Mitt livs första fine art fotografering

Äntligen har jag hittat tiden till att slutföra mitt gravidfotoprojekt. Och som toppen på moset tog jag mig tid att skapa en metallic rosé guld – effect på min signatur. 🙂 Det är så sjukt skojigt att pilla med sånt här!!! Jag blir helt lyrisk bara jag tänker på det. Och nu har jag faktiskt nästa fine art projekt på gång redan, som jag ska sitta med nu ikväll.

Man får nog ändå kalla detta för mitt livs första fine art fotografering. Så hur gick det? En högtidshändelse som denna måste skärskådas.

UTLÅTANDE – hur var det att fota fine art för första gången?

Jodå, det var väl spännande.. 😀

  • Även om en svart bakgrund kan ljusas upp duktigt mycket och tonas i PS, så är det en enorm fördel att ha rätt bakgrund att fota med så slipper man mycket editering. Så nu hamnar en brun bakgrund på köpe-listan.
  • När man jobbar med att ta in externa objekt i bilden (i detta fallet delar av kjolen), så måste man vara supernoga med skuggor, highlight och färgnyanser så att de stämmer överens med originalbilden. Jag kan se nu att färgnyanserna inte är helt hundra synkade i highlighten trots att jag har jobbat enormt länge med att få det rätt. Men det där blir man väl bättre på med tiden.
  • Fokus. Jag valde att jobba med en bild där fokusen faktiskt inte var den bästa. Men jag bedömde att det i detta fallet fick gå, eftersom det bara är en privat bild och jag hade bäst hållning på detta foto. Men i framtiden: BLI BÄTTRE på att få till rätt fokus.

Tidsåtgång

  • Förberedelse: Nja, ungefär 30 min kanske, att få på klänningen och få bakgrunden på plats.
  • Fotografering: 30 min.
  • Bildbehandling: 6-8 h. (Har inte någon aning, men många timmar. Men det berodde på att jag testade en massa olika saker, så jag började om med redigeringen om och om igen. Det är väl så man lär sig? :))

Nu kommer nästa projekt och det är en fine art fotografering med våra barn, lite fantasy-inspirerad. Vi får väl se hur det går…

Gravidfotografering – behind the scene

Här står jag i min stökiga hemmastudio (barnens lekkök syns), redo för att föreviga min stora mage. Här är jag i vecka 40!

Jag har två projekt som jag har slitit med denna vecka, det ena är att redigera bilder från min gravidfotning och det andra är att rensa massor, massor av material på min dator och mina hårddiskar.

Det blir ofta sådär för mig att jag bara jobbar på och fyller datorn med mer och mer och mer och så tillslut händer det som inte får hända, datorn blir överfull, går på högvarv och håller på att krascha. Jag har kraschat så många datorer genom åren att jag nu har lärt mig att ta de här error-popup fönstren på allvar. Datorn började strula i måndags och sedan dess har jag ägnat otaliga timmar åt att städa och säkerhetskopiera material. Jag har 8 hårddiskar och knappt någon aning om vad som ligger var, haha, så det är ett tidskrävande projekt.

Nä alltså, det här är inte bilderna som ska redigeras. Dessa är bara tagna för att ha lite BTS för insta story. 🙂 Jag fotade mig själv i två outfits, först bilder där jag är svartklädd (svart klänning och kavaj) mot en svart bakgrund… hmm, vi får se om de bilderna ens blir användbara. Jag tänkte väl inte jättelångt där, men hade ingen annan bra bakgrund att tillgå… :S Och sedan fotade jag mig med väldigt riktat ljus och i övrigt nersläckt, i vit klänning. Jag har en väldigt specifik idé med den fotningen, dels att ljuset bara ska lysa upp fram och bak och ingenting på sidorna, och så att kjolen ska fladdra nära framför kameran. Jag ska visa er sedan! 🙂 Jag är superspänd på resultatet.

Oh himmel vilka stirriga ögon jag fick! 😀

Nu ska jag jobba färdigt med plåtningsbilderna så hoppas jag att de landar på instagram och bloggen någon gång under helgen. Fin helg önskas till er!! Vi hörs senare…

Kategori:
Okategoriserade

Bebisbubbla – Första dagarna hemma

Dessa dagar går framåt i sakta mak… Jag har fullt sjå att landa i nya rollen som trebarnsmorsa.

Bara fotat med mobil.

Den dagliga vården

Ja eller… någon större skillnad är det ju egentligen inte (ännu). Lillan sover mest hela dagarna och däremellan ska hon äta ett par hundra gånger (känns det som) och bytas på varannan, var tredje timma. Svårare än så är det ju inte. 🙂 (Och givetvis upplever alla mammor det här olika och bebisar fungerar olika, för vissa är det en enorm omställning.)

Jag har aldrig tyckt att det är jobbigt att ha en nyfödd hemma. Jag tar det med ro. Jag är lättväckt, så hon behöver aldrig skrika om nätterna för att få uppmärksamhet, utan jag känner på mig när hon är hungrig och då vaknar jag och ammar henne liggandes utan att gå upp. Och sen somnar vi båda om direkt, ibland somnar jag innan hon ens har ammat färdigt. Hon sover alltså i min och Daniels säng. Så Daniel behöver aldrig vakna. (Samsovning är ju något att vara lite försiktig med när de är så här små, men vi har prövat olika sovmodeller med barnen och kommit fram till att det fungerar bäst för oss. Jag är så väldigt försiktig när jag sover och rör mig knappt en millimeter, så det är inga problem att ha henne bredvid mitt huvud.)

På dagarna sitter jag väldigt mycket med henne i famnen och jobbar eller skriver. Hon skriker sällan och stör ingen. Bebislivet är därför tämligen enkelt för oss. Däremot de andra två kräver sin fulla portion av uppmärksamhet. 😀

Så här sitter jag just nu och bloggar! 😀 <3

Hur reagerade storasyskonen?

De var så stolta att de höll på att spricka när hon kom hem. Båda två skulle hålla i babyskyddet tillsammans med pappa. De kämpade och bar, hela vägen från sjukhuset till bilen och sedan från bilen in i vårt hus. Och sedan var det slagsmål om vem som skulle få sitta vid hennes sida.

Eliah tar det hela med ro ändå och nöjer sig med att då och då krypa upp bredvid Angeline och be mig om att få hålla henne. “Hon är min bebis!” säger han då och klappar henne ömt på huvudet och kinderna.

Celina däremot är både beskyddande och lite ha-galen. Hon vill helst vara vid lillans sida hela dagarna, hålla henne, krama henne, kyssa henne, klämma på henne, undersöka henne, prata med henne, sjunga för henne, hjälpa mamma med påklädning och blöjbyte. Helst vill hon ÄGA henne. Så fort Eliah dyker upp vid Angelines sida är Celina direkt på plats för att försvara lillan och skydda sitt “revir”. “Nej, du får inte röra henne!! Hon är MIN lillasyster.”

Jag har förresten tänkt att ta tillfället i akt och öva mig på nyföddsfotograferingar nu, när jag har min egen lilla bebismodell. 🙂 Det ska bli spännande! Jag har planerat in fotograferingen på måndag. Nu idag kommer mina föräldrar för att hälsa på och känna på de små fingrarna och det luddiga håret. <3

Hoppas att ni har en fin vecka allihop!

Det har stormat både här och där

Här står hon, min lilla goa tjej, med en alldeles för foglig uppsyn! Den uppsynen går inte att lita på. 😀 Det är då man vet att nått bus snart kommer att hända.

Häromdagen välte hon ut en kanna hallon- och blåbärsmoothie på våra träpallar för att sedan kladda runt med det så mycket hon orkade och den intensiva rosa missfärgningen som uppstod i träet kan jag tala om inte går bort av vatten och såpa eller diverse frätande vätskor. Det blir till att köpa nya pallar, alternativt jobba med slip och målafärg. Och nej, jag tog inte kort. Sådant sker var och varannan dag, så det är inget jag lägger något större vikt vid att försöka bevara som minne för omvärlden.

Här är en annan filur i vår trädgård som också ser väldigt foglig ut, men som till skillnad mot tösen min faktiskt ÄR det! Världens snällaste lilla pålle är detta och gammal som kyrkan är han. Varje år tror jag att han inte ska överleva nästa vår, men han håller sig stadigt. (Och ja, han står på vår mark eftersom vi lånar ut den åt grannarna.)

Vi har den ynnesten att ha hästintresserade grannar som förgyller vår utsikt från fönster och trädgård med välskapta pållar i alla storlekar och modeller. Jag och Daniel har också ett hästintresse, som jag har nämnt tidigare, men just nu ligger det på is till förmån för familjelivet, som kräver all vår tid och uppmärksamhet.

Men om ni liksom jag gillar att läsa succehistorier om folk som lär sig nya färdigheter (t.ex. ridning!) så bör ni ABSOLUT INTE kolla in min gamla hästblogg. Däremot om ni roas av att läsa om nederlag, pinsamheter och motgångar så kan ni ta er en titt! Jag presenterar den så välvilligt här. Jodå, jodå… 🙂 Det är okej att bli skrattad åt ibland. (Bloggen “Capriole” – vilket förresten är namnet på en av de svåraste konstformer en häst kan genomföra!)

Jag gjorde en häftig och galen resa iaf… som tog abrupt slut när barnen blev för många och stökiga.

Åh.. ser ni.. hur träden knoppas och snart kommer att ge blommor och frukt!! Ovan är ett japanskt körsbärsträd och nedan vit persika som står i vår växthus.

Vanställd av en stormig natt

Tillbaka till ämnet. Barnen är så livliga nuförtiden och med min stora mage är det svårare än någonsin att hålla koll på dem. Pga. covid och Eliahs asma så är de ofta hemma från förskolan. Nu har jag vabbat 2 veckor i sträck och det är hemskt jobbigt med två småttingar och bara en vecka kvar till BF. Tungt och ont, jag har foglossning och varenda lem värker. (Ursäkta klagosången!)

Så Daniel kom på den geniala lösningen att vi skulle införskaffa en sån här apparat (nedan!). Den skulle barnen säkert låta sig underhållas av timma efter timma i all oändlighet, inbillade vi oss.

Och visst hoppade de glatt och länge den första gången eller de första, men nu är det inte lika roligt längre. Vi har haft studsmattan i snart 2 veckor och förra veckan under natten kom stormen och sög sig fast i den så att den dundrade iväg och upp in i ett träd (hur det nu gick till). Så nu är den redan trasig längst uppe som ni ser. Så gick det med det…. :// Även växthusets fönster har blåst sönder. Det var en aggressiv stormnatt. 🙁

Och jag som argumenterade med Daniel om att en säkerhetsförankning till studsmattan då rakt inte var nödvändigt, så tung och stadig som den är. Jag menar, om jag knappt kan rucka på den, hur ska då vinden kunna göra det? Uppenbarligen saknar jag en och två kunskaper om naturens krafter. Daniel hade förstås rätt. Vi borde ha förankrat den.

Nu ska jag ha något att äta, känner jag.

Kram på er!

Sådan blev Påsken i år

Och det var väl inte så illa det heller! Påskpyssel, äggjakt och påskmiddagar under dagar tre som var och en kunde duga åt kungen. 🙂

Som traditionen bjuder är detta en högtid att fira med familj och vänner. Och vi brukar göra så. Vi brukar fira den med ståt och jubel hos mina föräldrar, med alla mina syskon och deras tillhörande bihang (barn och partners), med fina middagar, solsken, sång & musik, skogspromenader, doftande blommor i varje hörn och alldeles för mycket påskgodis. Det är en färgglad, lugn och sorgfri helg som jag alltid ser fram emot. Men detta, såväl som förra året, blev inte sig likt.

Den där stora tuppen på bordet var barnens favoritpynt i år! Den är ju ändå för tjusig. 😀

Jag var (är) höggravid, jättetrött och allmänt deppig, men vi försökte vi göra det bästa av situationen. Daniel, som den hjälte och superkock han är, tog ansvaret för maten.

Daniel älskar att grilla och gör det helst i tid och otid, och med allt han hittar. På Påskdagen blev det kotletter, fänkål, blomkål, äpple, gulbetor och svamp. Och så potatisgratäng, bearnaisesås och en kall kräm på vitlök, creme fraiche och majonäs.

En lagom slafsig tallrik! Men OJ så gott!!!

På Påskafton grillade vi lax och rostade betor och lök. Men som vanligt så misskötte jag min uppgift att fota vardagsbilder och kom på det först till Söndagens påskmiddag. (Jag glömmer hela tiden bort det när det är fullt sjå med att hålla koll på barn och hem.)

Påskdagens lunch blev en lätt måltid med ägg i massor, croissanter, räkröra och lax. Himmel och pannkaka, så gott!!! Och så grill på kvällen, som synes ovan.

Barnen och jag målade ägg, skapade kycklingar och harar av papper och garn, och klädde påskris med fjädrar och annat pynt under fredagen.

Jag passade på att langa fram kameran när de var djupt sysselsatta i ett par minuter.

Äggjakt fick de två gånger, en gång under Påskafton och en på Påskdagen. Ett ägg med leksaker och ett med kex. Jag och Daniel är inga förespråkare till godis för barn, så något sådant blev det inte. Men små traktorer, roliga tröjor och annat krimskrams fick de.

Barnen tyckte det var så roligt att leta påskägg att de själva gick och gömde dem igen och igen för att hitta dem. Haha… lagom överraskande. 🙂

(Läs om Påsken 2020 här, Påsken 2019 här.)

En superfin och härlig försenad påsk och fortsatt vila önskar jag er alla!

Nej, inte nu igen!! Och snart blir det ännu värre…

Och så var vi tillbaka i en vabb-period igen! Barnen insjuknar om vartannat och jag kutar runt här med magen i vädret och försöker hänga med så gott det går. Intressant är nämligen att även om de snörvlar och suckar och pustar och ser allmänt medtagna ut, så felar inte energinivå det minsta. Inte ens en frisk vuxen hade orkat nå upp till deras fart och fläng.

Favorit i repris! Snödroppar. <3 Som en kronjuvel i trädgården.

Att vänta barn nummer tre…

Och när jag ser dem brottas och jaga varandra från rum till rum, med blomvas och sopkvast i hand, så inser jag… att snart är det en till att hålla reda på!!! Hur ljuvlig den tanken än må vara så reser sig håret i nacken lite.

Snart går vardagstillvaron från någorlunda överskådligt kaos till obehärskat dårhus.

Men för all del, man ska ju inte klaga när man har fått den ynnesten att uppfostra tre små liv till civiliserade samhällsmedborgare! Det är ett förtroende som heter duga.

Jag undrar hur det kommer vara. Är det ett stort steg att gå från två barn till tre? Jag hade gärna velat höra andras erfarenheter. Kanske ska jag göra ett inlägg om detta om sisådär ett år, när jag har erfarenhet.

Vi har inte bestämt namn än. Men vi är inne på flicknamn på V…

Jag funderar lite på Willette / Villette!! Har någon hört talas om det förut och vad får ni för känsla för namnet?
Vinya / Vinja / Winya är också jättefint.

Vad säger ni? 😀

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta