Allt om att vara gifta och småbarnsförälder.

Sådan blev Påsken i år

Och det var väl inte så illa det heller! Påskpyssel, äggjakt och påskmiddagar under dagar tre som var och en kunde duga åt kungen. 🙂

Som traditionen bjuder är detta en högtid att fira med familj och vänner. Och vi brukar göra så. Vi brukar fira den med ståt och jubel hos mina föräldrar, med alla mina syskon och deras tillhörande bihang (barn och partners), med fina middagar, solsken, sång & musik, skogspromenader, doftande blommor i varje hörn och alldeles för mycket påskgodis. Det är en färgglad, lugn och sorgfri helg som jag alltid ser fram emot. Men detta, såväl som förra året, blev inte sig likt.

Den där stora tuppen på bordet var barnens favoritpynt i år! Den är ju ändå för tjusig. 😀

Jag var (är) höggravid, jättetrött och allmänt deppig, men vi försökte vi göra det bästa av situationen. Daniel, som den hjälte och superkock han är, tog ansvaret för maten.

Daniel älskar att grilla och gör det helst i tid och otid, och med allt han hittar. På Påskdagen blev det kotletter, fänkål, blomkål, äpple, gulbetor och svamp. Och så potatisgratäng, bearnaisesås och en kall kräm på vitlök, creme fraiche och majonäs.

En lagom slafsig tallrik! Men OJ så gott!!!

På Påskafton grillade vi lax och rostade betor och lök. Men som vanligt så misskötte jag min uppgift att fota vardagsbilder och kom på det först till Söndagens påskmiddag. (Jag glömmer hela tiden bort det när det är fullt sjå med att hålla koll på barn och hem.)

Påskdagens lunch blev en lätt måltid med ägg i massor, croissanter, räkröra och lax. Himmel och pannkaka, så gott!!! Och så grill på kvällen, som synes ovan.

Barnen och jag målade ägg, skapade kycklingar och harar av papper och garn, och klädde påskris med fjädrar och annat pynt under fredagen.

Jag passade på att langa fram kameran när de var djupt sysselsatta i ett par minuter.

Äggjakt fick de två gånger, en gång under Påskafton och en på Påskdagen. Ett ägg med leksaker och ett med kex. Jag och Daniel är inga förespråkare till godis för barn, så något sådant blev det inte. Men små traktorer, roliga tröjor och annat krimskrams fick de.

Barnen tyckte det var så roligt att leta påskägg att de själva gick och gömde dem igen och igen för att hitta dem. Haha… lagom överraskande. 🙂

(Läs om Påsken 2020 här, Påsken 2019 här.)

En superfin och härlig försenad påsk och fortsatt vila önskar jag er alla!

Nej, inte nu igen!! Och snart blir det ännu värre…

Och så var vi tillbaka i en vabb-period igen! Barnen insjuknar om vartannat och jag kutar runt här med magen i vädret och försöker hänga med så gott det går. Intressant är nämligen att även om de snörvlar och suckar och pustar och ser allmänt medtagna ut, så felar inte energinivå det minsta. Inte ens en frisk vuxen hade orkat nå upp till deras fart och fläng.

Favorit i repris! Snödroppar. <3 Som en kronjuvel i trädgården.

Att vänta barn nummer tre…

Och när jag ser dem brottas och jaga varandra från rum till rum, med blomvas och sopkvast i hand, så inser jag… att snart är det en till att hålla reda på!!! Hur ljuvlig den tanken än må vara så reser sig håret i nacken lite.

Snart går vardagstillvaron från någorlunda överskådligt kaos till obehärskat dårhus.

Men för all del, man ska ju inte klaga när man har fått den ynnesten att uppfostra tre små liv till civiliserade samhällsmedborgare! Det är ett förtroende som heter duga.

Jag undrar hur det kommer vara. Är det ett stort steg att gå från två barn till tre? Jag hade gärna velat höra andras erfarenheter. Kanske ska jag göra ett inlägg om detta om sisådär ett år, när jag har erfarenhet.

Vi har inte bestämt namn än. Men vi är inne på flicknamn på V…

Jag funderar lite på Willette / Villette!! Har någon hört talas om det förut och vad får ni för känsla för namnet?
Vinya / Vinja / Winya är också jättefint.

Vad säger ni? 😀

Framtungt och Bakvänt

Senaste drönarfotot! Alltså denna utsikt…!!! :O

Jag hade en fruktansvärd dröm inatt! Jag drömde att jag och mina vänner var ute och red i skogen. Färden var extremt skumpig och obekväm för mig. Min häst betedde sig konstigt åt, tuggade fradga och gav ifrån sig brunstande ljud. Ännu konstigare var det faktum att min häst var så fasansfullt hög. Jag hade utsikt över trädtopparna och runtomkring hela nejden, ända bort till närmaste grannby, medan mina vänner på deras vanliga låga hästar bara kunde se träden och grenarna framför sig. Och knappt ens det.

Jag som är höjdrädd fick naturligtvis svindel efter ett par minuter, tappade fattningen, knep åt med benen för att hålla mig kvar och halkade således runt med sadeln under hästens mage. Och fann mig själv plötsligt hängandes upp och ner, stirrande rakt in i hästens skrev. Det var då jag såg att hästen inte hade någon vanlig svans. Och följaktligen insåg jag att det var en kamel som jag red. Höggravid dessutom, uff…!! (Jag alltså, inte kamelen.) Det måste ha varit en plågsam syn för förbipasserande vandrare, bilister och övriga åskådare.

Japp, så illa började min dag idag, med kallsvett och hopsnörd strupe, innan jag skulle upp ur sängen med ett sving och iväg för ett tillväxtultraljud. Magen är lite liten, tycker barnmorskan. Baah… liten??? Jag är enorm. Kolossal. Kommer inte fram. Kommer inte runt. Kommer knappt någonstans. Bara lite försiktigt framlänges och baklänges. Med lite tur utan att riva ner allt omkring mig.

Allt såg bra ut på ultraljudet nickade barnmorskan! Skönt.

Min favorit-gravidklänning. Som en ljuv och fjäderlätt sommarnatt. (Till skillnad mot min kroppsbyggnad just nu.)

Jag har förresten hittat en superläcker gravidklänning på asos.com!!! Den är underbar, tunn (fast det kanske inte syns på bilden pga så mörka färger), svävande och graciös. Och det är ju just de attributen man törstar efter som mest i detta kvävande tillstånd. Gravitationen är skoningslös just nu, även med klänningen på. :S Men ändå.. Jag tog bild på den, lite hastigt sådär rakt upp och ner med mobilen, i mina föräldrars stuga!

Jag var tvungen att vitskumma allt runtomkring klänningen på bilderna, för mamma och pappa har så detaljerade tapeter och fräsiga prylar stående bakom att klänningen nästan smälter in i bakgrunden annars.

Ni ser att det inte är lång tid kvar va? 🙂 Nu är det bara att härda ut tills den här graviditeten är överstökad……… pust pust stånk och stön….

Trevlig helg på er allesammans!! <3

Oh boy!! It’s a….!!!

Kära fönstertittare, luskare och andra vanliga hederliga läsare! Om ett par månader är jag av med min stora mage och det är (kommer att vara) en sådan lättnad!!!

Jag börjar känna mig van vid att vara gravid nu (tredje gången). Men jag kan inte påstå att det är en av mina favoritsysslor som mamma. Jag föredrar livet efter graviditeten; då man är allmänt mobil och flyttbar, går att klä i vanliga kläder, kan få på sig skor utan hjälpmedel, har fötter och händer i normal storlek och kan ta sig fram i folksamlingar utan att nocka folk åt höger och vänster (vilket iofs inte är ett problem denna coronavinter). Låter det som om jag överdriver? Mja, kanske en smula då… Men det är ju så det känns. 🙂

Men en sak med graviditeten är ju rysligt skojig och det är att längta och drömma och mysa och förbereda för ett nytt litet liv i hemmet. Och att få reda på könet!!! Det vill jag och Daniel alltid veta så fort vi bara kan. Det är nästan så att jag knappt kan bärga mig tills jag kommer in i ultraljuds-rummet, innan jag stormar den stackars barnmorskan med mina frågor.

Denna gång tänkte jag vara tålmodig som ett lamm. Så jag låg där bara på britsen och väntade och väntade i oändlighet och teg så mycket jag bara orkade. Och hon tittade slött på skärmen och gled långsamt runt med sin lilla lampa (??? vad är det ens för apparat?) på magen, mätte huvud och fötter och alla tänkbara små och stora delar på bebisen. Och näst efter att bebben är hel och frisk hade jag bara en sak i huvudet: ÄR DET EN POJKE ELLER FLICKA? Vad i hela friden är det som tar så lång tid??? Allt ser bra ut, sa barnmorskan slutligen och packade ihop sina apparater. Hallå!? Du har ju glömt det viktigaste!? Eller ja, det nästviktigaste förstås, efter att barnet mår bra.) Jaha, ville du veta kön också? Undrade barnmorskan förvånat. Naturligtviiiis morrade jag för mig själv, överhormonell som en är vid den här tiden. Jag är nästan 100% säker på att det är en liten tös, säger barnmorskan glatt och är omedelbart förlåten.

Vi har redan en pojke (född 2016) och en flicka (född 2018), så det spelar ju ingen större roll på så vis. Det är lika fantastiskt oavsett vad det blir. Men roligt är det ändå att få veta. 😀

Då är det alltså dags att rafsa fram små tösakläder ur kartongerna på vinden. Tjolahej tjollavippen!! Jag kände att jag nästan fick en smula energi av detta… och den varan är det ju skralt med i dessa tider…

Hoppas att ni alla har en harmonisk och produktiv vecka framför er!

En resumé av julen 2020

Så var julfriden över… Julen 2020 då covid höll världen i ett gastkramande grepp. Visst var den fin ändå, i all sin enkelhet, men ack så naggad av begränsningar och rädslor.

Julgranen i mina föräldrars mysiga stuga. Tanig och vinglig, men alldeles förtjusande!
Huggen av självaste (barnens) morfar.

Jag, Daniel och barnen firade julen hos mina föräldrar, som traditionen tillåter och efter noga överläggning. Mina föräldrar är inte direkt i riskzonen, men nästan. De är fortfarande vid tämligen god vigör, men börjar bli till åren. Vi höll avstånd så gott vi kunde och följde givna hälsoråd.

Barnen var så förtjusta över att äntligen få spendera tid med “mommo o moffa” eftersom de knappt har sett dem på ett år, så vi stannade i drygt en vecka.

Små glimtar från julgranen.

Jag är sådär att när jag är borta och hälsar på folk, i synnerhet under högtider, så lever jag liksom i en bubbla och stänger av allt runtomkring. Jag använder inte mobil, inte dator, inga sociala medier. Jag lever bara i nuet och har ett sjå att ens komma ihåg att fota. Ett sådant beteende rimmar dåligt med att ha en blogg och offentliga sociala kanaler som ska underhållas jämt och ständigt. Jag måste verkligen lära mig att vara mer närvarande i min blogg även under högtidsperioder. Det får nog bli ett nytt nyårslöfte. Mer närvaro i sociala medier.

Syskondans på juldagsmorgon.

Här ovan står våra raringar och svänger av en bugg, antar jag. Eller så är det bara helt vanlig hederlig syskonkärlek som delges? 🙂

Under årets julklappsutdelning (som ej finns på bild eftersom jag glömde bort att fota) fick barnen ett stort leksakskök med allehanda tillbehör, Eliah fick pedagogiska pysselböcker och pysselföremål som ska motivera hans lärande av bokstäver och siffror. Kanoners!! Celina fick lite annat, dockor och kläder och sånt.

Enen i klädsam vildvuxen enkelhet. Finns det något charmigare?

Jag vet inte hur vanligt det är i allmänna hem att ha en en-buske vid jul? Där jag växte upp hade vi alltid en sådan i något stughörn vid juletid. Eftersom vi ägde/äger egen skog har vi den lyxen att kunna plocka in lite extra från skogen i vårt hem. Enen brukar vi klä i mer naturvänliga och vintageinspirerande material, t.ex. halmstråsfigurer och små äpplen. I år blev det dock inga äpplen kan jag se…

Här ovan syns delar av ett maffigt julbord, något mindre än vanligt, men fullt tillräckligt ändå… Mor är inte den som sparar på krutet. Hon engagerar sig i veckor innan julen för att svänga ihop köttbullar, potatisgratänger, janssons frestelse, syltat, doppat, manglat.. nej nu blev det visst fel. 😛 Men ja typ.. alltmöjligt! 🙂 Och så lutfisken förstås! Det är pappas heliga projekt. Den ska lutas och blötas och kokas enligt god sed. Han är nog egentligen den enda som äter av den dock… Vi andra är lite mer blygsamt begeistrade.

Julaftonen är ju underlig på så vis, att det går att sluka så mycket olika ätbart utan att smälla av. Jag vet ingen annan dag då jag äter så mycket som då. Julgröt, 7-kakiga fikabord med nyttigare minipajer som alternativ, generösa julbord samt frukt- och godis på aftonkvisten.

Pepparkakshjärtan med namn på. Då känner man sig viktig när man bara är 2,5 år.

Min underbara lilla tös, så stor hon har blivit!!! Hon pratar på som om hon aldrig har gjort något annat och har tankar och frågor om allt. “Varför är julgranen en gran?” “Varför är granen grön?” “Varför står granen upp och inte ligger ner?” “Varför dricker granen vatten och inte saft?” “Varför sticks granen fast man inte har gjort den något ont?”

Och nu till något helt annat!!! Årets pepparkakshus. Låt mig presentera:

Lillebrorsans pepparkakshus år 2020. Notera att fönstren faktiskt har “glas”rutor!

Vi brukar inte spela på lilla trumman när det kommer till pepparkakshus. Det ska byggas i ståt och prakt!!

Detta pepparkakshus ska jag inte ta äran för. Det är min lillebror som har byggt det! På den gamla goda tiden då jag inte hade barn brukade vi göra dem tillsammans (jag har en liten genomgång i ett gammalt blogginlägg om de tidigaste pepparkakshus vi gjorde!), men nu har jag svårt att få tiden att räcka till. Så jag nöjer mig med att stolt beskåda brorsans verk!

Och det ska var och en veta, att sådant här slänger man inte ihop på några simpla kvartar! Nej, vi snackar nog ungefär 30-40 timmars arbete. Jag vet inte hur lång tid detta tog, men ett som vi gjorde tillsammans för några år sedan tog oss 17 timmar – och då var vi två! Allt görs från botten, bygget ska designas, mätas, måttas, bakas, gräddas, filas, skavas, fogas ihop, dekoreras.

Jag funderar dock starkt på om jag inte ska ge mig på ett pepparkaksprojekt nästa år? Jag älskar ju sånt här… pyssel och design.

Här till höger ser ni ett av mina favoritinstrument – piano! Där kan jag sitta och klinka i timmar, när andan faller på och jag för en gång skull råkar ha tid över. Celina har visat stort intresse för instrumentet, så jag hoppas att hon ska bli en framtida pianist.

Nu har vi tagit farväl av mor och far för i år och är åter hemma på vår egen lilla gård i skogen. Nu börjar nya tider…

Hur var Er jul? Blev den öde och tom, eller kunde ni få ihop en liten tryggad skara att fira tillsammans?

Önskar er alla ett friskt och produktivt kommande år med många nya anledningar att glädjas åt livet!!!

Mest bedårande lilla utstyrsel jag sett

Men alltså jag har nyss budat hem den mest bedårande lilla babyutstyrseln någonsin!!! Har ni sett något mer förtjusande? 😀

Jag är så lycklig att magen skvalpar. Outfiten är för liten för Celina, men vad gör det? Jag kommer nog ändå inte våga ha den som något annat än en stolthet och prydnad. Jag kan sitta och bara titta på den… hänga den där på väggen och bara titta, titta…… som det fån jag är… haha..

Jag har ofta funderat över hur gulligt det vore om det fanns mer babykläder som liknar de man hade förr. Vi har ju välkända newbie som är vintageinspirerade och som har slagit stort, men jag saknar de förtjusande hättorna som töserna hade för 100 år sedan. Låt oss influeras av det modet, tycker jag! Haha.. Men så är ju jag också ganska vintage-stollig. =)

Vad tycker ni om babykläder? Hur ska de se ut och vara? 😀

Jag ska avslöja en hemlighet…

Blåser upp en ännu ej så tydlig mage.

Våra underverk (barn) är nu 2,5 och 4 år. Hemmet och tillvaron är ett obehärskat jippo varje dag och vi känner oss fullt redo för ännu mer kaos och brist på kontroll! 😉 Man kan väl inte få nog av det goda i livet? Stoj, stök, kladd och glada barnröster. <3

Jag har mått absolut pyton dessa första 4 månader, varit så trött att jag nästan har dragit mig framåt krypandes och illamåendet har slagit till med hänsynslös kraft varje förbaskade morgon. I övrigt mår jag prima! Kroppen känner sig fortfarande stark och smidig. Psyket är labilt.. haha… Vissa dagar skrattar jag och andra gråter jag. Men ja, det är väl som vanligt. 😉

Hur mår era själar och kroppar?

Coronakaos, besvikelser och förluster

Åh, vad jag önskar att denna epidemi kunde lämna oss i lugn och ro snart… Har vi inte alla lidit och kämpat tillräckligt nu?

Vår son har länge haft problem med återkommande förkylningar och hostperioder det senaste året. På grund av de strikta reglerna på förskolan under coronatider har jag och D därför fått vabba helt extremt mycket denna sommar och under våren. Jag har räknat ut att jag har vabbat fler dagar än jag har arbetat de senaste månaderna. Och vi har inte rest någon annanstans än hem till våra föräldrar under semestern. Det var väl inte riktigt så här jag hade tänkt mig denna sommar…

För en dryg månad sedan fick vi åka in akut med Eliah då han hade svåra andningsproblem. Han var inlagd ett dygn och de misstänkte corona, men det visade sig att han har astma, men antagligen både och! (Coronatestet gick ej att avläsa.) Så vi har sedan dess isolerat oss med barnen i en månad. D har arbetat och jag har underhållit barnen.

Sjukling… </3

Bilden ovan visar sjuklingen när han skulle följa med oss hem från sjukhuset. Han hade kräkts ner alla sina kläder, stackarn, så sjukhuset gav honom denna ståtliga särk.

Nu är barnen friska och vilda igen, och tillbaka i förskolan. Och mitt och Daniels liv kan förhoppningsvis återgå till det normala, någorlunda.

Men vad är egentligen normalt numer? Kan man undra sig… :O

Att tänka på med treåringar

Denna underbara pojke är nu ungefär 3,5 år och livet är både en lekplats med oändliga möjligheter och ett känslomässigt stormigt hav.

Styr upp mamma och pappas odlingslåda!

Treårsåldern har onekligen sina utmaningar och kräver full fokus, men är i övrigt en underbar ålder! Varför? ?Låt mig dela med mig av min högst personliga uppfattning och kontra gärna med dina tankar i kommentarsfältet! ? (Det finns säkert många tvååringar eller fyraåringar som också stämmer utmärkt in på följande beskrivningar!)

Varför treåringar är underbara

  • Kan oftast göra mycket själv. De kan klä på sig, tala för sig och hjälpa till med hemsysslor (med lite vägledning).
  • Tenderar att testa gränser i någon mindre utsträckning än tvååringar. Så njut denna efterlängtade förändring!
  • Börjar kunna gå att resonera med. Det går att förklara varför något ska vara på ett visst sätt och förhoppningsvis (om barnet är på någorlunda gott humör) gör det som du säger!
  • Älskar beröm!! Två- och treårsåldern är berömmets guldår, då barnet nästan kan spricka av stolthet när det får beröm över något det gör eller visar upp.
  • Humorn börjar ta fart. Treåringar har ofta en hel flock luriga rävar bakom öronen! De gillar att busa och överraska, se hur man reagerar på det ena och andra och få en att skratta eller bli skrämd.
  • Är fortfarande mammig och pappig. Mysigt!! Detta brukar släppa i fyraårsåldern.
  • Blir ofta barnet av med blöjan nu! Phju… ett problem mindre. (Eller??? ?)

Potentiella utmaningar med en treåring

  • Treåringar har stora egon. De vill ha allt på sitt sätt och tror att de har äganderätt på alla prylar.
  • Treåringar kan fortfarande få oförklarliga raseriubrott och perioder av gnäll och tandagnisslan.

Att tänka på när man har ett barn i trotsåldern

Treåringar kan ofta fortfarande vara en utmaning när det kommer till gnäll och raseriutbrott. Då är det viktigt att tänka på att…

  • Alla föräldrar blir sämre föräldrar med för lite sömn. Så se till att du får dina timmar! Om du har svårt att få vara i fred under natten, försök hitta lösningar. Kanske du och din partner kan turas om att sova i ett annat rum?
  • Alla föräldrar blir sämre föräldrar under hög stress. Att ha barn i denna åldern är alltid ett visst stresspåslag, ibland av oerhört sådant, så gör allt du kan för att reducera övriga stressnivåer. Dina 34 hobbyprojekt kanske får vänta ett halvår eller två tills balansen i familjelivet har infunnit sig?
  • Alla föräldrar blir bättre föräldrar med rutiner. Håll dina rutiner. Ät med jämna mellanrum. (Att gå runt på tom mage gör dig arg och trött.) Motstå frestelsen att sitta uppe sent om kvällarna. (Du behöver dina timmar sömn!) Ha tydliga tider för både dig och ditt barn, när ni ska äta, leka, vara ute, sova. Det underlättar att överskåda dagen när du är sliten och skapar trygghet hos både dig och ditt barn.
  • Alla föräldrar blir bättre föräldrar med egentid. Försöka få en tid varje dag där du kan varva ner och få återhämta dig. Det är du värd! Kanske du kan meditera? Ta en promenad? Om så bara 10 minuter är möjliga så är det mycket värt för din inre sinnesro och förmågan att behålla tålamodet under dagen.
  • Alla föräldrar blir bättre föräldrar när de tar hand om sin hälsa. Håll dig rörlig, smidig och aktiv så mycket som möjligt. Det utsöndrar nämligen endorfiner som ger positiv energi, gör dig piggare och gladare! Dessutom ökar det blodcirkulationen. Du orkar mer och du orkar längre. Du får bättre självförtroende och förebygger sjukdomar av alla slag. Ta en runda i skogen eller yoga på vardagsrumsmattan. Gör morgongymnastik tillsammans med ditt barn eller hitta på andra kreativa lösningar för att hålla din kropp alert!
  • Lär dig konsten att behärska dig. Tålamod och åter tålamod är en förälders bästa vän. Och när tålamodet tryter, be din partner ta över. Har du ingen partner, gå ifrån situationen en stund, stäng in dig och ta ett par djupa andetag och reflektera över läget innan du tar dig an stormen igen.
  • Värna om dina sociala relationer. Du behöver få vara någon annan än bara förälder ibland! Avsätt tid för din partner och dina vänner, tid för att komma ifrån hemmet en stund och socialisera dig. Har du ingen partner som kan hålla ställningarna när du är ute och flänger, be en annan vän, granne eller mormor?

Hoppas att jag har kunnat bidra med några värdefulla tips och tankar! Dela gärna med dig av din egen upplevelse och hur du gör för att balansera svåra situationer hemma med ditt barn. 🙂 Bamsekram från socionomen/livscoachen ❤

Därför ÄLSKAR jag Påsken

Lite fotokonst högtiden till ära…

Därför älskar jag Påsken…

  • Det är en ljus och glad tid på året. Dagarna blir längre, solen står högt på himlen och hjärtat känns alldeles extra fjäderlätt.
  • Längtan. Aldrig är längtan efter sommaren större än nu! Och aldrig känns sommaren närmare än nu! Det går inte att undvika att drömma sig bort till svala kvällsdopp och mjuk sand mot tårna.
  • Men först – Våren. För mig är Påsken detsamma som att inviga våren. Det är nu våren kommer på riktigt. (Det är den känslan jag har iaf.)
  • Grönska. Blommor kikar upp ur marken och träden knoppas… Allt börjar röra på sig och håller på att vakna. Underbart!!
  • Utomhusaktiviteter. Påsken är en högtid som jag förknippar med utomhusaktiviteter, långa promenader i skogen, trädgårds-/odlingsplanering och fika i soliga uterum.
  • Färger. Påsken för mig är klara, ljusa, pastelliga, krispiga färger och solstrålar på köksluckorna. Jag håller mig normalt till ganska jordnära färger både när jag klär mig och hemmet, men inte denna tid. Då plockar jag in gult, lila, rosa och ljusblått. Det får vara lite barnsligt och livligt här hemma ett par veckor – med målade ägg, lustiga figurer och annat hemgjort påskpynt.
  • Familje-högtid. Det är en familjevänlig högtid som jag gärna spenderar med nära och kära.
  • God mat och godis. Jag älskar mat, både att laga och äta! Påsken är (liksom de flesta högtider) starkt kopplad till dukade långbord och berusande aromer i köket. Dessutom är det i princip den enda tid på året då jag äter lösgodis.
  • Sång och dans. Jag sjunger mer än någonsin nu! Förr var jag frenetiskt aktiv i många olika körer denna tid, men nu håller jag mig till att tralla hemma. Jag har andra planer för min tid nu. Hade jag varit en fena på att dansa så hade detta givetvis också varit dansens tid!
  • Lek och pyssel. Detta är en tid som lockar till lek och fantasi! Under påsken gör jag skojigt pyssel med barnen, gömmer påskägg och leker hare. Det gör både dem och mig glada! ?

Hur ser er känsla för Påsken ut? Glädjespridande eller bara jobbig?

Jag är van att fira påsken med massor av människor, familj och vänner. Men i år blev det en ovanlig påsk. Vi firade den ensamma, här ute i skogen. Barnen är fortfarande snuviga och vi ville förstås inte riskera att smitta någon. Men vi hade det så mysigt och lugnt (så lugnt som en vardag med 1- och 3-åringar kan bli) att det inte gjorde något.

Det var lite skönt att slippa ägna en hel dag åt att packa för att sedan locka med barnen in i bilen på 3-4 timmars enkel körtid till släktingarna. För att sedan upptäcka att vällingflaskorna är glömda och något av barnen har gjort nummer två i baksätet samt var dålig i magen. Hm… Skräckhistorierna är många. (Både mina och Daniels föräldrar och övriga anhöriga bor långt bort ifrån oss.)

Så nej, det gick ingen nöd på oss ute i vår stuga. Vi njöt av att vara för oss själva, pyssla, kolla film, leka kurragömma i trädgården, spela spel och gotta oss. Bra behöver inte vara så avancerat.

Det blev bara ett dukat bord för mig, Daniel och småttingarna i år. Potatisgratäng, lamm, coleslaw, sallad och min svärfaders hembryggda flädervin. Mmm… Duger utmärkt åt mig! ?

Påskfeber – Jag går loss på en kruka fjäderkvistar

När man har två små som snurrar runt ens ben hela dagarna och samtidigt vill hinna fota så får man ta de tillfällen man får. Jag fick ETT (under påsken). Och det var när jag skulle slänga ihop en kruka björkris. Så jag fick nöja mig med det! (Däremot lade jag lite extra tid på att filma och lägga upp på insta story – en ny färdighet jag försöker lära mig att behärska! 😀 ) De kunde liksom inte bli både och, det hann jag inte.

Milt attackerad av björkris.

Barnen fick hjälpa mig att pynta det. Björkris i alla dess vinklar och vrår. Håll tillgodo!

Jag tycker att det är så stimulerande att leka med färger och känsla, både vid styling till en fotografering och efter i bildbehandlingen. Det är en behaglig och spännande syssla att pröva fram och tillbaka vad som fungerar och inte, vilken underton som ska finnas och alla färgernas olika mer eller mindre märkbara övertoner – hur de ska kombineras med varandra! Jag kan sitta i timmar med att klura över sånt.

Gosiga barnhänder i påskriset.

Barnen hade fyllt riset med gröna ägg också, men det gick inte att ha med på fotot. Det krockade för mycket med min övriga bloggstil kände jag… Men jag lovar – jag hängde tillbaka dem när jag hade knäppt av bilderna! Självklart ska barnen få ha ett helt fyrverkeri av färger i påskpyntet om de så önskar! Detta är för mig en barnens högtid.

Ja, jag är ju lite sent ute nu då, men jag vill ändå önska er alla en FENOMENAL OCH MUNTER efter-påsktid!! Njut av att våren är på väg! Ni är fantastiska! 🙂

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta