Det är nästan så att jag inte vet ordet av. Mållös och smått oroad. Var tog de små knubbiga tårna av? Gripreflexen, jollret, det långsamma kravlandet över golvet och den saliga SAAAALIGA ron. Lugnet. Ni vet, den där tiden när man faktiskt kunde hinna att stöka undan både tvätt, bulldegar, ugnsrengöring, tomatodling och sängbäddning medan babyn sussade timma efter timma. Eller varför inte en lång högtidlig måltid i fullkomlig harmoni och tystnad?

Den där tiden då både nummer ett och nummer två hamnade direkt i blöjan och blöjan direkt i soptunnan. Inga konstigheter. Rätt sak på rätt plats. Inget knussel. Tillskillnad från nu när det är tid för potträning och kisseriet skvätter lite här och var. Ingen ordning och reda. Usch, jag avskyr oordning och oreda!

Hon har fyllt barn, min tös. Hon är inte längre bebis. Hon är barn. Eller någonstans däremellan. 1 år! En STOR milstolpe!! (När övergår egentligen bebisar till att bli barn?)

Hon har börjat magra. Hullet avtar. Hon äter ganska duktigt, tycker vi, men ändå blir hon mindre och mindre rund. Oj, vad jag saknar det där hullet…

Glad och sprallig är hon. Full av livslust! Och orden kommer obehärskat bubblande ur henne. Tack, titta, mat, dörr, lampa, katt, gris, får, bebis, vill ha, vill inte ha, nej, nej, nej och åter nej. Det är mycket nej nu. Vill inte. Vill inte nu heller. Nej, nej.

Man får lirka och trixa och gosa sig till ett ja ibland. Men jag tycker att det är kul! Uppdraget att vara mamma är det roligaste och mest spännande jag vet! (Bland många andra ting.) Man vet aldrig vilka sidor barnet kommer att visa nästkommande dag, eller om en vecka, eller om några år! Resan från bebis till vuxen är som en livslevande upptäcksfärd och jag ser så mycket fram emot att få vara med på den resan!

Eliah och Celina missade varandras födelsedagar med 4 veckor. Så även han har fyllt år och är nu 3 år, och inte att förglömma – jag och Daniel firar 3 år som föräldrar!

Det har varit en berg-och-dalbana i skräckblandad förtjusning. Men i första hand förtjusning. Det går aldrig att jämföra någons upplevelse med en annans, men min uppfattning är att det är både enklare och roligare att han barn än vad jag trodde att det skulle vara.

Vad tycker ni? Är det svårare eller enklare, roligare eller tråkigare, att vara förälder än vad ni trodde innan? (Alla åsikter är välkomna och inget rätt eller fel svar finns, givetvis! Man får tycka att det är jobbigt och eländigt att vara förälder också.)