Framtungt och Bakvänt

Senaste drönarfotot! Alltså denna utsikt…!!! :O

Jag hade en fruktansvärd dröm inatt! Jag drömde att jag och mina vänner var ute och red i skogen. Färden var extremt skumpig och obekväm för mig. Min häst betedde sig konstigt åt, tuggade fradga och gav ifrån sig brunstande ljud. Ännu konstigare var det faktum att min häst var så fasansfullt hög. Jag hade utsikt över trädtopparna och runtomkring hela nejden, ända bort till närmaste grannby, medan mina vänner på deras vanliga låga hästar bara kunde se träden och grenarna framför sig. Och knappt ens det.

Jag som är höjdrädd fick naturligtvis svindel efter ett par minuter, tappade fattningen, knep åt med benen för att hålla mig kvar och halkade således runt med sadeln under hästens mage. Och fann mig själv plötsligt hängandes upp och ner, stirrande rakt in i hästens skrev. Det var då jag såg att hästen inte hade någon vanlig svans. Och följaktligen insåg jag att det var en kamel som jag red. Höggravid dessutom, uff…!! (Jag alltså, inte kamelen.) Det måste ha varit en plågsam syn för förbipasserande vandrare, bilister och övriga åskådare.

Japp, så illa började min dag idag, med kallsvett och hopsnörd strupe, innan jag skulle upp ur sängen med ett sving och iväg för ett tillväxtultraljud. Magen är lite liten, tycker barnmorskan. Baah… liten??? Jag är enorm. Kolossal. Kommer inte fram. Kommer inte runt. Kommer knappt någonstans. Bara lite försiktigt framlänges och baklänges. Med lite tur utan att riva ner allt omkring mig.

Allt såg bra ut på ultraljudet nickade barnmorskan! Skönt.

Min favorit-gravidklänning. Som en ljuv och fjäderlätt sommarnatt. (Till skillnad mot min kroppsbyggnad just nu.)

Jag har förresten hittat en superläcker gravidklänning på asos.com!!! Den är underbar, tunn (fast det kanske inte syns på bilden pga så mörka färger), svävande och graciös. Och det är ju just de attributen man törstar efter som mest i detta kvävande tillstånd. Gravitationen är skoningslös just nu, även med klänningen på. :S Men ändå.. Jag tog bild på den, lite hastigt sådär rakt upp och ner med mobilen, i mina föräldrars stuga!

Jag var tvungen att vitskumma allt runtomkring klänningen på bilderna, för mamma och pappa har så detaljerade tapeter och fräsiga prylar stående bakom att klänningen nästan smälter in i bakgrunden annars.

Ni ser att det inte är lång tid kvar va? 🙂 Nu är det bara att härda ut tills den här graviditeten är överstökad……… pust pust stånk och stön….

Trevlig helg på er allesammans!! <3

10 populäraste instagrambilder år 2020

Jag har redan gjort ett inlägg om vilka blogginlägg som blev föregående års favoriter. Nu är det dags för att lista upp mina populäraste instagraminlägg! FY SÅ RYSLIGT SPÄNNANDE!!! Eller hur!!? 😉

Nja.. Sådär, i ärlighetens namn. Fniss. Min instagram är fortfarande ynklig. Så det är ju inga våldsamma siffror vi talar om här! Men jag gillar att dokumentera min egen resa, steg för steg, och lära mig mer om vilka typer av bilder som passar och inte.

För det bör nog ni som har följt mig nu ett tag veta, att jag är inte den som ger upp i första taget!! Jag och instagram är inte förtrogna vänner och har aldrig varit, den korta tid vi har haft med varandra att göra. Jag har sedan länge haft en giftig attityd mot plattformen (av diverse orsaker).

Men jag försöker växa som människa, stå över mitt förtret, ödmjuka mig, vara professionell, jobba på och göra mitt bästa, trots att jag uppfattar plattformen som omedgörlig. Ja, jag är löjlig, jag vet. 🙂 Jag ska nog lyckas en dag… (Om mina ord väcker allvarliga frågor så kan ni läsa mer om vår fejd i detta inlägg.)

10 favoriter på Instagram

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

Reflektioner över listan…

Det är uppenbart att naturbilder går hem bättre än andra bilder. Outfits, mat, stilleben och porträtter/selfies går sämre. Selfies går bättre än resten, men jag misstänker att de porträttbilder som har klättrat upp på listan har gillats främst av nära och kära och kanske inte direkt mina övriga följare.

Naturbilder går bäst hem, sedan selfie, tredjeplats kommer matbilder och sist outfits.

Är jag förvånad?

Nej, jag är inte förvånad. Och jo, jag är lite förvånad faktiskt! 🙂 Både och. Natur är ju fantastiskt vackert. Det som är fascinerande dock är att mina naturbilder är de som jag lägger minst tid och engagemang på.

De mest tidskrävande går sämst och de minst tidskrävande bäst.

När det gäller natur så finns ju motivet redan på plats och är enkelt att fota. Det är bara att slänga fram kameran! Ingen studio eller avancerad kamerauppsättning behövs. Ingenting ska stylas och fixas och donas. Allt bara är som det är, alldeles ljuvligt i sig själv.

Och efter fotografering är dessutom naturbilderna de som behöver minst efterbehandling. Lite färgkorrigering, ljus och skugga på rätt plats, och så är vi ungefär där. Ibland lägger jag mer krut på det och jobbar avancerat med t.ex. balans i bilden, i motivet, och med himlen.

Med andra ord: det verkar löna sig att göra det enkelt för sig. 😀 Skulle jag göra det riktigt enkelt för mig så skulle jag hädanefter bara ströva omkring över stock och sten och ta naturbilder hela tiden. Men jag gillar att variera mina motiv, ibland jobba utomhus och ibland i studio. Jag älskar att få styla och pyssla för att få till mina drömbilder. Enkelt är nice ibland, tråkigt i andra fall.

Så nej, jag får acceptera att det är så här och köra på ändå med det som står mig nära hjärtat. Att variera mig.

Vilka bilder har gått sämst?

De bilder som hamnar längst ner på popularitetslistan är outfitbilder. Något förvånande faktiskt, då de är välgjorda och jag tänker att alla tycker väl om kläder?? 😀 Men efter noggrann eftertanke så tror jag att det dåliga resultatet beror på mina hashtaggar. Eftersom jag har ett så litet konto är jag helt beroende av att använda mig av hashtaggar för att bli hittad och gillad.

Alla hashtaggar som är relaterade till kläder och mode är i allmänhet oerhört populära och det är därför mer eller mindre omöjligt att synas i havet av alla modebloggare. Konkurrensen är stenhård. På så vis är resultatet logiskt! Sorgligt, men logiskt.

Jahapp! 😀 Det var dagens onödiga filosofering. Ta hand om er och ha en fantastisk fortsatt vecka!

Kärlek från Zilia

10 dyra heliga nyårslöften

Det här med att ge sig själv nyårslöften passar ju inte alla. Det kan bli en press över det hela och ibland kan man uppleva att det ändå inte har någon funktion.

För min del så tycker jag att det är en kul grej att följa upp på om ett år och så blir det åtminstone en liten push i rätt riktning. 🙂 Så jag tänkte ge mig själv ett par väl valda sådana i år. Jag ska verkligen på riktigt försöka uppnå dem! Det finns ju behov för att utveckla ett och tu ting i mitt liv. 😉

Nyårslöften

  • Benen. De där som ska bära runt på mig ett par 40 år till! Det är dags att på allvar stimulera dess muskler och ta dem till nya nivåer! Alltså: Jag ska styrketräna benen mer detta år så att jag får en välsvarvad underkropp. Nu är de taniga kycklingbenen ett minne blott!! (Får avvakta med hårdträningen till bebisen är född dock.)
  • Jag ska fokusera särskilt på kroppens flexibilitet och rörlighet detta år. Jag vill bli vigare! (Det har jag velat länge men inte tagit tag i saken. Jag är i nuvarande tillstånd ungefär vig som en träslev. Går bara att vända på, men inte veckla ut eller ihop om man säger så.) Det konkreta målet får bli att jag ska kunna stå i yoga-ställningen “stående hund” på riktigt, utan att krevera av hur musklerna praktiskt talat känns som om de ska slitas av på mitten. (Jag ska visa er hur min stående hund ser ut i nuläget i annat blogginlägg! He he… Håll i brallorna!! ;))
  • Jag ska spendera mindre tid på att ringa och skriva till allmänt löst folk utan vettig anledning. (Det har varit min största tidstjuv året 2020!!)
  • Jag ska få ordning på mitt kontor. Det verkar aldrig bli färdigt. Det ligger alltid nya grejer som hamnar på fel plats.
  • Jag ska blogga mer frekvent. Åtminstone 2-3 gånger i veckan. Halleluja!!
  • Jag ska få ordning på min hemsida. Äntligen. I år händer det.
  • Jag ska börja sälja mina foton. Väl utvalda som jag kan stå för.
  • Jag ska börja sälja fototjänster. Jadapp, nu är det ingen lek längre, nu är det på riktigt! Nu kavlar vi upp ärmarna och laddar. Jag har inte helt bestämt mig för upplägget där ännu dock, men… får klura på det lite…
  • Jag ska börja köpa in utrustning för att kunna skapa musik. Och denna punkt hänger ju då lite på hur vår ekonomi ser ut under året. Vi lever ju sparsamt just nu.
  • Jag ska bli mer närvarande på instagram och börja använda storys kontinuerligt. Nu är det färdigt med vidskeplighet och undanflykter. Inget mer daltande med mig själv bara för att jag hatar plattformen. Instagram måste tas i hornen!

Coronakaos, besvikelser och förluster

Åh, vad jag önskar att denna epidemi kunde lämna oss i lugn och ro snart… Har vi inte alla lidit och kämpat tillräckligt nu?

Vår son har länge haft problem med återkommande förkylningar och hostperioder det senaste året. På grund av de strikta reglerna på förskolan under coronatider har jag och D därför fått vabba helt extremt mycket denna sommar och under våren. Jag har räknat ut att jag har vabbat fler dagar än jag har arbetat de senaste månaderna. Och vi har inte rest någon annanstans än hem till våra föräldrar under semestern. Det var väl inte riktigt så här jag hade tänkt mig denna sommar…

För en dryg månad sedan fick vi åka in akut med Eliah då han hade svåra andningsproblem. Han var inlagd ett dygn och de misstänkte corona, men det visade sig att han har astma, men antagligen både och! (Coronatestet gick ej att avläsa.) Så vi har sedan dess isolerat oss med barnen i en månad. D har arbetat och jag har underhållit barnen.

Sjukling… </3

Bilden ovan visar sjuklingen när han skulle följa med oss hem från sjukhuset. Han hade kräkts ner alla sina kläder, stackarn, så sjukhuset gav honom denna ståtliga särk.

Nu är barnen friska och vilda igen, och tillbaka i förskolan. Och mitt och Daniels liv kan förhoppningsvis återgå till det normala, någorlunda.

Men vad är egentligen normalt numer? Kan man undra sig… :O

I motgång och blåsväder

När jag behöver kraft och mod att fortsätta, när jag behöver vårda och stilla ett upproriskt hjärta, då söker jag mig hit… Till den plats där dialoger inte avbryts och tankar inte störs. Här får vansinne och längtan härja fritt och inta precis den gestaltning den behagar. Här hittar jag nya vägar och visualiserar nya mål. Det är viktigt.

Anledningen till att jag var tvungen att fly hit igår var att jag befann mig i upplösningstillstånd över min instagram. Jag har varit så fenomenalt oinspirerad av att uppdatera den på sistone och det går bara utför, utför… För varje bild jag lägger ut så känns det som om räckvidden blir mindre och mindre. (Nej, det känns inte bara så – den blir det alltså det enligt siffrorna!) Vad är det för fel på instagram? Varför stryper den mig? Vad är det för fel på mig? Och för varje gång räckvidden blir mindre så går det längre tid innan jag publicerar något igen, för att jag helt enkelt bara avskyr att logga in där och påminnas om hur ofantligt oinspirerad jag känner mig. Och jag är fortfarande helt övertygad om att instagram motarbetar mig med blodtörstig beslutsamhet. Det gör mig ännu mindre pepp.

Ond cirkel, jag vet. Vad är jag, frågar jag mig själv, 8 år?? 🤓 Varför måste jag se resultat på det jag gör för att orka kämpa? Har jag ingen egen motor? Är jag inte starkare än så här? Hmm.. Nej, inte idag. Idag är jag inte starkare än så här. Kanske kan det också få vara okej emellanåt… Att helt enkelt inte vara stark och peppig på allt.

Men vill jag skapa mig en fotografkarriär så måste jag existera på denna gudsförbjudna plattform, det är jag övertygad om. Så det är bara att kavla upp ärmarna och knega på. Jag måste hitta ett sätt att komma förbi spärren, den mentala och den faktiska. Och det finns bara ett sätt att göra det på för mig… Ut i naturen och andas frisk luft. Lägga sig på rygg i gräset eller på bryggan och se de mjuka molnen segla förbi. Låta tankarna vandra. Låta naturen göra sitt mirakel.

Vad kämpar du med just nu? Vad är din akilleshäl? ❤️

Träning, natur och Vemod

Tillit… Tillit till att smärtan någon gång lättar…

Jag har känt mig nere på sistone. ? När jag känner mig nere så hanterar jag det med att vara ute mycket i skogen, springa, klättra och träna. Bästa medicinen!!!

Jag har behövt hantera att förlora en förhoppning, en dröm. Jag har behövt hantera att vara långt ifrån någon jag tycker om. Jag har behövt läka från att bevittna någon annans liv gå i spillror. Sådant gör ont. Det går inte att beskriva… Maktlösheten. Det hade ju varit bättre att ta på sig det fallet själv.

Men livet går vidare. Måste gå vidare. Det är bara att fortsätta kämpa… Fortsätta klättra steg för steg, som i trädet här ovan. Det var så grenigt att jag knappt kunde ta mig fram!! Men längre upp lättade det… Då blev motståndet glesare och jag kunde se utsikten… Wow….. Värt varje möda….

Det finns forskning som visar att när vi spänner musklerna så vårdar vi hjärnan, vi kan till och med reparera fysiska skador genom att röra på oss. Helt fantastiskt ju!! ?✌

Och så började solen sänka sig och lägga sitt mjuka gyllene täcke över alla tunga tankar. Och jag kunde tänka att livet är magiskt på något sätt ändå, i all sin komplexitet och kärvhet… Vi blir aldrig mer levande än när vi känner och kämpar. Och när stormen lugnar sig kommer tilliten. Slutet på tunneln.

Hur hanterar ni sorg? Hur hanterar ni förluster? Mentala, emotionella, spirituella eller fysiska…? ? Sorg och förlust kan sätta sig på så många olika platser i kroppen och hjärnan….

Kategori:
Personligt/Dagbok

Januari-depp hos en nyföretagare

Vädret här är så trist att jag tror jag storknar. Jag vill bara gräva ner mig någonstans. Den totala avsaknaden av solljus, molnens buttra uppsyn som omsluter mig var än jag går och de tunga, ändlösa regnskvättarna har helt sugit musten ur mig. Jag har till och med tappat motivationen att fota. Vilket är i det närmsta en katastrof.

Jag förstår att det är nyttigt att ha såna här perioder – där inte allt är guld och gröna skogar och man tvingas att lära sig att uppskatta även de minsta glädjeämnen, men jag kan ändå inte låta bli att vänta och trängta… Efter friska, fluffiga snöflingor som singlar ner från skyn… och krispiga, bitiga froststänk som klättrar över fönsterrutorna i takt med att temperaturen dalar. Är det inte ändå så en svensk vinter ska vara?

Ja. Precis så trött är jag, som jag ser ut.

Jag och barnen turas om att gå runt och snörvla, hosta, knyta in oss i filtar och tycka synd om oss själva här hemma. Förkylningarna bara går runt i cirklar från den ena till den andra och sedan till den första igen. Daniel verkar vara den enda som orkar stå pall. Han svischar runt som en humla i huset och bara får saker gjort. (Jag avundas hans vitala gener!) Jag antar att det är helt normalt för en familj med två förskolebarn i och under treårsåldern att behöva genomlida senvintern på ett sånt här vis, men jag tycker förstås ändå att livet är lite ovärdigt just nu. Lite, lite orättvist. (Sagt med glimt i ögat.)

Men jag försöker vara snäll och tålmodig mot mig själv. Låta mig sura och kvickna till i sedvanlig takt. Istället för att tvinga på mig kameran ägnar jag min tid åt annat som måste göras. Planering, sortering, hjälpa Daniel med renoveringen, handla fotoutrustning, plugga företagskunskap, vila, läsa böcker och stirra ut genom fönstret. Men det skojigaste jag har gjort denna vecka är utan tvivel följande. (Ja, det kan nästan väga upp vilken januaribesvikelse som helst.)

Jag har inhandlat lite nya fotoprylar!!

  • Studioljus (Uhps… där tömdes den magrande plånboken!)
  • Flatlaystativ (Gaaahh, också galet dyrt!! Men jag kommer att fota mycket flatlay i framtiden så det är ett måste för att få proffsiga bilder.)
  • Mindre studiolampa till vloggning.
  • Massor av reflexskärmar. Vitt, silver, guld, blått, rött, transparent, flammigt m.m. för diverse ändamål.
  • En green screen (som kommer att göra underverk till mina foton och filmskapande!! Jag har massor av spännande idéer som jag ska visa er senare!)
  • Flera underlag till flatlayfotning. Trä, kalk, marmor… you name it!

Kvar att handla som jag inte ännu har råd med men som jag tids nog kommer att behöva:

  • Proffsigare filmkamera (här gäller det att skramla ihop ett par 30 000:- – 100 000:-!)
  • Bättre studioblixtar (10 000 – 15 000:-?)
  • 35 mm-objektiv till systemkameran (ca. 8 000:-?)

Jag får se till att samla och skramla till detta. Det är minsann dyrt att vara kreativ (musik, foto, konst, sömnad) och nyföretagare – i synnerhet när man inte ännu har lyckats skapa någon business kring det!

Men det finns varken tid eller plats för misströstan och håglöshet. UPP TILL KAMP, kära vänner!!! Det är bara att ge det allt. Ge drömmarna allt du har! Det förtjänar dom (drömmarna) och DU.

Kram på er! Hälsningar från livscoachen. 🙂

2020 – året då det händer!

Ett varmt och hjärtligt (smått försenat) Gott Nytt år på er alla!! <3 Jag har tillåtit mig att ta en ordentlig semester över jul och nyår. Inte semester som i att ligga och vila sig och kolla tv-serier – längtar efter det!! – utan semester som i att ta hand om hemmet (städa, tvätta, laga mat – ni vet allt det där som man inte alltid annars hinner med) och fokusera på barnen förstås; Spela spel, bygga tågbanor, räkna siffror, öva på att säga färger, leka lekar, dansa, sjunga, hamra med grytlock och förfäras över ljudet, samt dylika underhållande aktiviteter som barnen gillar…

Men nu är jag tillbaka till verkligheten och mitt nya jobb som huvudsakligen består av att organisera.. öh… mitt jobb, skapa saker och ting, fota och snart också filma. Innan jag kan komma igång med filmningen måste dock vissa andra delar vara klara. Hårddiskarna t.ex. Jag har ca. 7-8 hårddiskar fulla med innehåll – mycket sådant som jag har skapat tidigare. Egenskrivna låtar, fotosessions m.m. Jag måste sortera allting och få grepp om var jag ska börja. Det är ett enda virrvarr av filer i nuläget och jag uppskattar att det kommer att ta mig ca. en-två veckors heltidsarbete att strukturera allting rätt. Jag har inte sorterat hårddiskarna på 15 år nämligen!!! Men där finns guldgömmor med inspiration till det jobb jag framöver kommer att ägna mig åt, så det är viktigt att jag får ordning på det så jag kan börja använda dem och jobba vidare på det innehåll som finns där. Sen saknar jag också lite filmutrustning för att kunna komma igång med youtube-kanalen. Så det måste jag också köpa nu i veckan…

Men åh, vad skönt det är att ha bloggen där jag kan skriva fritt och ledigt på enkel simpel bonna-svenska!! Min engelska är inte så bra, så det tar tid och energi för mig att formulera bra instagraminlägg. Varje inlägg är liksom en bergsbestigning för mig! Gaaahhh!!! 😛

Min januarikrans av ungefär det en svensk januariskog har att erbjuda!

Igår var jag ute en timma i skogen för att samla material till min “månadsbild” som jag kommer att lägga ut varje månad på instagram. Jag tänker att det kunde vara en stimulerande idé att börja varje månad med en sådan bild och en slags sammanhangsmarkering inför kommande månad. Då ska jag plocka ting från naturen som representerar den månaden för mig och skapa ett hjärta. Den sovande januari-skogen bakom vårt hus hade inte mycket att erbjuda mig, men lava, torkade ormbunkar i olika färger och blött purpurrött gräs kan skapa magi!

Mina nyårslöften

På tal om begränsningar, trånanden och “gaaaahh’s”! Är det någon mer än jag här som älskar känslan av att börja ett nytt år med nya fräscha löften? Inte krav alltså, inte sådana som sätter sig som gråtklumpar i halsgropen. Bara vänliga, lovande löften som gör en gott av att se fram emot att få uppfylla. Sådant som man verkligen längtar efter att sätta tänderna i! Jag har många såna, så det blev svårt för mig att enas om några huvudsakliga. Allt kan ju liksom inte uppfyllas just i år.

Årets nyårslöften för mig är följande:

  • Förbättra min engelska.
  • Fortsätta bli bättre på att fota.
  • Röra på mig mer och börja träna på gym igen. (Jag ska försöka göra det till en rutin att ha ett aktiveringspass varje dag, vad som helst – springa, gå, träna, stå på händer med lillan i högsta hugg…)
  • Ge yoga och meditation en andra (femtielfte!?) chans! (Hur tråkigt det än är så ska det ju enligt utlåtande ändå vara en vänlig handling mot kropp och sinne!? Jag hoppas att det ska kunna visa sig vara ett bra sätt för mig att varva ner och samla kraft. Samt att min kropp är stel som en fällkniv.)
  • Läsa böcker innan jag somnar, istället för att scrolla på mobilen.
  • Vara noga med vad jag lägger min tid på – bli mer organiserad och effektiv.
  • Bli mer tålmodig.
  • Vara snällare mot mig själv (= mindre självkritisk).
  • Äta mer vegetariskt.
  • Njuta av livet och nuet!

Vad har ni för känslor inför det nya året? Bra eller mindre bra? Har ni några nyårslöften som ni vill dela med er av? 🙂

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta