Varför jag älskar Påsken

Lite fotokonst högtiden till ära…

Därför älskar jag Påsken…

  • ? Det är en ljus och glad tid på året. Dagarna blir längre, solen står högt på himlen och hjärtat känns alldeles extra fjäderlätt.
  • ? Längtan. Aldrig är längtan efter sommaren större än nu! Och aldrig känns sommaren närmare än nu! Det går inte att undvika att drömma sig bort till svala kvällsdopp och mjuk sand mot tårna.
  • ? Men först – Våren. För mig är Påsken detsamma som att inviga våren. Det är nu våren kommer på riktigt. (Det är den känslan jag har iaf.)
  • ? Grönska. Blommor kikar upp ur marken och träden knoppas… Allt börjar röra på sig och håller på att vakna. Underbart!!
  • ? Utomhusaktiviteter. Påsken är en högtid som jag förknippar med utomhusaktiviteter, långa promenader i skogen, trädgårds-/odlingsplanering och fika i soliga uterum.
  • ? Färger. Påsken för mig är klara, ljusa, pastelliga, krispiga färger och solstrålar på köksluckorna. Jag håller mig normalt till ganska jordnära färger både när jag klär mig och hemmet, men inte denna tid. Då plockar jag in gult, lila, rosa och ljusblått. Det får vara lite barnsligt och livligt här hemma ett par veckor – med målade ägg, lustiga figurer och annat hemgjort påskpynt.
  • ? Familje-högtid. Det är en familjevänlig högtid som jag gärna spenderar med nära och kära.
  • ? God mat och godis. Jag älskar mat, både att laga och äta! Påsken är (liksom de flesta högtider) starkt kopplad till dukade långbord och berusande aromer i köket. Dessutom är det i princip den enda tid på året då jag äter lösgodis.
  • ? Sång och dans. Jag sjunger mer än någonsin nu! Förr var jag frenetiskt aktiv i många olika körer denna tid, men nu håller jag mig till att tralla hemma. Jag har andra planer för min tid nu. Hade jag varit en fena på att dansa så hade detta givetvis också varit dansens tid!
  • ? Lek och pyssel. Detta är en tid som lockar till lek och fantasi! Under påsken gör jag skojigt pyssel med barnen, gömmer påskägg och leker hare. Det gör både dem och mig glada! ?

Hur ser er känsla för Påsken ut? Glädjespridande eller bara jobbig?

Jag är van att fira påsken med massor av människor, familj och vänner. Men i år blev det en ovanlig påsk. Vi firade den ensamma, här ute i skogen. Barnen är fortfarande snuviga och vi ville förstås inte riskera att smitta någon. Men vi hade det så mysigt och lugnt (så lugnt som en vardag med 1- och 3-åringar kan bli) att det inte gjorde något.

Det var lite skönt att slippa ägna en hel dag åt att packa för att sedan locka med barnen in i bilen på 3-4 timmars enkel körtid till släktingarna. För att sedan upptäcka att vällingflaskorna är glömda och något av barnen har gjort nummer två i baksätet samt var dålig i magen. Hm… Skräckhistorierna är många. ? (Både mina och Daniels föräldrar och övriga anhöriga bor långt bort ifrån oss.)

Så nej, det gick ingen nöd på oss ute i vår stuga. Vi njöt av att vara för oss själva, pyssla, kolla film, leka kurragömma i trädgården, spela spel och gotta oss. Bra behöver inte vara så avancerat. ?

Det blev bara ett dukat bord för mig, Daniel och småttingarna i år. Potatisgratäng, lamm, coleslaw, sallad och min svärfaders hembryggda flädervin. Mmm… Duger utmärkt åt mig! ?

Påskfeber – Jag går loss på en kruka fjäderkvistar

När man har två små som snurrar runt ens ben hela dagarna och samtidigt vill hinna fota så får man ta de tillfällen man får. Jag fick ETT (under påsken). Och det var när jag skulle slänga ihop en kruka björkris. Så jag fick nöja mig med det! (Däremot lade jag lite extra tid på att filma och lägga upp på insta story – en ny färdighet jag försöker lära mig att behärska! 😀 ) De kunde liksom inte bli både och, det hann jag inte.

Milt attackerad av björkris.

Barnen fick hjälpa mig att pynta det. Björkris i alla dess vinklar och vrår. Håll tillgodo!

Jag tycker att det är så stimulerande att leka med färger och känsla, både vid styling till en fotografering och efter i bildbehandlingen. Det är en behaglig och spännande syssla att pröva fram och tillbaka vad som fungerar och inte, vilken underton som ska finnas och alla färgernas olika mer eller mindre märkbara övertoner – hur de ska kombineras med varandra! Jag kan sitta i timmar med att klura över sånt.

Gosiga barnhänder i påskriset.

Barnen hade fyllt riset med gröna ägg också, men det gick inte att ha med på fotot. Det krockade för mycket med min övriga bloggstil kände jag… Men jag lovar – jag hängde tillbaka dem när jag hade knäppt av bilderna! Självklart ska barnen få ha ett helt fyrverkeri av färger i påskpyntet om de så önskar! Detta är för mig en barnens högtid.

Ja, jag är ju lite sent ute nu då, men jag vill ändå önska er alla en FENOMENAL OCH MUNTER efter-påsktid!! Njut av att våren är på väg! Ni är fantastiska! ???

Spöad av klockan och en chockad läkarkår

Ibland går dygnets timmar och omfattningen av dagens To Do-lista inte ihop. Förrgårdagen var en sådan dag. Gårdagen också. Jag hatar sådana dagar. Jag jäktade och sprang, men blev ändå oavbrutet spöad av klockan. Den hetsade mig med sitt förbannade “tick tack, tick tack” och jag ville bara skrika: “Hååååååll käften!” och “Uuuuur vägen!”.

 

SPÖAD AV KLOCKAN

I förrgår var vi inne i stan och släpade med oss en hel kärra virke hem. Nu är det dags att sätta upp innertaket i sovrummet och sedan står tapetseringen på tur. Det börjar närma sig ett resultat! Jag måste bestämma vilken tapet vi ska ha (ja, det är liksom mitt jobb det där med att ha sista ordet när det gäller design och inredning). Allt måste stämma. Jag är petig med sånt. Stilen och känslan och funktionen måste vara i total harmoni. 

Resten av dagen gick jag väl återigen i ett töcken, liksom hela veckan har gjort. Men jag tror att jag städade, tvättade, tog hand om några ärenden, mail och telefonsamtal, som måste hanteras, bokade tid hos tandläkaren, röjde ut barnens kläder som av okänd anledning har krympt och sorterade in nya större, dammsugade av alla möblerna från katthår, klippte vovsingen, bytte sängkläder, städade ur besticklådor, övade lite sång med barnen och tränade magen enligt “mammamage”-appens stränga regler. Ungefär något sånt gjorde jag den dagen, om jag minns rätt.

Och fortfarande ser det ut som ett bombnedslag här – med alla verktyg som dundrar fram över väggar och golv och lämnar efter sig moln av damm, spån och träflisor. Och skoavtryck från Daniel som klampar ut och in genom ytterdörrarna med måttstocken och virket i högsta hugg. Och så leriga tassavtryck från husdjuren som följer husse hack i häl på det och två barn under 3 år som rullar runt i hela oredan. Kan ni föreställa er? Låter jag gnällig? Överdriver jag lite? Kanske en smula. Men det är en ytterst liten smula. Och JA, jag känner mig lite gnällig idag. Det kan man väl få vara ibland.

 

OCH HAN CHOCKADE LÄKARKÅREN…

Igår fick Daniel ta ledigt en stund från jobbet för att följa med mig och småttingarna till Fru Doktorn. Vi tycker inte att Eliah äter tillräckligt mycket och är oroliga för hans viktuppgång. Han är glad och full av liv, så några tecken på en dramatisk sjukdom ser vi inte, men ganska smal är han och pappas vegetariska gryta och mammas ugnsgratänger går absolut inte ner. Möjligtvis kan han tänka sig att pilla i sig några köttbullar och knapra i sig lite morötter och vitkålshuvuden. Möjligtvis kan han även tänka sig att sluka lite köttfärssås, mumsa på banan och turkisk yoghurt och slänga pannan i osten och gnaga kanterna av den. När inte mamma ser. Men allt som har en krämig, såsig konstistens går inte ner och fisk är fullständigt omöjligt.

