Skogen är mitt hem, min tillflyktsort. Där får jag mina största lyckorus och genomlider mina starkaste kval. Där kan jag le och skratta och må så bra så att man tror att det inte är på riktigt. Där kan jag drömma utan att bli nerdragen på jorden. Sörja intensivt och gråta bittert utan att bli störd. Där är allt nära och olidligt vackert.
När jag går i skogen hittar jag alltid nya vägar, nya idéer, nya planer, nya frågor, nya svar. Det är som en annan värld, där friheten är obegränsad och jag tillåts vara som jag är. Där tankarna får löpa fritt och känslorna storma. Skogen har en läkande kraft och är min största inspirationskälla. Där är jag själv med mig själv, men aldrig ensam. Skogen är full av blickar och röster. Närvaron är total. Rådjur, fåglar, harar, träd, bäckar och tuvor som rör sig och lever och växer och följer med. Ett kretslopp av liv i oändlighet. Och ändå aldrig någon stress och inget jagande. Ingenting som tvingar sig på, granskar eller kritiserar. Allt sköter sig själv och lever i harmoni med varandra (nåja, åtminstone de flesta djur!). Det tycker jag om. Jag tycker om att bara behöva ta in det jag orkar och få utlopp för det som måste bearbetas och lämnas.
Idag lockade jag med mig min kära make och våra två kottar ut på en lång pilgrimsvandring genom skogen. I nästan två timma gick vi runt och strosade. Andades frisk luft och gnuggade våra köldbitna näsor. Det var kallt och frosten sprack och gnistrade. Det var inte speciellt mycket snö, bara som en tunn slöja, men knarrade ändå så vänligt när vi gick.
Jag brukar aldrig ta med mig kameran när vi går. Dels för att jag glömmer och dels för att det är lite bökigt. Men idag kunde jag inte motstå. Vi gick precis innan solen gick ner och jag lyckades fånga många varma strålar med kameran under vägen.
När jag var liten drömde jag om att leva så här. Mitt ute i skogen. Jag är dotter till en bondson (dvs. min farfar var bonde!), men är inte själv uppväxt på en lantgård. Min pappa valde bort gårdslivet, då han var så innerligt trött på hårt kroppsarbete. Trött på att slitas upp tidigt om mornarna, mjölka kossor, mocka boxar och guida grisar in och ut ur hagar. Trött på att hugga träd, lappa ladugårdstak och akta sig för spetsiga tjurhorn. Jag antar att det blir så, när man tvingas leva ett liv som man inte själv har valt. På hans tid var det inte så harmoniskt att vara bonde som det kanske kan föreställas. Då var det ett hårt arbete och en ständig oro för om maten på bordet skulle räcka.
Så min pappa valde den akademiska vägen istället. Han har ett skarpt huvud. Smått genialiskt, faktiskt. Jag växte upp i en liten ort. Varken i stan eller helt på landet. Bara i något slemmigt mittemellan som jag aldrig trivdes i. Jag längtade alltid tillbaka. Till livet som mina förfäder levde. Jag drömde om att leva självförsörjande och oberoende övriga samhällslivet.
Istället flyttade jag till Stockholm och levde 7 år där. Ett tag i Huddinge, sedan i Flemingsberg, sedan ute på Ekerö och sist i Danderyd. Jag älskade Stockholm av hela mitt hjärta och gör det fortfarande. Men friheten på landet har alltid lockat mig och jag visste att en dag måste jag tillbaka. En dag måste jag hem och leva min dröm.
Det var då jag träffade Daniel. Och resten är historia… 😉 Det kan jag dra någon annan gång.
Bor ni där ni drömmar om att bo och lever ni så som ni drömmar om att leva?
Zilia Ving
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)
