Träning, natur och Vemod

Tillit… Tillit till att smärtan någon gång lättar…

Jag har känt mig nere på sistone. ? När jag känner mig nere så hanterar jag det med att vara ute mycket i skogen, springa, klättra och träna. Bästa medicinen!!!

Jag har behövt hantera att förlora en förhoppning, en dröm. Jag har behövt hantera att vara långt ifrån någon jag tycker om. Jag har behövt läka från att bevittna någon annans liv gå i spillror. Sådant gör ont. Det går inte att beskriva… Maktlösheten. Det hade ju varit bättre att ta på sig det fallet själv.

Men livet går vidare. Måste gå vidare. Det är bara att fortsätta kämpa… Fortsätta klättra steg för steg, som i trädet här ovan. Det var så grenigt att jag knappt kunde ta mig fram!! Men längre upp lättade det… Då blev motståndet glesare och jag kunde se utsikten… Wow….. Värt varje möda….

Det finns forskning som visar att när vi spänner musklerna så vårdar vi hjärnan, vi kan till och med reparera fysiska skador genom att röra på oss. Helt fantastiskt ju!! ?✌

Och så började solen sänka sig och lägga sitt mjuka gyllene täcke över alla tunga tankar. Och jag kunde tänka att livet är magiskt på något sätt ändå, i all sin komplexitet och kärvhet… Vi blir aldrig mer levande än när vi känner och kämpar. Och när stormen lugnar sig kommer tilliten. Slutet på tunneln.

Hur hanterar ni sorg? Hur hanterar ni förluster? Mentala, emotionella, spirituella eller fysiska…? ? Sorg och förlust kan sätta sig på så många olika platser i kroppen och hjärnan….

Kategori:
Personligt/Dagbok

Petra Malm, ge mig dina stenhårda muskler och skinn på näsan!

Jag inspireras så rysligt mycket av starka kvinnor. Kvinnor som kan. Kvinnor som vet. Kvinnor som klarar av saker och ting. Kanske för att jag själv är en mespropp och alltid har drömt om att vara tvärt om. ? Alltid har längtat efter de där stenhårda musklerna och skinnet på näsan. Bada isvak och slänga mig upp för närmsta bergstopp med en matglad karl på ryggen, som om det vore ingenting. Fäktas med rovdjur, jaga banditer, lyfta skrot och jobba i gruva 459 km ner i marken. Överleva ett och annat krig och plöja mark med mig själv som dragko.

Nej, förresten. Det har jag ju gjort. (Bildbevis från min vanvettiga ungdom!)

 
 (Nåja, plöja var väl att ta i. Snarare platta?!?)
 
Och så dundrar den här makalösa kvinnan upp på min skärm helt plötsligt och spöar skiten ur mig med sitt CV – som minsann är långt mycket mer än att agera kossa ute på ett efterblivet jordgubbsplantage. Petra Malm, elitsoldat och proffstränare. Första kvinnan någonsin att klara uttagningstesten till operatör inom specialförbanden (enligt säkra källor). Vilda varulvar! Nej, henne sätter man sig minsann inte på och leker hamburgare. Nu har hon startat eget, börjat frilansa och blogga (?). Det känns ju oerhört lägligt med tanke på mina förtvinade muskler.
 
Bildresultat för muskler
 
Nu är det allvar och bråttom! Jag har upptäckt flera nya (förtvinade) muskler på olika delar av min stackars lekamen! Förbrukade och urleda på livet. Jag sitter här i min dunkla gömma och håller tummar och tår. Jag hoppas så innerligt att hon ska börja vlogga och dela med sig av lite tunga träningstips. Visst vill vi se lite sånt? Lite rå och skär överlevnadssplåga i våra ombonade, påpylsade, oförskämda liv.
 
Ja, det kunde mina klena muskler verkligen behöva….!! Efter två barnafödslar och alldeles för mycket stillasittande, såsigt bebismys behöver jag räddas. (S E R I Ö S T. Petra Malm, kom och rädda mig med dina allra mest mirakulösa tips!)
 
Hej och hå. Nu ska jag ut och jaga snöflingor! ? Kanske hinner jag med en och annan stenhård armhävning på någon förbipasserande stubbe också. Jag återkommer med resultat!
 
Zilia Ving
 

 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta