Petra Malm, ge mig dina stenhårda muskler och skinn på näsan!

Jag inspireras så rysligt mycket av starka kvinnor. Kvinnor som kan. Kvinnor som vet. Kvinnor som klarar av saker och ting. Kanske för att jag själv är en mespropp och alltid har drömt om att vara tvärt om. ? Alltid har längtat efter de där stenhårda musklerna och skinnet på näsan. Bada isvak och slänga mig upp för närmsta bergstopp med en matglad karl på ryggen, som om det vore ingenting. Fäktas med rovdjur, jaga banditer, lyfta skrot och jobba i gruva 459 km ner i marken. Överleva ett och annat krig och plöja mark med mig själv som dragko.

Nej, förresten. Det har jag ju gjort. (Bildbevis från min vanvettiga ungdom!)

 
 (Nåja, plöja var väl att ta i. Snarare platta?!?)
 
Och så dundrar den här makalösa kvinnan upp på min skärm helt plötsligt och spöar skiten ur mig med sitt CV – som minsann är långt mycket mer än att agera kossa ute på ett efterblivet jordgubbsplantage. Petra Malm, elitsoldat och proffstränare. Första kvinnan någonsin att klara uttagningstesten till operatör inom specialförbanden (enligt säkra källor). Vilda varulvar! Nej, henne sätter man sig minsann inte på och leker hamburgare. Nu har hon startat eget, börjat frilansa och blogga (?). Det känns ju oerhört lägligt med tanke på mina förtvinade muskler.
 
Bildresultat för muskler
 
Nu är det allvar och bråttom! Jag har upptäckt flera nya (förtvinade) muskler på olika delar av min stackars lekamen! Förbrukade och urleda på livet. Jag sitter här i min dunkla gömma och håller tummar och tår. Jag hoppas så innerligt att hon ska börja vlogga och dela med sig av lite tunga träningstips. Visst vill vi se lite sånt? Lite rå och skär överlevnadssplåga i våra ombonade, påpylsade, oförskämda liv.
 
Ja, det kunde mina klena muskler verkligen behöva….!! Efter två barnafödslar och alldeles för mycket stillasittande, såsigt bebismys behöver jag räddas. (S E R I Ö S T. Petra Malm, kom och rädda mig med dina allra mest mirakulösa tips!)
 
Hej och hå. Nu ska jag ut och jaga snöflingor! ? Kanske hinner jag med en och annan stenhård armhävning på någon förbipasserande stubbe också. Jag återkommer med resultat!
 
Zilia Ving
 

 
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)

Spöad av klockan och en chockad läkarkår

Ibland går dygnets timmar och omfattningen av dagens To Do-lista inte ihop. Förrgårdagen var en sådan dag. Gårdagen också. Jag hatar sådana dagar. Jag jäktade och sprang, men blev ändå oavbrutet spöad av klockan. Den hetsade mig med sitt förbannade “tick tack, tick tack” och jag ville bara skrika: “Hååååååll käften!” och “Uuuuur vägen!”.

 

SPÖAD AV KLOCKAN

I förrgår var vi inne i stan och släpade med oss en hel kärra virke hem. Nu är det dags att sätta upp innertaket i sovrummet och sedan står tapetseringen på tur. Det börjar närma sig ett resultat! Jag måste bestämma vilken tapet vi ska ha (ja, det är liksom mitt jobb det där med att ha sista ordet när det gäller design och inredning). Allt måste stämma. Jag är petig med sånt. Stilen och känslan och funktionen måste vara i total harmoni. 

Resten av dagen gick jag väl återigen i ett töcken, liksom hela veckan har gjort. Men jag tror att jag städade, tvättade, tog hand om några ärenden, mail och telefonsamtal, som måste hanteras, bokade tid hos tandläkaren, röjde ut barnens kläder som av okänd anledning har krympt och sorterade in nya större, dammsugade av alla möblerna från katthår, klippte vovsingen, bytte sängkläder, städade ur besticklådor, övade lite sång med barnen och tränade magen enligt “mammamage”-appens stränga regler. Ungefär något sånt gjorde jag den dagen, om jag minns rätt.

Och fortfarande ser det ut som ett bombnedslag här – med alla verktyg som dundrar fram över väggar och golv och lämnar efter sig moln av damm, spån och träflisor. Och skoavtryck från Daniel som klampar ut och in genom ytterdörrarna med måttstocken och virket i högsta hugg. Och så leriga tassavtryck från husdjuren som följer husse hack i häl på det och två barn under 3 år som rullar runt i hela oredan. Kan ni föreställa er? Låter jag gnällig? Överdriver jag lite? Kanske en smula. Men det är en ytterst liten smula. Och JA, jag känner mig lite gnällig idag. Det kan man väl få vara ibland.

 

OCH HAN CHOCKADE LÄKARKÅREN…

Igår fick Daniel ta ledigt en stund från jobbet för att följa med mig och småttingarna till Fru Doktorn. Vi tycker inte att Eliah äter tillräckligt mycket och är oroliga för hans viktuppgång. Han är glad och full av liv, så några tecken på en dramatisk sjukdom ser vi inte, men ganska smal är han och pappas vegetariska gryta och mammas ugnsgratänger går absolut inte ner. Möjligtvis kan han tänka sig att pilla i sig några köttbullar och knapra i sig lite morötter och vitkålshuvuden. Möjligtvis kan han även tänka sig att sluka lite köttfärssås, mumsa på banan och turkisk yoghurt och slänga pannan i osten och gnaga kanterna av den. När inte mamma ser. Men allt som har en krämig, såsig konstistens går inte ner och fisk är fullständigt omöjligt.

Läkaren bekräftade att vikten hade avstannat och att han var ett steg under normallinjen. Men så tittade läkaren och sköterskan på mig och Daniel, kliade sig i skallarna och konstaterade att vi nog inte kan ha varit särskilt stora när vi var små vi heller och att det möjligtvis ligger i DNA:et. Jag minns inte hur jag åt när jag var liten, men tunn som en sticka var jag iaf. Knotorna stack ut åt alla håll. “Benranglet” minns jag att någon av klasskamraterna kallade mig när vi blev osams någon gång i mellanstadiet. Nej, läkaren tyckte inte att vi skulle vara oroliga och menade att han verkade vara “pigg och kry”. Eliah, som hittills hade suttit knäpptyst och iakttagit oss alla med klotrunda ögon, svarade omedelbart med att imitera en brunstig get och hoppa jämfota tvärs igenom rummet. “Och uppenbarligen full av bus”, fortsatte läkaren och skrattade. Men för säkerhets skull tyckte de att vi skulle ta blodprov på honom. Blodprov!!!?? ÄR DET VERKLIGEN NÖDVÄNDIGT??

 

(Se mina fina skatter här! Far och son för ett halvår sedan. Fotat med mobilen – därav kvalitén.)
 

Eliah har alltid varit tålig och foglig med det mesta. Första gången han fick vaccin, några månader gammal, blev dåvarande läkare alldeles stum av beundran. Eliah gav knappt ifrån sig ett knyst, trots att två sköterskor högg honom i båda de små tjocka låren med varsina sprutor. Endast ett litet förargat grymtande undslapp honom och sedan blängde han ilsket på läkaren i ungefär 5 hela sekunder. Idag var situationen annorlunda. Idag skulle han stickas i fingret och sedan tömmas på blod i fyra små kapslar. Det låter dramatiskt men var väl egentligen inte något avancerat ingrepp. Men idag var han stor nog att förstå vad som gjordes med honom och stor nog att bli skrämd och göra motstånd om det inte behagade. 

Jag insåg direkt att detta skulle bli tufft. Eftersom jag anser att sprutor är ett djävulens påhitt blev jag omedelbart stirrig, nervös och gråtfärdig. Ville ta upp honom i min famn och fly fältet. Men jag ville inte påverka Eliah med mina klena nerver så jag bad istället om att få hålla mig utanför rummet tills hemskheterna var överstökade och låta Daniel aka Filbunken hantera Eliah.

Eliah placerades i knät på sin lugna trygga far (Daniel stressar inte upp sig för mycket här i livet!) och läkaren och sköterskan uppmanade honom att hålla ett stadigt tag i Eliahs arm under hela blodtömningen, så att han inte kan rycka åt sig armen och göra sig illa. Så snart nålen kom fram var Eliah tydlig med att han inte var upplagt för detta spektakel. “Mamma, mamma!” gormade han och försökte slita sig loss. Mammahjärtat sprack i tusen små ynkliga bitar. Och jag kallades in. Nervös från topp till tå. Vinglandes på svagburna ben. “Försök distrahera honom”, löd mitt uppdrag. Jag slängde fram en alldeles vansinnigt rolig barnbok och vevade med den framför hans ögon och berättade sagan om och om igen med min allra mest spännande basröst.

Och kan ni tänka er!! Att det hela gick så galet mirakulöst bra!! Nu så här efteråt känner jag mig helt salig av lättnad. Ingen dog, ingen fick några trauman och blodet lyckades de pumpa ur honom. Och han blev inte ens rädd. Läkaren stack honom i fingret och Eliah grymtade ilsket till, i vanlig ordning. Sedan var det färdiggrymtat. Inget skrik, ingen gråt. Sedan satt han förnöjsamt och tittade, med blandad skeptism och nyfikenhet, på vad läkaren gjorde och lyssnade till sin moders oupphörliga, tjatiga och tappra sagoberättande. Mellan varven ilsknade han till lite och lät läkarkåren förstå att han inte uppskattade att sitta fasthållen. Men ilskan gick fort över. Hela proceduren varade i ungefär 15 min och läkaren och sköterskan var båda chockade av förundran. “Nä, jag har nog aldrig sett på mage till tålig unge!” Utbrast den ena. “Ett sånt här lugnt barn har jag aldrig stuckit förut.” Utbrast den andra. Och när de fyra kapslarna var fyllda tyckte läkaren att de lika gärna kunde fylla två till, “när det ändå går så bra”, ifall de andra fyra inte skulle hålla måttet. Och som belöning för sin tappra uthållighet fick Eliah välja en leksak ut sköterskans låda. Efter nogsamt övervägande föll lotten på en liten gummiboll.

Tänk om livet alltid kunde vara så här okomplicerat…?

 

Zilia Ving

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)  
Kategori:
Familjeliv

Fredagsunderhållning – Busringningar på 80-talet

Åh… jag måste få förgylla er fredagseftermiddag med dessa helt underbara busringningar! ? (Lite synd om personerna som blir lurade förstås, men förtvivlat roligt. Jag får ont i magen av skratt varje gång jag lyssnar på dem.)
 
Ljuvliga 80-talet…. Tiden då allting var enklare! ?
 
Så här har det alltså gått till: Någon skojfrisk filur har tejpat ihop två telefoner och samtidigt slagit numret åt två olika personer vid samma namn. Resten är historia…
 
 
 
 
 
(Den här är HELT fantastisk!!)
 
(OCH denna!)
 
Kram, Cristall
 
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?) 
Stäng meny
Längta Hem