Härom veckan gjorde vi en trip till Liseberg, jag och några släktingar/vänner. Sista gången som jag åkte till Liseberg var många år sedan och då var jag både yngre och galnare. Risktagandet visste inga gränser. Den här gången var det med stor förtjusning och ännu större skräck som jag tog mig igenom de olika attraktionerna. Jag måste säga att hela dagen var en väldigt stark och existentiell upplevelse. Man förstår att värdesätta livet, om man säger så!
Vilken dag!!! Vi begav oss ut i pulkabacken med kälkar, mjölkchoklad, smörgåsar och ett soligt humör i högsta hugg. Morbror och moster och några kusiner hängde på. Moster satt på tryggt avstånd och tittade på, gav råd till de av oss som inte lyckades rasa nedför backarna åt rätt håll, och försåg oss med mat och dryck med jämna mellanrum. Tänk att ha en sån kanon-moster!!!
Och morbror tog på sig rollen som lekfarbror, sin vana trogen, och triggade barnen till de värsta åkturerna. Han gjorde också en och annan obehaglig vurpa själv! Men det tycktes han sätta stor ära i, för han dök alltid upp igen bakom snöhögarna med ett stort leende!
Nu var väl inte pulkabacken så fasligt brant eller så, men det krävdes ändå både mod och lite kika-mellan-fingrarna för att jag skulle våga mig utför, sisådär 1-2 gånger. Det gick väl skapligt, jag kom ner ungefär samtidigt som pulkan, men det kändes ändå som en läskig upplevelse! Usch, jag börjar bli alldeles för gammal för sånt här farligt, där det både saknas bälte och kontrollvakt. Jag föredrar absolut karuseller och bergochdalbanor! Där vet man åtminstone var man börjar och slutar. Man sitter där man sitter och färden har mål och riktning. Oftast framåt. Oftast i upprätt tillstånd. Ibland bakåt och ibland upp och ner, men det går också för sig, för då vet man att det är meningen!
Men här… det är ju en total chansning, varje gång, hur det ska gå! Om man ska råka studsa på en sten och slå kullerbyttor resten av backen, om man ska bli oense med pulkan och åka åt ett håll själv medan pulkan beger sig åt ett helt annat, eller om man ska råka hamna på bar grund och skrapa hål i farkosten och därefter vidare genom sina egna brallor, så att man får stå där med rumpan bar vid backens slut. Eller om man ska råka krocka med någon, ett barn eller så…
När jag var liten bevittnade jag nämligen en kompis köra av benet på en flicka. Det var så fruktansvärt. Den lilla flickan gick på fel ställe i backen och min kompis kom körandes på en snowracer och kunde inte bromsa, så han bröt benet på henne. Jag glömmer det aldrig. Nej, pulkaåkning bör absolut anses vara något av det mest våghalsade man kan ta sig för!!! Men det hade min lilla Eliah inte en lycklig susning om. Han gav mig många extra hjärtslag denna dagen. Han for som en tok nerför backen om och om igen, och gav inte med sig förrän han ordentligt hade bekantat sig med en tall på nära håll. Snabbt gick det och ont gjorde det! Men han mår bra idag och alla lemmar sitter precis där de ska.
Nej, när man åker pulka sjunger man alltid på sista versen. Det är bara att hålla i för kung och fosterland, tacka nära och kära för fin bekantskap och så far man utför utan nån som helst kontroll och hoppas att man ska få förmånen att göra om eländet ytterligare ett par gånger till. Så känns det för mig. Är jag feg eller normal??
Onsdag 13 januari och julen är utstädad. Vi drog inte fram så mycket pynt och krimskrams i år eftersom vi håller på att renovera vårt vardagsrum. Och så spenderade vi ändå största delen av julen hos mina föräldrar. Men jag tycker alltid det är lite sorgligt när julen måste gå och mörkret tar över. Därför brukar vi lämna de mysigaste julstjärnorna kvar tills dagarna blir lite längre.
Idag har varit en sån där dag när jag klurar och grubblar och funderar och oroar mig. För allt möjligt. Just nu oroar jag mig för corona och att jag bara har 3 månader kvar tills jag ska föda. Vad händer då? Kommer jag att få plats på sjukhuset? Kommer jag att bli bortprioriterad, få dålig vård, bli lämnad ensam utan Daniel?
Jag har ingen överblick på hur vården ser ut nu generellt, men vi har redan personligen märkt av att mycket bortprioriteras. Eliahs tid för att få träffa sin logoped (han började prata sent!) har skjutits upp i ett helt år nu!!! Han skulle ha haft den i våras, men då härjade första coronavågen och det flyttades till sommaren. På sommaren fick vi prata med en logoped via videosamtal och det blev bara vi föräldrar som fick prata med honom och ingen uppföljning för Eliah. Vi blev lovade en tid i höst för möte på plats och ordentlig uppföljning. Den avbokades och sköts upp till januari. Och nu fick vi ett brev att den tiden också var avbokad till förmån för coronapatienter.
Mina besök med läkare inför att diskutera igångsättning av min förlossning blev också inställd och istället fick jag ett kort brev att jag ska få träffa läkaren på dagen!! Jag oroar mig för vad det innebär, men ska träffa min barnmorska snart och fråga.
Och då begriper jag ju att vår familj inte är de värsta drabbade. Jag tänker på alla cancerpatienter, långtidssjuka och andra som är beroende av vården akut eller över tid som blir åsidosatt. Det är för tragiskt och läskigt… 🙁
Kram på er alla och var rädda om er!
Så är äntligen dagen kommen. Min livs första vlogg ligger ute för allmän beskådning. Ve och fasa!!! 🙂 Haha…
Jag skäms givetvis som en hund när jag tittar på den, eftersom jag inte är van att se och höra mig själv sådär i tredjeperson. Jag tycker att jag pratar alldeles för släpigt osv… Men så försöker jag komma ihåg att detta vloggande bara är början på en låååång resa. Jag kommer att utvecklas och lära mig med tiden. Jag kommer att bli mer varm i kläderna så småningom, tror ni inte?
Målet med vloggandet är förstås att bringa INSPIRATION och HOPP till andra naturlängtande själar, som liksom jag går i valet och kvalet och funderar på vilka steg som ska tas härnäst i livet. Eller som kanske redan har hittat sitt rätta jag och bara njuter av naturmiljöer och kreativitet.
Det är inte omöjligt att förändra sitt liv och börja leva på ett sätt som man faktiskt mår bra av på riktigt!!! Vi är inte tvungna att leva vanliga svenssonliv med 9-5-jobb på kontor, stress och kaffe i fel strupe. 🙂 (Inte om vi kan lära oss att leva på mindre. Vill man håva in 50 000:- i månaden så ska man nog hålla sig kvar på sitt kontorsjobb.) Följ ditt hjärta. Hitta din väg. Ingenting är omöjligt… Ingenting är omöjligt kära vänner! ❤️
Jag ska bevisa det… 🙂 Jag har en dröm, en fjuttig kamera och ett par bräckliga men vackra idéer. Vi får se var det bär mig…
Kram på er och hoppas att ni tycker om videon! ❤️ Ni är GULD.
