Lurad och plockad på min heder!

Ja, var ska jag börja? Ibland går saker och ting som man vill, oftast inte. Jag hade ju hoppats att den där lurendrejaren skulle hjälpa mig att ääääntligen nå ut till likasinnade människor. Men tji fick jag! Istället har min instagram invaderas av en tjock skara spöken. Sluga i blickarna och slemmiga runt munnarna är de. Blodiglar. Utspökade blodiglar. :-/ Nu känner jag att värdet på hela mitt konto har sjunkit i botten… åh.. suck… 🙁

Jag är en slagen soldat, krälandes i diket av de dödas fält. Min käke är bruten, läppen spräckt och handen sträcker sig efter något starkt. Men de gröna ängarna och blommiga kaninerna var en synvilla.

Från mitt fönster häromdagen! 🙂

Jag har förstås kontaktade lurendrejaren, gormat och hytt med näven en stund i hennes inkorg. Stökat runt och varit lite jobbig. Jag har förklarat att om det inte är riktiga följare så får det minsann vara!!! Näven i bordet och tallrikar som skuttar. “Dom är riktiga, min vän!” envisas hon med sin slemmiga tunga och huvudet på sned. Bullshit!! Kontona är fulla av röda japanska skoluniformer, moderna höghus, hip hop och racerbilar. Hmmm… Vi har absolut INGENTING gemensamt och det finns ingen anledning att tro att de japanska höghusen och hip hop bilarna skulle ha något som helst utbyte av att mingla runt på mitt konto. Jag har förklarat för henne att jag inte är intresserad av någon vidare hjälp och att hon genast ska plocka ner min heliga bild från henne smutsiga konto. Gå och snyt dig, kvinna! Men det har hon förstås inte gjort. Istället har jag blivit blockad. Usch. Smutsigt var ordet! 😛

Jag är en fullvuxen kvinna med någotsånär kvickt och vaksamt mentalt tillstånd. Då kan man undra, är det här pinsamt? Jag ville ju bara se om det kunde ge något resultat. Jag var desperat och såg ingen annan utväg. Och resultat gav det, men inte det jag hade hoppats på. Jag blev lurad som en smörad gås av sin hungriga herre. Plockad och släpad i benet. 🙁 Pinsamt. Så nu får jag sitta här, full med skam i kroppen, och lägga ett antal onödiga timmar på att radera alla dessa spöken.

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen och kneget får fortsätta långsamt framåt, den svåra och hederliga vägen. Men en erfarenhet rikare i bagaget är jag och uppfattningen om att instagram är absolut hopplöst och omöjligt att bemästra är starkare än någonsin. Jag känner lite att jag vill ge långfingret åt den där appen…

Crying heart Royalty Free Vector Image - VectorStock

Men det finns ju värre världsproblem än mitt instagramkonto. Ukraina till exempel!! Låt oss hålla en tyst stund för Ukraina mina vänner… <3 Denna värld…. Var finns hedern? Vad finns hjärtat? Var någonstans rinner blodet till? Om man lägger handen på Putins bröstkorg, tror ni att det slår något bakom revbenen då?

  • 0

    • Sorgen över att inte leva

    Jag hittade några bilder på min mobil från mellandagarna, på tjejerna som ser så goa och underbara ut. Jag blev genast lite gråtfärdig. Lillan är redan 9 månader och Celina är 3,5 år. Tiden går så fort, så fort!!! Stop, stop, stooooop!

    Lilla hjärtat <3
    Stora lilla hjärtat och lilla lilla hjärtat <3

    Eftersom jag har haft så mycket problem med sömnen det senaste året så har jag inte alltid känt mig pigg och närvarande i vardagen. Det gör mig väldigt ledsen. Jag vill kunna njuta av barnens livliga åldrar just nu och ha energi till att hänga med i deras lekar, fånga de små fina stunderna med iver och verkligen ta vara på varje dag med dem.

    Istället vankar jag runt här om dagarna som en zombie och försöker låta bli att se fram emot att D ska ha jobbat färdigt för dagen, så att jag kan få somna och han tar över barnen. Hela dagarna kretsar till att hålla energinivån uppe. Vad är det egentligen för liv, frågar jag mig? Jag har väl inte kämpat mig ända hit bara för att inte orka ta vara på det liv jag har?

    Ursäkta! Det var inte meningen att detta skulle bli ett deppigt inlägg. Istället ville jag hylla kärleken till dessa två charmtroll och hur påhittiga och knäppa och genomrara de är. Men nu var det sorgen som kom över mig istället – sorgen över att vara utmattad och inse att nuet springer ifrån en. Sorgen över att gå alldeles för långsamt, när livet går alldeles för fort. Sorgen över att det rinner mig ur händerna… möjligheterna, stunderna, upptäckterna, hängivelserna, skratten.

    Det är ju nu vi ska leva! NU, just just just nu. 🙂 Det är nu vi borde springa ut och fånga snöflingor på tungan…

  • 3

    • Träning, natur och Vemod

    Tillit… Tillit till att smärtan någon gång lättar…

    Jag har känt mig nere på sistone. ? När jag känner mig nere så hanterar jag det med att vara ute mycket i skogen, springa, klättra och träna. Bästa medicinen!!!

    Jag har behövt hantera att förlora en förhoppning, en dröm. Jag har behövt hantera att vara långt ifrån någon jag tycker om. Jag har behövt läka från att bevittna någon annans liv gå i spillror. Sådant gör ont. Det går inte att beskriva… Maktlösheten. Det hade ju varit bättre att ta på sig det fallet själv.

    Men livet går vidare. Måste gå vidare. Det är bara att fortsätta kämpa… Fortsätta klättra steg för steg, som i trädet här ovan. Det var så grenigt att jag knappt kunde ta mig fram!! Men längre upp lättade det… Då blev motståndet glesare och jag kunde se utsikten… Wow….. Värt varje möda….

    Det finns forskning som visar att när vi spänner musklerna så vårdar vi hjärnan, vi kan till och med reparera fysiska skador genom att röra på oss. Helt fantastiskt ju!! ?✌

    Och så började solen sänka sig och lägga sitt mjuka gyllene täcke över alla tunga tankar. Och jag kunde tänka att livet är magiskt på något sätt ändå, i all sin komplexitet och kärvhet… Vi blir aldrig mer levande än när vi känner och kämpar. Och när stormen lugnar sig kommer tilliten. Slutet på tunneln.

    Hur hanterar ni sorg? Hur hanterar ni förluster? Mentala, emotionella, spirituella eller fysiska…? ? Sorg och förlust kan sätta sig på så många olika platser i kroppen och hjärnan….

  • 0
    • Kategori:
    Personligt/Dagbok

    Slut på innehåll

    Det finns inga fler sidor att hämta