Sommarfotogafering med barnen

Underbaraste Angeline i hennes Giesswein klänning (som dock var lite för stor)…

Mitt ute i ingenstans hittade vi denna urgulliga stuga och ett tillhörande rövar-skepp, när vi var ute på husvagnssemester. Och jag insåg direkt att här skulle vi kunne skapa många underbara bilder med barnen.

Alltså vill man inte krama den här godingen och ta med henne hem?? Ja, det vill man!!! =)

Över till skeppet Bläkkpörls sjörövarfest!

Båtfärden blev inte som vi trodde…

Vi var så hjärtans spända och glada!!! Idag skulle vi åka båt vid Göteborgs skärgård.

Jag och Daniel föreställde oss en stunds avkoppling men också att det skulle vara kul och intressant. Det var det inte. Det blev ett tre timmar långt lidande…

Inte bara för att det var jättetråkigt, men också för att det inte fanns någonting för barnen att göra. Och vi var den enda barnfamiljen på plats. Och trots att båten var ämnad för turister så var den förvånansvärt liten.

Vi hade med böcker och Mariekex (bästa kexen i världen om ni frågar mig!) som nödprovians. Men det räckte bara i en kvart, sedan hade ändå barnens tålamod nått sitt slut. Tänk att vi inte kunde förutse det, hmm! :S Instängda på en båt med tre små barn i flera timmar, nej, det gör vi inte om.

Barnen var uttråkade och gnälliga och började klättra runt på möblerna och räckena resten av färden, så vi hade fullt sjå att försöka se så att ingen ramlade överbord. (På övre plan fanns bara några räcken.) Båtchaffören (eller heter det styrman?) såg vår kamp och kände sympati. Han var en äldre, rund, väldigt snäll man. Han började muta våra barn med allt gott han kunde hitta i sitt lilla skafferi, så att dom skulle underhållas en stund. Inte ett öre behövde vi betala! Det tycker jag ändå är en fin service. 🙂 Tack snälla chauffören!

Lillan kunde vi ha koll på! Hon nöjde sig med att hålla sig på bottenplan och klättra på stolar.

Vi var innerligt glada och lättade när färden äntligen var över och lovade varandra att aldrig göra om något liknande (med små barn igen)! Så blev det med den färden!!! 😛

Vi besöker min syster i Danmark

En tillbakablick från en gången tid. Här sitter jag och gosar med Angeline som bara var ett halvt år. Det var den där gången när vi var i Danmark och besökte min storasysters familj.

Dag 1 – klätterpark!

Vi stannade i tre dagar och invigde besöket med en dagsutflykt till okänd klätterpark på okänd plats. (Jag är inte en hejare på att komma ihåg namn och platser, nej.) Någonstans utanför Hilleröd om jag minns rätt.

Eliah och Celina med kusinen emellan.
Kusin ledde Celina snällt över stock och sten.
Jag älskar den här skruvlocken i pannan!! Men den klippte hon av två veckor efter besöket och så såg vi aldrig till den igen.

Jag lyckades knappt fånga Eliah på bild denna dag. Antingen hängde han och dinglade i något rep dit inte min kamera nådde eller så rusade han över stockar och jag hann oavsett inte med i svängarna.

När vi vuxna hade tömt våra sista energidepåer (vilket skedde skrämmande fort!) kunde vi pusta ut på den fina lilla grillplatsen som var lokaliserad i parkens mitt.

Där kunde vi grilla och äta och preppa barnen med omvårdnad och ny energi!

Sedan bar det av hemåt, tillbaka till min syster och hennes mans hus.

Dag 2 – slottspark!

Dagen efter spatserade vi runt i Frederiksborgs slottspark utanför Hilleröd. Jag antar att man skulle kunna säga att dag ett var mer till barnens förtjusning och dag två mer till oss vuxnas. För här var det dundervackert att vara!

Jag har alltid drömt om en egen barockträdgård. Stiligt, rakt, kurvigt, överskådligt och alltid symetriskt. Det är något behagligt med hela konceptet och konstformen! Men vi får se hur många år det tar innan jag förverkligar den drömmen.

Underligt nog fotade jag aldrig själva slottet. Men däremot fotade jag en av dom tillhörande slottsbyggnaden – det lilla kungliga badhuset! Tänk vad coolt det hade varit att bo här inne…

Nu är Angeline Wienette 2 år!

Vår lilla tös har fyllt två år!!! Det känns ju helt overkligt! Nu är hon ingen bäbis längre. 🙁 Jag har försökt hålla henne kvar som bäbis så länge jag kan, till och med kallat henne för “min lilla bäbis”, hehe… Men nu får jag nog sluta med det. Hon kanske blir förnärmad. 🙂 Men hon kommer förstås alltid att vara “lillan” för mig.

Finaste systrarna ihop! Med sina rosetter och svarta läderjackor. Dom äger likadana skor också, men Celina vägrade att ha på sig dom. Hon vill helst välja sina egna kläder nu för tiden och det får väl mamma acceptera.

Angeline borde vara på bästa humöret en födelsedag som denna!! Men icke. Hon var gnällig hela dagen och ville knappt ens öppna paket.

Tyvärr så hade jag fel inställning på kameran och upptäckte inte det förrän det var försent, så alla kort blev extremt överexponerade. Se bilden nedan! Så såg alla bilderna ut när jag fick in dom på datorn.

Tack och lov så går det ju att rädda det mesta med photoshop om man vet hur man ska trolla. Kolla före och efterbilden här nedan!! 😀 Inte exakt samma bild, men det var ungefär lika överexponerat på bilden nedan också innan jag trollade.

(Vissa bilder var omöjliga att rädda, som den ovan.) På serveringsbordet stod Mango- & passionspaj, Hallonrutor, Kokostoppar, Sverigekaka, frukt och bär.

Celina har gjort tårtan. Grädde är inte så populärt i det här huset så den valdes bort.

Det har förstås hänt massor sedan hon fyllde 1 år. Nu har hennes personlighet blommat ut och blivit tydligare, även om jag fortfarande tycker att det är svårt att helt sätta fingret på hur hon skiljer sig mot dom andra. Jag tycker att hon är ganska lik så som Celina var i samma ålder. Dom är båda karismatiska, viljestarka och temperamentsfulla. Angeline ryter obehindrat ifrån om hon inte får som hon vill. Hon är supercharmig och lägger ofta huvudet på sned när hon pratar och fnissar åt sig själv. Hon lägger händerna om en ansikte när hon ska berätta hemligheter och vill alltid kramas. Hon älskar djur. Hon älskar dockor och att laga mat och måla. Hon älskar Elsa och Anna alldeles särskilt mycket. Och “Akuna matat” (Lejonkungen). Och hon pratar för fulla muggar nu…

Hihi.. lilla skruttan… 🙂 Vi hörs och ses i nästa blogginlägg! Jag försöker att skriva ikapp en del…

Så skrider inte en Lucia…

Decembermorgon. Jag tänkte att barnen skulle få öva sig lite på att gå Lucia och sjunga sångerna innan tåget skulle ske på förskolan. Och så kunde jag passa på att ta lite fina bilder på dom, tänkte jag förvirrat. Så jag klädde upp dem här hemma…

Men det var mycket begärt att tro att en 4-åring och 6-åring och 1,5-åring skulle kunna stå stilla och motstå frestelsen att använda sina ljus som vapen och vetenskapliga instrument.

Och lillskruttan ville inte alls vara med. Hon tyckte att klänningen kliade och var på allmänt modlöst humör. Nej, inte lyckat alls. Vi får försöka med ett bättre Luciatåg nästa år. Då kanske de är så stora att jag kan lära dom sångerna och vi kan spela in en liten vacker film?

Ut med vintern och häxan på väggen

Sista snön?

Jag tog den här mobilbilden för ett par dagar sedan genom sovrumsfönstret. Vilket otroligt vackert vinterlandskap!!!

Men nu är det helt grönt och barskrapat utomhus och vi har faktiskt påbörjat vårt altanprojekt!! Vi ska bygga altan i år. 🙂 Alltid är det något projekt på gång under sommaren. Förra året var det ingången till huset och balkongen som skulle snickras till. Året innan var det köksträdgården som skulle byggas. Osv.

Lillan, på väg någonstans.

Barnen fortsätter att förgylla mina dagar och kommer att göra så till och med hösten (eller ja, fortsättningsvis också givetvis). Tanken var att jag skulle börja arbeta fulltid nu i maj, men så blir det inte för vi känner att Lillan behöver vara hemma mer. Och eftersom jag inte har någon större inkomst att tala om ännu och vi är beroende av Daniels lön så har vi bestämt att det får bli jag som är hemma ett par månader till. Så jag kommer alltså att fortsätta vara mammaledig till Augusti. Men Daniel har lovat att ta barnen om kvällarna så mycket han orkar så att jag kan få lite mer arbetstid. Vi får se hur vi lägger upp det.

Eliahs målning som jag tyckte var lite småläskig!

Den här har Eliah ritat idag. Stolt som en tupp och spikrak i ryggen var han när konstverket var färdigt. Upp på finväggen skulle den!!! Precis bredvid där vi sitter och äter mat. Jag berömde honom och bekräftade att den mycket riktigt ser väldigt annorlunda och skojig ut. En aning svår, valde jag att inte nämna. Jag kände lite sisådär inför att ha henne vit matbordet… Det var inte jätteenkelt att njuta av lasagnen med de där isblå kårkrypande ögonen petandes i ryggen. Ett par tuggor stannade till i halsen och ville inte riktigt följa hjärtat ner…

Är det bara jag, eller ser hon inte lite skräckinjagande ut?? Ser det inte lite ut som om hon vill döda med blicken och sträcker armarna efter en för att ta ett stadigt tag runt strupen och riktigt vrida anden ur…? Riva ut själen och punktera med klacken. Asch, jag tramsar!

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta