Nej, inte nu igen!! Och snart blir det ännu värre…

Och så var vi tillbaka i en vabb-period igen! Barnen insjuknar om vartannat och jag kutar runt här med magen i vädret och försöker hänga med så gott det går. Intressant är nämligen att även om de snörvlar och suckar och pustar och ser allmänt medtagna ut, så felar inte energinivå det minsta. Inte ens en frisk vuxen hade orkat nå upp till deras fart och fläng.

Favorit i repris! Snödroppar. <3 Som en kronjuvel i trädgården.

Att vänta barn nummer tre…

Och när jag ser dem brottas och jaga varandra från rum till rum, med blomvas och sopkvast i hand, så inser jag… att snart är det en till att hålla reda på!!! Hur ljuvlig den tanken än må vara så reser sig håret i nacken lite.

Snart går vardagstillvaron från någorlunda överskådligt kaos till obehärskat dårhus.

Men för all del, man ska ju inte klaga när man har fått den ynnesten att uppfostra tre små liv till civiliserade samhällsmedborgare! Det är ett förtroende som heter duga.

Jag undrar hur det kommer vara. Är det ett stort steg att gå från två barn till tre? Jag hade gärna velat höra andras erfarenheter. Kanske ska jag göra ett inlägg om detta om sisådär ett år, när jag har erfarenhet.

Vi har inte bestämt namn än. Men vi är inne på flicknamn på V…

Jag funderar lite på Willette / Villette!! Har någon hört talas om det förut och vad får ni för känsla för namnet?
Vinya / Vinja / Winya är också jättefint.

Vad säger ni? 😀

  • 3

    • Rinniga näsor och tandborrning utan bedövning

    Ja, på tal om att vara personlig. Det är väl lika bra att säga som det är. ? Här hemma är det kaos just nu. (Som om det skulle betyda att det skiljer sig mot normaltillståndet? Höh!) Båda småttingarna år råförkylda och snoret och tårarna rinner omvartannat och åt alla håll. Lillans näsa måste blåsas ren med en liten sug (sån där som finns på apoteket) och det tycker hon inte alls om. Som mamma känner man sig helt enkelt urusel när man tvingar på henne sugen.
     
    Dessutom håller Daniel på att gipsa i sovrummet där uppe och det medförande gipsdammet ska enligt utsagor vara mer eller mindre livsfarligt för barn i blöjåldern att andas in. Så mitt uppdrag består väl huvudsakligen i att agera dörrvakt till övervåningen och det dödliga dammet. Det har gjort mig oerhört impopulär hos min älskade förstfödda. Tutande brandbilar och leksakspistoler kan minsann ta och slänga sig i backen. För ingenting går upp emot att få leka i ett moln av gipsdamm!
     
    Jag sitter för övrigt och försöker planera tapet och lister och belysning i vårt blivande sovrum. Jag funderar på om jag ska slå till med en stjärnhimmel mitt uppe i taket. Vad tror ni om det? Och så kommer vi ha en fototapet på ena väggen. Och lite sten och lite trä och såna saker som tillhör moder jord.
     
    Igår lagade jag en tand. Och det var så länge sedan det skedde sist att jag inte kom ihåg hur det gick till. Borren kändes främmande, men bedövningssprutan otäckt bekant. Så den vägrade jag. Nej, du! Här är vi riktiga vikingar. Här lagar vi hålet utan sånt trams som bedövning! (Säger världens största mespropp. ?) Hur som helst. Jag överlevde det. Och lyckan jag kände efter att ha överlevt borrningen var väl nästan på nivå med att ha överlevt att föda barn. Jag skuttade nog hela vägen hem. Eller åtminstone från tandläkarbyggnaden till bilen. Åtminstone inombords.
     
    Det där med tänder är ett nytt projekt som jag måste ta tag i. Efter mycket om och men, efter att ha skjutit upp detta i sisådär 15 år, så har jag äntligen kommit till insikt om att jag måste ta och räta upp alla mina skeva tänder. Städa i käften, så att säga. Så nu har jag satt upp mig i kö för en eventuell tandställning. Är gruvsamt tveksam på om jag passar i tandställning, men livet är väl inte till för att njutas. En ska härdas.
    So long! ?
     
    (Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)  
  • 2
    • Kategori:
    Personligt

    Slut på innehåll

    Det finns inga fler sidor att hämta