Fotar inför ett smyckessamarbete

Nya smycken

Jag känner lite dubbla känslor inför det här med samarbeten. Å ena sidan är det inte alls anledningen till att jag vill skapa innehåll på sociala medier, det är inget syfte i sig som jag har med det jag gör och inget sätt som jag vill livnära mig på. Å andra sidan är det lite kul då och då. 🙂 Speciellt när det innebär att jag får saker som jag normalt inte känner mig ha råd att köpa!

För ett tag sedan gjorde jag ett samarbete på instagram för smyckesföretaget Vanessa Flair. Jag tyckte att de hade så fina smycken! Så här blev resultatet. Jag tycker att ögonen blev lite konstiga i färgen, men orkar inte göra något åt det, hehe… Det fick bli så här. 🙂

Kategori:
Företag/Samarbeten

Nu börjar det likna nått!!

Celina, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta.

Idag, efter att D’s arbetsdag tog slut och min började, har jag ägnat alla mina kvällstimmar åt detta foto. Det togs för så länge som ett år sedan, men jag har inte haft tid att prioritera att slutföra det. Celina, min lilla tjej, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta. <3 Och jag tycker att jag börjar få ett hum om vad det är för fotostil som tilltalar mig och hur jag ska skapa den. Det är nog något sånt här som jag är ute efter! Lite romantiskt, lite varmt, lite vintage, lite sofistikerat, lite finurligt.

Här under kommer förebilden! 🙂

FÖRE-bilden.

Jag lyckades övertala henne att klä upp sig i en gullig vinterskrud och låta sig fotas, men det ska jag säga att när man fotar barn, då får man vara snabb som en skottspole! För de står inte där de står allt för länge och alla kroppsdelar ska det snurras på. Celinas tålamod tar slut ungefär där det börjar. Dvs. det är obefintligt. Jag begriper inte ens hur jag fick till den här bilden för jag minns inte att hon stod stilla ett ögonblick. Men jag mutade henne med mariekex innan plåtningen, så det var väl det då som gjorde ögonblicket möjligt.

90% av bilderna fick slängas för att de inte var skarpa. Jag hade för lång slutartid, men samtidigt kunde jag inte ha den kortare för då hann inte blixtarna med. Hur gör man då? Det var ett evigt ståhej den där aftonen, minns jag.

Mutning krävs!

Jag gillar att fota med svart bakgrund. Det har blivit min nya fix idé. Eller nä, det är ju typ den enda bakgrund jag har, så… Jag har inte mycket val! =P Men den här svarta bakgrunden har verkligen en svart baksida. Nej, jag kommer not aldrig köpa någon stor bakgrund i tyg igen och synnerligen inte i mörka färger. Ni ser på de här bilderna varför! Allt damm och alla små skräpiga molekyler framträder dubbelt så mycket i blixtarnas ljus!

Dessutom tar det massor av tid att stryka hela tygstycket och det är svårt att få plats att göra det. Jag tror att den här duken är 3,5×5 m och att slänga upp en sån stor duk på en liten fjuttig strykbräda och svepa runt den där och försöka komma åt varenda vinkel och vrå, nej, det fungerar inte så bra. Man vill ju inte att det ska släpa i golvet heller, för då samlar det på sig ännu mer damm. Så vad ska man göra med allt tyg som svämmar över, när man försöker stryka?

Det slutade med att jag stod som ett fån och strök duken, upphängd, mot väggen!!! Och det krävdes svulstigare armmuskler än vad jag besitter. Mjölksyran stod mig upp i huvudet! Så jag gav up ganska omgående och beslöt mig för att bita i det sura äpplet och fixa resterande skrynklor i photoshop. Jag vet inte om det var ett bra eller dåligt val. Jag tror det tog mig 1,5 timma att trolla bort alla väck och dammråttor i bilden. Fy vilket slöseri med tid! Då är det betydligt klokare att gå och äta en semla! Det ska jag göra nu!

Trevlig helg på er, mina sköna! <3

Bit dig i tungan, djupa andetag, bara nicka, bara nicka…

Den nakna sanningen. Sammanbiten småbarnsmamma under tider av sömnbrist.

Don’t feed me violins, just run with me through rows of speeding cars…

För ett par dagar sedan försökte jag ta ett foto till mitt nya körkort. Men det gick åt helvete. Resultatet ser ni ovan.

Jag hade slitit hårt med att få alla tre småttingarna i säng och äntligen, runt 21.30 sov de alla, även lillan. Då kunde jag börja förbereda mig för att få den där körkortsbilden överstökad. (Så mycket enklare att fota det hemma när jag ändå har en kamera till hands, tänkte jag!) Jag lade på tre noggranna lager concealer för att försöka dölja påsarna under ögonen. Desperat, desperat… Min hud har blivit flammig på sistone och jag känner mig plufsig och svullen i hela ansiktet. Jag vet inte om det beror på mina sömnproblem, men det är så jag resonera iaf. Någon annan förklaring kan jag inte komma på. På med lösfransar, så kanske kaaaanske de tunga trötta ögonlocken inte blir så tydliga.

Ungefär en timmas fåfänga krävdes för att jag skulle känna mig redo. Men så krånglade blixtarna och jag glömde ställa in rätt filformat på kameran och något var fel med autofokuset. Allt blev pannkaka. Gryniga, gula, mörka bilder…

Alla bilderna blev inte som den ovan. Några såg skapliga ut i kameran, men det var först efteråt som jag insåg att jag hade fel filformat, när jag hade tvättat av mig sminket och var på väg isäng. Då var klockan 01.00 och alldeles försent att fota igen. Ytterligare en natt av sömnbrist väntade mig. (Jag kan ju inte fota om dagarna när barnen är vakna så det blir bara nätterna som finns till hands. Men vad gör det för skillnad när jag ändå inte kan sova?)

Don’t lose your head, it’s just for now…

Så jag fick göra om hela projektet dagen efter och äntligen fick jag till några bilder i rätt format och belysning. Men vad händer då? Jo skrivaren bestämmer sig för att lägga av. Så jag slänger mig på datorn och beställer en ny alldeles omedelbums. Den kom igår. Men då passade inte pappret. Så jag fick bege mig på jagt efter fotopapper till laserskrivare, och det var lättare sagt och gjort. Online skulle det ta flera dagar. Äntligen hittade jag en lokal butik som hade det, ett par mil bort. Så i morse susade jag iväg till den lille butiken och köpte på mig en bunt. När jag kom hem och lycklig i hågen slänger papperna i skrivaren så börjar den idioten skriva ut bilden alldeles randig. Så spektaklet slutade med att jag fick beställa bilden från ett fotolabb online istället. Asch… jag hade ju lika gärna kunnat pallra mig till en fotoautomat och få det överstökat på så vis. Jag inser ju det nu.

Tillfredsställelsenivån är lite låg just nu överlag i livssituationen, känner jag… Och så de här körkortsbilderna som har tagit mig dagar att få till gjorde ju inte saken bättre direkt. Det är då jag måste skynda mig att slänga på mig hörlurarna och lyssna på Imogen Heap. Ingen annan än hon kan rädda mig då, när frustrationen och missnöjet rinner över. Jag brukar söka tröst och positiv energi i hennes låtar, när dagarna går riktigt åt pipsvängen. Och så städar jag, röjer och donar, samtidigt som jag har henne i öronen. Det lugnar mig och får mig att le åt eländet…

It’s that time of year
Leave all our hopelessness’s aside
If just for a little while
Tears stop right here
I know we’ve all had a bumpy ride
I’m secretly on your side


Bite tongue
Deep breaths
Count to ten
Nod your head


Get me outta here
Get me outta here
Get me outta here
Get me outta here
Just for now
Just for now

Here’s the day you hoped would never come
Don’t feed me violins
Just run with me through rows of speeding cars

The paper cuts, the cheating lovers
The coffee’s never strong enough
I know you think it’s more than just bad luck


There, there baby
It’s just textbook stuff
It’s in the ABC of growing up

Now, now darling
Oh don’t lose your head

Och så avslutar jag med favoritlåten. Dags för mig att sova… Goodnight and go… (Vad har ni för favoritartist som räddar er under mörka, krångliga dagar? 🙂 )

Kategori:
Personligt/Dagbok

Hitta sin fotostil – Krispigt eller Varmt?

Före. Raw-format. Ingen editering eller beskärning.

Hej kära vänner! 🙂 Jag har funderat en del på min fotostil på sistone… Och tänkte dela med mig lite av dessa tankar och hur jag jobbar.

Här ovan ser vi ett foto direkt från kameran i raw-format och utan någon som helst bildeditering ännu. (På bild: Jag, en fredagkväll hemma med bubbel och vinglas i högsta hugg.)

FÖRE

Samma bild beskuren. Ej bildbehandlad.

EFTER

Samma bild beskuren, bildbehandlad och 100% färdig!
Färdigt resultat i varmare ton.

De två sista ovan är samma bild efter bildbehandling och 100% färdig! Men den första av dem har en krispigare touch och den senare en varmare, mjukare. Som ni ser är det små små små skillnader vi talar om, men som kan vara helt avgörande för hur tittaren uppfattar bilden!

Detta foto, detta motiv, tycker jag passade bättre i en varmare ton. Håller ni med?

Mjukare, mer svepande.

Sedan prövar jag att släta till bilden lite i något slags trolskt drömmerisvep. Funderar och beslutar mig för att det blir ännu bättre så. Jag vill försöka komma ifrån de skarpa kontrasterna. Men här är jag ute på hal is och prövar mig fram…


DET HÄR MED ATT HITTA SIN FOTO-STIL…

Jag är fortfarande i startgroparna av mitt fotograferingsutvecklande, i full färd att foga samman kunskap och hantverk, samt framför allt att HITTA MIN STIL. Det är en fruktansvärt viktig del i att vara fotograf, men en svår del att komma till ro med. Ens fotostil är ingenting som konstrueras över en natt! Jag är petig med sånt här och nöjer mig inte förrän jag hittar det där alldeles perfekta i mina bilder. Och än är jag inte där.

Jag testar ständigt nya tekniker för att hitta det som gör bilderna bättre och ger rätt känsla, jag söker det där lilla extra… Men vad är det? Ibland söker jag mystik, ibland enkelhet, ibland djup och värme, ibland uppfriskande krispighet.

Ibland känner jag att Wow, nu blev det rätt!! Men sedan kommer jag inte ihåg hur jag gjorde för att få till det, haha… 🙂 Det är ju lite frustrerande.

Men något som jag fortfarande inte har hittat hem i är vilken temperatur mina bilder ska ha. Ska de vara klara, krispiga eller murriga, varma?

När jag tittar på mitt instagramflöde inser jag att jag inte är konsekvent. (Måste man vara det?) Det beror inte bara på att jag inte än har landat i min stil utan också för att jag gillar variation. Ibland söker jag en viss sorts känsla, ibland en annan. Men jag är rädd för att jag flackar för mycket…. Då blir det bara rörigt. Så jag tänker att jag måste landa i detta på något vis. Om jag ska köra på varmare eller kallare bilder?

Jag har tidigare alltid jobbat med mina bilder åt det krispiga hållet med en klar vita som får vara ledande och ta plats. Mitt instagramflöde är i regel ganska kallt och friskt.

Kallt och krispigt.

Men på senare tid har jag börjat känna mer för att plocka fram de murriga dimensionerna i bilderna…

Varmt och murrigt.

Men sen tänker jag att man kan ju också anpassa det efter årstiden? Krispigare under vinter och vår, varmare under sommar och höst. Det känns naturligt och logiskt för mig. Så kanske jag ska ha det!? 😀

Jag har dock alltid en underton på alla mina bilder som är MIN alldeles egna specifika färgkombination, som jag lägger in i svärtan. Den balanserar upp bilderna så att de ändå inte ser så spretiga ut, trots att den ena är varm och den andra kall. Den ger det här perfekta mellantinget mellan råhet och murrighet som jag hela tiden söker att utveckla och det tog ååår innan jag landade i hur jag skulle få till rätt balans i det.

Men det finns fortfarande mycket kvar att utforska. När det gäller mellantonerna och de högre registerna är jag fortfarande ute och cyklar.

Hursomhelst, den stora frågan kvarstår… Vad är snyggast? Krispiga kalla bilder eller varma? 🙂

Jag försöker vlogga för första gången

Ett ögonblick av soluppgång i våra skogar!

Ja, så fel det kan bli… Jag var så löjligt ivrig häromdagen. Jag flög upp ur sängen på morgonen och kände instinktivt att NU ÄR JAG REDO för att filma min första vlogg. (Det har tagit mitt år att komma hit rent mentalt – eftersom jag är en blyg liten skit.) Så jag tog mitt pick och pack, systemkameran, filmkameran och drönaren, smörgåsar och varm choklad, och kutade gladeligen ut i skogen för att skapa underverk.

Där struttade jag runt i ett par timmar och filmade min älskade skog med stod möda – om och om igen för att verkligen försöka fånga den där obeskrivliga känslan jag får när jag står på en brant sten och känner vinden fläta upp mitt hår. Jag försökte hitta de perfekta vinklarna för att nå djupet i den svarta sjön och återge skogens alla stolta tallar så resliga som de är, så som de aldrig ursäktar sig. (Jag är ju så ny med drönare, så jag behärskar inte alla manövreringar och behöver tid på mig…) Men allt gick åt pipsvängen!

Jag har uppenbarligen inte lärt mig att behärska att fota med fjärrkontroll ännu, för alla bilder på systemkameran (som i kameran såg alldeles förträffliga ut), visade sig sedan vara både suddiga och sakna fokus när fick upp dem på datorn. Och det upptäckte jag ju först när jag kom hem, så i princip är alla bilderna från den dagen oanvändbara. Jag hade tänkt att fota en ny header till bloggen och som ni ser så har jag använt en av bilderna ÄNDÅ – men egentligen höll de inte måttet. Jag har fått kämpa för att återskapa någon slags tydlighet i bilden och tittar man närmare så ser man hur suddig den är.

Jag undersöker hur mycket jag har skitat ner kjolen när jag skuttar runt i snöblasket.

Inte nog med det missödet. Dessutom hade jag lurat med mig käraste Daniel en stund under hans lunchrast för att han skulle hjälpa mig att filma några små klipp med drönaren som jag inte själv kunde göra för att jag skulle vara med i bild och behövde båda händerna. Och i all förvirring råkade han radera huvudklippen från dessa tagningar.

Eftersom jag inte lyckades skapa någon vettig bloggheader den här dagen så måste jag göra om fotningen. Jag sitter och klurar på hur den ska se ut nu… nu när snön är borta. Då fungerar det inte längre med tjocktröja, halsduk och fodrade kängor. Kanske jag ska ha på mig en lång vit klänning och en skojig frisyr? Hm… jag får klura ut någon idé. Nu när första besvikelsen har lagt sig så ser jag fram emot att göra om filmningen/fotningen! Och göra det såååå mycket bättre denna gång! 🙂 Jag är också lite sugen på att hitta ett vattenfall att fota vid. Jag vet inte var det finns häromkring, jag har inte riktigt lärt känna dessa nejder än eftersom vi (enligt min uppfattning) är så nyinflyttade.

Jag var ute i ungefär 6 timmar och filmade innan jag kände att jag hade nog med material. Kjolen var skitig och magen kurrade. Kroppen var sådär härligt trött av allt springande fram och tillbaka, och jag såg fram emot en kväll i soffan med Daniels hand i min och barnen uppkrupna i knät. Även om jag inte fick med mig så mycket hem den dagen så blev det en fin och lärorik dag. Jag lärde mig mer om drönaren och om att fota med fjärrkontroll. Jag lärde mig i synnerhet vad jag INTE ska göra. Och jag fick obeskrivliga återhämtande stunder med solskenet, träden, utsikterna och mina tankar. Jag funderade på livet och om att ta vara på det man har. Jag funderade på hur livet kommer att se ut om 6 mån, om 3 år, 10 år och 30… Vem jag kommer att vara då och vem mina nära och kära kommer att vara då. Det vet man ju aldrig…

Innan jag begav mig hemåt lyckades jag fånga en svindlande solnedgång med drönaren. Den synen glömmer jag aldrig. Den fick allting att “falla på plats” inombords. Hur kan något så enkelt vara så vackert? Naturen bara finns där. Och den är bara perfekt som den är. Tänk om vi människor kunde lära oss av det och känna likadant om oss själva. Att vi är perfekta så som vi är. Att vi duger. Jag försöker ständigt påminna mig om det… Och kanske är det därför jag trivs så mycket ute i skogen. För att jag bara kan få duga där, just som jag är där.

Kram på er!

Lektion 1 – Lär känna din kamera

Jag har alltid älskat att fotografera, skapa känslor med färger, ljus och motiv. Men jag har tyckt att den tekniska biten verkar krånglig och tråkig, så jag har aldrig tagit mig i kragen och lärt känna min kamera ordentligt. Jag har klarat mig på de automatiska funktionerna i många år. Jag tror att många kanske kan känna igen sig i mig här?

I samband med att jag började blogga för nu snart ett år sedan så bestämde jag mig för att jag ville satsa på mitt fotograferande och utveckla det till en professionell nivå. Jag bestämde mig för att en gång för alla ta mitt fotointresse på allvar, lära känna min kamera och lära mig den teknik som krävs för att kunna leverera högkvalitativa bilder.

“Jag ville lära mig att fota på riktigt!”

För att ta sig dit gäller hårt arbete, mycket övning och framför allt att läsa på och utbilda sig. Det finns givetvis en mängder av utbildningar och kurser att gå, för en duktig summa pengar, men eftersom jag har svårt att ta mig hemifrån på grund av mina två små (varav den ena ammas!) så har jag valt att gå en annan väg. Jag tror på att man kan komma minst lika långt på egen hand om man är tillräckligt motiverad.

Jag tänkte ta med er på resan, lektion för lektion!

Jag kommer att hålla lektionerna väldigt enkla och tydliga, så att de blir intressanta och användbara även för er som bara vill hålla era ambitioner på en hobbynivå. Nivån kommer att höjas steg för steg, i takt med lektionantalet. Den som känner att: ”Nu kan jag det jag vill kunna!” kan hoppa av där det passar. 🙂


Lektion 1 – Lär känna din kamera!

Jag utgår från att du vet vad en kamera är och ungefär hur den fungera. Men kameramarknaden är stor och förvirrande. Vad är vad och vad ska du använda dig av? Den gamla kameran där hemma som ligger och dammar, vilken typ av kamera är det? Är den användbar?

 

Vilka olika typer av kameror finns det?

I huvudsak är det följande typer av kameror som du bör känna till: Systemkamera, kompaktkamera, polaroidkamera och analog kamera.

Systemkamera = Ett kamerahus med utbytbara objektiv, sökare, adaptrar, filter, mellanringar och fotoblixtar.

Kompaktkamera = Ett kamerahus med icke utbytbara objektiv. Kameran är i en mindre och behändigare storlek, och är därmed fördelaktig att ta med sig på resande fot, på stan, festen eller stranden. Kameran besitter de viktigaste funktionerna, men saknar systemkamerans komplexitet och oändliga möjligheter.

Polaroidkamera = En liten kamera som kan skriva ut bilderna direkt i handen.

Analog kamera = Motsatsen till digital kamera. En sådan kamera som användes förr i tiden, då hela fotograferingsprocessen gjordes “för hand”. Kameran innehåller en filmrulle som fotografierna exponeras på. Filmrullen sitter i kamerahuset och måste blockas ut vid bildframkallning. Bilderna framkallas i ett “mörkerrum”.


Varför ska jag använda mig av en systemkamera?

Eftersom du läser denna “Att lära sig fota – lektion” utgår jag från att du vill lyfta ditt fotograferande en nivå högre.

Systemkameror besitter de bästa möjligheterna till att optimera såväl kvalité som upplevelse, på grund av sin stora flexibilitet, och är därför den kameran du bör använda dig av. Ingen annan kamera erbjuder samma nivå av komplexitet och möjligheter!

Dock ska sägas att dagens kompaktkameror är så pass bra att de räcker gott och väl till att utveckla sitt fotograferande, så länge du inte är ute efter att fota proffesionellt eller semi-professionellt.


Vad är ett kamerahus och vad finns i kamerahuset?

Kamerahuset är den del som du håller i när du fotar. Kamerahuset innehåller sensorn, som är dagens motsvarighet till de gamla analoga kamerornas filmrullar. Där bilden “fastnar”.

Överkurs
(Bild-)sensor = den del av kameran som fångar upp och omvandlar bilden till en elektrisk signal. Sensorn skapar själva bilden och omvandlar det inkommande ljuset till pixlar, som är bildens byggstenar.


Vad är ett objektiv och vad används det till?

Objektivet är den lilla tubformade del som sticker ut från kameran. I objektivet sitter bländaren, som är en viktig del av allt det som avgör hur bra kvalité du får på dina bilder. (Mer om detta i nästa lektion!)

Många fotografer har flera olika objektiv som de byter mellan, för att kunna anpassa sina inställningar och utrustning till varje specifik fotosituation.

Det får räcka så för idag. Mer matig information kommer i nästa lektion då jag kommer introducera systemkamerans 3 viktigaste funktioner! Ut och fota nu! 🙂

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta