Näää.. Precis när asman för Eliah hade blivit bättre för två veckor sedan och vi inbillade oss att allt skulle återgå till det normala, med vanliga jobbtider och inte konstant vabb, så slår magsjukan till med full kraft. Först lilltösen och sedan vi alla en efter en. Jag får erkänna att jag inte hade förutsett att det skulle bli så här illa med småbarn, att sjukdomarna skulle ta sig oanade friheter och ständigt avlösa varandra. Men nog får man väl ändå skratta åt eländet… Detta senaste halvåret har varit helt kaos. Jag vet inte vad som mer kan överraska nu. 🙂 Låt mig bara säga att detta året inte blev som jag hade tänkt mig.

Men det finns förstås ingen orsak att hänga läpp för det. Naturen har precis visat sig från sin allra ljuvligaste sida, med svepande gyllene trädkronor och eldiga fanor över sten och myr. Men nu är november här och de varma färgerna har gett vika för ett mörkare grått. Jag tänker att det är dags att omedelbums släpa fram adventsstjärnor och mysbelysning. Hur annars tar man sig igenom resterande del av November? 🙂 Jag förstår inte de som väntar in i det sista med adventsmyset. Hur överlever de till dess? Hur länge brukar ni vänta med adventspyntet?

Fram med bästa mimiken

Men höstäventyret stannade inte där, vid skogen och spegelsjön. Jag har faktiskt fotat en ny profilbild som jag tänkte ha här i bloggen, på instagram och youtube.

Tadaaa!! Och där satt den!! Nej, skojar givetvis. Någon sådan min ska vi inte behöva stirra på varje gång vi besöker denna arma blogg. Hur förskräckligt vore inte det?

Jag hade varit ute och filmat i naturen hela dagen och insåg när jag kom hem att jag ville göra ett försök och se om jag kunde få några intressanta foton av dagens krigsmålning och bruna mockautstyrsel. Sminket hade satt sig på tvären, flutit ut till platser det inte riktigt skulle vara, läppstiftet var borta och huden rödflammig. Men asch, sånt kan man väl leva med. Klockan var 21.00 och för sent för att jag skulle lägga tid på att piffa upp en ny makeup. Så jag slängde mig bara framför kameran och hoppades på det bästa. Barnen antogs vara i drömmarnas land sedan länge och utsikten för en lugn fotostund fri. Trodde jag.

Så vaknade Eliah upp och fick syn på mitt inbjudande kameraprojekt och tog genast över rodret. Så jag beordrades till de mest besynnerliga poseringarna. (Således min knutna näve!) Se FAAAARLIG ut, mamma! Sa han åt mig. Och jag lydde givetvis blint. Man vågar ju inte säga emot en hätsk och övertrött fyraåring!!

Hela spektaklet slutade väl ändå i någon slags konsensus, så snart Daniel hade kommit till undsättning och ledsagat Eliah marsch pannkaka tillbaka i sängen.

Och DÄR satt den!!!

Efter omsorgsfull genomgång av de udda foton som producerades den kvällen, efter lite spott och spä och hårklyveri med mig själv, har jag slutligen bestämt mig för att gå vidare med följande bild.

Obs obs! Bilden ovan är endast en prototyp och absolut inget färdigt resultat. Jag har bara maskat ut mig från originalbilden och slängt på mig ovanpå en lämplig bakgrund. En prototyp tar 5 minuter att konstruera och kräver ingen direkt färdighet. Den riktiga profilbilden däremot kommer att bearbetas med vansinnig noggrannhet och jag förväntar mig att den kommer att ta mig 3-4 timmar att få färdig. Det är mycket att jobba med… ljus, kontraster, skuggor, avstånd, ta bort rodnader på huden etc.

Vi får väl se hur slutresultatet blir. Hiss eller diss, haha. Spännande spännande!! 🙂

Ha en fantastisk helg mina vänner! <3 Glöm inte bort att skämma bort er med allt det som får er att må bra, särskilt nu när mörkret lägger sin tunga kvävande hand…