Tankar, känslor och om mig

Vår skog är så vacker!

En favorit i repris! Den här tog jag för två år sedan med drönaren ovanför vårt hus, ungefär den här tiden på året om jag minns rätt, och det är svårt att slå den här utsikten alltså… Jag tycker att den er ut som tagen ur Sagan om Ringen. =)

Nu beger jag mig iväg till Danmark för att hälsa på min syster och hennes familj i ett par dagar. Önskar er alla en fin helg så länge!!

Lurad och plockad på min heder!

Ja, var ska jag börja? Ibland går saker och ting som man vill, oftast inte. Jag hade ju hoppats att den där lurendrejaren skulle hjälpa mig att ääääntligen nå ut till likasinnade människor. Men tji fick jag! Istället har min instagram invaderas av en tjock skara spöken. Sluga i blickarna och slemmiga runt munnarna är de. Blodiglar. Utspökade blodiglar. :-/ Nu känner jag att värdet på hela mitt konto har sjunkit i botten… åh.. suck… 🙁

Jag är en slagen soldat, krälandes i diket av de dödas fält. Min käke är bruten, läppen spräckt och handen sträcker sig efter något starkt. Men de gröna ängarna och blommiga kaninerna var en synvilla.

Från mitt fönster häromdagen! 🙂

Jag har förstås kontaktade lurendrejaren, gormat och hytt med näven en stund i hennes inkorg. Stökat runt och varit lite jobbig. Jag har förklarat att om det inte är riktiga följare så får det minsann vara!!! Näven i bordet och tallrikar som skuttar. “Dom är riktiga, min vän!” envisas hon med sin slemmiga tunga och huvudet på sned. Bullshit!! Kontona är fulla av röda japanska skoluniformer, moderna höghus, hip hop och racerbilar. Hmmm… Vi har absolut INGENTING gemensamt och det finns ingen anledning att tro att de japanska höghusen och hip hop bilarna skulle ha något som helst utbyte av att mingla runt på mitt konto. Jag har förklarat för henne att jag inte är intresserad av någon vidare hjälp och att hon genast ska plocka ner min heliga bild från henne smutsiga konto. Gå och snyt dig, kvinna! Men det har hon förstås inte gjort. Istället har jag blivit blockad. Usch. Smutsigt var ordet! 😛

Jag är en fullvuxen kvinna med någotsånär kvickt och vaksamt mentalt tillstånd. Då kan man undra, är det här pinsamt? Jag ville ju bara se om det kunde ge något resultat. Jag var desperat och såg ingen annan utväg. Och resultat gav det, men inte det jag hade hoppats på. Jag blev lurad som en smörad gås av sin hungriga herre. Plockad och släpad i benet. 🙁 Pinsamt. Så nu får jag sitta här, full med skam i kroppen, och lägga ett antal onödiga timmar på att radera alla dessa spöken.

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen och kneget får fortsätta långsamt framåt, den svåra och hederliga vägen. Men en erfarenhet rikare i bagaget är jag och uppfattningen om att instagram är absolut hopplöst och omöjligt att bemästra är starkare än någonsin. Jag känner lite att jag vill ge långfingret åt den där appen…

Crying heart Royalty Free Vector Image - VectorStock

Men det finns ju värre världsproblem än mitt instagramkonto. Ukraina till exempel!! Låt oss hålla en tyst stund för Ukraina mina vänner… <3 Denna värld…. Var finns hedern? Vad finns hjärtat? Var någonstans rinner blodet till? Om man lägger handen på Putins bröstkorg, tror ni att det slår något bakom revbenen då?

Har jag fått 1000 nya spökföljare???

Lol…. lol… lol…. Jag sitter här och skrattar. Det är nu det händer, kära vänner! Det är NU jag får mitt STORA genombrott på instagram!!! 😉 *sveper ut med handen* Haha… (not!)

Okej, vi backar bandet. Jag skrev alltså igår att jag hade nappat på ett sånt där skämterbjudande på instagram om att få synas i någon annans flöde. Det skulle enligt förföraren generera en följarskara av otaligt mått. Och jag skrev också att jag kände på mig att jag skulle bli blåst, men att jag ser det som ett spännande experiment. Och idag såg jag detta…

Nu kommer vi till den stora frågan… ÄR DETTA SPÖKFÖLJARE? Det tror ju jag. Det finns ingen chans att alla de där är genuina följare. De hoppar in och följer och så gillar de alla ens senaste bilder men ingen kommenterar. Skumt!? Ja, skumt. Vi får se hur länge de stannar. Om ett par dagar är de väl på flykt igen. Eller vad tror ni?

Men det värsta av allt är inte att jag har blivit blåst. Det var väntat. Det värsta är att hon har kladdat på ett FILTER som fullständigt har ruinerat min bild på all sin värdighet. Vad tänkte människan??? :((( Alltså är detta ett skämt eller?

Nu flockas de förstås i min instagram, gamarna! :S Nu dräller det in nya käcka giriga figurer som tar påhittet till nya höjder. De vill nämligen presentera min bild för svindlande 22 miljoner och då minsann kommer jag aldrig behöva se tillbaka på det hårda slitsamma liv jag lever idag. Ja tack! Ja men gör det, gör det! GRATIS, givetvis!! =P (Förtjänar ens bilden en sådan massiv skara betraktare? Äsch, man ska aldrig ursäkta sig för att man tar plats. Screw jantelagen!) Nej ni, jag går inte på det här en gång till. Been there, done that.

Not today, Satan!

När sociala medier blev tiggeri

Idag har jag testat på något nytt. Det var någon madam som skickade ett DM till mig och tyckte då rakt att jag skulle köpa till mig en plats i hennes instagram flöde och visa upp mina foton där. Såna förfrågningar får jag titt som tätt och jag brukar alltid klassificera dem som skräp. Men idag tänkte jag, tänk om det fungerar? Det kanske fungerar en liten smula iaf? 😀

(Fast jag hatar Instagram!)

20 nya följare på 1,5 år. Slår jag rekord eller? =D

Ni som har följt mig här i bloggen vet att jag inte begriper mig på Instagram och hur man ska göra för att nå ut, och att det har varit stor frustration läääänge. För det är helt enkelt inte roligt att lägga ut bilder när ingen ser dem. Det blir inget annat än slöseri med tid och engagemang. Och eftersom jag har som syfte att jobba professionellt med foto, så behöver jag faktiskt få fart på spridningen på ett eller annat sätt. Jag har bildligt (kanske även bokstavligen) talat gråtit blod och slängt tavlor för att få resultat – men utan resultat! (Läs om min kamp här och ett av mina många psykbryt här!) Den där gången då jag sist bloggade om hur hjärtligt jag hated Instagram hade jag ungefär 160 följare. Idag, 1,5 år senare har jag 20 följare mer. Är det ett skämt eller?

(Jag hatar Instagram!)

Idag lade jag ut bilden på Celina och hon är ju så söt så ögonen rullar på en, men jag är förstås partisk. 😀 Men ändå, jag är verkligen nöjd med den bilden. Nu har den legat ute i åtminstone 2 timmar och den enda som har gillat bilden är… jag! GARV!!! (Får man ens gilla sina egna bilder eller är det högst omoraliskt? ;)) Jag gör det bara när det är nödfall, när jag har lagt ut en bild som nästan ingen gillar och jag tycker det blir så pinsamt och nedslående att se den där låga siffran hela tiden, då händer det att jag gillar den själv. Vad gör man inte för att hålla hoppet och lågan vid liv? Om ingen annan uppmuntrar mig så får jag väl göra det själv. 😀

(Jag hatar Instagram!)

Ni ser ju här..! Det är inga andra än pengasugarna som engagerar sig i min intagram. Haha! Usch, så deprimerande!!

Men idag kom hon som en räddande ängel… den där rara främmande madamen i min inkorg. Och hon fångade mig i ett svagt ögonblick… när jag satt där ihopkrupen med tårar som klämde i ögonvrån och kände mig oduglig, efter att ha ägnat otaliga timmar på ett foto som ingen vill se. Ge mig ett par slantar så ska jag se till att det blir fart i båset och blåset, sa hon då till mig. Och jag, min dumsnut, svalde betet. Aj AJ AJ!

(Jag hatar Instagram!)

Mitt foto på Celina kommer nu att synas på något slags barn & foto – flöde. Och enligt den här smicker-smäcker-madamen ska jag då kunna förvänta mig att få åtminstone ett par tusen glada hejarop och reaktioner på det och därtill hiskeligt många nya ivriga följare. Det låter ju kanon! Jag tänker i mitt stilla sinne att det blir en skojig överraskning om så ett litet blygsamt 10-tal nya följare vipps skulle dyka upp! 😛 Vi får se… det blir spännande att se vad för resultat det blir…

(Jag hatar Instagram!)

Usch, jag kommer bli så stenhårt blåst, hahaha… Jag känner i magen att det var en dum idé att gå på det. De där slantarna har gått rakt ner i koblajan. Hon sitter väl där på Hawaii nånstans, med sina skitiga fötter uppslängda på ett enbent strandbord och en grumlig cocktail skvalpande i näven, och räknar sina fula slantar medan hon garvar ända från magen. Säkert får mar ett par spökföljare som stannar över natten och drar vidare igen till varmare grader dagen efter. 😛 Jajaja… Men då vet jag att jag iaf gav det här en ärlig chans. Då vet jag.

(Jag hatar Instagram! Bara så ni vet!)

Sjukdom och elände, men bra shit ändå!!

Idag från vårt sovrumsfönster…

Det har varit så mycket elände i min blogg på sistone, hehe… Jag måste nog försöka muntra upp tillvaron lite. 🙂 Men nu är det ändå så att vi alla är sjuka och i hängigt tillstånd här hemma. Ont i halsen, hosta, snörvel, feber och allmän uppgivenhet hos oss alla. Är det corona som är i farten mån tro? Vi vet faktiskt inte om vi har haft det. Med små barn är man ju sjuk titt som tätt och vi har testat oss vissa gånger men inte alltid. De gånger vi har testat oss har resultatet visat negativt. Men både jag och Daniel är vaccinerade så det bör väl inte vara corona då antar jag…?

Eliah har börjat intressera sig för att rita av figurer (ovan). Här ser vi en fet och välmående pingvin, med mössa och olika skapta armar! Lite kutryggad och skev, men jädrans snygg ändå. =)

Jag lyssnar på Alone, Pt. II – Alan Walker, Ava Max. Alltså allvarligt, det är en sjukt bra låt! Hon sjunger så man sätter hjärtat i halsgropen och låten i sig är top på allt, texten, melodin, harmonierna, soundet ec. Jag gillar också den läckra cover som duktiga Ukrainska kören The color music choir har gjort på låten. Epic epic epic shit!!! :))) Jag blir nästan frisk och lyrisk av att lyssna på detta..!!

Sjuk och osminkad, men relativt förnöjd ändå när man får gå runt och bära på en bebis i den mest gosigaste bebigaste jollrigaste åldern! Underbart!!!

Daniel var så knäckt idag att han tillagade stekt lök och morötter och bjöd oss på det tillsammans med köpt bea-sås. Frågor på det? Jag vet inte riktigt vad man ska tänka om den kombinationen!? Det gick ner iaf. =D

Jag lovade mig själv som nyårslöfte att dra ner ambitionsnivån och få mer saker gjorda. Så det är vad jag försöker med nu i bloggen om det nu märks. 😀 Nu skriver jag oftare, men vette fan om det jag publicerar egentligen har något läsvärde. Mobilbilder och nonsens-tankar… Men det är väl det är väl det jag ska öva mig på…. Att producera skit. :))

Trevlig helg på er alla! Njut av det lilla i vardagen. <3

De mest våghalsiga av alla färder

Lillan i mosters famn och Eliah framför, samt övriga kamrater.

Vilken dag!!! Vi begav oss ut i pulkabacken med kälkar, mjölkchoklad, smörgåsar och ett soligt humör i högsta hugg. Morbror och moster och några kusiner hängde på. Moster satt på tryggt avstånd och tittade på, gav råd till de av oss som inte lyckades rasa nedför backarna åt rätt håll, och försåg oss med mat och dryck med jämna mellanrum. Tänk att ha en sån kanon-moster!!!

Och morbror tog på sig rollen som lekfarbror, sin vana trogen, och triggade barnen till de värsta åkturerna. Han gjorde också en och annan obehaglig vurpa själv! Men det tycktes han sätta stor ära i, för han dök alltid upp igen bakom snöhögarna med ett stort leende!

Lilla hjärtat, Celina. Så rosig och fin.

Nu var väl inte pulkabacken så fasligt brant eller så, men det krävdes ändå både mod och lite kika-mellan-fingrarna för att jag skulle våga mig utför, sisådär 1-2 gånger. Det gick väl skapligt, jag kom ner ungefär samtidigt som pulkan, men det kändes ändå som en läskig upplevelse! Usch, jag börjar bli alldeles för gammal för sånt här farligt, där det både saknas bälte och kontrollvakt. Jag föredrar absolut karuseller och bergochdalbanor! Där vet man åtminstone var man börjar och slutar. Man sitter där man sitter och färden har mål och riktning. Oftast framåt. Oftast i upprätt tillstånd. Ibland bakåt och ibland upp och ner, men det går också för sig, för då vet man att det är meningen!

Men här… det är ju en total chansning, varje gång, hur det ska gå! Om man ska råka studsa på en sten och slå kullerbyttor resten av backen, om man ska bli oense med pulkan och åka åt ett håll själv medan pulkan beger sig åt ett helt annat, eller om man ska råka hamna på bar grund och skrapa hål i farkosten och därefter vidare genom sina egna brallor, så att man får stå där med rumpan bar vid backens slut. Eller om man ska råka krocka med någon, ett barn eller så…

Morbror & Eliah till vänster, Eliah till höger

Plågsamma minnen…

När jag var liten bevittnade jag nämligen en kompis köra av benet på en flicka. Det var så fruktansvärt. Den lilla flickan gick på fel ställe i backen och min kompis kom körandes på en snowracer och kunde inte bromsa, så han bröt benet på henne. Jag glömmer det aldrig. Nej, pulkaåkning bör absolut anses vara något av det mest våghalsade man kan ta sig för!!! Men det hade min lilla Eliah inte en lycklig susning om. Han gav mig många extra hjärtslag denna dagen. Han for som en tok nerför backen om och om igen, och gav inte med sig förrän han ordentligt hade bekantat sig med en tall på nära håll. Snabbt gick det och ont gjorde det! Men han mår bra idag och alla lemmar sitter precis där de ska.

Nej, när man åker pulka sjunger man alltid på sista versen. Det är bara att hålla i för kung och fosterland, tacka nära och kära för fin bekantskap och så far man utför utan nån som helst kontroll och hoppas att man ska få förmånen att göra om eländet ytterligare ett par gånger till. Så känns det för mig. Är jag feg eller normal??

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta