Sommardrömmar och Rosa hår

Hej ni fina själar!! ❤

Jag hoppas verkligen att ni är ute och njuter det vackra vädret nu!! 😊 (Ja, kanske inte just idag, men övriga dagar. 😅 Här regnar det som om det vore domedagen!) Det har jag också gjort, en liten stund varje dag. Vandrat, dansat, sjungit, drömt mig bort. Haft picknick i skogen med mina älsklingar.

Jag vet, jag har varit frånvarande. Jag är en sån där person som ibland tänker och känner för mycket och då har jag svårt att ta in omvärlden och måste avskärma mig. Så måste jag bara sitta i tystnad någonstans och samla mig. Så kan det vara i ett par veckor, sedan lättar det. Jag gissar att det är en del av min konstnärliga sida som behöver andrum. Men nu är jag tillbaka 100%. Jag har massor av tankar och idéer att dela med mig av framöver!!

Eliahs huvud sticker upp så fint i bild! Jag försöker lokalisera maten.
Celina tömmer tomatburken i knät och jag får rensa. Allt är som vanligt…
Denna lilla unge!!!

Jag är inte den som fegar med färg och hår och smink och sånt. Jag älskar att experimentera och kan egentligen gå klädd hur som helst om jag får feeling för det. 😄 Men ibland blir det bara fel. Jag tänkte att det kunde vara kul med rosa hår. Men det var det inte… Det blev för mörkt, tycker jag. Så nästa vecka får jag nog styla tillbaka det till något slags normal askbrun historia med lite highlights. Vi får väl se vad det blir…

Jag har filosoferat mycket på sistone. Jag har funderat lite på att öppna en webshop och börja sälja bilder. Jag har ingen aning om hur det går till, men som med allt annat är jag en hopplös optimist och tänker att DET LÖSER SIG! 😄 Livet är sjukt komplicerat på ett vis. Och samtidigt rätt så enkelt. Det är bara att bestämma sig för vad man vill och köra på. Det värsta som kan hända är ju ändå att allt skiter sig.

Ibland när tankarna flyger på så klottrar jag ner lite poesi på ett ynkligt papper, skriver en låt eller så. Ibland får jag för mig att hylla skogen…

*
Jag älskar att vandra och vara i skogen.
Existera där.
Skogen är mitt hem, min lekplats, 

min hemliga grotta, min ateljé, min gyllene sal, min krona. 
Där kan jag skratta, 
dansa, gråta, grubbla, anförtro mig, drömma, läka, inspireras och börja om. 
Där kan jag vara mig själv med mig själv, utan att bli störd eller granskad. 

Själv utan att vara ensam. 
Vilken annan plats i världen har den förmågan och 

den kraften på en människa?
*

MAGI

Btw. vet ni en kul sak!!? Mitt hår är inte lockat med flit här (syns bättre på undre bild). Jag har alltid haft spikrakt hår som spretar som stålborstar åt alla håll, men efter att jag blev gravid första gången så började håret locka sig och bli mjukt. En barndomsdröm gick i uppfyllelse! haha! 😂Så ge aldrig upp hoppet ni som vill ha annorlunda hår!! Mycket kan hända när man är gravid. (Jag har dessutom blivit av med min pollenallergi. Magi!! 🙏haha…)

Hopp och skutt… Skogen ska behandlas som en lekplats och skattkammare!!

Ja, detta blev ett svamlarinlägg… Jag har inte riktigt hittat hem ännu…. Kram på er!

Semesterglimtar

Wow… tiden bara rusar. Och jag släpas skoningslöst efter, som om jag vore ett löst jaktbyte. Ja, så känner jag ofta. 😀

Förra helgen var vi på en liten semestertrippen till Rågö utanför småländska Västervik, tillsammans med mina föräldrar och syskonfamiljer. 6 småfolk, 8 vuxna och 2 pigga gamlingar. Inte en illa uppslutning, det inte!

Syskonkärlek när den är som vackrast!

Där bodde vi i varsina små pittoreska torp och fördrev dagarna i sann Bullerbyn-anda; läste gamla litteraturklassiker, hjälptes åt att laga mat, spelade fiol och gitarr, diskade utomhus, balanserade på stenrös, åt kopiösa mängder (nästan) övermogen frukt direkt från träden, simmade i vassen, knuffades på bryggan, berättade hemlisar, snubblade runt i glada ringlekar, kramades vid brasan om kvällarna och skrattade tills vi kiknade och ett par småbarnsbyxor läckte igenom. (Fast det orsakades iofs i huvudsak av att körsbärssaften var så god att han inte kunde sluta dricka. Det gick liksom rakt igenom. Stackars gosse…)

Min älskling.

Jag, som vanligtvis är usel på att komma ihåg att själv närvara på mina bloggbilder överraskade mig själv med att för en gång skull komma ihåg att fråga Daniel om han kunde knäppa ett par bilder där jag är med! Håll tillgodo! 😀

Tillsammans med min älskling. Lilla plutten. Bästa i världen. Kan inte få nog av att krama den här lilla människan!!! <3

En glad skrutt bredvid en lite tröttare, men nöjd, mamma.
Eliah: jeans Lab industries, skjorta Zara boy. Jag: fejkpälskofta Monki, örhängen och silkeslinne & Other stories, skinnkjol Zara. Om någon frågar sig.

Å andra sidan vägde jag upp bedriften att komma ihåg selfies genom att istället glömma bort att fota de flesta av helgens övriga (och betydligt mer intressanta) ögonblick.

Inga saftiga matbilder, inga sällskapsbilder, inga förevigade gapskratt med skeva tänder i fokus, inga bara rumpor i sjöblåsten, ingen rökig brasa, ingen dans på kvällskvisten och inga ivriga pussar i närbild… Asch då!! Men det ska på goda grunder tolkas som att jag hade det ALLDELES för bra för att komma ihåg att stolpa runt med kameran runt halsen! 🙂

Daniel och Celina läser pekböcker.

Den här tjejen är så toksöt att jag nästan smäller av!!! Så full av liv, tillgivenhet, upptäckarnyfikenhet, finurlighet, bus… Nu 1 år fyllda. (Kalasbilder kommer i nästa inlägg!)

Hon rusar fram på sina knubbiga ben som om det inte fanns en dag kvar, hon slänger fejset i tallriken när hon ska äta och inte kan hejda sig, hon säger “tack” och “goddag” och nickar artigt åt höger och vänster som om det vore det självklaraste i världen. Hon försöker fånga mina ögonfransar när jag blinkar, hon pussas med hela ansiktet, kramas med hela kroppen, hon är intensiv och envis som synden. Jag hoppas att jag för evigt kommer ihåg hur det känns att ha den här gosiga bebisen i famnen.

Jag är kär och hänförd av denna tös.
Den här supersöta hängselkjolen kommer från LOGG by HM!
Celina i total extas. En hårresande syn! 😉

Här ser ni Eliah hjälpa Celina, när hon på ostadiga ben tultar nerför backen till uthuset. Jag blir så rörd att jag nästan blir tårögd när jag ser hjälpande syskon! Finns det något finare än detta?

Eliah har tidigare inte visat sig från sin bästa sida när det gäller empati för övriga levande varelser.

När han var 2 år drog han gärna katten i svansen så fort han kom åt, jagade Lucia med tåg och lastbilar i näven, ryckte leksakerna ur handen på lillasyster, skrämde vettet ur henne med oförutsägbara läten och slängde sig på golvet och bet sina föräldrar i tårna om det ville sig riktigt illa. Om allt gick honom emot och han tappade besinningen. Bortskämd? Skulle man ju kunna tro. Men vi försöker absolut att låta bli att skämma bort honom på det sättet och vi är alltid noga med att förklara varför man inte under några som helst omständigheter får jaga och knuffa mindre barn och djur.

Inte förrän nu börjar vi se resultat av vårt tålamod och enträgna förmanande… Och det må jag säga är en enorm lättnad!

Eliah blir bara snällare och omtänksammare för varje dag som går. Han är först på plats när Celina faller eller blir översprungen av en katt, och han tröstar henne gärna med klappar på huvudet och majskrokar i näven. Han är ständigt närvarande för att hjälpa henne i vardagens med- och motgångar. Det gör mig så varm i hjärtat! Jag hoppas att de ska bli goda vänner i framtiden.

Som ni kan se på bilderna lyser det saftiga gräset med sin frånvaro. Det var kvävande varmt vissa stunder mitt på dagarna och gräsen var torra som fnöske och riviga mot våra bara fötter.

En ekoxe drar sig långsamt framåt.

Men ute i skogarna omkring kunde vi finna skydd och svalka. Där under de stolta björkkronorna. Det är såna här helger som jag vill minnas när jag ligger på dödsbädden. Enkla, hjärtliga, genuina, verkliga och jordnära. Lyckliga stunder med nära och kära. Ute på landet. Mitt i naturen. Mitt i livet och samtidigt mitt i den lugnaste ro.

Skogen, ett varmt ögonblick med min systemkamera.

Men nu är semestern över för min del. Jag har börjat jobba heltid igen, sedan 2 veckor tillbaka och har en bit att resa till mitt jobb så jag går upp 5.30 och kommer hem 18.00 varje dag. Då ska jag amma lillan, fixa matlåda, hjälpa Daniel att städa och diska, natta småttingarna, göra mina “kvällsritualer” och störta i säng. Det känns stressigt. Jag längtar tillbaka…. till de där dagarna då man kunde stanna upp och bara andas utan att få dåligt samvete.

Då det var okej att bara finnas till.

Kanske är jag snart där igen. Man vet aldrig vad som händer….. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är min framtid under kraftig evaluering.

Hur ser er sommar ut? Har ni någon semester? Hur ska den avnjutas? Hur känner ni inför hösten och när semestertiderna är över?

Stäng meny
Längta Hem