Vi köpte en maffig NAS förrförra året som skulle kunna rymma alla mina (och Daniels) kopiösa mängder bilder! Men den har krånglat och varit så långsam. Så i Juli köpte vi en ny som ska ha bättre kapacitet och vara snabbare. Men för att få över alla filerna har Daniel behövt föra över dom till något slags moln (jag kan inte sånt här, hehe…) för att sedan föra över dem tillbaka till den nya nasen. Och DET har varit ett projekt som vi påbörjade i somras och som blev färdig först igår!!!
Uppenbarligen har jag haft en massa filer med långa namn och videofiler som inte har kunnat föras över korrekt så vi har tragglat och tragglat och varit tvugna att göra om processen flera gånger och eftersom jag har så många filer så har varje överladdning tagit flera dagar, till och med veckor i början…
Så det har varit en lång och plågsam process helt enkelt. Och under den tiden har jag inte haft tillgång till alla mina bilder. DÄRFÖR har bloggen fått ligga i dvala.
Jag kommer att börja pumpa ut nya inlägg inom några dagar och göra mitt bästa för att hinna ikapp nuet igen! 🙂 Det är inte så många som läser här så jag gör det mest för min egen skull, men jag tycker att det är kul att minnas särskilda händelser och blogga om dom så att man kan gå tillbaka om 70 år och läsa.
Härom veckan gjorde vi en trip till Liseberg, jag och några släktingar/vänner. Sista gången som jag åkte till Liseberg var många år sedan och då var jag både yngre och galnare. Risktagandet visste inga gränser. Den här gången var det med stor förtjusning och ännu större skräck som jag tog mig igenom de olika attraktionerna. Jag måste säga att hela dagen var en väldigt stark och existentiell upplevelse. Man förstår att värdesätta livet, om man säger så!
Jag hade ett par syskon och vänner med mig och de satte omedelbart kurs mot den värsta tänkbara attraktionen och tvingade mig att följa med. “Loke” hette monstret. Det är lustigt det där, hur tacksam man plötsligt blir över minsta lilla i livet när man slungas öga mot öga med döden! Jag hann djupodla flera nivåer av ödmjukhet inför min egen ynklighet under färdens gång. Både det ena och det andra kom jag till insikt om! Vad jag vill hinna uppleva innan jag dör till exempel och hur mycket jag älskar och uppskattar mina nära och kära och hur ofta jag måste komma ihåg att säga det. Så förfärligt det skulle va om jag dog nu och inte hade sagt det ordentligt!
Det är högst oklart vad jag gör här, men jag antar att jag hyllar dagen och fötterna på jorden. Ni får ursäkta mitt rufsiga hår, men det är så det blir när jag åker karuseller. :/
Mina nojor höll mig i ett hårt grepp första halvan av dagen. Jag trodde att jag skulle dö hela tiden och blev en påfrestande deltagare för bergochdalbane-personalen. Varje gång de kom till min plats för att säkra bälte och byglar så bad jag dem att kolla en extra gång och därefter försäkra mig om att jag inte på några villkor kunde ramla ur. Sådär höll jag på att noja i ett par timmar innan jag behärskade mig och insåg att jag får deala med min dödsrädsla på egen hand och inte betunga personalen med den. Dom har ju liksom andra passagerare att kolla till också. “Nu får du ge dig!” sa min bror till mig. Han tyckte att jag var pinsam. Hehe…
Här får ni se en googlebild (jag glömde bort att fota attraktionerna själv) från nästa vanvettsfärd! Vad den heter minns jag inte men hur den kändes minns jag definitivt. Man dras upp där i ett tåg på högsta höjd och sedan stannar det när man hänger i nittio grader över marken. Där ska man sedan våndas i många långa sekunder innan obehaget släpper och tar ny form! Efter stupåket åkte man in i en tunnel och på kvällen var den full av blå lampor som gav en riktigt kittlande effekt till en redan stark upplevelse. I början hade jag en skräckblandad förtjusning inför den här attraktionen men jag måste säga att jag efterhand kom att älska den! LJUVLIG.Jag blev tvungen att sätta upp håret efter ett tag för att jag inte skulle behöva lämna tivolit med bara halva kalufsen kvar. Det slet och drog så mycket i mig när jag åkte.
Upswinget! Den här attraktionen blev en stor STOOOOOR favorit. Inte bara för att den är helt sinnessjuk, men också för att den är byggd rakt över ett stup! Den ser relativt harmlös ut här på bilden men det är en direkt illusion!!Man slungas upp i luften, hela vägen upp i molnen och tillbaka igen. Åt ena hållet slungas man upp uppför en höjd och andra hållet över ett stup. Det var himmel och helvete i dess renaste gladaste form. Det värsta med den var också att det inte fanns något uppenbart att hålla i sig i. Inga axelremmar som höll om kroppen som det var i på flesta andra attraktioner. Bara den där svarta tjocka saken mellan benen och inget mer!!! Fruktansvärt. Man hade ju ingen aning om den höll eller inte. Jag satt och spjärnade emot så gott jag kunde mot den där röda klumpen mellan benen, som den lilla pojken till höger gör, men ni vet.. när man hänger 180 grader över jordens yta så hjälper det inte så mycket att klamra sig fast mot en röd klump. Man är oavsett muskelstyrka helt och hållet lämnad åt sitt öde och åt gudarnas behag där uppe.Men i takt med att mörkret lade sig började upplevelsen bli direkt magisk!!! Hela området lystes upp av varma och färgade lampor och bara de höga skriken och djuriska vrålen från lyckliga, förvirrade och livrädda vuxna och barn ekade över platsen. Men jag var tyst. Jag hade hunnit vänja mig vid adrenalinpåslaget vid det laget och njuter bättre under tystnad.Just då, däruppe bland kyligare vindar, såg jag hela min framtid utstakad för mig. Mörkret hade lagt sina händer över utsikten men glada skratt, livrädda vrål och massor av varma och färgade lampor bredde ut sig överallt. Det var så vackert!!! Det var en så vacker utsikt där mitt i natten och så svingades man som ett barn i en gunga fram och tillbaka över allting. Det går knappt att beskriva känslan! Så otroligt starkt. Jag hade minsann glömt hur levande ett tivoli får en att känna sig och vilka starka intryck man lämnar med. Wow.. wow…….. Det kittlade i magen och jag log med hela ansiktet. Tänk vad häftigt det är att leva och få uppleva sånt här!!!Vi åkte den här hur länge som helst, om och om igen, sent där på kvällen när köerna hade mattats av. Jag blundade och tittade, sträckte ut händerna och lät dem falla. Jag njöt varje sekund!!! Nästa år ska uppenbarligen den nya attraktionen “Luna” finnas på plats. Jag ser fram emot att sitta längst fram på tåget där uppe. Jag känner att jag helt och hållet arbetade bort mina hämningar den här dagen. 🙂 Bra jobbat Zilia!Här lämnar en lycklig men allvarsam tjej tivoliområdet, med ruskigt mycket mer vördnad för livet i själ och sinne. Det är såna här dagar som behövs ibland när vardagsgnället har gått för långt!På återseende, älskade läsare!
En favorit i repris! Den här tog jag för två år sedan med drönaren ovanför vårt hus, ungefär den här tiden på året om jag minns rätt, och det är svårt att slå den här utsikten alltså… Jag tycker att den er ut som tagen ur Sagan om Ringen. =)
Nu beger jag mig iväg till Danmark för att hälsa på min syster och hennes familj i ett par dagar. Önskar er alla en fin helg så länge!!
Ja, var ska jag börja? Ibland går saker och ting som man vill, oftast inte. Jag hade ju hoppats att den där lurendrejaren skulle hjälpa mig att ääääntligen nå ut till likasinnade människor. Men tji fick jag! Istället har min instagram invaderas av en tjock skara spöken. Sluga i blickarna och slemmiga runt munnarna är de. Blodiglar. Utspökade blodiglar. :-/ Nu känner jag att värdet på hela mitt konto har sjunkit i botten… åh.. suck… 🙁
Jag är en slagen soldat, krälandes i diket av de dödas fält. Min käke är bruten, läppen spräckt och handen sträcker sig efter något starkt. Men de gröna ängarna och blommiga kaninerna var en synvilla.
Från mitt fönster häromdagen! 🙂
Jag har förstås kontaktade lurendrejaren, gormat och hytt med näven en stund i hennes inkorg. Stökat runt och varit lite jobbig. Jag har förklarat att om det inte är riktiga följare så får det minsann vara!!! Näven i bordet och tallrikar som skuttar. “Dom är riktiga, min vän!” envisas hon med sin slemmiga tunga och huvudet på sned. Bullshit!! Kontona är fulla av röda japanska skoluniformer, moderna höghus, hip hop och racerbilar. Hmmm… Vi har absolut INGENTING gemensamt och det finns ingen anledning att tro att de japanska höghusen och hip hop bilarna skulle ha något som helst utbyte av att mingla runt på mitt konto. Jag har förklarat för henne att jag inte är intresserad av någon vidare hjälp och att hon genast ska plocka ner min heliga bild från henne smutsiga konto. Gå och snyt dig, kvinna! Men det har hon förstås inte gjort. Istället har jag blivit blockad. Usch. Smutsigt var ordet! 😛
Jag är en fullvuxen kvinna med någotsånär kvickt och vaksamt mentalt tillstånd. Då kan man undra, är det här pinsamt? Jag ville ju bara se om det kunde ge något resultat. Jag var desperat och såg ingen annan utväg. Och resultat gav det, men inte det jag hade hoppats på. Jag blev lurad som en smörad gås av sin hungriga herre. Plockad och släpad i benet. 🙁 Pinsamt. Så nu får jag sitta här, full med skam i kroppen, och lägga ett antal onödiga timmar på att radera alla dessa spöken.
Nu är jag tillbaka på ruta ett igen och kneget får fortsätta långsamt framåt, den svåra och hederliga vägen. Men en erfarenhet rikare i bagaget är jag och uppfattningen om att instagram är absolut hopplöst och omöjligt att bemästra är starkare än någonsin. Jag känner lite att jag vill ge långfingret åt den där appen…
Men det finns ju värre världsproblem än mitt instagramkonto. Ukraina till exempel!! Låt oss hålla en tyst stund för Ukraina mina vänner… <3 Denna värld…. Var finns hedern? Vad finns hjärtat? Var någonstans rinner blodet till? Om man lägger handen på Putins bröstkorg, tror ni att det slår något bakom revbenen då?
Lol…. lol… lol…. Jag sitter här och skrattar. Det är nu det händer, kära vänner! Det är NU jag får mitt STORA genombrott på instagram!!! 😉 *sveper ut med handen* Haha… (not!)
Okej, vi backar bandet. Jag skrev alltså igår att jag hade nappat på ett sånt där skämterbjudande på instagram om att få synas i någon annans flöde. Det skulle enligt förföraren generera en följarskara av otaligt mått. Och jag skrev också att jag kände på mig att jag skulle bli blåst, men att jag ser det som ett spännande experiment. Och idag såg jag detta…
Nu kommer vi till den stora frågan… ÄR DETTA SPÖKFÖLJARE? Det tror ju jag. Det finns ingen chans att alla de där är genuina följare. De hoppar in och följer och så gillar de alla ens senaste bilder men ingen kommenterar. Skumt!? Ja, skumt. Vi får se hur länge de stannar. Om ett par dagar är de väl på flykt igen. Eller vad tror ni?
Men det värsta av allt är inte att jag har blivit blåst. Det var väntat. Det värsta är att hon har kladdat på ett FILTER som fullständigt har ruinerat min bild på all sin värdighet. Vad tänkte människan??? :((( Alltså är detta ett skämt eller?
Nu flockas de förstås i min instagram, gamarna! :S Nu dräller det in nya käcka giriga figurer som tar påhittet till nya höjder. De vill nämligen presentera min bild för svindlande 22 miljoner och då minsann kommer jag aldrig behöva se tillbaka på det hårda slitsamma liv jag lever idag. Ja tack! Ja men gör det, gör det! GRATIS, givetvis!! =P (Förtjänar ens bilden en sådan massiv skara betraktare? Äsch, man ska aldrig ursäkta sig för att man tar plats. Screw jantelagen!) Nej ni, jag går inte på det här en gång till. Been there, done that.
Idag har jag testat på något nytt. Det var någon madam som skickade ett DM till mig och tyckte då rakt att jag skulle köpa till mig en plats i hennes instagram flöde och visa upp mina foton där. Såna förfrågningar får jag titt som tätt och jag brukar alltid klassificera dem som skräp. Men idag tänkte jag, tänk om det fungerar? Det kanske fungerar en liten smula iaf? 😀
(Fast jag hatar Instagram!)
20 nya följare på 1,5 år. Slår jag rekord eller? =D
Ni som har följt mig här i bloggen vet att jag inte begriper mig på Instagram och hur man ska göra för att nå ut, och att det har varit stor frustration läääänge. För det är helt enkelt inte roligt att lägga ut bilder när ingen ser dem. Det blir inget annat än slöseri med tid och engagemang. Och eftersom jag har som syfte att jobba professionellt med foto, så behöver jag faktiskt få fart på spridningen på ett eller annat sätt. Jag har bildligt (kanske även bokstavligen) talat gråtit blod och slängt tavlor för att få resultat – men utan resultat! (Läs om min kamp här och ett av mina många psykbryt här!) Den där gången då jag sist bloggade om hur hjärtligt jag hated Instagram hade jag ungefär 160 följare. Idag, 1,5 år senare har jag 20 följare mer. Är det ett skämt eller?
(Jag hatar Instagram!)
Idag lade jag ut bilden på Celina och hon är ju så söt så ögonen rullar på en, men jag är förstås partisk. 😀 Men ändå, jag är verkligen nöjd med den bilden. Nu har den legat ute i åtminstone 2 timmar och den enda som har gillat bilden är… jag! GARV!!! (Får man ens gilla sina egna bilder eller är det högst omoraliskt? ;)) Jag gör det bara när det är nödfall, när jag har lagt ut en bild som nästan ingen gillar och jag tycker det blir så pinsamt och nedslående att se den där låga siffran hela tiden, då händer det att jag gillar den själv. Vad gör man inte för att hålla hoppet och lågan vid liv? Om ingen annan uppmuntrar mig så får jag väl göra det själv. 😀
(Jag hatar Instagram!)
Ni ser ju här..! Det är inga andra än pengasugarna som engagerar sig i min intagram. Haha! Usch, så deprimerande!!
Men idag kom hon som en räddande ängel… den där rara främmande madamen i min inkorg. Och hon fångade mig i ett svagt ögonblick… när jag satt där ihopkrupen med tårar som klämde i ögonvrån och kände mig oduglig, efter att ha ägnat otaliga timmar på ett foto som ingen vill se. Ge mig ett par slantar så ska jag se till att det blir fart i båset och blåset, sa hon då till mig. Och jag, min dumsnut, svalde betet. Aj AJ AJ!
(Jag hatar Instagram!)
Mitt foto på Celina kommer nu att synas på något slags barn & foto – flöde. Och enligt den här smicker-smäcker-madamen ska jag då kunna förvänta mig att få åtminstone ett par tusen glada hejarop och reaktioner på det och därtill hiskeligt många nya ivriga följare. Det låter ju kanon! Jag tänker i mitt stilla sinne att det blir en skojig överraskning om så ett litet blygsamt 10-tal nya följare vipps skulle dyka upp! 😛 Vi får se… det blir spännande att se vad för resultat det blir…
(Jag hatar Instagram!)
Usch, jag kommer bli så stenhårt blåst, hahaha… Jag känner i magen att det var en dum idé att gå på det. De där slantarna har gått rakt ner i koblajan. Hon sitter väl där på Hawaii nånstans, med sina skitiga fötter uppslängda på ett enbent strandbord och en grumlig cocktail skvalpande i näven, och räknar sina fula slantar medan hon garvar ända från magen. Säkert får mar ett par spökföljare som stannar över natten och drar vidare igen till varmare grader dagen efter. 😛 Jajaja… Men då vet jag att jag iaf gav det här en ärlig chans. Då vet jag.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. AcceptRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
