Bit dig i tungan, djupa andetag, bara nicka, bara nicka…

Den nakna sanningen. Sammanbiten småbarnsmamma under tider av sömnbrist.

Don’t feed me violins, just run with me through rows of speeding cars…

För ett par dagar sedan försökte jag ta ett foto till mitt nya körkort. Men det gick åt helvete. Resultatet ser ni ovan.

Jag hade slitit hårt med att få alla tre småttingarna i säng och äntligen, runt 21.30 sov de alla, även lillan. Då kunde jag börja förbereda mig för att få den där körkortsbilden överstökad. (Så mycket enklare att fota det hemma när jag ändå har en kamera till hands, tänkte jag!) Jag lade på tre noggranna lager concealer för att försöka dölja påsarna under ögonen. Desperat, desperat… Min hud har blivit flammig på sistone och jag känner mig plufsig och svullen i hela ansiktet. Jag vet inte om det beror på mina sömnproblem, men det är så jag resonera iaf. Någon annan förklaring kan jag inte komma på. På med lösfransar, så kanske kaaaanske de tunga trötta ögonlocken inte blir så tydliga.

Ungefär en timmas fåfänga krävdes för att jag skulle känna mig redo. Men så krånglade blixtarna och jag glömde ställa in rätt filformat på kameran och något var fel med autofokuset. Allt blev pannkaka. Gryniga, gula, mörka bilder…

Alla bilderna blev inte som den ovan. Några såg skapliga ut i kameran, men det var först efteråt som jag insåg att jag hade fel filformat, när jag hade tvättat av mig sminket och var på väg isäng. Då var klockan 01.00 och alldeles försent att fota igen. Ytterligare en natt av sömnbrist väntade mig. (Jag kan ju inte fota om dagarna när barnen är vakna så det blir bara nätterna som finns till hands. Men vad gör det för skillnad när jag ändå inte kan sova?)

Don’t lose your head, it’s just for now…

Så jag fick göra om hela projektet dagen efter och äntligen fick jag till några bilder i rätt format och belysning. Men vad händer då? Jo skrivaren bestämmer sig för att lägga av. Så jag slänger mig på datorn och beställer en ny alldeles omedelbums. Den kom igår. Men då passade inte pappret. Så jag fick bege mig på jagt efter fotopapper till laserskrivare, och det var lättare sagt och gjort. Online skulle det ta flera dagar. Äntligen hittade jag en lokal butik som hade det, ett par mil bort. Så i morse susade jag iväg till den lille butiken och köpte på mig en bunt. När jag kom hem och lycklig i hågen slänger papperna i skrivaren så börjar den idioten skriva ut bilden alldeles randig. Så spektaklet slutade med att jag fick beställa bilden från ett fotolabb online istället. Asch… jag hade ju lika gärna kunnat pallra mig till en fotoautomat och få det överstökat på så vis. Jag inser ju det nu.

Tillfredsställelsenivån är lite låg just nu överlag i livssituationen, känner jag… Och så de här körkortsbilderna som har tagit mig dagar att få till gjorde ju inte saken bättre direkt. Det är då jag måste skynda mig att slänga på mig hörlurarna och lyssna på Imogen Heap. Ingen annan än hon kan rädda mig då, när frustrationen och missnöjet rinner över. Jag brukar söka tröst och positiv energi i hennes låtar, när dagarna går riktigt åt pipsvängen. Och så städar jag, röjer och donar, samtidigt som jag har henne i öronen. Det lugnar mig och får mig att le åt eländet…

It’s that time of year
Leave all our hopelessness’s aside
If just for a little while
Tears stop right here
I know we’ve all had a bumpy ride
I’m secretly on your side


Bite tongue
Deep breaths
Count to ten
Nod your head


Get me outta here
Get me outta here
Get me outta here
Get me outta here
Just for now
Just for now

Here’s the day you hoped would never come
Don’t feed me violins
Just run with me through rows of speeding cars

The paper cuts, the cheating lovers
The coffee’s never strong enough
I know you think it’s more than just bad luck


There, there baby
It’s just textbook stuff
It’s in the ABC of growing up

Now, now darling
Oh don’t lose your head

Och så avslutar jag med favoritlåten. Dags för mig att sova… Goodnight and go… (Vad har ni för favoritartist som räddar er under mörka, krångliga dagar? 🙂 )

Kategori:
Personligt/Dagbok

Sorgen över att inte leva

Jag hittade några bilder på min mobil från mellandagarna, på tjejerna som ser så goa och underbara ut. Jag blev genast lite gråtfärdig. Lillan är redan 9 månader och Celina är 3,5 år. Tiden går så fort, så fort!!! Stop, stop, stooooop!

Lilla hjärtat <3
Stora lilla hjärtat och lilla lilla hjärtat <3

Eftersom jag har haft så mycket problem med sömnen det senaste året så har jag inte alltid känt mig pigg och närvarande i vardagen. Det gör mig väldigt ledsen. Jag vill kunna njuta av barnens livliga åldrar just nu och ha energi till att hänga med i deras lekar, fånga de små fina stunderna med iver och verkligen ta vara på varje dag med dem.

Istället vankar jag runt här om dagarna som en zombie och försöker låta bli att se fram emot att D ska ha jobbat färdigt för dagen, så att jag kan få somna och han tar över barnen. Hela dagarna kretsar till att hålla energinivån uppe. Vad är det egentligen för liv, frågar jag mig? Jag har väl inte kämpat mig ända hit bara för att inte orka ta vara på det liv jag har?

Ursäkta! Det var inte meningen att detta skulle bli ett deppigt inlägg. Istället ville jag hylla kärleken till dessa två charmtroll och hur påhittiga och knäppa och genomrara de är. Men nu var det sorgen som kom över mig istället – sorgen över att vara utmattad och inse att nuet springer ifrån en. Sorgen över att gå alldeles för långsamt, när livet går alldeles för fort. Sorgen över att det rinner mig ur händerna… möjligheterna, stunderna, upptäckterna, hängivelserna, skratten.

Det är ju nu vi ska leva! NU, just just just nu. 🙂 Det är nu vi borde springa ut och fånga snöflingor på tungan…

Nyårslöften – mot nya höjder!

Jag älskar nyårslöften!!! Det är så otroligt befriande att få skapa mål och glädjas åt att se framåt och föreställa sig hur bra allting ska bli. 😀 Den enda lilla haken i det hela är att jag ändå aldrig lyckas hålla dem………. :O Hmmm…

Men vem kan bekymra sig om det när man har en utsikt som denna!!??? Vintermorgonen över vårt hus.

Förra året var jag mammaledig nästan hela året och i början av året var jag höggravid, trött, flåsig och deprimerad. Dessutom corona och brist på socialt umgänge ovanpå det, det har ju inte riktigt gjort föregående året till det underbaraste av dem alla. 🙁 Jag har mest bara gått runt runt runt runt här hemma och irriterat mig på mig själv. Barnen däremot, de sprider ju alltid glädje i min själ! Så tack vare dem får jag väl säga att året ändå har varit skapligt tillfredsställande. 🙂

I år kommer jag att fortsätta vara mammaledig till Maj. Sedan bär det av mot nya höjder! För då ska jag hugga i med allt jag har i mina fotoprojekt och företagandet. Kanske jag till och med kommer få möjlighet till att börja skapa musik igen detta år? Jag har väntat länge på att komma så långt.

Men för att få lov att börja skapa musik måste jag först ha avklarat ett par projekt innan…

STORA PROJEKT I ORDNING

  1. Sortera alla miljontals filer på alla mina hårddiskar så att allt är rent och snyggt. (Pågående!)
  2. Skapa nya hemsidan. (Pågående!)
  3. Få fotograferingen i rullning.
  4. Få youtubandet i rullning.
  5. SEN kan jag börja skapa musik igen!!! =)

MINA MÅL FÖR I ÅR

  1. Fokusera på karriären.
  2. Få saker gjorda.
  3. Bli mindre perfektionistisk / mindre petig i detaljer.
  4. Mer kvalitetstid och pyssel med barnen.
  5. Fokus på hälsa, träna upp muskler och börja springa. Igen.
  6. Få ordning på sömnen.

Nä okej, det här är väldigt lösa och stora mål. Jag måste precisera dem mer och ta ner ambitionsnivån lite för jag vet att jag inte kan leva upp till det ändå. Hehe…

Nytt försök! – MINA MÅL I DETALJ

  1. Få färdigt min hemsida. Mitt absoluta främsta karriärsmål detta år! För det är ett STORT projekt. Jag ska skapa både hemsida och förhoppningsvis en webshop och även en coachinghemsida. Det är mycket jobb bakom det, eftersom jag och Daniel bygger allt själva.
  2. Komma igång med vloggningen. Och inte ha så enormt överambitiösa mål med denna punkt! Anledningen till att jag inte får ut några videos är för att jag har så höga förväntningar på mig själv att jag aldrig tycker de blir bra nog och så tappar jag självförtroendet och lusten. Jag känner mig bara dum framför kameran hela tiden. 🙁 Men jag vill så gärna…
  3. Lära mig att använda klocka och sätta deadlines för mig själv när jag jobbar så att jag effektiviserar tiden.
  4. Försöööööka att sluta vara så perfektionstisk!!! Detta är ett jättestort hinder för mig, för jag är hela tiden så missnöjd med vad jag gör att jag tappar motivation och börjar om och börjar om och börjar om och inget duger att gå vidare med. 🙁 Det är omöjligt att vara så perfektionistisk och samtidigt effektiv. Så jag måste lära mig när nog är nog.
  5. Fortsätta kämpa på med träningen med fokus på benmusker och mage.
  6. En fortsättningspunkt på träningen. Jag ska fokusera på att få tillbaka bålstyrkan och jobba rätt med magmusklerna efter graviditeten.
  7. Försöka börja springa igen. Hatar det, men skam den som ger sig. Jag håller ut i ett par veckor i sträck eller någon månad på sån höjd, sen tappar jag motivationen. Det måste bli ändring på det.
  8. Skapa mer kvalitetstid med barnen. Vi måste läsa mer böcker och sånt!! Och mindre tid till att städa och fixa och dona i hushållet hela tiden. Mer skoj med barnen!!
  9. Börja sjunga mer! Alltså bara gå runt och sjunga oftare. Det gör mig glad!
  10. Övervinna min insomnia. Genom att lägga mig i tid och läsa mig till sömns istället för att sitta och jobba framför datorn för länge och stressa isäng och ligga vaken helt uppjagad. Samt att se till att jag tränar ordentligt och rör på mig varje dag så att jag är trött. Och att jag lyssnar på ASMR och white noise för att bli sömnig. Det är nästan det enda som fungerar för mig för att kunna somna.

Det är mycket jag vill som kräver mer tid. Så något måste ju bort från listan. Jag har identifierat två stora tidstjuvar för mig det här året som har gått:

TIDSTJUVARNA ÅR 2021

1. Perfektionismen. (Att jag är för petig i allt jag gör och därför aldrig blir färdig med projekten.)

2. Samt sömnen. Jag har jättejätteproblem med insomnia och detta året har varit det värsta någonsin. Jag sover aldrig en hel natt, jag sover oftast ungefär 3 timmar i sträck. Vilket innebär att jag aldrig känner mig utvilad utan går runt och är dåsig och modlös konstans. Och var tredje natt sover jag inte överhuvudtaget! Så illa har det aldrig varit förut, att jag inte kan sova alls vissa nätter. 🙁 Så på denna punkt bara MÅSTE det hända något, så att jag kan börja LEVA igen.

Vad är ert främsta mål för detta år? 🙂

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta