I motgång och blåsväder

När jag behöver kraft och mod att fortsätta, när jag behöver vårda och stilla ett upproriskt hjärta, då söker jag mig hit… Till den plats där dialoger inte avbryts och tankar inte störs. Här får vansinne och längtan härja fritt och inta precis den gestaltning den behagar. Här hittar jag nya vägar och visualiserar nya mål. Det är viktigt.

Anledningen till att jag var tvungen att fly hit igår var att jag befann mig i upplösningstillstånd över min instagram. Jag har varit så fenomenalt oinspirerad av att uppdatera den på sistone och det går bara utför, utför… För varje bild jag lägger ut så känns det som om räckvidden blir mindre och mindre. (Nej, det känns inte bara så – den blir det alltså det enligt siffrorna!) Vad är det för fel på instagram? Varför stryper den mig? Vad är det för fel på mig? Och för varje gång räckvidden blir mindre så går det längre tid innan jag publicerar något igen, för att jag helt enkelt bara avskyr att logga in där och påminnas om hur ofantligt oinspirerad jag känner mig. Och jag är fortfarande helt övertygad om att instagram motarbetar mig med blodtörstig beslutsamhet. Det gör mig ännu mindre pepp.

Ond cirkel, jag vet. Vad är jag, frågar jag mig själv, 8 år?? 🤓 Varför måste jag se resultat på det jag gör för att orka kämpa? Har jag ingen egen motor? Är jag inte starkare än så här? Hmm.. Nej, inte idag. Idag är jag inte starkare än så här. Kanske kan det också få vara okej emellanåt… Att helt enkelt inte vara stark och peppig på allt.

Men vill jag skapa mig en fotografkarriär så måste jag existera på denna gudsförbjudna plattform, det är jag övertygad om. Så det är bara att kavla upp ärmarna och knega på. Jag måste hitta ett sätt att komma förbi spärren, den mentala och den faktiska. Och det finns bara ett sätt att göra det på för mig… Ut i naturen och andas frisk luft. Lägga sig på rygg i gräset eller på bryggan och se de mjuka molnen segla förbi. Låta tankarna vandra. Låta naturen göra sitt mirakel.

Vad kämpar du med just nu? Vad är din akilleshäl? ❤️

Träning, natur och Vemod

Tillit… Tillit till att smärtan någon gång lättar…

Jag har känt mig nere på sistone. ? När jag känner mig nere så hanterar jag det med att vara ute mycket i skogen, springa, klättra och träna. Bästa medicinen!!!

Jag har behövt hantera att förlora en förhoppning, en dröm. Jag har behövt hantera att vara långt ifrån någon jag tycker om. Jag har behövt läka från att bevittna någon annans liv gå i spillror. Sådant gör ont. Det går inte att beskriva… Maktlösheten. Det hade ju varit bättre att ta på sig det fallet själv.

Men livet går vidare. Måste gå vidare. Det är bara att fortsätta kämpa… Fortsätta klättra steg för steg, som i trädet här ovan. Det var så grenigt att jag knappt kunde ta mig fram!! Men längre upp lättade det… Då blev motståndet glesare och jag kunde se utsikten… Wow….. Värt varje möda….

Det finns forskning som visar att när vi spänner musklerna så vårdar vi hjärnan, vi kan till och med reparera fysiska skador genom att röra på oss. Helt fantastiskt ju!! ?✌

Och så började solen sänka sig och lägga sitt mjuka gyllene täcke över alla tunga tankar. Och jag kunde tänka att livet är magiskt på något sätt ändå, i all sin komplexitet och kärvhet… Vi blir aldrig mer levande än när vi känner och kämpar. Och när stormen lugnar sig kommer tilliten. Slutet på tunneln.

Hur hanterar ni sorg? Hur hanterar ni förluster? Mentala, emotionella, spirituella eller fysiska…? ? Sorg och förlust kan sätta sig på så många olika platser i kroppen och hjärnan….

Kategori:
Personligt/Dagbok

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta