Hej på er vänner! <3 Nu är jag åter tillbaka i den dagliga jäkten och jag har min prinsessa i mina armar.

Jag brukar aldrig dela med mig av någon smaskigt detaljerad förlossningsberättelse utan föredrar att bara ge en kort och koncis uppdatering. (Ungefär på denna nivå! Celinas födelse.) Mycket på grund av att mina upplevelser inte har varit särskilt upplyftande och inspirerande för andra att läsa om.

Denna gång tänkte jag ändå göra en kraftansträngning och vara nåååågot mer frikostig än vanligt. 🙂 Och ett litet obs, alla bilder är tagna med mobilen. Jag bemödade mig inte att släpa med min systemkamera till detta äventyr.

Jag blev igångsatt, precis som tidigare gånger. Av flera anledningar.

Min första förlossning blev igångsatt på grund av överburenhet (16 dagar över tiden – k a t a s t r o f!!! Aldrig mer.) Förlossningen var en fruktansvärd upplevelse, resulterade i alldeles för mycket skador och blodförlust. Jag fick gå i samtal efteråt och man föreslog att ett eventuellt nästa barn skulle förlösas med kejsarsnitt eftersom risk för stora skador ökar när det redan har skett en gång.

Något kejsarsnitt ville jag dock inte veta av då jag är minst lika rädd för det, utan tog risken med Celina. Jag blev då igångsatt på grund av förlossningsrädsla, fick stöd av aurora-barnmorska och man hade stenkoll på mig. Förloppet pågick i två dagar och slutade med en katastrofsnabb förlossning där jag knappt hann in på förlossningsrummet förrän hon var född. Jag var rädd och hade bett om alla smärtlindringar som kunde fås. 🙂 Men jag hann inte få en enda, utom lustgas. Lustgasen hann jag knappt få över näsan innan allt var över och ännu mindre hann jag få någon chans att lära mig att använda den rätt. Så istället andades jag i den hela tiden och var totalt frånvarande och nerdrogad de sista minuterna. Inga stora skador, men återigen en okontrollerad och mentalt läskig upplevelse. Men den gick ju bra ändå och vi mådde båda bra efteråt.

(Hehe, ja, jag kände mig just så likblek som jag ser ut!) Denna gång rubricerades orsaken till igångsättningen “mycket snabba förlossningar”. Och jag antar att Angeline kände sig manad att leva upp till det, för denna gången gick det – om möjligt – ÄNNU snabbare. (Och då syftar jag inte på själva igångsättningen, utan när värkarbetet väl har satt igång.)

---

Förlossningsberättelse – Att föda med induktion

Dag ett. Jag hade fått tid hos obstretikläkare 9.30 på morgonen, så där infann jag mig. Nervös som en körskole-elev med ett krampaktigt tio-i-två-grepp. Jag ville så gärna att de skulle sätta igång mig samma dag, men jag visste att allt berodde på hur mycket trafik det var inne på förlossningen.

Daniel satt tålmodigt kvar i bilen och inväntade vidare instruktioner. (Nu under coronatider så får herrarna bara vara med under själva förlossningen, varken innan vid undersökningar eller efter på BB.)

Jag träffade en hurtig läkare som undersökte och gjorde ett ultraljud. Hon förklarade att barnet var piggt och kry, att min kropp inte var det minsta igång. (Vilket jag redan var förberedd på, för det är den aldrig. Utan igångsättning skulle jag nog stolpa runt som gravid ett helt halvår till. Alldeles, alldeles säkert.) Läkaren förklarade att igångsättning måste ske med cytotec eller ballong. Och hon föreslog en start med cytotec.

Läkaren ringde upp förlossningen och undrade om de hade plats för stackars mig. Det hade de inte. Och inte imorgon heller eller resten av veckan, för den delen. Det är uppenbarligen många som vill föda just nu, konstaterade läkaren. Mitt hjärta och mod sjönk i botten. Jag skulle alltså behöva vänta en hel vecka till?? Jag satt där tyst och försökte hålla tillbaka gråten och paniken.

Läkaren var en empatisk själ och noterade min uppgivna och oroliga uppsyn. Hon konstaterade högljutt att eftersom det var minst lika fullt på förlossningen även imorgon och resten av veckan så kunde de lika gärna ta in mig idag. Hurra!!!

Jag förvisades in i ett tillhörande rum och kopplades upp mot en CTG-apparat. Där fick jag sitta i goda 20 minuter, titta in i väggen och höra bebisens gulliga hjärta, tingi dong, tingi dong. Jag var bara lycklig över att bli mottagen, så att jag kunde få detta lidande överstökat.

På förlossningsavdelningen – nu bär de av!

CTG:n var färdig och överstökad. Apparaten bockade av att allt stod rätt till och puttrade ut en lång graf på papper över hjärtats aktivitet. Jag leddes in på förlossningsavdelningen, i en av de där förberedelse-rummen som man får leva och vistas i tills förlossningen är igång på riktigt. Jag bonade in mig och Daniel fick äntligen joina.

Jag svepte första koppen cytotec ungefär klockan 12.00 och fick dricka en shot varannan timma därefter. 10 ml de två första gångerna, 20 ml resten.

Jag beordrades ut på en promenadtur, så jag och Daniel irrade runt på stan i ett par halvtimmar tills det inte var roligt längre. Resten av dagen ägnade jag åt att läsa, äta kex och beklaga mig. Allt i sedvanlig ordning. Några värkar? Nja… jag skulle nog snarare kalla dem för sammandragningar. Inte särskilt onda eller effektiva. De blev lite ondare mot kvällen. Men jag mådde prima får jag väl ändå säga.

Klockan sprang iväg, mörkret sänkte sig över tillvaron och personalen hann bytas ett flertal gånger. Klockan 01.00 på natten/morgonen gav jag efter och önskade att få sova. Barnmorskan stack mig med två sprutor i vänstra låret, en morfin och en för att få livmodern att lugna sig så jag kunde få sova, och så fick jag sluka en sömntablett. Sprutorna var ondare än jag minns dem och där och då bestämde jag mig för att inte ta dem nästa gång, om det blir en nästa gång. Daniel hade tuppat av på tältsängen bredvid mig innan jag ens hann borsta färdigt mina tänder.

Men som väntat kunde jag inte sova. För mycket karusell i hjärnkontoret. Klockan 4.00 på natten var uppgivenheten och frustrationen total. Jag var orolig att jag inte skulle orka nästa dag om jag inte fick sova. Jag hade ju bara sovit 6 timmar natten innan. Och så nu detta – inte kunna sova alls. Typiskt mig att inte få ordning på min sömn! 🙁 En undersköterska kom kl. 4.30 och jag fick mer sömntabletter.

“Snälla låt mig inte bli väckt för tidigt!” bad jag, eftersom jag inte skulle hinna få så många timmar. “Nejdå, jag ska vidarebefordra att du inte vill bli väckt utan att du själv får ringa på oss när du är vaken!” lovad den snälla sköterskan. Jag kan inte påstå att sömnmedicinen fungerade något vidare på mig, men någon timmas slumrande lyckades jag iaf få.

Igångsättning dag två – nya tag!

Klockan 8.00 stormade en barnmorska in och ville leverera en ny shot med cytotec. Min önskan om att få sova färdigt var spårlöst försvunnen. Suck! Ungefär 3 h hade jag hunnit skramla ihop den natten. Tror ni att jag såg fram emot en kämpig förlossning med den vetenskapen i åtanke? Nej och åter nej. Jag började bli väldigt orolig och undrade hur jag skulle orka dagen.

Lyckligtvis (eller olyckligtvis, beroende på hur man ser det) var det som om nattens sprutor hade fått värkarbetet att backa lite och börja om. Så jag hade inte särskilt ont alls under förmiddagen och kunde slumra en 2-3 timmar till. Framåt eftermiddagen började värkarna bli mer regelbundna. Klockan 21.00 började det göra ont och jag fick andas mig igenom dem.

Kan en långsam igångsättning sluta i total stress? Jodå!

Eftersom förra förlossningen gick till på precis samma sätt – den var segstartad men avslutade med en spurt – så var jag på min vakt denna gång. “Jag tror att det börjar hända något nu!” Sa jag till barnmorskan. “Det kan gå fort nu!” Barnmorskan log. “Din kropp är inte ens igång än. Du behöver inte oroa dig.” Jag undrade om man inte kunde ta hål på fosterhinnorna, men barnmorskan förklarade att det inte var möjligt ännu. I princip hade ingenting hänt på 1,5 dygn.

Jag kände mig inte särskilt missmodig, för jag visste att hon hade fel. Det var definitivt igång. När jag säger att jag har ont, då är det PÅ GÅNG. Punkt.

En timma senare hade personalbyte skett och en ny kvinna kom in för att presentera sig. Hon var äldre och hade en varm röst. Under tiden som hon presenterade sig gick vattnet, haha. Och jag visste att nu var det bråttom! Hej och hå!

Jag vill ha epidural omgående, bönade jag och bad. Inte för att jag egentligen tyckte att jag inte kunde uthärda värkarna utan i förebyggande syfte. Förra gången gick det från uthärdligt till totalt outhärdligt på bara några (åtminstone upplevda) sekunder. Barnmorskan tyckte nog att det var alldeles för tidigt och förklarade för mig att läkaren var upptagna med andra som redan hade “kommit igång”. Men hon lyssnade ändå på mig när jag betonade att så här var det förra gången också och att det kan gå väldigt snabbt plötsligt. “Okej, jag börjar förbereda för epidural nu!” medgav hon, tog tag i min vänstra hand och började trixa med sprutor, tunna rör och bandage.

23.00. Nu måste jag in i ett förlossningsrum, sa jag och kände mig lite stressad och orolig. Barnmorskan lyssnade på mig, ringde på narkosläkaren och körde iväg mig. Väl på plats fick jag öva upp mina dammiga använda-lustgas-förmågor, och jag var exakt lika usel på det denna gång som tidigare. Jag lär mig aldrig att känna av värkarna i tid, kastar mig på lustgasen när det redan är för sen och kvider mig sedan igenom hela värken utan att känna mig det minsta bedövad. Och när värken väl är över så slår lustgasen till ordentligt och yrar mig igenom pausen till nästa värk, då jag åter igen hoppar på tåget försent. Helt hopplöst!!!! 🙁

---

Slutspurten

23.30 Värkarna var outhärdliga, det kändes som om jag gick in i någon slags medvetslöshet under varje värk. Kunde inte röra mig, tänka, andas. Och i pauserna hann jag hinna bli frustrerad över att narkosläkaren inte var på plats redan. 23.40 spatserade hon in i rummet och undrade hur det stod till. Hon stökade runt i kanske 10 min för att förbereda det hela och precis när hon skulle hugga nålen i min rygg förklarade jag för Daniel att bebisen nog är här snart. Och jag hörde i periferin hur läkaren diskuterade med barnmorskan om det ens var lönt att ge mig någon epidural. Den värkar ju ändå inte vid utdrivningsskedet. Men jag protesterade och ville bestämt ha den.

“Det tar ungefär 20 min innan den värkar!” förklarade narkosläkaren. Uhhhh… hur ska jag hålla ut så länge till, undrade jag. Lustgasen fungerade inte ett dugg och jag hade faktiskt börjat strunta i att använda den. Värkarna var lika outhärdliga ändå och lustgasen gjorde mig bara förvirrad.

20 minuter senare och precis när epiduralen började slå till var det dags att runda av, så att säga. Ett par minuter efteråt (00:20) var Angeline född, på en dryg krystvärk. I journalen står det; extremt snabb förlossning. Från 2 cm till att barnet är fött på en halvtimma. Antal stygn blev två. Det kunde förstås ha varit värre! Och personalen var fantastisk. <3

Är det hemskt att bli igångsatt? Nej, jag tycker inte att just den biten är det jobbiga. Jag föredrar kontroll framför överraskning och vill hellre kämpa ett längre tag än att vänta dag ut och dag in på att något ska hända. Men varje kvinna har så otroligt olika upplevelser av att bli igångsatt. 🙂

På BB

Angeline var frisk och kry på alla sätt och vis. Vägde 3500 gram och var 49 cm lång. Jag och Daniel bjöds på gratulationssmörgåsar och fick mysa med henne i nästan två timmar innan jag och lillan kördes i rullstol till BB. Daniel fick åka hem till barnen (som var med mormor). Jag ville åka hem nästa dag, men Angeline hade ett blåsljud på hjärtat så vi var tvungna att stanna ett dygn till. Blåsljudet var borta följande dag och vi kunde äntligen åka hem!

Och jag tror att jag avslutar berättelsen där och fortsätter med syskonens reaktioner en annan dag! 🙂

Har du också blivit igångsatt någon gång och hur var din upplevelse? Någon som har fött under coronatiden och hur upplevde du det? Dela gärna med er av era erfarenheter! 😀