Träning, natur och Vemod

Tillit… Tillit till att smärtan någon gång lättar…

Jag har känt mig nere på sistone. 💔 När jag känner mig nere så hanterar jag det med att vara ute mycket i skogen, springa, klättra och träna. Bästa medicinen!!!

Jag har behövt hantera att förlora en förhoppning, en dröm. Jag har behövt hantera att vara långt ifrån någon jag tycker om. Jag har behövt läka från att bevittna någon annans liv gå i spillror. Sådant gör ont. Det går inte att beskriva… Maktlösheten. Det hade ju varit bättre att ta på sig det fallet själv.

Men livet går vidare. Måste gå vidare. Det är bara att fortsätta kämpa… Fortsätta klättra steg för steg, som i trädet här ovan. Det var så grenigt att jag knappt kunde ta mig fram!! Men längre upp lättade det… Då blev motståndet glesare och jag kunde se utsikten… Wow….. Värt varje möda….

Det finns forskning som visar att när vi spänner musklerna så vårdar vi hjärnan, vi kan till och med reparera fysiska skador genom att röra på oss. Helt fantastiskt ju!! 🧠✌

Och så började solen sänka sig och lägga sitt mjuka gyllene täcke över alla tunga tankar. Och jag kunde tänka att livet är magiskt på något sätt ändå, i all sin komplexitet och kärvhet… Vi blir aldrig mer levande än när vi känner och kämpar. Och när stormen lugnar sig kommer tilliten. Slutet på tunneln.

Hur hanterar ni sorg? Hur hanterar ni förluster? Mentala, emotionella, spirituella eller fysiska…? 🥀 Sorg och förlust kan sätta sig på så många olika platser i kroppen och hjärnan….

Kategori:
Personligt/Dagbok

Sommardrömmar och Rosa hår

Hej ni fina själar!! ❤

Jag hoppas verkligen att ni är ute och njuter det vackra vädret nu!! 😊 (Ja, kanske inte just idag, men övriga dagar. 😅 Här regnar det som om det vore domedagen!) Det har jag också gjort, en liten stund varje dag. Vandrat, dansat, sjungit, drömt mig bort. Haft picknick i skogen med mina älsklingar.

Jag vet, jag har varit frånvarande. Jag är en sån där person som ibland tänker och känner för mycket och då har jag svårt att ta in omvärlden och måste avskärma mig. Så måste jag bara sitta i tystnad någonstans och samla mig. Så kan det vara i ett par veckor, sedan lättar det. Jag gissar att det är en del av min konstnärliga sida som behöver andrum. Men nu är jag tillbaka 100%. Jag har massor av tankar och idéer att dela med mig av framöver!!

Eliahs huvud sticker upp så fint i bild! Jag försöker lokalisera maten.
Celina tömmer tomatburken i knät och jag får rensa. Allt är som vanligt…
Denna lilla unge!!!

Jag är inte den som fegar med färg och hår och smink och sånt. Jag älskar att experimentera och kan egentligen gå klädd hur som helst om jag får feeling för det. 😄 Men ibland blir det bara fel. Jag tänkte att det kunde vara kul med rosa hår. Men det var det inte… Det blev för mörkt, tycker jag. Så nästa vecka får jag nog styla tillbaka det till något slags normal askbrun historia med lite highlights. Vi får väl se vad det blir…

Jag har filosoferat mycket på sistone. Jag har funderat lite på att öppna en webshop och börja sälja bilder. Jag har ingen aning om hur det går till, men som med allt annat är jag en hopplös optimist och tänker att DET LÖSER SIG! 😄 Livet är sjukt komplicerat på ett vis. Och samtidigt rätt så enkelt. Det är bara att bestämma sig för vad man vill och köra på. Det värsta som kan hända är ju ändå att allt skiter sig.

Ibland när tankarna flyger på så klottrar jag ner lite poesi på ett ynkligt papper, skriver en låt eller så. Ibland får jag för mig att hylla skogen…

*
Jag älskar att vandra och vara i skogen.
Existera där.
Skogen är mitt hem, min lekplats, 

min hemliga grotta, min ateljé, min gyllene sal, min krona. 
Där kan jag skratta, 
dansa, gråta, grubbla, anförtro mig, drömma, läka, inspireras och börja om. 
Där kan jag vara mig själv med mig själv, utan att bli störd eller granskad. 

Själv utan att vara ensam. 
Vilken annan plats i världen har den förmågan och 

den kraften på en människa?
*

MAGI

Btw. vet ni en kul sak!!? Mitt hår är inte lockat med flit här (syns bättre på undre bild). Jag har alltid haft spikrakt hår som spretar som stålborstar åt alla håll, men efter att jag blev gravid första gången så började håret locka sig och bli mjukt. En barndomsdröm gick i uppfyllelse! haha! 😂Så ge aldrig upp hoppet ni som vill ha annorlunda hår!! Mycket kan hända när man är gravid. (Jag har dessutom blivit av med min pollenallergi. Magi!! 🙏haha…)

Hopp och skutt… Skogen ska behandlas som en lekplats och skattkammare!!

Ja, detta blev ett svamlarinlägg… Jag har inte riktigt hittat hem ännu…. Kram på er!

Jag försöker vlogga för första gången

Ett ögonblick av soluppgång i våra skogar!

Ja, så fel det kan bli… Jag var så löjligt ivrig häromdagen. Jag flög upp ur sängen på morgonen och kände instinktivt att NU ÄR JAG REDO för att filma min första vlogg. (Det har tagit mitt år att komma hit rent mentalt – eftersom jag är en blyg liten skit.) Så jag tog mitt pick och pack, systemkameran, filmkameran och drönaren, smörgåsar och varm choklad, och kutade gladeligen ut i skogen för att skapa underverk.

Där struttade jag runt i ett par timmar och filmade min älskade skog med stod möda – om och om igen för att verkligen försöka fånga den där obeskrivliga känslan jag får när jag står på en brant sten och känner vinden fläta upp mitt hår. Jag försökte hitta de perfekta vinklarna för att nå djupet i den svarta sjön och återge skogens alla stolta tallar så resliga som de är, så som de aldrig ursäktar sig. (Jag är ju så ny med drönare, så jag behärskar inte alla manövreringar och behöver tid på mig…) Men allt gick åt pipsvängen!

Jag har uppenbarligen inte lärt mig att behärska att fota med fjärrkontroll ännu, för alla bilder på systemkameran (som i kameran såg alldeles förträffliga ut), visade sig sedan vara både suddiga och sakna fokus när fick upp dem på datorn. Och det upptäckte jag ju först när jag kom hem, så i princip är alla bilderna från den dagen oanvändbara. Jag hade tänkt att fota en ny header till bloggen och som ni ser så har jag använt en av bilderna ÄNDÅ – men egentligen höll de inte måttet. Jag har fått kämpa för att återskapa någon slags tydlighet i bilden och tittar man närmare så ser man hur suddig den är.

Jag undersöker hur mycket jag har skitat ner kjolen när jag skuttar runt i snöblasket.

Inte nog med det missödet. Dessutom hade jag lurat med mig käraste Daniel en stund under hans lunchrast för att han skulle hjälpa mig att filma några små klipp med drönaren som jag inte själv kunde göra för att jag skulle vara med i bild och behövde båda händerna. Och i all förvirring råkade han radera huvudklippen från dessa tagningar.

Eftersom jag inte lyckades skapa någon vettig bloggheader den här dagen så måste jag göra om fotningen. Jag sitter och klurar på hur den ska se ut nu… nu när snön är borta. Då fungerar det inte längre med tjocktröja, halsduk och fodrade kängor. Kanske jag ska ha på mig en lång vit klänning och en skojig frisyr? Hm… jag får klura ut någon idé. Nu när första besvikelsen har lagt sig så ser jag fram emot att göra om filmningen/fotningen! Och göra det såååå mycket bättre denna gång! 🙂 Jag är också lite sugen på att hitta ett vattenfall att fota vid. Jag vet inte var det finns häromkring, jag har inte riktigt lärt känna dessa nejder än eftersom vi (enligt min uppfattning) är så nyinflyttade.

Jag var ute i ungefär 6 timmar och filmade innan jag kände att jag hade nog med material. Kjolen var skitig och magen kurrade. Kroppen var sådär härligt trött av allt springande fram och tillbaka, och jag såg fram emot en kväll i soffan med Daniels hand i min och barnen uppkrupna i knät. Även om jag inte fick med mig så mycket hem den dagen så blev det en fin och lärorik dag. Jag lärde mig mer om drönaren och om att fota med fjärrkontroll. Jag lärde mig i synnerhet vad jag INTE ska göra. Och jag fick obeskrivliga återhämtande stunder med solskenet, träden, utsikterna och mina tankar. Jag funderade på livet och om att ta vara på det man har. Jag funderade på hur livet kommer att se ut om 6 mån, om 3 år, 10 år och 30… Vem jag kommer att vara då och vem mina nära och kära kommer att vara då. Det vet man ju aldrig…

Innan jag begav mig hemåt lyckades jag fånga en svindlande solnedgång med drönaren. Den synen glömmer jag aldrig. Den fick allting att “falla på plats” inombords. Hur kan något så enkelt vara så vackert? Naturen bara finns där. Och den är bara perfekt som den är. Tänk om vi människor kunde lära oss av det och känna likadant om oss själva. Att vi är perfekta så som vi är. Att vi duger. Jag försöker ständigt påminna mig om det… Och kanske är det därför jag trivs så mycket ute i skogen. För att jag bara kan få duga där, just som jag är där.

Kram på er!

En hektisk vecka

Phuuu… den här veckan har tuffat på som ett maniskt ånglok utan förare. Jag känner mig utslagen och samtidigt full av livslust. Varje dag är som ett spännande äventyr!

Ute i skogen och fotar… Mitt stora nöje.

Denna vecka har jag:

Varit hos frisören och med mitt långa tjocka hår så tog det 6 timmar att bli färdig så det var nästan en hel arbetsdag som rök där. Jag har varit hos tandläkaren, på utvecklingssamtal för Eliah på förskolan, på BVC med lilltjejen och så har jag åkt flera vändor till olika trädgårdsbutiker och handlat krukor, nya fräscha träd och växter… Klätterrosor, citrusträd, persikoträd (“ice peach”) med VITA PERSIKOR (äntligen!! Som jag har längtat!) och lite annat smått och gott som jag inte minns nu. Ska plåta detta i helgen tänkte jag.

Fredagspromenad! Är inte skogen helt galet vacker?

Jag har ränt runt i skogen med barnen inuti eller utanför barnvagnen. Eliah vill så gärna gå själv men det tar ju en jämmerlig tid… Jag har putsat fönster och skurat golv, bakat bröd och känt mig som en riktig hemmafru. Jag försöker njuta de här sista veckorna hemma (som mammaledig) så mycket jag bara kan. Snart tar Daniel över stafettpinnen. Vill inte, vill inte, vill inte.

Denna vecka har jag och Daniel också gett oss på ett nytt projekt. Vi har bestämt oss för att söka bygglov för att bygga ut bostaden. Vi ska bygga en till toalett på bottenplan, ett stort uterum, bygga ut hela hallen + en veranda, samt bygga ut 2 rum och eventuellt bygga ett nytt tredje rum.

Arkitekten kommer till oss nästa vecka, så tills dess måste vi ha hunnit diskutera igenom hur vi vill ha det in i minsta detalj och gjort skisser över allt. Hur många rum, hur stora utrymmena ska vara. Nästa vecka får vi besök av min storasyster och hennes familj! Så roligt!! <3

Bamsekram och trevlig helg på er!

Nära och olidligt vackert

Skogen är mitt hem, min tillflyktsort. Där får jag mina största lyckorus och genomlider mina starkaste kval. Där kan jag le och skratta och må så bra så att man tror att det inte är på riktigt. Där kan jag drömma utan att bli nerdragen på jorden. Sörja intensivt och gråta bittert utan att bli störd. Där är allt nära och olidligt vackert.
 
När jag går i skogen hittar jag alltid nya vägar, nya idéer, nya planer, nya frågor, nya svar. Det är som en annan värld, där friheten är obegränsad och jag tillåts vara som jag är. Där tankarna får löpa fritt och känslorna storma. Skogen har en läkande kraft och är min största inspirationskälla. Där är jag själv med mig själv, men aldrig ensam. Skogen är full av blickar och röster. Närvaron är total. Rådjur, fåglar, harar, träd, bäckar och tuvor som rör sig och lever och växer och följer med. Ett kretslopp av liv i oändlighet. Och ändå aldrig någon stress och inget jagande. Ingenting som tvingar sig på, granskar eller kritiserar. Allt sköter sig själv och lever i harmoni med varandra (nåja, åtminstone de flesta djur!). Det tycker jag om. Jag tycker om att bara behöva ta in det jag orkar och få utlopp för det som måste bearbetas och lämnas.
 
 
Idag lockade jag med mig min kära make och våra två kottar ut på en lång pilgrimsvandring genom skogen. I nästan två timma gick vi runt och strosade. Andades frisk luft och gnuggade våra köldbitna näsor. Det var kallt och frosten sprack och gnistrade. Det var inte speciellt mycket snö, bara som en tunn slöja, men knarrade ändå så vänligt när vi gick.
 
Jag brukar aldrig ta med mig kameran när vi går. Dels för att jag glömmer och dels för att det är lite bökigt. Men idag kunde jag inte motstå. Vi gick precis innan solen gick ner och jag lyckades fånga många varma strålar med kameran under vägen.
 
  
När jag var liten drömde jag om att leva så här. Mitt ute i skogen. Jag är dotter till en bondson (dvs. min farfar var bonde!), men är inte själv uppväxt på en lantgård. Min pappa valde bort gårdslivet, då han var så innerligt trött på hårt kroppsarbete. Trött på att slitas upp tidigt om mornarna, mjölka kossor, mocka boxar och guida grisar in och ut ur hagar. Trött på att hugga träd, lappa ladugårdstak och akta sig för spetsiga tjurhorn. Jag antar att det blir så, när man tvingas leva ett liv som man inte själv har valt. På hans tid var det inte så harmoniskt att vara bonde som det kanske kan föreställas. Då var det ett hårt arbete och en ständig oro för om maten på bordet skulle räcka.

Så min pappa valde den akademiska vägen istället. Han har ett skarpt huvud. Smått genialiskt, faktiskt. Jag växte upp i en liten ort. Varken i stan eller helt på landet. Bara i något slemmigt mittemellan som jag aldrig trivdes i. Jag längtade alltid tillbaka. Till livet som mina förfäder levde. Jag drömde om att leva självförsörjande och oberoende övriga samhällslivet.

 
Istället flyttade jag till Stockholm och levde 7 år där. Ett tag i Huddinge, sedan i Flemingsberg, sedan ute på Ekerö och sist i Danderyd. Jag älskade Stockholm av hela mitt hjärta och gör det fortfarande. Men friheten på landet har alltid lockat mig och jag visste att en dag måste jag tillbaka. En dag måste jag hem och leva min dröm.
 
 
Det var då jag träffade Daniel. Och resten är historia… 😉 Det kan jag dra någon annan gång.
 
Bor ni där ni drömmar om att bo och lever ni så som ni drömmar om att leva?
 
Zilia Ving
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)

Stäng meny
Längta Hem