Allt om att vara gifta och småbarnsförälder.

En resumé av julen 2020

Så var julfriden över… Julen 2020 då covid höll världen i ett gastkramande grepp. Visst var den fin ändå, i all sin enkelhet, men ack så naggad av begränsningar och rädslor.

Julgranen i mina föräldrars mysiga stuga. Tanig och vinglig, men alldeles förtjusande!
Huggen av självaste (barnens) morfar.

Jag, Daniel och barnen firade julen hos mina föräldrar, som traditionen tillåter och efter noga överläggning. Mina föräldrar är inte direkt i riskzonen, men nästan. De är fortfarande vid tämligen god vigör, men börjar bli till åren. Vi höll avstånd så gott vi kunde och följde givna hälsoråd.

Barnen var så förtjusta över att äntligen få spendera tid med “mommo o moffa” eftersom de knappt har sett dem på ett år, så vi stannade i drygt en vecka.

Små glimtar från julgranen.

Jag är sådär att när jag är borta och hälsar på folk, i synnerhet under högtider, så lever jag liksom i en bubbla och stänger av allt runtomkring. Jag använder inte mobil, inte dator, inga sociala medier. Jag lever bara i nuet och har ett sjå att ens komma ihåg att fota. Ett sådant beteende rimmar dåligt med att ha en blogg och offentliga sociala kanaler som ska underhållas jämt och ständigt. Jag måste verkligen lära mig att vara mer närvarande i min blogg även under högtidsperioder. Det får nog bli ett nytt nyårslöfte. Mer närvaro i sociala medier.

Syskondans på juldagsmorgon.

Här ovan står våra raringar och svänger av en bugg, antar jag. Eller så är det bara helt vanlig hederlig syskonkärlek som delges? 🙂

Under årets julklappsutdelning (som ej finns på bild eftersom jag glömde bort att fota) fick barnen ett stort leksakskök med allehanda tillbehör, Eliah fick pedagogiska pysselböcker och pysselföremål som ska motivera hans lärande av bokstäver och siffror. Kanoners!! Celina fick lite annat, dockor och kläder och sånt.

Enen i klädsam vildvuxen enkelhet. Finns det något charmigare?

Jag vet inte hur vanligt det är i allmänna hem att ha en en-buske vid jul? Där jag växte upp hade vi alltid en sådan i något stughörn vid juletid. Eftersom vi ägde/äger egen skog har vi den lyxen att kunna plocka in lite extra från skogen i vårt hem. Enen brukar vi klä i mer naturvänliga och vintageinspirerande material, t.ex. halmstråsfigurer och små äpplen. I år blev det dock inga äpplen kan jag se…

Här ovan syns delar av ett maffigt julbord, något mindre än vanligt, men fullt tillräckligt ändå… Mor är inte den som sparar på krutet. Hon engagerar sig i veckor innan julen för att svänga ihop köttbullar, potatisgratänger, janssons frestelse, syltat, doppat, manglat.. nej nu blev det visst fel. 😛 Men ja typ.. alltmöjligt! 🙂 Och så lutfisken förstås! Det är pappas heliga projekt. Den ska lutas och blötas och kokas enligt god sed. Han är nog egentligen den enda som äter av den dock… Vi andra är lite mer blygsamt begeistrade.

Julaftonen är ju underlig på så vis, att det går att sluka så mycket olika ätbart utan att smälla av. Jag vet ingen annan dag då jag äter så mycket som då. Julgröt, 7-kakiga fikabord med nyttigare minipajer som alternativ, generösa julbord samt frukt- och godis på aftonkvisten.

Pepparkakshjärtan med namn på. Då känner man sig viktig när man bara är 2,5 år.

Min underbara lilla tös, så stor hon har blivit!!! Hon pratar på som om hon aldrig har gjort något annat och har tankar och frågor om allt. “Varför är julgranen en gran?” “Varför är granen grön?” “Varför står granen upp och inte ligger ner?” “Varför dricker granen vatten och inte saft?” “Varför sticks granen fast man inte har gjort den något ont?”

Och nu till något helt annat!!! Årets pepparkakshus. Låt mig presentera:

Lillebrorsans pepparkakshus år 2020. Notera att fönstren faktiskt har “glas”rutor!

Vi brukar inte spela på lilla trumman när det kommer till pepparkakshus. Det ska byggas i ståt och prakt!!

Detta pepparkakshus ska jag inte ta äran för. Det är min lillebror som har byggt det! På den gamla goda tiden då jag inte hade barn brukade vi göra dem tillsammans (jag har en liten genomgång i ett gammalt blogginlägg om de tidigaste pepparkakshus vi gjorde!), men nu har jag svårt att få tiden att räcka till. Så jag nöjer mig med att stolt beskåda brorsans verk!

Och det ska var och en veta, att sådant här slänger man inte ihop på några simpla kvartar! Nej, vi snackar nog ungefär 30-40 timmars arbete. Jag vet inte hur lång tid detta tog, men ett som vi gjorde tillsammans för några år sedan tog oss 17 timmar – och då var vi två! Allt görs från botten, bygget ska designas, mätas, måttas, bakas, gräddas, filas, skavas, fogas ihop, dekoreras.

Jag funderar dock starkt på om jag inte ska ge mig på ett pepparkaksprojekt nästa år? Jag älskar ju sånt här… pyssel och design.

Här till höger ser ni ett av mina favoritinstrument – piano! Där kan jag sitta och klinka i timmar, när andan faller på och jag för en gång skull råkar ha tid över. Celina har visat stort intresse för instrumentet, så jag hoppas att hon ska bli en framtida pianist.

Nu har vi tagit farväl av mor och far för i år och är åter hemma på vår egen lilla gård i skogen. Nu börjar nya tider…

Hur var Er jul? Blev den öde och tom, eller kunde ni få ihop en liten tryggad skara att fira tillsammans?

Önskar er alla ett friskt och produktivt kommande år med många nya anledningar att glädjas åt livet!!!

Jag ska avslöja en hemlighet…

Blåser upp en ännu ej så tydlig mage.

Våra underverk (barn) är nu 2,5 och 4 år. Hemmet och tillvaron är ett obehärskat jippo varje dag och vi känner oss fullt redo för ännu mer kaos och brist på kontroll! 😉 Man kan väl inte få nog av det goda i livet? Stoj, stök, kladd och glada barnröster. <3

Jag har mått absolut pyton dessa första 4 månader, varit så trött att jag nästan har dragit mig framåt krypandes och illamåendet har slagit till med hänsynslös kraft varje förbaskade morgon. I övrigt mår jag prima! Kroppen känner sig fortfarande stark och smidig. Psyket är labilt.. haha… Vissa dagar skrattar jag och andra gråter jag. Men ja, det är väl som vanligt. 😉

Hur mår era själar och kroppar?

Coronakaos, besvikelser och förluster

Åh, vad jag önskar att denna epidemi kunde lämna oss i lugn och ro snart… Har vi inte alla lidit och kämpat tillräckligt nu?

Vår son har länge haft problem med återkommande förkylningar och hostperioder det senaste året. På grund av de strikta reglerna på förskolan under coronatider har jag och D därför fått vabba helt extremt mycket denna sommar och under våren. Jag har räknat ut att jag har vabbat fler dagar än jag har arbetat de senaste månaderna. Och vi har inte rest någon annanstans än hem till våra föräldrar under semestern. Det var väl inte riktigt så här jag hade tänkt mig denna sommar…

För en dryg månad sedan fick vi åka in akut med Eliah då han hade svåra andningsproblem. Han var inlagd ett dygn och de misstänkte corona, men det visade sig att han har astma, men antagligen både och! (Coronatestet gick ej att avläsa.) Så vi har sedan dess isolerat oss med barnen i en månad. D har arbetat och jag har underhållit barnen.

Sjukling… </3

Bilden ovan visar sjuklingen när han skulle följa med oss hem från sjukhuset. Han hade kräkts ner alla sina kläder, stackarn, så sjukhuset gav honom denna ståtliga särk.

Nu är barnen friska och vilda igen, och tillbaka i förskolan. Och mitt och Daniels liv kan förhoppningsvis återgå till det normala, någorlunda.

Men vad är egentligen normalt numer? Kan man undra sig… :O

Att tänka på med treåringar

Denna underbara pojke är nu ungefär 3,5 år och livet är både en lekplats med oändliga möjligheter och ett känslomässigt stormigt hav.

Styr upp mamma och pappas odlingslåda!

Treårsåldern har onekligen sina utmaningar och kräver full fokus, men är i övrigt en underbar ålder! Varför? ?Låt mig dela med mig av min högst personliga uppfattning och kontra gärna med dina tankar i kommentarsfältet! ? (Det finns säkert många tvååringar eller fyraåringar som också stämmer utmärkt in på följande beskrivningar!)

Varför treåringar är underbara

  • Kan oftast göra mycket själv. De kan klä på sig, tala för sig och hjälpa till med hemsysslor (med lite vägledning).
  • Tenderar att testa gränser i någon mindre utsträckning än tvååringar. Så njut denna efterlängtade förändring!
  • Börjar kunna gå att resonera med. Det går att förklara varför något ska vara på ett visst sätt och förhoppningsvis (om barnet är på någorlunda gott humör) gör det som du säger!
  • Älskar beröm!! Två- och treårsåldern är berömmets guldår, då barnet nästan kan spricka av stolthet när det får beröm över något det gör eller visar upp.
  • Humorn börjar ta fart. Treåringar har ofta en hel flock luriga rävar bakom öronen! De gillar att busa och överraska, se hur man reagerar på det ena och andra och få en att skratta eller bli skrämd.
  • Är fortfarande mammig och pappig. Mysigt!! Detta brukar släppa i fyraårsåldern.
  • Blir ofta barnet av med blöjan nu! Phju… ett problem mindre. (Eller??? ?)

Potentiella utmaningar med en treåring

  • Treåringar har stora egon. De vill ha allt på sitt sätt och tror att de har äganderätt på alla prylar.
  • Treåringar kan fortfarande få oförklarliga raseriubrott och perioder av gnäll och tandagnisslan.

Att tänka på när man har ett barn i trotsåldern

Treåringar kan ofta fortfarande vara en utmaning när det kommer till gnäll och raseriutbrott. Då är det viktigt att tänka på att…

  • Alla föräldrar blir sämre föräldrar med för lite sömn. Så se till att du får dina timmar! Om du har svårt att få vara i fred under natten, försök hitta lösningar. Kanske du och din partner kan turas om att sova i ett annat rum?
  • Alla föräldrar blir sämre föräldrar under hög stress. Att ha barn i denna åldern är alltid ett visst stresspåslag, ibland av oerhört sådant, så gör allt du kan för att reducera övriga stressnivåer. Dina 34 hobbyprojekt kanske får vänta ett halvår eller två tills balansen i familjelivet har infunnit sig?
  • Alla föräldrar blir bättre föräldrar med rutiner. Håll dina rutiner. Ät med jämna mellanrum. (Att gå runt på tom mage gör dig arg och trött.) Motstå frestelsen att sitta uppe sent om kvällarna. (Du behöver dina timmar sömn!) Ha tydliga tider för både dig och ditt barn, när ni ska äta, leka, vara ute, sova. Det underlättar att överskåda dagen när du är sliten och skapar trygghet hos både dig och ditt barn.
  • Alla föräldrar blir bättre föräldrar med egentid. Försöka få en tid varje dag där du kan varva ner och få återhämta dig. Det är du värd! Kanske du kan meditera? Ta en promenad? Om så bara 10 minuter är möjliga så är det mycket värt för din inre sinnesro och förmågan att behålla tålamodet under dagen.
  • Alla föräldrar blir bättre föräldrar när de tar hand om sin hälsa. Håll dig rörlig, smidig och aktiv så mycket som möjligt. Det utsöndrar nämligen endorfiner som ger positiv energi, gör dig piggare och gladare! Dessutom ökar det blodcirkulationen. Du orkar mer och du orkar längre. Du får bättre självförtroende och förebygger sjukdomar av alla slag. Ta en runda i skogen eller yoga på vardagsrumsmattan. Gör morgongymnastik tillsammans med ditt barn eller hitta på andra kreativa lösningar för att hålla din kropp alert!
  • Lär dig konsten att behärska dig. Tålamod och åter tålamod är en förälders bästa vän. Och när tålamodet tryter, be din partner ta över. Har du ingen partner, gå ifrån situationen en stund, stäng in dig och ta ett par djupa andetag och reflektera över läget innan du tar dig an stormen igen.
  • Värna om dina sociala relationer. Du behöver få vara någon annan än bara förälder ibland! Avsätt tid för din partner och dina vänner, tid för att komma ifrån hemmet en stund och socialisera dig. Har du ingen partner som kan hålla ställningarna när du är ute och flänger, be en annan vän, granne eller mormor?

Hoppas att jag har kunnat bidra med några värdefulla tips och tankar! Dela gärna med dig av din egen upplevelse och hur du gör för att balansera svåra situationer hemma med ditt barn. 🙂 Bamsekram från socionomen/livscoachen ❤

Så nalkas en underbar jul…

Vi njuter i fulla drag här hemma. Tänder ljus som doftar trä och nejlika, hänger upp linnegardiner med sprängstolta röda domherrar på, mumsar på saffransbullar med vaniljkräm och låter julens allra bästa låtar gå på repeat. Jag kan aldrig tröttna på att leva på det här sättet!

lanerar nya fotograferingar i julteman, men har inte fått tid att genomföra dem än, så ni får hålla tillgodo med en tillbakablick på kottarna från förra julen. Underbara små älsklingskottar! <3

Var tog senaste veckan vägen?? Obegripligt. Första veckan som egenföretagare har redan svischat förbi och jag minns knappt hur den kändes. Hälften av dagarna gick åt till att “samla mig” och resten åt att sortera bland alla mina grejer. Fortfarande finns det mycket kvar att sortera i, både mentalt och praktiskt, innan jag är redo för att sätta igång med arbetet på allvar. Men jag ser fram emot en januari att hugga i!

Nu är det dags för mig att packa ner oredan för en stund och ta jul. Jag ska åka till Karlskrona och operera mina närsynta ögon. De har gett mig sveda och leda i många års tid, så jag ser fram emot att äntligen få se världen sådan den är. 😀 Jag ser fram emot att kunna se skillnad på person och person utan att vara beroende av linser/glasögon. (Det är ju alltid lika genant när man hälsar hjärtligt på Göran och det visade sig att det var Jöns. Nåja, den tiden är snart förbi! Såvida läkaren inte slinter med lasern och gör mig evigt blind. Då blir det väl ingen mer bloggning alls…)

Därefter påbjuds sträng vila, solglasögon, podcasts och stängda ögon i ett par dagar. Funkar helt fine för mig, då jag ju ändå inte har tänkt att utföra något som kräver någon som helst ansträngning över jul. 😉

Efter en påhälsning hos Daniels föräldrar ska jag rulla vidare till Småland och fira jul (tillsammans med Daniel och småttingarna förstås!) med min släkt inne i de mörka djupa skogarna. Alltid en ynnest!! Håret på mina armar krullar sig av längtan!

Så firar jag julen

Julen är helig för mig och min familj. Vi tar ofta ledigt 2 veckor för att fira den grundligt och länge. Jag har aldrig arbetat över julen och kommer aldrig att göra det. Det går helt emot mina ålderdomliga principer. 😉 Jag vill att julen bara ska handla om att vårda relationen till mig själv och mina nära, samt hämta ny kraft inför ett nytt år.

Jag vill att julen ska handla om att vara närvarande och nöjd i det lilla, blicka tillbaka och hämta inspiration från svunna tider, känna tacksamhet för allt som har varit och är – för familj, vänner, kärlek som känns, lever, ges och besvaras i generation efter generation samt för betydelsefulla händelser som har format mig till den jag är.

Under julen ska vi göra precis samma som vi gör varje år och träffa precis samma personer. Det är familjen, släkten och närmsta vännerna som gäller. Vi ska spela sällskapsspel till sent om nätterna, sjunga sånger i stämmor, besöka kyrkan under julotta och andakt, baka pepparkakshus med hisnande tinnar och torn, laga risgrynsgröt och koka knäck, äta julbord tills vi smäller av, läsa böcker och sagor om tomtar och troll, ge varandra kramar, fotmassage och goda råd. Vi ska ta snabba promenader i bitande kyla och blixtrande frost, berätta godnatthistorier för barnen medan de somnar i våra famnar framför en glittrande julgran och lova dyra och heliga löften inför nästa år.

Tryggheten och vilan i traditioner och upprepandet av “samma gamla” jul-koncept år efter år anser jag är höjden av njutning, vila och återhämtning. Jag pyntar gärna hemmet med samma dekorationer år efter år, äter samma typ av mat och nynnar samma gamla hymner för barnen om och om igen. Det kanske låter tråkigt – men nej, inte alls!! Tvärt om. Det blir bara bättre och bättre. Sen kan man ju alltid tillföra något litet nytt varje år förstås, så att man inte förtas av leda.

Men i hållbarhetens tecken vill jag gärna slå ett extra slag för det här med att vara nöjd med det man har! Att återanvända ting och byta ut julklappar i paket mot de klappar som ges med handen mjukt över kinden. De är minsann inte så dumma de heller! 🙂

Hur firar ni jul och vad är viktigast för er? Har ni några särskilda devis/nyckelord för julen 2019?

Kalas och stora barn

Det är nästan så att jag inte vet ordet av. Mållös och smått oroad. Var tog de små knubbiga tårna av? Gripreflexen, jollret, det långsamma kravlandet över golvet och den saliga SAAAALIGA ron. Lugnet. Ni vet, den där tiden när man faktiskt kunde hinna att stöka undan både tvätt, bulldegar, ugnsrengöring, tomatodling och sängbäddning medan babyn sussade timma efter timma. Eller varför inte en lång högtidlig måltid i fullkomlig harmoni och tystnad?

Den där tiden då både nummer ett och nummer två hamnade direkt i blöjan och blöjan direkt i soptunnan. Inga konstigheter. Rätt sak på rätt plats. Inget knussel. Tillskillnad från nu när det är tid för potträning och kisseriet skvätter lite här och var. Ingen ordning och reda. Usch, jag avskyr oordning och oreda!

Gladare än gladast är denna lilla ögonsten.

Hon har fyllt barn, min tös. Hon är inte längre bebis. Hon är barn. Eller någonstans däremellan. 1 år! En STOR milstolpe!! (När övergår egentligen bebisar till att bli barn?)

Hon har börjat magra. Hullet avtar. Hon äter ganska duktigt, tycker vi, men ändå blir hon mindre och mindre rund. Oj, vad jag saknar det där hullet…

I pappas trygga famn.

Glad och sprallig är hon. Full av livslust! Och orden kommer obehärskat bubblande ur henne. Tack, titta, mat, dörr, lampa, katt, gris, får, bebis, vill ha, vill inte ha, nej, nej, nej och åter nej. Det är mycket nej nu. Vill inte. Vill inte nu heller. Nej, nej.

Man får lirka och trixa och gosa sig till ett ja ibland. Men jag tycker att det är kul! Uppdraget att vara mamma är det roligaste och mest spännande jag vet! (Bland många andra ting.) Man vet aldrig vilka sidor barnet kommer att visa nästkommande dag, eller om en vecka, eller om några år! Resan från bebis till vuxen är som en livslevande upptäcksfärd och jag ser så mycket fram emot att få vara med på den resan!

Kalas hemma hos mormor och morfar!

Eliah och Celina missade varandras födelsedagar med 4 veckor. Så även han har fyllt år och är nu 3 år, och inte att förglömma – jag och Daniel firar 3 år som föräldrar!

Det har varit en berg-och-dalbana i skräckblandad förtjusning. Men i första hand förtjusning. Det går aldrig att jämföra någons upplevelse med en annans, men min uppfattning är att det är både enklare och roligare att han barn än vad jag trodde att det skulle vara.

Ett trött födelsedagsbarn med många granna färger på paketen i bakgrunden.

Vad tycker ni? Är det svårare eller enklare, roligare eller tråkigare, att vara förälder än vad ni trodde innan? (Alla åsikter är välkomna och inget rätt eller fel svar finns, givetvis! Man får tycka att det är jobbigt och eländigt att vara förälder också.)

Sista flämt av sommar

Jag anade att det skulle bli så här när jag började jobba heltid, att bloggandet skulle prioriteras bort för en stund. Inte för evigt. Bara just nu i höst.

Vi försöker få bygglov och tragglar fortfarande med beräkningar, planskisser, lånelöften och renovering – vilket slukar all ledig tid. Men snart har jag goda nyheter att komma med…!! Gissningsvis om sisådär en vecka. 😉 😀

Vårt älskade oborstade prydnadsträd “Eukalyptusvide flamingo” med rosa vippor.

Det är skojigt att se att det fortfarande trillar in en del människor här varje dag, trots att bloggen ligger i vila. Dessutom kan jag se att det är väldigt många fler som börjar hitta min blogg genom google-sökningar, vilket är ett nytt fenomen! Så har det inte varit förut. Jag undrar vad det kan bero på….!? Men hur som haver så är det ju hiskeligt roligt! Ni är alla hjärtligt välkomna och jag beklagar min tillfälligt skrala närvaro.

Mor och dotter allmänt dåsiga på kvällskvisten…

Daniel är föräldraledig och hemma med barnen på heltid nu. Det har han varit sedan jag började jobba i juli och kommer att vara till och med oktober ut. Sedan kommer vi att jobba dubbelt en månad, under november, och barnen kommer att vara på förskolan. Det kommer att bli en extremt tuff månad. Vi har båda en bit att pendla till våra jobb och det kommer att bli knepigt att få ihop tiderna med förskolan.

Men därefter… efter novembermånaden kommer livet och förutsättningarna kanske att se helt annorlunda ut för oss.

Underbara tös!

Jag har inte så mycket roligt att berätta just nu när det är så här stressigt i vardagen. Vi försöker bara hinna hålla efter i huset och på gården, i trädgården, och passa på barnen. Det är det enda livet kretsar kring just nu. Men allt har sin tid. Det kommer en tid då det finns tid för annat…

Vi har stångats mot Eliahs nappsug, men nu har nappen åkt ut genom fönstret! 3 år och det får vara nog. 😀

Jag njuter av glada pussar och runda kramar. Jag njuter av påhitt, nyfikenhet och ilskna “kan själv”. Jag njuter av att lära och bekräfta och hjälpa dessa två framåt i livet och i att skapa en egen liten person i den egna lilla människokroppen. Det är allt livet handlar om just nu. Någon som känner igen sig? 🙂

Ta hand om er och vi hörs snart igen, med bättre nyheter!!

Semesterglimtar

Wow… tiden bara rusar. Och jag släpas skoningslöst efter, som om jag vore ett löst jaktbyte. Ja, så känner jag ofta. 😀

Förra helgen var vi på en liten semestertrippen till Rågö utanför småländska Västervik, tillsammans med mina föräldrar och syskonfamiljer. 6 småfolk, 8 vuxna och 2 pigga gamlingar. Inte en illa uppslutning, det inte!

Syskonkärlek när den är som vackrast!

Där bodde vi i varsina små pittoreska torp och fördrev dagarna i sann Bullerbyn-anda; läste gamla litteraturklassiker, hjälptes åt att laga mat, spelade fiol och gitarr, diskade utomhus, balanserade på stenrös, åt kopiösa mängder (nästan) övermogen frukt direkt från träden, simmade i vassen, knuffades på bryggan, berättade hemlisar, snubblade runt i glada ringlekar, kramades vid brasan om kvällarna och skrattade tills vi kiknade och ett par småbarnsbyxor läckte igenom. (Fast det orsakades iofs i huvudsak av att körsbärssaften var så god att han inte kunde sluta dricka. Det gick liksom rakt igenom. Stackars gosse…)

Min älskling.

Jag, som vanligtvis är usel på att komma ihåg att själv närvara på mina bloggbilder överraskade mig själv med att för en gång skull komma ihåg att fråga Daniel om han kunde knäppa ett par bilder där jag är med! Håll tillgodo! 😀

Tillsammans med min älskling. Lilla plutten. Bästa i världen. Kan inte få nog av att krama den här lilla människan!!! <3

En glad skrutt bredvid en lite tröttare, men nöjd, mamma.
Eliah: jeans Lab industries, skjorta Zara boy. Jag: fejkpälskofta Monki, örhängen och silkeslinne & Other stories, skinnkjol Zara. Om någon frågar sig.

Å andra sidan vägde jag upp bedriften att komma ihåg selfies genom att istället glömma bort att fota de flesta av helgens övriga (och betydligt mer intressanta) ögonblick.

Inga saftiga matbilder, inga sällskapsbilder, inga förevigade gapskratt med skeva tänder i fokus, inga bara rumpor i sjöblåsten, ingen rökig brasa, ingen dans på kvällskvisten och inga ivriga pussar i närbild… Asch då!! Men det ska på goda grunder tolkas som att jag hade det ALLDELES för bra för att komma ihåg att stolpa runt med kameran runt halsen! 🙂

Daniel och Celina läser pekböcker.

Den här tjejen är så toksöt att jag nästan smäller av!!! Så full av liv, tillgivenhet, upptäckarnyfikenhet, finurlighet, bus… Nu 1 år fyllda. (Kalasbilder kommer i nästa inlägg!)

Hon rusar fram på sina knubbiga ben som om det inte fanns en dag kvar, hon slänger fejset i tallriken när hon ska äta och inte kan hejda sig, hon säger “tack” och “goddag” och nickar artigt åt höger och vänster som om det vore det självklaraste i världen. Hon försöker fånga mina ögonfransar när jag blinkar, hon pussas med hela ansiktet, kramas med hela kroppen, hon är intensiv och envis som synden. Jag hoppas att jag för evigt kommer ihåg hur det känns att ha den här gosiga bebisen i famnen.

Jag är kär och hänförd av denna tös.
Den här supersöta hängselkjolen kommer från LOGG by HM!
Celina i total extas. En hårresande syn! 😉

Här ser ni Eliah hjälpa Celina, när hon på ostadiga ben tultar nerför backen till uthuset. Jag blir så rörd att jag nästan blir tårögd när jag ser hjälpande syskon! Finns det något finare än detta?

Eliah har tidigare inte visat sig från sin bästa sida när det gäller empati för övriga levande varelser.

När han var 2 år drog han gärna katten i svansen så fort han kom åt, jagade Lucia med tåg och lastbilar i näven, ryckte leksakerna ur handen på lillasyster, skrämde vettet ur henne med oförutsägbara läten och slängde sig på golvet och bet sina föräldrar i tårna om det ville sig riktigt illa. Om allt gick honom emot och han tappade besinningen. Bortskämd? Skulle man ju kunna tro. Men vi försöker absolut att låta bli att skämma bort honom på det sättet och vi är alltid noga med att förklara varför man inte under några som helst omständigheter får jaga och knuffa mindre barn och djur.

Inte förrän nu börjar vi se resultat av vårt tålamod och enträgna förmanande… Och det må jag säga är en enorm lättnad!

Eliah blir bara snällare och omtänksammare för varje dag som går. Han är först på plats när Celina faller eller blir översprungen av en katt, och han tröstar henne gärna med klappar på huvudet och majskrokar i näven. Han är ständigt närvarande för att hjälpa henne i vardagens med- och motgångar. Det gör mig så varm i hjärtat! Jag hoppas att de ska bli goda vänner i framtiden.

Som ni kan se på bilderna lyser det saftiga gräset med sin frånvaro. Det var kvävande varmt vissa stunder mitt på dagarna och gräsen var torra som fnöske och riviga mot våra bara fötter.

En ekoxe drar sig långsamt framåt.

Men ute i skogarna omkring kunde vi finna skydd och svalka. Där under de stolta björkkronorna. Det är såna här helger som jag vill minnas när jag ligger på dödsbädden. Enkla, hjärtliga, genuina, verkliga och jordnära. Lyckliga stunder med nära och kära. Ute på landet. Mitt i naturen. Mitt i livet och samtidigt mitt i den lugnaste ro.

Skogen, ett varmt ögonblick med min systemkamera.

Men nu är semestern över för min del. Jag har börjat jobba heltid igen, sedan 2 veckor tillbaka och har en bit att resa till mitt jobb så jag går upp 5.30 och kommer hem 18.00 varje dag. Då ska jag amma lillan, fixa matlåda, hjälpa Daniel att städa och diska, natta småttingarna, göra mina “kvällsritualer” och störta i säng. Det känns stressigt. Jag längtar tillbaka…. till de där dagarna då man kunde stanna upp och bara andas utan att få dåligt samvete.

Då det var okej att bara finnas till.

Kanske är jag snart där igen. Man vet aldrig vad som händer….. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är min framtid under kraftig evaluering.

Hur ser er sommar ut? Har ni någon semester? Hur ska den avnjutas? Hur känner ni inför hösten och när semestertiderna är över?

Midsommar och ett sentimentalt avsked

En lysande rhododendron i vår trädgård!

Midsommar – en så lycklig tid på året! Då dagarna är som längst och ljuset aldrig riktigt lämnar, bara väller över en och berusar. Då fåglarna boar sig, trädgårdarna blomstrar och sprider söta, kryddiga och friska dofter. Och man har allt det goda framför sig. Den långa sommaren (som visserligen ändå så fort tar slut…) och så många möjligheter att skapa minnen som aldrig aldrig aldrig kan försvinna. Som kommer att följa en som en vänlig ledsagare resten av livet!

Nu ska vi skörda linet i dag,
häckla det väl och spinna det bra.
Se’n ska’ vi sömma skjorta och kjol,
svänga oss gladt i dansen.

Vi brukar alltid resa bort på midsommar och fira den med pompa och ståt, med så många släktingar och vänner vi bara kan orka med. Men det tar på krafterna att packa en bil full med barn och hund(ar), så detta år valde vi annorlunda. Vi valde att stanna hemma, mysa för oss själva och göra en midsommarstång och dansa med grannarna. Vi är slitna och längtade efter att bara ha en vilsam helg utan något som jagar tiden.

Jag ska snart tillbaka till mitt arbete och det är med delade känslor. Jag behöver de här sista två veckorna för att landa och få tänka. Jag har mycket att tänka på när det gäller min framtid…

Midsommarstångbygge på gång!

Men vi hade iaf en ljuvlig midsommarstund. Vi klädde midsommarstången, dansade och sjöng. Lagade en god middag och stannade uppe till midnatt, då det fortfarande är ljust ute nu.

Räksoppa på spisen.

Middagen? Mmm… det bästa av allt!! Vi grillade; lax, äpple, tomat, charlottenlök och rödkålmed färsk koriander. Till det blomkålsstuvning, sallad och dillsås. Förrätten var räksoppa med citron. Efterrätten rabarberpaj. Fullkomlighet var ordet!

Celina & Lucia. Inte lätt att fota barn! Alltid är det någon grimas som måste luftas!
Eliah

I samband med midsommar skedde också ett avsked. