Jag försöker vlogga för första gången

Ett ögonblick av soluppgång i våra skogar!

Ja, så fel det kan bli… Jag var så löjligt ivrig häromdagen. Jag flög upp ur sängen på morgonen och kände instinktivt att NU ÄR JAG REDO för att filma min första vlogg. (Det har tagit mitt år att komma hit rent mentalt – eftersom jag är en blyg liten skit.) Så jag tog mitt pick och pack, systemkameran, filmkameran och drönaren, smörgåsar och varm choklad, och kutade gladeligen ut i skogen för att skapa underverk.

Där struttade jag runt i ett par timmar och filmade min älskade skog med stod möda – om och om igen för att verkligen försöka fånga den där obeskrivliga känslan jag får när jag står på en brant sten och känner vinden fläta upp mitt hår. Jag försökte hitta de perfekta vinklarna för att nå djupet i den svarta sjön och återge skogens alla stolta tallar så resliga som de är, så som de aldrig ursäktar sig. (Jag är ju så ny med drönare, så jag behärskar inte alla manövreringar och behöver tid på mig…) Men allt gick åt pipsvängen!

Jag har uppenbarligen inte lärt mig att behärska att fota med fjärrkontroll ännu, för alla bilder på systemkameran (som i kameran såg alldeles förträffliga ut), visade sig sedan vara både suddiga och sakna fokus när fick upp dem på datorn. Och det upptäckte jag ju först när jag kom hem, så i princip är alla bilderna från den dagen oanvändbara. Jag hade tänkt att fota en ny header till bloggen och som ni ser så har jag använt en av bilderna ÄNDÅ – men egentligen höll de inte måttet. Jag har fått kämpa för att återskapa någon slags tydlighet i bilden och tittar man närmare så ser man hur suddig den är.

Jag undersöker hur mycket jag har skitat ner kjolen när jag skuttar runt i snöblasket.

Inte nog med det missödet. Dessutom hade jag lurat med mig käraste Daniel en stund under hans lunchrast för att han skulle hjälpa mig att filma några små klipp med drönaren som jag inte själv kunde göra för att jag skulle vara med i bild och behövde båda händerna. Och i all förvirring råkade han radera huvudklippen från dessa tagningar.

Eftersom jag inte lyckades skapa någon vettig bloggheader den här dagen så måste jag göra om fotningen. Jag sitter och klurar på hur den ska se ut nu… nu när snön är borta. Då fungerar det inte längre med tjocktröja, halsduk och fodrade kängor. Kanske jag ska ha på mig en lång vit klänning och en skojig frisyr? Hm… jag får klura ut någon idé. Nu när första besvikelsen har lagt sig så ser jag fram emot att göra om filmningen/fotningen! Och göra det såååå mycket bättre denna gång! 🙂 Jag är också lite sugen på att hitta ett vattenfall att fota vid. Jag vet inte var det finns häromkring, jag har inte riktigt lärt känna dessa nejder än eftersom vi (enligt min uppfattning) är så nyinflyttade.

Jag var ute i ungefär 6 timmar och filmade innan jag kände att jag hade nog med material. Kjolen var skitig och magen kurrade. Kroppen var sådär härligt trött av allt springande fram och tillbaka, och jag såg fram emot en kväll i soffan med Daniels hand i min och barnen uppkrupna i knät. Även om jag inte fick med mig så mycket hem den dagen så blev det en fin och lärorik dag. Jag lärde mig mer om drönaren och om att fota med fjärrkontroll. Jag lärde mig i synnerhet vad jag INTE ska göra. Och jag fick obeskrivliga återhämtande stunder med solskenet, träden, utsikterna och mina tankar. Jag funderade på livet och om att ta vara på det man har. Jag funderade på hur livet kommer att se ut om 6 mån, om 3 år, 10 år och 30… Vem jag kommer att vara då och vem mina nära och kära kommer att vara då. Det vet man ju aldrig…

Innan jag begav mig hemåt lyckades jag fånga en svindlande solnedgång med drönaren. Den synen glömmer jag aldrig. Den fick allting att “falla på plats” inombords. Hur kan något så enkelt vara så vackert? Naturen bara finns där. Och den är bara perfekt som den är. Tänk om vi människor kunde lära oss av det och känna likadant om oss själva. Att vi är perfekta så som vi är. Att vi duger. Jag försöker ständigt påminna mig om det… Och kanske är det därför jag trivs så mycket ute i skogen. För att jag bara kan få duga där, just som jag är där.

Kram på er!

Ny fotografutrustning och tankar

Åh, jag måste få visa er min nya investering till filmningen! En superläcker gimbal med dubbelhandtag, som orkar bära tunga systemkameror och proffsfilmkameror. Den kommer att kunna skapa hela magiska vyer!! 🙂 Jag kan knappt bärga mig till att få använda den.

Gimbal med dubbehandtag

Vad i hela sinnesfriden är en gimbal? Kanske någon undrar. Svar: En form av avancerad selfiestick som används vid filminspelning för att stabilisera bilden på filmkameran.

Här kan ni skillnaden mellan att filma med och utan gimbal:


“Ja, men var håller dina vloggarna hus då?” Undrar ni väl säkert – med all rätta. “De skulle ju ha kommit ut i maj!?”

Ja. De skulle de. Men så kom livet i vägen. Vi insåg huvudstupa in i april och maj att utbyggnaden som vi hade tänkt att göra på huset om 1-2 år måste ske omgående. (Om 6 månader kan jag förklara varför. Jag smider dolda planer! 😉 Tills det måste jag hålla det hemligt.)

Så jag har skjutit upp vloggandet några veckor, till förmån för att ta tag i uträkningar, arkitektbesök, mäklarbesök, skissritande och offertförfrågningar hos byggnadsinjengörer. Det är ett stort projekt att bygga ut sitt hus med 100 kvm och nu krockade den planen med att börja vlogga.

Jag vill vara säker på att när jag börjar vlogga så kan jag avsätta den tid som krävs varje vecka för det. Jag jobbar på saken och håller på att samla mod, men är inte riktigt där ännu.

På tal om konst! :O Jag erkänner – jag är fullständigt hopplös när det kommer till kläder och att samla på spetsklänningar och unika, exklusiva tyger som är svåra att få tag på. Gärna handvävda/virkade/knypplade etc. (Jag kan leta land och rike runt efter sånt och drömmer om att skapa avantgarde kreationer av dem en dag.) Kanske kan jag visa mer av detta i mina filmer? De är underbara och jag vårdar dem ömt som om de vore mina barn.

Under tiden – tills jag har nått dit – passar jag på att samla på mig utrustning för att kunna leverera de mest högkvalitativa filmerna som jag bara kan. Jag vill att de som ser mina vloggar ska få ut något av dem. Bli glada, varma i själen, inspirerade eller åtminstone lite underhållna. Få sig ett och två skratt mitt i vardagsstöket och tänka att livet är bra nog lustigt. Jag vill inte göra vanliga vloggar i form av snack framför kameran, utan ett lite mer cinematiskt skapande. Visuellt godis. Konstnärligt. Vi får se om jag får till det, som sagt. Det är inte en liten uppgift att ta på sig och jag känner mig lite skrämd inför vad jag vill ge mig in i.

Jag är en blyg och tillbakadragen person. Jag lägger inte gärna ut bilder eller filmer på mig. Det är ett enormt steg för mig att börja filma mig själv. Vi får se hur det går! Jag försöker vila i den passion jag känner för filmskapandet och det budskap jag kommer att försöka förmedla; Naturen, livslusten, de trevande stegen framåt, konsten och skapandet. Det kommer att vara mitt fokus.

Hur tänker ni kring vloggande och det läskiga faktum att det innebär ett visst utelämnande av sig själv? Vloggar DU eller vill du börja vlogga? Och om – varför?

Kram och ljuvliga sommarfläktar på er! <3

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta