Tankar, känslor och om mig

Lämna allt för drömmen? Mitt nya stora beslut!!!

Jag är ledsen att jag är så passiv i bloggen. 🙁 Det känns inte roligt, men jag får inte ihop mer än så här just nu. Det blir ungefär 1 inlägg i veckan, kanske 2 ibland.

Det är bara drygt en vecka kvar innan jag börjar jobba fulltid igen och jag känner mig ytterst ambivalent inför det. Skojigt att komma tillbaka och träffa kära kollegor förstås och jag trivs verkligen med mitt arbete. Det är spännande, roligt, viktigt och stimulerande på så många vis!

Små glimtar från vår trädgård…

Men konsten och kreativiteten… min satsning på bloggen och fotograferandet… det kommer jag att sakna. Ibland tänker jag att jag kanske borde säga upp mig och följa min inre röst. Släppa allt och satsa på det jag verkligen brinner för! Skapandet. Kreativiteten. Allt det som ger mig möjlighet att uttrycka det som finns inombords. Jag lockas av Jonna Jinton och Maria Bååths modiga beslut att lämna allt och satsa på sina drömmar.

Kanske kommer jag göra detsamma snart. Kanske har jag snart fått nog av det här ekorrhjulet av förväntningar och krav från omgivningen som jag alltid har upplevt som en börda? De där yttre förväntningarna kväver mig och min passion till livet. Jag har aldrig riktigt passat in i samhällets ekorrhjul. Jakten på karriär, pengar, status och dylikt…

Varför ska jag leva ett liv som inte gör mig lycklig? Som (hur roligt det än är!) inte stillar min inre längtan. Gör mig till någon jag inte är. Vad spelar det för roll att jag kammar hem pengar på mitt arbete om jag ändå inte hinner njuta av dem. Om jag stressar mig igenom livet. Om jag sitter på ett kontor hela dagarna och bara tittar ut genom fönstret och längtar bort…..? (Så illa är det inte, men ibland känns det så.)

Men jag får lämna den tanken en stund och se hur hösten blir. Jag måste oavsett dra in lite pengar först så att vi har råd att jag (eventuellt) säger upp mig för att starta eget. För det vet vi ju alla att det kan ta många år innan det går att leva på en konstnärlig verksamhet. Det är inget lätt beslut att ta. Och jag måste ge mig själv tid att känna efter.

*Funderar, funderar, funderar…….. hmm……*

Nej, vet ni vad – jag tänker ge mig själv ett nytt stort löfte idag. Den här hösten. Jag får den här hösten på mig att bestämma hur min framtid ska se ut. Antingen stannar jag kvar och lever ett normalt, klokt svenssonliv. Eller också gör jag det fullständigt galna: släpper ALL trygghet och satsar på detta. Bloggen och mina många kreativa projekt. Musiken, fotograferingarna, skrivandet, naturen, trädgården, skrivandet… Det som ger mig den frihet jag törstar efter.

JAG GER MIG SJÄLV DENNA HÖST. SEDAN MÅSTE JAG VÄLJA. ANTINGEN STANNA KVAR PÅ JOBBET ELLER OCKSÅ SÄGA UPP MIG OCH BYTA BANA.

(Fy tusan vad en sådan tanke skrämmer mig!!!)

Just nu innan jag kommer tillbaka till jobbet måste jag koncentrera mig på att få färdigt alla ritningar på huset till bygglovsansökan som jag berättade om tidigare. Det är det som jag lägger mina dagar på nu, huvudsakligen. Sedan har en hel del dagar nu i slutet gått åt till semesterutflykter och födelsedagsfirande. Vi har varit bortbjudna till andra som fyller år och så fyller båda våra småttingar själva år. Så om en vecka håller vi kalas för Celina och Eliah.

Jag fällde några tårar igår över tiden som rusar. Min lilla prinsessa som nu fyller 1 år. Jag vill inte att hon ska bli större. Jag vill att hon ska vara min lilla bebis i all evighet. Vemod. Minns ni att jag startade bloggen precis när hon föddes?

Jag vill förändra mitt liv. Sluta stressa. Stanna upp och leva till fullo varje dag (så klyschigt, men så viktigt). Göra något mer av livet än så här…

Jag vill inte ligga 96 bast på dödsbädden och ångra att jag inte tog mig tid till barnen. Inte tog mig tid till att vara här och nu. Njuta, andas, vara fri och lycklig med människor jag älskar… Göra det jag mår bra av…

Vad är dina drömmar? Vad tror du skulle göra dig lycklig? Vad behöver du mer i livet av?

En hektisk vecka

Phuuu… den här veckan har tuffat på som ett maniskt ånglok utan förare. Jag känner mig utslagen och samtidigt full av livslust. Varje dag är som ett spännande äventyr!

Ute i skogen och fotar… Mitt stora nöje.

Denna vecka har jag:

Varit hos frisören och med mitt långa tjocka hår så tog det 6 timmar att bli färdig så det var nästan en hel arbetsdag som rök där. Jag har varit hos tandläkaren, på utvecklingssamtal för Eliah på förskolan, på BVC med lilltjejen och så har jag åkt flera vändor till olika trädgårdsbutiker och handlat krukor, nya fräscha träd och växter… Klätterrosor, citrusträd, persikoträd (“ice peach”) med VITA PERSIKOR (äntligen!! Som jag har längtat!) och lite annat smått och gott som jag inte minns nu. Ska plåta detta i helgen tänkte jag.

Fredagspromenad! Är inte skogen helt galet vacker?

Jag har ränt runt i skogen med barnen inuti eller utanför barnvagnen. Eliah vill så gärna gå själv men det tar ju en jämmerlig tid… Jag har putsat fönster och skurat golv, bakat bröd och känt mig som en riktig hemmafru. Jag försöker njuta de här sista veckorna hemma (som mammaledig) så mycket jag bara kan. Snart tar Daniel över stafettpinnen. Vill inte, vill inte, vill inte.

Denna vecka har jag och Daniel också gett oss på ett nytt projekt. Vi har bestämt oss för att söka bygglov för att bygga ut bostaden. Vi ska bygga en till toalett på bottenplan, ett stort uterum, bygga ut hela hallen + en veranda, samt bygga ut 2 rum och eventuellt bygga ett nytt tredje rum.

Arkitekten kommer till oss nästa vecka, så tills dess måste vi ha hunnit diskutera igenom hur vi vill ha det in i minsta detalj och gjort skisser över allt. Hur många rum, hur stora utrymmena ska vara. Nästa vecka får vi besök av min storasyster och hennes familj! Så roligt!! <3

Bamsekram och trevlig helg på er!

Underbara små liv

Jag hade tänkt ägna största delen av dagen åt bloggning och lite sociala medier-jobb, men gissa vad största delen av dagen istället gick åt!? :O Jo, jag ska berätta det för er! Den gick åt till att svara på mail efter mail, sms efter sms och telefonsamtal som inte ville sluta ringa…

Eftersom jag bloggade så lite i april så hann jag bara berätta knappt hälften av allt som har hänt här på gården på sistone. En stor sak har jag glömt att nämna är att vi har blivit med kattungar! <3

Låt mig presentera mina tre skyddslingar; Pinocchio, Frost och Askungen.

Denna vackra gentleman kallar jag för Pinocchio!
Frost! <3
Och lilla underbara, söta Askungen.

3 underbara små liv som springer runt här, gnyr, tultar runt och ställer till med akuta kärleksattacker och oreda. 🙂

Det var inte planerat och kattmamman går på p-piller, men vi får tänka att ingen olycka inte också för något gott med sig. Jag är tokförälskad.

Nu är det dags för mig att hitta hem åt dem och det är minsann ett detektivarbete. Rätt underverk till rätt familj.

Idag lade jag ut annonsen på blocket. Och sedan dess har mailen och telefonen gått varm…. Det är HELT GALET vilket gensvar. Folk är som helt tokiga i kattungarna. Vi har över 70 intressenter. Och nog kan jag väl förstå dem på sätt och vis, för kattungarna är ju så söta så att man nästan dör sötdöden när man tittar på dem.

Jag slängde ihop en liten kort filmsnutt inför annonsen!

Daniel vill gärna behålla en, men jag tycker att det blir för mycket med småttingarna och hunden och allt. Det har tagit ganska mycket tid och energi att skydda dessa små liv från leksaker och olyckor sedan de föddes, och det är mycket att tänka på när man föder upp kattungar. Vikt, rätt foder, miljöträning etc. etc.

Men så klart kommer jag att gråta blod när det är dags för dem att lämna oss. Jag är så blödig när det kommer till djur. Jag hade helst velat behålla allihop. Och fler därtill.

Kram på er och hoppas att ni får en fin helg!

Helgen i bilder

Smygvår, en sen februaridag (nu i helgen) som gav allt. 100% harmoni, skönhet. En stilla hunger efter liv…

Vi har varit iväg i ett par dagar (igen – det känns som om vi far och flänger hela tiden nu helt plötsligt!). I fredags firade vi babyshower för några vänner och sedan stannade vi två dagar efter och socialiserade oss, så mycket vi orkade.

Några bilder från baby showern. På borden serverades bl.a. sushi, cupcakes, pop cakes, vaniljmuffins med citronkräm och tårta. Och så en vagn lastad med… presenter!

Eliah kraschade festen med en lysande sabel och ett strålande, oemotståndligt humör.

Dagarna efter passade vi på att vila upp oss, gå promenader, spela spel och äta god mat. Grilla korv ute i skogen gjorde vi visst också, men fastän solen sken så att det gjorde ont i ögonen så höll vi på att förfrysas. Våren var inte heeelt på plats ännu…

Mina två grabbar kliver över stock och sten… Letar coola pinnar (läs trollstavar) och läskiga trädhålor.

Jag passade på att fånga intrycken med min kamera… Vilken njutning för ögat! Krispiga gula, röda toner och blixtrande duvblå himlar. Det är så att en nästan kan se hur saven rinner utmed träden bakom dess frostspruckna, väderbitna bark. Bubblar långsamt och doftar intensivt sött.

Här vill jag dansa och tappa fotfästet!

Längtar ni också till vår?? Jag menar, VÅR på riktigt! Då alla blommor poppar…

För- och nackdelar med 2 år mellan syskon

Hej kära läsare! Idag bjuder jag på en halvmunter familjebild. På två slitna föräldrar, ständigt berövade av vår dyrbara nattsömn, och två hjärtligt pigga sötsorkar. (Bilden hittade jag på min kraschade hårddisk från julen för en dryg månad sedan, hehe…)

Det skiljer knappt 2 år mellan Eliah och Celina. Celina är nu 7 mån och Eliah ganska exakt 2,5 år. Det är åldrar som är fantastiska på så många vis men som också har sina utmaningar. Idag tänkte jag göra ett inlägg om min upplevelse av åldersavstånden på våra små.

“Syskon på 6 månader och 2,5 år kan kanske vara den tuffaste tiden av dem alla. Men livet blir lättare om några månader…”

För- och nackdelar med 2 år mellan syskonen

Jag tror så här: Alla årsavstånd mellan syskon har sina för- och nackdelar! För vår del kändes det viktigt att vi fick barn som var någorlunda nära i åldrarna så att de kunde leka på ungefär samma nivå. 2 år emellan kändes därför som ett ganska lagom avstånd. Då är de så pass nära i ålder att de kan ha gemensamma åldersadekvata intressen och stor glädje av varandra!

För oss fungerade det fint att ha en nyfödd samtidigt som vi hade en 2-åring. Nattsömnen fick en ju visserligen inte mycket av, men på dagen var det tacksamt att bebisen var så pass liten att den sov största delen av dagen. Så kunde vi fortfarande koncentrera oss mycket på 2-åringen som var i hans kanske mest utmanande ålder! Ska vara överallt, vill allting, helst själv, men behärskar ingenting (på egen hand) och har inte ännu uppnått åldern att det går att resonera med honom.

Men jag vet att den där första bebistiden ser väldigt olika ut för olika familjer, föräldrar och barn, och fungerar olika bra med äldre syskon. Vissa upplever spädsbarnstiden som en outhärdlig plåga och då kanske inte en tvååring full av bus och livslust på det är att rekommendera. Det är också tungt att ha en 1,5-åring när en är höggravid, som vill bli buren och underhållen 24 timmar om dygnet.

Jag skulle nog tippa på att tiden just nu – med en bebis på drygt ett halvt år och ett barn på två och ett halvt – är den mest utmanande. Nu är hon tillräckligt stor för att rusa runt i gåstol, välta ner saker och göra sig illa. Hon försöker få tag på allting och stoppar allt i munnen. Och han är fortfarande för liten för att ta något som helst ansvar över sig själv eller förstå vikten av att hantera sitt småsyskon med empati och varsamhet. Han behöver fortfarande konstant övervakning och går gärna till attack på lillasyster om hon närmar sig HANS leksaker. Eller – ve och fasa!! – biter på dem när han sitter där och leker. Då blir det krig.

MEN jag tror att livet blir lättare om några månader!

Det är så vi härdar ut. Vi ser framåt och längtar till de lite lugnare åldrarna. (Och inser att vi då kommer att längta tillbaka till dessa vilda, sprudlande åldrarna när allt ska upptäckas och läras. Underbart ju! Hemligheten är väl ändå att lära sig njuta över det man har just nu?)

Jag och lilla prinsessan. Nu 7 månader. Bild från julen.

Att ha en 6 månaders bebis och 2,5 årigt barn samtidigt…

FÖRDELAR

  • Hon är tillräckligt liten för att beundra och bli road av sin storebrors galenskaper; Hans oberäkneliga vansinnesvrål, kullerbyttor, lastbilskrockar och kastrull-konserter. (Ni vet, när man hittar två kastrullock och slår dem mot varandra så att ett alldeles öronbedövande, fullkomligt olidligt, oljud uppstår. Som åstadkommer tinnitus och mental koma hos varje levande varelse som hör!)
  • Han kan återupptäcka det roliga med bebisleksaker trots han egentligen är förbi det stadiet. För plötsligt blir allt som lillasyster håller i jättespännande att leka med. Med andra ord: han får plötsligt ett dubbelt så stort utbud av leksaker! Hur bra som helst ju! 😀 (Att sedan lillasyster blir utan leksaker är en annan sida av myntet som får läggas till på listan av nackdelar.)
  • Hon är fortfarande i den åldern att en kan ha någorlunda bra kontroll på var hon är och vad hon gör. Hon förflyttar sig inte snabbare än ögat kan följa och greppar inte saker som ligger högt. Krutet kan därför läggas på 2,5-åringens många behov, hans rackartyg och brutala, fascinerande framfart igenom huset.
  • Hon är i den där hejdlöst matglada åldern, där det bara går att skyffla in sked efter sked och hon sitter fortfarande och gapar som en hungrig gam(-unge)! Något som förhoppningsvis kan inspirera storebror som, till skillnad mot lillasyster, är i en period av matvägran. Han tycker att nästan allt ätbart är antingen konstigt, läskigt eller bara tråkigt. (Dessa matvanor ser ju så klart inte likadana ut för alla barn i dessa åldrar! Men jag vet att många har problem med att få sina 2-åringar/3-åringar att äta.)
  • Han är tillräckligt stor för att förstå vad man säger och på något vis begripa att bebisen är sårbar. Han försöker – för det mesta – att låta bli att köra över henne med sina traktorer eller springa omkull henne när han jagar katten eller hunden. Det får väl ändå ses som något positivt!
  • Han är också tillräckligt stor för att förstå att han är viktig för sin lillasyster. Och om hon gråter kommer han snabbt till undsättning. Då klappar han henne vänligt på huvudet och erbjuder sina mest coola, avancerade leksaker. “Ta den här!” uppmanar han henne. När hon inte förstår vad hon ska göra med den underliga saken förklarar han det tålmodigt för henne på rapakalja-barnspråk. Så fantastiskt fint och totalt meningslöst! (För hon stoppar den ändå bara i munnen.)
  • Som förälder är det ganska nyss som en hade en bebis i huset. Minnet är färskt, färdigheterna på topp, tryggheten i sin föräldraroll förhoppningsvis väl förankrad och rutinerna är automatiserade in i ryggmärgen. Det är bara att köra på!!
  • Blöjbyten och nerkissade kläder är redan en vardag. Man kan lika gärna byta på två när man ändå är igång med en!

NACKDELAR

  • Han kan fortfarande fascineras av bebisleksaker och i synnerhet om lillasyster har dem i sin ägo. Dvs. han går och tar leksakerna från henne hela tiden och lämnar henne storgråtandes! Aja baja!
  • …och på samma linje: Storebror är ännu så pass liten att han inte har lärt sig att dela med sig. Världen kretsar fortfarande enbart kring 2,5-åringen och egot är ofantligt. (Dela med sig kan han visserligen göra ibland, men bara om han har lust och på särdeles gott humör.)
  • Han är ännu för liten för att förstå vikten av att behandla andra (barn) med empati och varsamhet. Han förstår inte att man inte får sätta en plastpåse över lillasyster och se hur lång tid det tar för henne att ta sig ur den. Han förstår inte att det gör ont för en liten bebis att bli puttad baklänges eller få en bil inkörd i munnen, för att storebror tycker att munnen ser ut som ett bra garage. Eller använda lillasysters huvud som bollplank.
  • Han är i den mest busiga och tanklösa åldern och hon i den nästan mest känsliga. Det är som upplagt för en tid kantad av olycka efter olycka. Gråt och tandagnisslan.
  • Svartsjukan lurar ständigt bakom hörnet och gör sig påmind. Förutom att storebror vill ha ungefär precis allt som lillasyster håller i så tycker han inte heller om att se att lillasyster få för mycket uppmärksamhet. “Ta bort!” beordrar han ibland mamma och hytter med näven åt lillasyster, när mamma ammar henne. “Ta bort bebis!!”. (Jag ska dock vara rättvis mot storebror och säga att han är mycket mindre och mer sällan svartsjuk än jag trodde att han skulle vara! 🙂 ) Eventuell svartsjuka får en tackla snyggt genom att inkludera och göra saker med bebisen tillsammans. Få storasyskonet att känna sig viktigt och vara noga med att storasyskonet också får lika mycket uppmärksamhet. Också får känna sig som en liten go bebis ibland, som bara sitter och kurar i mamma och pappas famn.
  • Tidsbrist. Givetvis är det så att ju tätare det är mellan barnen, desto mindre tid har en över till det äldre barnet när bebisen kommer eller vise versa – desto mindre tid har en över till bebisen. Eftersom de små åldrarna är så uppmärksamhetskrävande är det alltid en utmaning att hinna tillgodose varje barns behov när de kommer tätt.
  • Det är onekligen motigt med två barn i blöjåldern (om ettan inte har hunnit bli torr). Det är bara att erkänna. För att inte tala om att de dagliga aktiviteterna blir en smula tradiga/tjatiga… På något vis handlar allt om bajs och kiss dessa dagar, känns det som.
Celina julklädd med vår lilla vovve Lucia bredvid sig, även hon julpiffad med röd tofs i håret. (Drygt 1 mån gamla bilder alltså!)

Jag tror att det är så väldigt olika vilka åldersgap en föredrar mellan sina barn och därtill ska en ju ha i åtanke att det sällan går att beställa barn på exakta datum. 😀 Men inte desto mindre kan en ju ha önskningar och tankar!

Vad har ni för avstånd mellan eventuella syskon? Vad tycker ni om olika åldrars utmaningar och tjusningar?

Sjukstugan vädrar ut!

Nu börjar vi komma på fötter igen, här i huset. Sonen rosslar och piper fortfarande, hostar och nyser så att det drar kallt om öronen på oss alla. Men febern har dragit sin kos. Lillan gråter fortfarande om nätterna och är frustrerad över att hon är så täppt i näsan. Men ändå. Vi är fria från feber och större världsproblem så läget får väl ändå anses vara alldeles skapligt. Vi är redo att ta oss an livet och dess nöjen och kval denna veckan.

Som ni kanske har märkt har bloggen legat nere till och från de senaste två dygnen. Det är något med servern på one.com som strular. Teknik. Teknik. Världens under, tillika förbannelse. Jag tror att ungefär all teknik som jag äger har kraschat det senaste halvåret. Systemkameran, filmkameran, hårddisken, datorn, bloggdomänen. Det är dags för vändande vindar nu, tack! 😀

Daniel ska återgå till renoveringen i sovrummet nu i veckan och jag ska snart visa lite nya bilder på framstegen! Vi är snart i mål. Jag har fotat en hel del på sistone, men fotografierna är fast på den kraschade hårddisken så det är därför det har varit bildfattigt här inne. Daniel håller på att föra över allting till en annan hårddisk men då den första är trasig tar det en faslig tid. 5% om dagen ungefär. Datorn står på konstant och tankar.

Den här hemtrevliga lyktan, klädd i skog, hittade jag på Rångedalas plantskola härom dagen!

Snön yr och viner om husknutarna. Hela skogen här ute är som ett stort, mäktigt snöpalats! Fantastiskt vackert och alldeles sagolikt. Pga. feber och sjukdomar här i huset har jag inte vågat mig ut på något fotosafari, men nu tror jag banne mig att det är dags att bege sig ut och föreviga denna obeskrivliga vy!

Hoppas att ni håller er krya och kan njuta av vinterns krispiga, vilda uppenbarelse! Kram på er alla!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Vindögd och överkörd

Vilken värdelös vecka! (Förlåt för eventuell negativism!) Hela familjen har legat utslagna. Högröda. Vindögda. Slemmiga och febriga. Hostar som om vi har krälat i skorstenar, hela högen. Snörvlar, harklar, brölar, stammar och bräker. Man kan väl säga att vi har låtit som en hel bondgård.

Jag känner mig lite besviken. Hade tänkt fokusera på nya inspirerande blogginlägg denna vecka. Nu när designen i det stora hela börjar vara på plats. Istället har jag fått agera både läkare och sjuksyster. Eliah har fått stanna hemma från förskolan och Celina har gråtit sig igenom nätterna. Halsont. Snor som måste sugas ut med en djävulsk liten vit sak från apoteket. Tortyr. Mamma förtjänar att hållas sömnlös.

Till och med maken min – den drama queen som han förvandlas till varje gång någon minimal kroppsdel råkar insjukna – har behövt bli uppassad. Mat serverad. Blöta, frysta handdukar på pannan. En vänlig hand. Några ömkliga ord. Så tystnar hans klagan. Nåja. Jag får väl erkänna att han under stunder har fått passa på mig också. Vispa ihop varm choklad att skålla bort halsblåsorna med. Jonglera småttingarnas alla behov och önskningar när min ork har sjungit färdigt sista versen. När jag med krattan i högsta hugg (bildligt talat) har fallit raklång. Kaputt.

Det blev inte som jag hade tänkt mig och jag har väl hunnit ungefär ingenting av det jag hade planlagt. Men så blir det ibland. Livet är oberäkneligt och gäckande.

Vi får kryssa alla våra krokiga fingrar för en bättre dag imorgon! Sov dunderskönt och gott nu alla mina kära läsare! <3

Zilia

Fredag och ingen vila i sikte

Gjort på bloggen sedan i förrgår:

  • Skapat en skugga på bloggtiteln och beskrivningen så att det blir mer lättläsligt och lite elegant.
  • Fått in texten “sidan är under uppbyggnad” även på mobilversionen!
  • Ändrat färgerna på mobilversionen så att bloggtiteln är i vitt med svart bakgrund istället för tvärt om. Sidomenyerna i grått.
  • Kategoriträdet är äntligen färdigt!! Det var mycket strul med det momentet.
  • Fått in tre bilder i sidofältet. (Som dock snart ska bytas ut!)
  • Skurit av storleken på headern.
  • Utformat en egen header med beskrivningstexten inskrivet, till mobilversionen.
  • Ändrat ordningen på Arkiv och Kategori.
  • Ökat bredden på sidomenyerna i mobilversionen.

Kvar att göra:

Nu ska vi bara fila lite på storlekarna på rubrikerna här och var för att få allt i balans, samt centerjustera det som ska. Headern känns för stor, den måste beskäras. Sedan måste vi få kommentarsfältet i sidopanelen att fungera som det ska (kommentarerna ska synas i små rutor tänker jag!), få in bilderna till “Populära inlägg” och ändra upplägget på Arkiv. (Jag vill bara att årtalen ska synas och så kommer månaderna fram när man håller musen över. Petigt ska det vara! Annars har ju inte Daniel något att roa sig med om kvällarna! 😉 Hö hö!)

I mobilversionen finns det mycket att fixa. Där måste instagrambilderna styras upp. De lever sitt eget liv just nu. Storleken och typsnittet på kategorirubrikerna ska justeras. Skuggan bakom titeln ska tas bort, alternativt mörkas ner betydligt. Det ser inte bra ut nu. Ikonerna i vänstermenyn ska ligga på rad och inte som nu. Ordningen på dem ska också ändras.

Sedan börjar arbetet med kategorisorteringarna och blogginläggens upplägg… Eldprovet!! SPÄNNANDE.

(Jag vet inte om jag skriver detta inlägg för er eller min skull, haha. Jag behövde bara få ordning på tankarna.)

Vad gäller låten så har jag fått färdigt det mesta i melodiväg, men ska nu sitta och skriva texten. Den måste vara på engelska denna gång, pga. ändamålet, och jag behärskar inte engelska något vidare så det blir en tuff uppgift. Dessutom har jag slarvat bort min e-licens till Cubase, så jag har inget bra program att spela in i. Därtill är det även svårt att hitta något rum här i renoveringskaoset att kunna få vara i fred och spela in i, utan barn som springer runt och gapar och pruttar och fäktas med mikrofonstativen. Så egentligen funderar jag på att slopa hela skiten och ta itu med städningen inför helgen istället. Lite helgfint med en pompös blombukett på bordet skulle inte sitta fel. Min själ och ande behöver det. (Låten får jag väl spara till en annan gång i så fall.)

I övrigt får jag besök av lillebrorsan imorgon och vi tänkte baka pizza och semlor. Semlor…!!? Var tog tiden vägen? Semlor doftar vår för mig. Kanske inte så mycket för att de egentligen äts då våren har kommit utan snarare för att de äts i väntan och längtan på våren!

När jag var liten så var jag ytterst skeptisk till semlor som fenomen. Jag tyckte inte om mandelmassan. Så den fick mamma pilla bort. Och så kom jag på att jag inte tyckte om grädden. Så mamma gjorde vaniljkräm istället. Men snart insåg jag att jag egentligen inte gillade själva bullen. Och egentligen inte vaniljkrämen heller. Så kvar blev en nypa florsocker… 😉

Vad händer för er i helgen? 😀

Kategori:
Personligt/Dagbok

Bloggflytt – Första inlägget på nya bloggen!

Wow, detta är min allra första uppdatering här inne på ziliaving.se! Vilken känsla!! Det är mycket att sätta sig in i och fixa nu. Jag har aldrig bloggat genom wordpress förut, så jag måste lära mig hur wordpress fungerar. Bloggen är under uppbyggnad och mycket saknas fortfarande.

Igår satt jag och testade ut lite nya typsnitt. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket jag ska ha. Daniel har hjälpt mig att börja få ordning på mobilversionen. Idag måste jag sitta en del med kategorierna och få dem att fungera. I nuläget så finns det många nya kategorier som inte går att klicka på ännu och alla överflyttade blogginlägg tillhör gamla kategorier och har nu blivit “kategorilösa”.

Så vad jag måste göra nu är egentligen att gå igenom ALLA gamla inlägg, byta ut bildlänkar och kategorier och uppdatera typsnitten på alla rubriker. Usch, vilken tid det kommer att ta.

Sen måste jag göra sidorna som ska komma fram när man tycker på “Kontakt” och “Om” etc.

Daniel arbetar mycket med layouten. Headern kommer att bytas ut så småningom. Under headern ska alla kategorierna finnas i en meny som Daniel håller på att jobba på. Men ja…. vi har lite att rodda i…

Men nu ska jag ta mig an mina små kottar, som jag så gärna kallar dem, och laga lunch!

Vi hörs!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Nära och olidligt vackert

Skogen är mitt hem, min tillflyktsort. Där får jag mina största lyckorus och genomlider mina starkaste kval. Där kan jag le och skratta och må så bra så att man tror att det inte är på riktigt. Där kan jag drömma utan att bli nerdragen på jorden. Sörja intensivt och gråta bittert utan att bli störd. Där är allt nära och olidligt vackert.
 
När jag går i skogen hittar jag alltid nya vägar, nya idéer, nya planer, nya frågor, nya svar. Det är som en annan värld, där friheten är obegränsad och jag tillåts vara som jag är. Där tankarna får löpa fritt och känslorna storma. Skogen har en läkande kraft och är min största inspirationskälla. Där är jag själv med mig själv, men aldrig ensam. Skogen är full av blickar och röster. Närvaron är total. Rådjur, fåglar, harar, träd, bäckar och tuvor som rör sig och lever och växer och följer med. Ett kretslopp av liv i oändlighet. Och ändå aldrig någon stress och inget jagande. Ingenting som tvingar sig på, granskar eller kritiserar. Allt sköter sig själv och lever i harmoni med varandra (nåja, åtminstone de flesta djur!). Det tycker jag om. Jag tycker om att bara behöva ta in det jag orkar och få utlopp för det som måste bearbetas och lämnas.
 
 
Idag lockade jag med mig min kära make och våra två kottar ut på en lång pilgrimsvandring genom skogen. I nästan två timma gick vi runt och strosade. Andades frisk luft och gnuggade våra köldbitna näsor. Det var kallt och frosten sprack och gnistrade. Det var inte speciellt mycket snö, bara som en tunn slöja, men knarrade ändå så vänligt när vi gick.
 
Jag brukar aldrig ta med mig kameran när vi går. Dels för att jag glömmer och dels för att det är lite bökigt. Men idag kunde jag inte motstå. Vi gick precis innan solen gick ner och jag lyckades fånga många varma strålar med kameran under vägen.
 
  
När jag var liten drömde jag om att leva så här. Mitt ute i skogen. Jag är dotter till en bondson (dvs. min farfar var bonde!), men är inte själv uppväxt på en lantgård. Min pappa valde bort gårdslivet, då han var så innerligt trött på hårt kroppsarbete. Trött på att slitas upp tidigt om mornarna, mjölka kossor, mocka boxar och guida grisar in och ut ur hagar. Trött på att hugga träd, lappa ladugårdstak och akta sig för spetsiga tjurhorn. Jag antar att det blir så, när man tvingas leva ett liv som man inte själv har valt. På hans tid var det inte så harmoniskt att vara bonde som det kanske kan föreställas. Då var det ett hårt arbete och en ständig oro för om maten på bordet skulle räcka.

Så min pappa valde den akademiska vägen istället. Han har ett skarpt huvud. Smått genialiskt, faktiskt. Jag växte upp i en liten ort. Varken i stan eller helt på landet. Bara i något slemmigt mittemellan som jag aldrig trivdes i. Jag längtade alltid tillbaka. Till livet som mina förfäder levde. Jag drömde om att leva självförsörjande och oberoende övriga samhällslivet.

 
Istället flyttade jag till Stockholm och levde 7 år där. Ett tag i Huddinge, sedan i Flemingsberg, sedan ute på Ekerö och sist i Danderyd. Jag älskade Stockholm av hela mitt hjärta och gör det fortfarande. Men friheten på landet har alltid lockat mig och jag visste att en dag måste jag tillbaka. En dag måste jag hem och leva min dröm.
 
 
Det var då jag träffade Daniel. Och resten är historia… 😉 Det kan jag dra någon annan gång.
 
Bor ni där ni drömmar om att bo och lever ni så som ni drömmar om att leva?
 
Zilia Ving
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)

Stäng meny
Längta Hem