn och hajcupcakes med svarta hajfenor. Enhörningscupcakeserna var egentligen morotskaka och hajcupcakesen var chokladmuffins med oreon-frosting. OTROLIGT goda om jag får säga det själv!!!

    Mitt lilla hjärta har blivit 4 år!! Tänka sig. Hon är lik mig också… spexig, tramsig och uttrycksfull. Mycket energi! 🙂

    Vi hade gjort äppelmonster också, haha…!! Åh.. så underbara och jättefula. 😛 Jag tycker nog att tänderna inte riktigt hamnade på plats som tänkt… hehe… (Dom består alltså av äpple, jorgubbstunga, nutella i munnen och tänder/ögon av solronsfrön.)

    Det finns många fördelar med att ha tårttävlingar på kalas! Dels så slipper man stressen att själv baka tårta och sen tycker barnen att det är jättekul och spännande!!!

    Sen lekte vi stafetter, charader och annat skoj där barnen får aktivera sig.

    Celina är en linslus och tycker det är så kul när kameran kommer fram! Det är svårare att fånga Eliah. Han är alltid i språng och för otålig för att stå stilla framför kameran!

    Jag försökte vara med lite i stafetterna och springa med lillan i famnen.

    Ser ni vilket långt hår jag har fått!!? Helt galet.

    Dagen avslutades med fika och fint umgänge. Det kom lite fler människor på kvällen för att socialisera med oss, släktingar m.m.

    Innan barnen åkte hem fick de för sig att leka stolsleken. Vet ni vad det är för lek? Vi drog ut alla mamma och pappas gamla stolar från sommarstugan och ställde upp dem på rader. Jag satte på musik och barnen springer runt stolarna tills jag pausar musiken, då ska alla hitta en plats och den som blir över (det finns alltid en stol för lite framme) åker ut. Sist kvarstår en vinnare. Enkel lek med förvånansvärt hög underhållningsfaktor! 🙂

  • 3

    • Bebisbubbla – Första dagarna hemma

    Dessa dagar går framåt i sakta mak… Jag har fullt sjå att landa i nya rollen som trebarnsmorsa.

    Bara fotat med mobil.

    Den dagliga vården

    Ja eller… någon större skillnad är det ju egentligen inte (ännu). Lillan sover mest hela dagarna och däremellan ska hon äta ett par hundra gånger (känns det som) och bytas på varannan, var tredje timma. Svårare än så är det ju inte. 🙂 (Och givetvis upplever alla mammor det här olika och bebisar fungerar olika, för vissa är det en enorm omställning.)

    Jag har aldrig tyckt att det är jobbigt att ha en nyfödd hemma. Jag tar det med ro. Jag är lättväckt, så hon behöver aldrig skrika om nätterna för att få uppmärksamhet, utan jag känner på mig när hon är hungrig och då vaknar jag och ammar henne liggandes utan att gå upp. Och sen somnar vi båda om direkt, ibland somnar jag innan hon ens har ammat färdigt. Hon sover alltså i min och Daniels säng. Så Daniel behöver aldrig vakna. (Samsovning är ju något att vara lite försiktig med när de är så här små, men vi har prövat olika sovmodeller med barnen och kommit fram till att det fungerar bäst för oss. Jag är så väldigt försiktig när jag sover och rör mig knappt en millimeter, så det är inga problem att ha henne bredvid mitt huvud.)

    På dagarna sitter jag väldigt mycket med henne i famnen och jobbar eller skriver. Hon skriker sällan och stör ingen. Bebislivet är därför tämligen enkelt för oss. Däremot de andra två kräver sin fulla portion av uppmärksamhet. 😀

    Så här sitter jag just nu och bloggar! 😀 <3

    Hur reagerade storasyskonen?

    De var så stolta att de höll på att spricka när hon kom hem. Båda två skulle hålla i babyskyddet tillsammans med pappa. De kämpade och bar, hela vägen från sjukhuset till bilen och sedan från bilen in i vårt hus. Och sedan var det slagsmål om vem som skulle få sitta vid hennes sida.

    Eliah tar det hela med ro ändå och nöjer sig med att då och då krypa upp bredvid Angeline och be mig om att få hålla henne. “Hon är min bebis!” säger han då och klappar henne ömt på huvudet och kinderna.

    Celina däremot är både beskyddande och lite ha-galen. Hon vill helst vara vid lillans sida hela dagarna, hålla henne, krama henne, kyssa henne, klämma på henne, undersöka henne, prata med henne, sjunga för henne, hjälpa mamma med påklädning och blöjbyte. Helst vill hon ÄGA henne. Så fort Eliah dyker upp vid Angelines sida är Celina direkt på plats för att försvara lillan och skydda sitt “revir”. “Nej, du får inte röra henne!! Hon är MIN lillasyster.”

    Jag har förresten tänkt att ta tillfället i akt och öva mig på nyföddsfotograferingar nu, när jag har min egen lilla bebismodell. 🙂 Det ska bli spännande! Jag har planerat in fotograferingen på måndag. Nu idag kommer mina föräldrar för att hälsa på och känna på de små fingrarna och det luddiga håret. <3

    Hoppas att ni har en fin vecka allihop!

  • 0

    • Spöad av klockan och en chockad läkarkår

    Ibland går dygnets timmar och omfattningen av dagens To Do-lista inte ihop. Förrgårdagen var en sådan dag. Gårdagen också. Jag hatar sådana dagar. Jag jäktade och sprang, men blev ändå oavbrutet spöad av klockan. Den hetsade mig med sitt förbannade “tick tack, tick tack” och jag ville bara skrika: “Hååååååll käften!” och “Uuuuur vägen!”.

     

    SPÖAD AV KLOCKAN

    I förrgår var vi inne i stan och släpade med oss en hel kärra virke hem. Nu är det dags att sätta upp innertaket i sovrummet och sedan står tapetseringen på tur. Det börjar närma sig ett resultat! Jag måste bestämma vilken tapet vi ska ha (ja, det är liksom mitt jobb det där med att ha sista ordet när det gäller design och inredning). Allt måste stämma. Jag är petig med sånt. Stilen och känslan och funktionen måste vara i total harmoni. 

    Resten av dagen gick jag väl återigen i ett töcken, liksom hela veckan har gjort. Men jag tror att jag städade, tvättade, tog hand om några ärenden, mail och telefonsamtal, som måste hanteras, bokade tid hos tandläkaren, röjde ut barnens kläder som av okänd anledning har krympt och sorterade in nya större, dammsugade av alla möblerna från katthår, klippte vovsingen, bytte sängkläder, städade ur besticklådor, övade lite sång med barnen och tränade magen enligt “mammamage”-appens stränga regler. Ungefär något sånt gjorde jag den dagen, om jag minns rätt.

    Och fortfarande ser det ut som ett bombnedslag här – med alla verktyg som dundrar fram över väggar och golv och lämnar efter sig moln av damm, spån och träflisor. Och skoavtryck från Daniel som klampar ut och in genom ytterdörrarna med måttstocken och virket i högsta hugg. Och så leriga tassavtryck från husdjuren som följer husse hack i häl på det och två barn under 3 år som rullar runt i hela oredan. Kan ni föreställa er? Låter jag gnällig? Överdriver jag lite? Kanske en smula. Men det är en ytterst liten smula. Och JA, jag känner mig lite gnällig idag. Det kan man väl få vara ibland.

     

    OCH HAN CHOCKADE LÄKARKÅREN…

    Igår fick Daniel ta ledigt en stund från jobbet för att följa med mig och småttingarna till Fru Doktorn. Vi tycker inte att Eliah äter tillräckligt mycket och är oroliga för hans viktuppgång. Han är glad och full av liv, så några tecken på en dramatisk sjukdom ser vi inte, men ganska smal är han och pappas vegetariska gryta och mammas ugnsgratänger går absolut inte ner. Möjligtvis kan han tänka sig att pilla i sig några köttbullar och knapra i sig lite morötter och vitkålshuvuden. Möjligtvis kan han även tänka sig att sluka lite köttfärssås, mumsa på banan och turkisk yoghurt och slänga pannan i osten och gnaga kanterna av den. När inte mamma ser. Men allt som har en krämig, såsig konstistens går inte ner och fisk är fullständigt omöjligt.

    Läkaren bekräftade att vikten hade avstannat och att han var ett steg under normallinjen. Men så tittade läkaren och sköterskan på mig och Daniel, kliade sig i skallarna och konstaterade att vi nog inte kan ha varit särskilt stora när vi var små vi heller och att det möjligtvis ligger i DNA:et. Jag minns inte hur jag åt när jag var liten, men tunn som en sticka var jag iaf. Knotorna stack ut åt alla håll. “Benranglet” minns jag att någon av klasskamraterna kallade mig när vi blev osams någon gång i mellanstadiet. Nej, läkaren tyckte inte att vi skulle vara oroliga och menade att han verkade vara “pigg och kry”. Eliah, som hittills hade suttit knäpptyst och iakttagit oss alla med klotrunda ögon, svarade omedelbart med att imitera en brunstig get och hoppa jämfota tvärs igenom rummet. “Och uppenbarligen full av bus”, fortsatte läkaren och skrattade. Men för säkerhets skull tyckte de att vi skulle ta blodprov på honom. Blodprov!!!?? ÄR DET VERKLIGEN NÖDVÄNDIGT??

     

    (Se mina fina skatter här! Far och son för ett halvår sedan. Fotat med mobilen – därav kvalitén.)
     

    Eliah har alltid varit tålig och foglig med det mesta. Första gången han fick vaccin, några månader gammal, blev dåvarande läkare alldeles stum av beundran. Eliah gav knappt ifrån sig ett knyst, trots att två sköterskor högg honom i båda de små tjocka låren med varsina sprutor. Endast ett litet förargat grymtande undslapp honom och sedan blängde han ilsket på läkaren i ungefär 5 hela sekunder. Idag var situationen annorlunda. Idag skulle han stickas i fingret och sedan tömmas på blod i fyra små kapslar. Det låter dramatiskt men var väl egentligen inte något avancerat ingrepp. Men idag var han stor nog att förstå vad som gjordes med honom och stor nog att bli skrämd och göra motstånd om det inte behagade. 

    Jag insåg direkt att detta skulle bli tufft. Eftersom jag anser att sprutor är ett djävulens påhitt blev jag omedelbart stirrig, nervös och gråtfärdig. Ville ta upp honom i min famn och fly fältet. Men jag ville inte påverka Eliah med mina klena nerver så jag bad istället om att få hålla mig utanför rummet tills hemskheterna var överstökade och låta Daniel aka Filbunken hantera Eliah.

    Eliah placerades i knät på sin lugna trygga far (Daniel stressar inte upp sig för mycket här i livet!) och läkaren och sköterskan uppmanade honom att hålla ett stadigt tag i Eliahs arm under hela blodtömningen, så att han inte kan rycka åt sig armen och göra sig illa. Så snart nålen kom fram var Eliah tydlig med att han inte var upplagt för detta spektakel. “Mamma, mamma!” gormade han och försökte slita sig loss. Mammahjärtat sprack i tusen små ynkliga bitar. Och jag kallades in. Nervös från topp till tå. Vinglandes på svagburna ben. “Försök distrahera honom”, löd mitt uppdrag. Jag slängde fram en alldeles vansinnigt rolig barnbok och vevade med den framför hans ögon och berättade sagan om och om igen med min allra mest spännande basröst.

    Och kan ni tänka er!! Att det hela gick så galet mirakulöst bra!! Nu så här efteråt känner jag mig helt salig av lättnad. Ingen dog, ingen fick några trauman och blodet lyckades de pumpa ur honom. Och han blev inte ens rädd. Läkaren stack honom i fingret och Eliah grymtade ilsket till, i vanlig ordning. Sedan var det färdiggrymtat. Inget skrik, ingen gråt. Sedan satt han förnöjsamt och tittade, med blandad skeptism och nyfikenhet, på vad läkaren gjorde och lyssnade till sin moders oupphörliga, tjatiga och tappra sagoberättande. Mellan varven ilsknade han till lite och lät läkarkåren förstå att han inte uppskattade att sitta fasthållen. Men ilskan gick fort över. Hela proceduren varade i ungefär 15 min och läkaren och sköterskan var båda chockade av förundran. “Nä, jag har nog aldrig sett på mage till tålig unge!” Utbrast den ena. “Ett sånt här lugnt barn har jag aldrig stuckit förut.” Utbrast den andra. Och när de fyra kapslarna var fyllda tyckte läkaren att de lika gärna kunde fylla två till, “när det ändå går så bra”, ifall de andra fyra inte skulle hålla måttet. Och som belöning för sin tappra uthållighet fick Eliah välja en leksak ut sköterskans låda. Efter nogsamt övervägande föll lotten på en liten gummiboll.

    Tänk om livet alltid kunde vara så här okomplicerat…?

     

    Zilia Ving

    (Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)  
  • 2
    • Kategori:
    Familjeliv

    Slut på innehåll

    Det finns inga fler sidor att hämta