Läkaren bekräftade att vikten hade avstannat och att han var ett steg under normallinjen. Men så tittade läkaren och sköterskan på mig och Daniel, kliade sig i skallarna och konstaterade att vi nog inte kan ha varit särskilt stora när vi var små vi heller och att det möjligtvis ligger i DNA:et. Jag minns inte hur jag åt när jag var liten, men tunn som en sticka var jag iaf. Knotorna stack ut åt alla håll. “Benranglet” minns jag att någon av klasskamraterna kallade mig när vi blev osams någon gång i mellanstadiet. Nej, läkaren tyckte inte att vi skulle vara oroliga och menade att han verkade vara “pigg och kry”. Eliah, som hittills hade suttit knäpptyst och iakttagit oss alla med klotrunda ögon, svarade omedelbart med att imitera en brunstig get och hoppa jämfota tvärs igenom rummet. “Och uppenbarligen full av bus”, fortsatte läkaren och skrattade. Men för säkerhets skull tyckte de att vi skulle ta blodprov på honom. Blodprov!!!?? ÄR DET VERKLIGEN NÖDVÄNDIGT??

 

(Se mina fina skatter här! Far och son för ett halvår sedan. Fotat med mobilen – därav kvalitén.)
 

Eliah har alltid varit tålig och foglig med det mesta. Första gången han fick vaccin, några månader gammal, blev dåvarande läkare alldeles stum av beundran. Eliah gav knappt ifrån sig ett knyst, trots att två sköterskor högg honom i båda de små tjocka låren med varsina sprutor. Endast ett litet förargat grymtande undslapp honom och sedan blängde han ilsket på läkaren i ungefär 5 hela sekunder. Idag var situationen annorlunda. Idag skulle han stickas i fingret och sedan tömmas på blod i fyra små kapslar. Det låter dramatiskt men var väl egentligen inte något avancerat ingrepp. Men idag var han stor nog att förstå vad som gjordes med honom och stor nog att bli skrämd och göra motstånd om det inte behagade. 

Jag insåg direkt att detta skulle bli tufft. Eftersom jag anser att sprutor är ett djävulens påhitt blev jag omedelbart stirrig, nervös och gråtfärdig. Ville ta upp honom i min famn och fly fältet. Men jag ville inte påverka Eliah med mina klena nerver så jag bad istället om att få hålla mig utanför rummet tills hemskheterna var överstökade och låta Daniel aka Filbunken hantera Eliah.

Eliah placerades i knät på sin lugna trygga far (Daniel stressar inte upp sig för mycket här i livet!) och läkaren och sköterskan uppmanade honom att hålla ett stadigt tag i Eliahs arm under hela blodtömningen, så att han inte kan rycka åt sig armen och göra sig illa. Så snart nålen kom fram var Eliah tydlig med att han inte var upplagt för detta spektakel. “Mamma, mamma!” gormade han och försökte slita sig loss. Mammahjärtat sprack i tusen små ynkliga bitar. Och jag kallades in. Nervös från topp till tå. Vinglandes på svagburna ben. “Försök distrahera honom”, löd mitt uppdrag. Jag slängde fram en alldeles vansinnigt rolig barnbok och vevade med den framför hans ögon och berättade sagan om och om igen med min allra mest spännande basröst.

Och kan ni tänka er!! Att det hela gick så galet mirakulöst bra!! Nu så här efteråt känner jag mig helt salig av lättnad. Ingen dog, ingen fick några trauman och blodet lyckades de pumpa ur honom. Och han blev inte ens rädd. Läkaren stack honom i fingret och Eliah grymtade ilsket till, i vanlig ordning. Sedan var det färdiggrymtat. Inget skrik, ingen gråt. Sedan satt han förnöjsamt och tittade, med blandad skeptism och nyfikenhet, på vad läkaren gjorde och lyssnade till sin moders oupphörliga, tjatiga och tappra sagoberättande. Mellan varven ilsknade han till lite och lät läkarkåren förstå att han inte uppskattade att sitta fasthållen. Men ilskan gick fort över. Hela proceduren varade i ungefär 15 min och läkaren och sköterskan var båda chockade av förundran. “Nä, jag har nog aldrig sett på mage till tålig unge!” Utbrast den ena. “Ett sånt här lugnt barn har jag aldrig stuckit förut.” Utbrast den andra. Och när de fyra kapslarna var fyllda tyckte läkaren att de lika gärna kunde fylla två till, “när det ändå går så bra”, ifall de andra fyra inte skulle hålla måttet. Och som belöning för sin tappra uthållighet fick Eliah välja en leksak ut sköterskans låda. Efter nogsamt övervägande föll lotten på en liten gummiboll.

Tänk om livet alltid kunde vara så här okomplicerat…?

 

Zilia Ving

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)  
Kategori:
Familjeliv

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta