En djungel i vardagsrummet

Mars i vår trädgård. Snödroppar som bländar och briljerar, som pärlor mot den nariga, frostrivna marken. Så himmelskt vackert.

Mars är magnifik på så många vis. Framför allt för oss trädgård- och naturnördar. Den är början på framtiden, den ljusa framtiden, de längre dagarna, det hårda arbetet utomhus, i regn och gassande sol, kopiösa mängder frisk luft, strålande fågelsång och vita knoppar som lyser här och var. Som tids nog blir till en fullblomstrande sommarträdgård. Vi sitter här och gnager våra knogar av iver. Kan nästan inte stå ut. Längtar, trängtar, drömmer, inspireras och planerar allt liv som ska spricka och födas.

Men sjuk. Så sjuk månad. Februari och mars sägs leverera flest sjukanmälningar på hela året. Hur kan något så friskt som mars månad göra folk så sjuka?

Som ett litet smycke i trädgården! Jag är förtrollad av dessa skönheter.
Nivalis – snödroppens latinska namn som betyder “växa i snö”.

Eliah har legat här hemma i 40 graders feber och Celina i 38,5 grader. Diarréer, tårar, snörvlanden, utmattning, massor av juice med alvedon och kramar och pussar av mamma. Det har varit mitt enda jobb de senaste 3 dagarna. Pyssla om och passa upp på småttingarna. Jag har längtat ut och planerat en del i trädgården också. Runt 150 frösorter har inhandlats. (Craaaaazy!!) Vi kommer att satsa på massor av tomater, paprika, sallad och morötter i år. Sånt som vi älskar att äta mängder av.

Och så smygplanerar jag att inhandla några exceptionellt exotiska plantor nu i helgen! Åh.. jag kan knappt bärga mig. Kanariebananplanta, kinesisk väderkvarnspalm och.. hm.. varför inte ett saftigt Limone Rosso apelsinträd, med vackra röda citroner? Underbart att skapa nya recept med.

Här kan ni förresten läsa ett kanonspännande reportage om odlingsfanatikern Bengt Sandström som odlar bananer i sitt vardagsrum. (Något som i regel är omöjligt att uppnå och kan ta upp mot 25 år. Oftast kommer ingen frukt.) Jag blir sååååå inspirerad av såna här mirakelhistorier! =D Hur magiskt är det inte att plocka bananer framför tv:n?

Lemone Rosso – rött citronträd. Kan odlas i orangeri (eller inomhus om man följer särskilda regler för temperatur och hantering) i Sverige.

Jag kunde faktiskt inte motstå utan beställde häromdagen Carolina Reaper (världens hetaste chili!) som jag skrev om tidigare i ett skräckblandat förtjust tillstånd. Nyfikenheten segrade över förståndet. Och nu har jag och Daniel, efter en stunds huvudklieri och gnuggade hakor, konstaterat att vi på sikt kommer att behöva bygga oss ett orangeri. Om vi ska få plats med alla spännande växter. Here comes the djungle!!

Har ni börjat så något ännu? Köpt in några frön? Vad är ni sugna på att odla i år? Kram på er!

Frukten som gör dig suicidal

Jag tillhör inte den stora skaran i världen som förstår att uppskatta stark mat. Jag är så pass mentalt allergisk mot det att jag får fysiska symptom. Eller så är det omvänt, jag är inte säker på vilket. Jag önskar egentligen gärna att jag hade kunnat tåla det. Det hade varit hur coolt som helst att ha en riktig rövarmage som tål att slänga i sig dussintals av heta chili, en efter en, utan att magen vänder sig ut och in och förorenar luften för alla närvarande. Men icket. Jag hamnar på riktigt i något slags mindre attraktivt sjukdomstillstånd. Får frossa, andnöd, skakar, ont i magen, tårarna rinner, snoret rinner, näsborrarna står rakt ut som på en ödla och jag ser ut som en skadeskjuten, ångande grönsak.

Jag har bott/rest en kort tid i Indien och gett den starka maten fler chanser än den egentligen förtjänar. Det fungerade icket. Jag var så känslig att personalen på varje restaurang jag kom till inte kunde tro sina ögon/öron och jag fick dubbelkontrollera varje tallrik som levererades för att de inte förstod allvaret.

“Jag vill inte ha några starka kryddor i maten, tack!”
“Inga problem, inga problem!”
“Det betyder alltså att jag inte vill ha någon chili i maten.”
“INGEN chili!!? Inte ens 2 stycken?”
“Inte ens 2 stycken.”
“Bara en?”
“Inte ens en!”
“Inte ens en!?”
“Nej, inte ens en.
“Men några slevar tabasco i alla fall?”

De kunde inte begripa att så lite som en, två, tre ynka chilifrukter kunde lamslå min kropp så förargligt. Och visst förstår jag dem, för jag känner mig själv störtlöjlig. Men vi har alla begåvats med olika färdigheter. Att peppra i sig chili är inte min.

Bildresultat för världens starkaste chili
‘Carolina reaper’ – världens starkaste chili

Idag har det vackra vädret utanför inspirerat mig till att äntligen slänga iväg den där lång beställning på frön (på wexthuset.com), som jag och Daniel har skrivit ner, på det som ska sås nu till våren. Och när jag som bäst höll på att scrolla bland de harmlösa, vänligt sinnade frukterna fick jag till min fasa se chilin “Carolina reaper” hånflina mot mig genom skärmen, i sin blodtörstigt röda uppsyn. Den stod uppradad i listan över webbsidans “nya heta nyheter”. Jo, jag tackar. Chilin som många år i rad har utsetts till världens starkaste chili!! :O Jag tycks aldrig bli av med dessa bedrägliga frukter som vill göra livet eländigt för mig.

På riktigt!? Är det verkligen fritt fram för var och en att odla denna livsfarliga frukt? Tänk om odlaren i fråga är tragiskt ovetande om fruktens obehagliga egenskaper? Huh! Jag ser framför mig människor som förtrollas av den vackra färgen, knaprar i sig frukten och dör som fallna furor, en efter en, på bakgårdarna runtom i Sverige. Vilken olycklig död.

De flesta verkar visserligen överleva frukten, men den sägs kunna döda. Om inte annat ger den en duktigt med smärta och onödigt lidande! Bara kika på de här youtubeklippen så får ni en fingervisning…

Om det är någon av er som känner att det vattnas väldigt i munnen på er så kan ni köpa chilin här! Jag ska hålla tummar och tår för att ni överlever äventyret.

Stäng meny
Längta Hem