Tankar, känslor och om mig

För- och nackdelar med 2 år mellan syskon

Hej kära läsare! Idag bjuder jag på en halvmunter familjebild. På två slitna föräldrar, ständigt berövade av vår dyrbara nattsömn, och två hjärtligt pigga sötsorkar. (Bilden hittade jag på min kraschade hårddisk från julen för en dryg månad sedan, hehe…)

Det skiljer knappt 2 år mellan Eliah och Celina. Celina är nu 7 mån och Eliah ganska exakt 2,5 år. Det är åldrar som är fantastiska på så många vis men som också har sina utmaningar. Idag tänkte jag göra ett inlägg om min upplevelse av åldersavstånden på våra små.

“Syskon på 6 månader och 2,5 år kan kanske vara den tuffaste tiden av dem alla. Men livet blir lättare om några månader…”

För- och nackdelar med 2 år mellan syskonen

Jag tror så här: Alla årsavstånd mellan syskon har sina för- och nackdelar! För vår del kändes det viktigt att vi fick barn som var någorlunda nära i åldrarna så att de kunde leka på ungefär samma nivå. 2 år emellan kändes därför som ett ganska lagom avstånd. Då är de så pass nära i ålder att de kan ha gemensamma åldersadekvata intressen och stor glädje av varandra!

För oss fungerade det fint att ha en nyfödd samtidigt som vi hade en 2-åring. Nattsömnen fick en ju visserligen inte mycket av, men på dagen var det tacksamt att bebisen var så pass liten att den sov största delen av dagen. Så kunde vi fortfarande koncentrera oss mycket på 2-åringen som var i hans kanske mest utmanande ålder! Ska vara överallt, vill allting, helst själv, men behärskar ingenting (på egen hand) och har inte ännu uppnått åldern att det går att resonera med honom.

Men jag vet att den där första bebistiden ser väldigt olika ut för olika familjer, föräldrar och barn, och fungerar olika bra med äldre syskon. Vissa upplever spädsbarnstiden som en outhärdlig plåga och då kanske inte en tvååring full av bus och livslust på det är att rekommendera. Det är också tungt att ha en 1,5-åring när en är höggravid, som vill bli buren och underhållen 24 timmar om dygnet.

Jag skulle nog tippa på att tiden just nu – med en bebis på drygt ett halvt år och ett barn på två och ett halvt – är den mest utmanande. Nu är hon tillräckligt stor för att rusa runt i gåstol, välta ner saker och göra sig illa. Hon försöker få tag på allting och stoppar allt i munnen. Och han är fortfarande för liten för att ta något som helst ansvar över sig själv eller förstå vikten av att hantera sitt småsyskon med empati och varsamhet. Han behöver fortfarande konstant övervakning och går gärna till attack på lillasyster om hon närmar sig HANS leksaker. Eller – ve och fasa!! – biter på dem när han sitter där och leker. Då blir det krig.

MEN jag tror att livet blir lättare om några månader!

Det är så vi härdar ut. Vi ser framåt och längtar till de lite lugnare åldrarna. (Och inser att vi då kommer att längta tillbaka till dessa vilda, sprudlande åldrarna när allt ska upptäckas och läras. Underbart ju! Hemligheten är väl ändå att lära sig njuta över det man har just nu?)

Jag och lilla prinsessan. Nu 7 månader. Bild från julen.

Att ha en 6 månaders bebis och 2,5 årigt barn samtidigt…

FÖRDELAR

  • Hon är tillräckligt liten för att beundra och bli road av sin storebrors galenskaper; Hans oberäkneliga vansinnesvrål, kullerbyttor, lastbilskrockar och kastrull-konserter. (Ni vet, när man hittar två kastrullock och slår dem mot varandra så att ett alldeles öronbedövande, fullkomligt olidligt, oljud uppstår. Som åstadkommer tinnitus och mental koma hos varje levande varelse som hör!)
  • Han kan återupptäcka det roliga med bebisleksaker trots han egentligen är förbi det stadiet. För plötsligt blir allt som lillasyster håller i jättespännande att leka med. Med andra ord: han får plötsligt ett dubbelt så stort utbud av leksaker! Hur bra som helst ju! 😀 (Att sedan lillasyster blir utan leksaker är en annan sida av myntet som får läggas till på listan av nackdelar.)
  • Hon är fortfarande i den åldern att en kan ha någorlunda bra kontroll på var hon är och vad hon gör. Hon förflyttar sig inte snabbare än ögat kan följa och greppar inte saker som ligger högt. Krutet kan därför läggas på 2,5-åringens många behov, hans rackartyg och brutala, fascinerande framfart igenom huset.
  • Hon är i den där hejdlöst matglada åldern, där det bara går att skyffla in sked efter sked och hon sitter fortfarande och gapar som en hungrig gam(-unge)! Något som förhoppningsvis kan inspirera storebror som, till skillnad mot lillasyster, är i en period av matvägran. Han tycker att nästan allt ätbart är antingen konstigt, läskigt eller bara tråkigt. (Dessa matvanor ser ju så klart inte likadana ut för alla barn i dessa åldrar! Men jag vet att många har problem med att få sina 2-åringar/3-åringar att äta.)
  • Han är tillräckligt stor för att förstå vad man säger och på något vis begripa att bebisen är sårbar. Han försöker – för det mesta – att låta bli att köra över henne med sina traktorer eller springa omkull henne när han jagar katten eller hunden. Det får väl ändå ses som något positivt!
  • Han är också tillräckligt stor för att förstå att han är viktig för sin lillasyster. Och om hon gråter kommer han snabbt till undsättning. Då klappar han henne vänligt på huvudet och erbjuder sina mest coola, avancerade leksaker. “Ta den här!” uppmanar han henne. När hon inte förstår vad hon ska göra med den underliga saken förklarar han det tålmodigt för henne på rapakalja-barnspråk. Så fantastiskt fint och totalt meningslöst! (För hon stoppar den ändå bara i munnen.)
  • Som förälder är det ganska nyss som en hade en bebis i huset. Minnet är färskt, färdigheterna på topp, tryggheten i sin föräldraroll förhoppningsvis väl förankrad och rutinerna är automatiserade in i ryggmärgen. Det är bara att köra på!!
  • Blöjbyten och nerkissade kläder är redan en vardag. Man kan lika gärna byta på två när man ändå är igång med en!

NACKDELAR

  • Han kan fortfarande fascineras av bebisleksaker och i synnerhet om lillasyster har dem i sin ägo. Dvs. han går och tar leksakerna från henne hela tiden och lämnar henne storgråtandes! Aja baja!
  • …och på samma linje: Storebror är ännu så pass liten att han inte har lärt sig att dela med sig. Världen kretsar fortfarande enbart kring 2,5-åringen och egot är ofantligt. (Dela med sig kan han visserligen göra ibland, men bara om han har lust och på särdeles gott humör.)
  • Han är ännu för liten för att förstå vikten av att behandla andra (barn) med empati och varsamhet. Han förstår inte att man inte får sätta en plastpåse över lillasyster och se hur lång tid det tar för henne att ta sig ur den. Han förstår inte att det gör ont för en liten bebis att bli puttad baklänges eller få en bil inkörd i munnen, för att storebror tycker att munnen ser ut som ett bra garage. Eller använda lillasysters huvud som bollplank.
  • Han är i den mest busiga och tanklösa åldern och hon i den nästan mest känsliga. Det är som upplagt för en tid kantad av olycka efter olycka. Gråt och tandagnisslan.
  • Svartsjukan lurar ständigt bakom hörnet och gör sig påmind. Förutom att storebror vill ha ungefär precis allt som lillasyster håller i så tycker han inte heller om att se att lillasyster få för mycket uppmärksamhet. “Ta bort!” beordrar han ibland mamma och hytter med näven åt lillasyster, när mamma ammar henne. “Ta bort bebis!!”. (Jag ska dock vara rättvis mot storebror och säga att han är mycket mindre och mer sällan svartsjuk än jag trodde att han skulle vara! 🙂 ) Eventuell svartsjuka får en tackla snyggt genom att inkludera och göra saker med bebisen tillsammans. Få storasyskonet att känna sig viktigt och vara noga med att storasyskonet också får lika mycket uppmärksamhet. Också får känna sig som en liten go bebis ibland, som bara sitter och kurar i mamma och pappas famn.
  • Tidsbrist. Givetvis är det så att ju tätare det är mellan barnen, desto mindre tid har en över till det äldre barnet när bebisen kommer eller vise versa – desto mindre tid har en över till bebisen. Eftersom de små åldrarna är så uppmärksamhetskrävande är det alltid en utmaning att hinna tillgodose varje barns behov när de kommer tätt.
  • Det är onekligen motigt med två barn i blöjåldern (om ettan inte har hunnit bli torr). Det är bara att erkänna. För att inte tala om att de dagliga aktiviteterna blir en smula tradiga/tjatiga… På något vis handlar allt om bajs och kiss dessa dagar, känns det som.
Celina julklädd med vår lilla vovve Lucia bredvid sig, även hon julpiffad med röd tofs i håret. (Drygt 1 mån gamla bilder alltså!)

Jag tror att det är så väldigt olika vilka åldersgap en föredrar mellan sina barn och därtill ska en ju ha i åtanke att det sällan går att beställa barn på exakta datum. 😀 Men inte desto mindre kan en ju ha önskningar och tankar!

Vad har ni för avstånd mellan eventuella syskon? Vad tycker ni om olika åldrars utmaningar och tjusningar?

Sjukstugan vädrar ut!

Nu börjar vi komma på fötter igen, här i huset. Sonen rosslar och piper fortfarande, hostar och nyser så att det drar kallt om öronen på oss alla. Men febern har dragit sin kos. Lillan gråter fortfarande om nätterna och är frustrerad över att hon är så täppt i näsan. Men ändå. Vi är fria från feber och större världsproblem så läget får väl ändå anses vara alldeles skapligt. Vi är redo att ta oss an livet och dess nöjen och kval denna veckan.

Som ni kanske har märkt har bloggen legat nere till och från de senaste två dygnen. Det är något med servern på one.com som strular. Teknik. Teknik. Världens under, tillika förbannelse. Jag tror att ungefär all teknik som jag äger har kraschat det senaste halvåret. Systemkameran, filmkameran, hårddisken, datorn, bloggdomänen. Det är dags för vändande vindar nu, tack! 😀

Daniel ska återgå till renoveringen i sovrummet nu i veckan och jag ska snart visa lite nya bilder på framstegen! Vi är snart i mål. Jag har fotat en hel del på sistone, men fotografierna är fast på den kraschade hårddisken så det är därför det har varit bildfattigt här inne. Daniel håller på att föra över allting till en annan hårddisk men då den första är trasig tar det en faslig tid. 5% om dagen ungefär. Datorn står på konstant och tankar.

Den här hemtrevliga lyktan, klädd i skog, hittade jag på Rångedalas plantskola härom dagen!

Snön yr och viner om husknutarna. Hela skogen här ute är som ett stort, mäktigt snöpalats! Fantastiskt vackert och alldeles sagolikt. Pga. feber och sjukdomar här i huset har jag inte vågat mig ut på något fotosafari, men nu tror jag banne mig att det är dags att bege sig ut och föreviga denna obeskrivliga vy!

Hoppas att ni håller er krya och kan njuta av vinterns krispiga, vilda uppenbarelse! Kram på er alla!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Vindögd och överkörd

Vilken värdelös vecka! (Förlåt för eventuell negativism!) Hela familjen har legat utslagna. Högröda. Vindögda. Slemmiga och febriga. Hostar som om vi har krälat i skorstenar, hela högen. Snörvlar, harklar, brölar, stammar och bräker. Man kan väl säga att vi har låtit som en hel bondgård.

Jag känner mig lite besviken. Hade tänkt fokusera på nya inspirerande blogginlägg denna vecka. Nu när designen i det stora hela börjar vara på plats. Istället har jag fått agera både läkare och sjuksyster. Eliah har fått stanna hemma från förskolan och Celina har gråtit sig igenom nätterna. Halsont. Snor som måste sugas ut med en djävulsk liten vit sak från apoteket. Tortyr. Mamma förtjänar att hållas sömnlös.

Till och med maken min – den drama queen som han förvandlas till varje gång någon minimal kroppsdel råkar insjukna – har behövt bli uppassad. Mat serverad. Blöta, frysta handdukar på pannan. En vänlig hand. Några ömkliga ord. Så tystnar hans klagan. Nåja. Jag får väl erkänna att han under stunder har fått passa på mig också. Vispa ihop varm choklad att skålla bort halsblåsorna med. Jonglera småttingarnas alla behov och önskningar när min ork har sjungit färdigt sista versen. När jag med krattan i högsta hugg (bildligt talat) har fallit raklång. Kaputt.

Det blev inte som jag hade tänkt mig och jag har väl hunnit ungefär ingenting av det jag hade planlagt. Men så blir det ibland. Livet är oberäkneligt och gäckande.

Vi får kryssa alla våra krokiga fingrar för en bättre dag imorgon! Sov dunderskönt och gott nu alla mina kära läsare! <3

Zilia

Fredag och ingen vila i sikte

Gjort på bloggen sedan i förrgår:

  • Skapat en skugga på bloggtiteln och beskrivningen så att det blir mer lättläsligt och lite elegant.
  • Fått in texten “sidan är under uppbyggnad” även på mobilversionen!
  • Ändrat färgerna på mobilversionen så att bloggtiteln är i vitt med svart bakgrund istället för tvärt om. Sidomenyerna i grått.
  • Kategoriträdet är äntligen färdigt!! Det var mycket strul med det momentet.
  • Fått in tre bilder i sidofältet. (Som dock snart ska bytas ut!)
  • Skurit av storleken på headern.
  • Utformat en egen header med beskrivningstexten inskrivet, till mobilversionen.
  • Ändrat ordningen på Arkiv och Kategori.
  • Ökat bredden på sidomenyerna i mobilversionen.

Kvar att göra:

Nu ska vi bara fila lite på storlekarna på rubrikerna här och var för att få allt i balans, samt centerjustera det som ska. Headern känns för stor, den måste beskäras. Sedan måste vi få kommentarsfältet i sidopanelen att fungera som det ska (kommentarerna ska synas i små rutor tänker jag!), få in bilderna till “Populära inlägg” och ändra upplägget på Arkiv. (Jag vill bara att årtalen ska synas och så kommer månaderna fram när man håller musen över. Petigt ska det vara! Annars har ju inte Daniel något att roa sig med om kvällarna! 😉 Hö hö!)

I mobilversionen finns det mycket att fixa. Där måste instagrambilderna styras upp. De lever sitt eget liv just nu. Storleken och typsnittet på kategorirubrikerna ska justeras. Skuggan bakom titeln ska tas bort, alternativt mörkas ner betydligt. Det ser inte bra ut nu. Ikonerna i vänstermenyn ska ligga på rad och inte som nu. Ordningen på dem ska också ändras.

Sedan börjar arbetet med kategorisorteringarna och blogginläggens upplägg… Eldprovet!! SPÄNNANDE.

(Jag vet inte om jag skriver detta inlägg för er eller min skull, haha. Jag behövde bara få ordning på tankarna.)

Vad gäller låten så har jag fått färdigt det mesta i melodiväg, men ska nu sitta och skriva texten. Den måste vara på engelska denna gång, pga. ändamålet, och jag behärskar inte engelska något vidare så det blir en tuff uppgift. Dessutom har jag slarvat bort min e-licens till Cubase, så jag har inget bra program att spela in i. Därtill är det även svårt att hitta något rum här i renoveringskaoset att kunna få vara i fred och spela in i, utan barn som springer runt och gapar och pruttar och fäktas med mikrofonstativen. Så egentligen funderar jag på att slopa hela skiten och ta itu med städningen inför helgen istället. Lite helgfint med en pompös blombukett på bordet skulle inte sitta fel. Min själ och ande behöver det. (Låten får jag väl spara till en annan gång i så fall.)

I övrigt får jag besök av lillebrorsan imorgon och vi tänkte baka pizza och semlor. Semlor…!!? Var tog tiden vägen? Semlor doftar vår för mig. Kanske inte så mycket för att de egentligen äts då våren har kommit utan snarare för att de äts i väntan och längtan på våren!

När jag var liten så var jag ytterst skeptisk till semlor som fenomen. Jag tyckte inte om mandelmassan. Så den fick mamma pilla bort. Och så kom jag på att jag inte tyckte om grädden. Så mamma gjorde vaniljkräm istället. Men snart insåg jag att jag egentligen inte gillade själva bullen. Och egentligen inte vaniljkrämen heller. Så kvar blev en nypa florsocker… 😉

Vad händer för er i helgen? 😀

Kategori:
Personligt/Dagbok

Bloggflytt – Första inlägget på nya bloggen!

Wow, detta är min allra första uppdatering här inne på ziliaving.se! Vilken känsla!! Det är mycket att sätta sig in i och fixa nu. Jag har aldrig bloggat genom wordpress förut, så jag måste lära mig hur wordpress fungerar. Bloggen är under uppbyggnad och mycket saknas fortfarande.

Igår satt jag och testade ut lite nya typsnitt. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket jag ska ha. Daniel har hjälpt mig att börja få ordning på mobilversionen. Idag måste jag sitta en del med kategorierna och få dem att fungera. I nuläget så finns det många nya kategorier som inte går att klicka på ännu och alla överflyttade blogginlägg tillhör gamla kategorier och har nu blivit “kategorilösa”.

Så vad jag måste göra nu är egentligen att gå igenom ALLA gamla inlägg, byta ut bildlänkar och kategorier och uppdatera typsnitten på alla rubriker. Usch, vilken tid det kommer att ta.

Sen måste jag göra sidorna som ska komma fram när man tycker på “Kontakt” och “Om” etc.

Daniel arbetar mycket med layouten. Headern kommer att bytas ut så småningom. Under headern ska alla kategorierna finnas i en meny som Daniel håller på att jobba på. Men ja…. vi har lite att rodda i…

Men nu ska jag ta mig an mina små kottar, som jag så gärna kallar dem, och laga lunch!

Vi hörs!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Inga trädgårdsbilder i världen kan hjälpa just nu

Som mor till en 2-åring är jag svårt illa berörd av det pågående dramat kring den lilla pojken som föll ned i ett hål i Malaga i Söndags. Jag har haft svårt att sova och går och är livrädd för att något ska hända mina barn. Blir så sinnes hönsmammig. Det hade ju kunnat vara Eliah. Och oavsett vems barn det är så är det ju lika fruktansvärt.
 
Bildresultat för julen well
(Bildkälla: https://www.thetimes.co.uk/imageserver/image/) 
 
Jag tänker så mycket på den stackars pojken som sitter fastklämd där nere i hålet och hoppas så innerligt att han snart blir räddad. Jag kan inte begripa att räddningsarbetet ska behöva ta så här många dagar! Varför tog det tre dagar innan de ens kom igång med grävningsarbetet?
 
Jag skulle bara vilja flyga som en ljudande fågel genom skyarna ner till Spanien och borra mig in i jorden, slita bort alla stenar i min väg och ta pojken i min famn och rädda honom!!
 
Ingen vet om han är vid liv eller ej. Antagligen är han kvävd sedan flera dagar tillbaka. Och om inte så lider han iaf svårt av hunger och törst och köld. Kanske skador. För att inte tala om hur apatisk man måste bli av att sitta fast och inte kunna röra sig i över 100 timmar? Ofattbart. Ångest. Det gör mig så djupt illa berörd och jag har haft svårt att fokusera på någonting annat än att undra hur det går för honom. Kanske är det amningshormonerna? Eller bara det faktum att jag är en väldigt känslosam person (uppenbart högkänslig)?
 
Jag följer räddningsarbetet live och kollar efter uppdateringar nästan var 10:e minut.
 
Jag har funderat på vad jag ska blogga om, men inga ljuva trädgårds- eller inredningsbilder i världen kan sudda ut det lidandet som pojken och hans föräldrar/anhöriga går igenom just nu och som hela världen står vid sidan av och följer. Förfäran. Maktlöshet. Det jag hade tänkt att blogga om idag känns så löjligt irrelevant. Jag har svårt att känna mig glad förrän jag vet att de har nått pojken.
 
Å andra sidan är varken han eller familjen hjälpt av att jag går runt och hänger läpp. Så min slutsats får nog ändå bli att jag behöver sätta mig ner och göra upp lite nya skojiga planer för dagen och helgen. Släppa pojken och brunnen för en stund. Gosa med mina ungar, dansa och sjunga sånger och låta vardagen fortsätta rulla på. Må alla himlens änglar beskydda honom! 💔
 
Någon mer än jag som har svårt att släppa det som pågår i Malaga just nu? Vad tänker ni andra som har barn i samma ålder?
 
KRAM och var rädd om era små där ute!! ❤
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)

Underbara Clara ryter ifrån om julen!

Underbara Clara är överlag en särdeles klok kvinna och kanske allra klokast är hon omkring julen! 😍🌹 Jag älskar hennes engagemang, hennes vördnad för högtiden, dess betydelser och traditioner. Jag älskar att hon precis som jag börjar längta långt innan snön har lagt sig och gör så mycket av julen som det bara är möjligt. Njuter och tar varje på varje liten minut så länge vi bara kan. (Det behövs i dessa kalla och mörka tider, känner jag.)

Bildresultat för christmas

(Bildkälla: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/53/Christmas_candle_snowman_with_lights.jpg)

Precis som Clara gör det mig såååå frustrerad och stressad att märka att många människor kastar ut gran och pynt innan juldagen knappt har hunnit över. Låter den varma och ombonade känslan försvinna med en fingerknäppning. Ersättas av en mörk, kall, trist vardagsvinter. Julen ska vara till tjugondag knut och det med BASTA!!

Varför har vi människor så bråttom med att alltid kasta oss vidare och aldrig stanna upp och njuta av där vi är? Av nuet? Varför måste vi vara så mycket “slit och släng”? In med det ena och ut med detsamma innan vi hinner blinka? Vidare, vidare, vidare… Ständigt en jakt på det vi inte har just nu, det som kommer härnäst…

Nej ni. Här sitter jag på med julmusiken på högsta volym, fortfarande med granen tänd och saffranskringlor i frysten. Och jag njuter. Så länge jag bara kan. Och jag vill verkligen tipsa er om att läsa Claras makalöst kloka inlägg här! 😍


(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)

Kategori:
Personligt/Dagbok

Jonna Jinton på globen – golvar hela Sverige

Igårkväll uppträdde Jonna Jinton på globen och jag som är ett av hennes största fan (alla människor som värnar om livet på landet har min fulla vördnad och att därtill vara konstnärligt begåvad är ju ett rungande plus!) satt som fängslad framför tv:n.
 
Och det ska ni veta säger en hel del – för i övrigt är jag pinsamt ointresserad av fotboll. En skock människor som jagar efter samma boll? 😉 Nja. Inte min grej! Konst och sång och musik är det däremot! 😇
 
 
Jonnas framträdande var självklart magiskt och jag (som själv har stått en del på scen och aldrig lyckats bli bekväm med det) är såååå imponerad av hennes mod och det totala lugn hon visade. Att stå och sjunga sådär naket (nåja, inte ordagrant!) rakt-upp-och-ner när man dessutom inte har tidigare scen-erfarenhet är..! Wow! Det är makalöst starkt gjort. Ska jag även påminna om att det inte var vilken torftig skara åhörare som helst? Nej, du. Med handen på hjärtat. Jag hade aldrig vågat hur mycket jag än hade velat. Hur mycket jag än hade blivit pushad, beordrad, mutad, mordhotad. Där sätter min sociala fobi (light?) samt besinning stopp.
 
Trist. Men så är livet. Vi är alla ämnade för olika saker. Jonna är uppenbart ämnad för att stå på scen och underhålla människor. Och det är jag glad för. Där hör hon hemma och sprider så mycket glädje och ljus. Hoppas att hon nu efter framträdandet äntligen får den uppmärksamhet hon förtjänar!! ❤
 
Och den där klänningen……. Men alltså VAR har hon hittat den??? Give me, give me, give me…!
 
Kram, Zilia Ving
 
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)  
Kategori:
Personligt/Dagbok

Jonna Jinton – en drömmig blogg som en bara måste tycka om

Detta inlägg får helt och hållet tillägnas Jonna Jinton. Hur har jag kunnat missa hennes blogg?? Jag bara undrar. Hon känns nästan som mitt alter ego. Fast vi också är helt olika. Men det hade kunnat vara jag, som flyttade upp till norrlands urskog och levde min dröm.
 
Jag gillar sånt. Att bara göra något drastiskt… Kasta sig på ett flyg och förflytta sig till ett outforskat ställe borta i världens ände och bara se hur livet artar sig. Men norrlands skogar får nog vänta lite, för jag har fullt upp här i Västergötlands skogar. 😊 Och de är väl egentligen nog så bra och vackra.
 
Men hur som helst – Jonnas blogg vill jag slå ett extra slag för! Det är modigt det hon har gjort – att bara flytta sådär! Hon verkar dessutom vara en gemytlig person med varmt och konstnärligt hjärta. Jag sitter bara och ler igenom hennes vloggar för att de är så drömmiga och mysiga. Så fint! 😍
 
Winter Birches
 
Jag vill så gärna köpa denna fototapeten ovan (från Jonna Jintons tapetkollektion) till någon av alla våra väggar i detta hus. Jag får ha det i åtanke när vi kommer så pass långt i renoveringen…
 
Nu ska jag sätta mig och redigera min allra första vlogg från helgens bravader i trädgården! Det lär ta lite tid så här första gången, eftersom jag dels måste skaffa mig ett lämpligt filmredigeringsprogram och dels måste lära mig det. Vi får se hur det går!
 
Ha en toppenfin måndagsförmiddag så hörs vi!
 
Kram, Cristall

Ansiktet bakom bloggen

Jag står sällan själv framför kameran eftersom jag är lite blyg av mig och föredrar att fota min omgivning. Men nu har jag fått in önskemål om att bjussa på någon selfie, så det tänkte jag göra.
 
Några rakt-upp-och-ner-foton från senaste 1,5-året.
 
 
 
 
Detta är senaste gången jag fotades, förutom på Celinas dop. Här är jag, precis som på de andra bilderna, med snällaste, goaste Eliah i famnen. Älskar hans ljuvliga lockar, som dock har åkt på soptippen nu! Och JA, jag är gravid på fotot.
  
Kram, Cristall 
 
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓) 
 
Stäng meny
Längta Hem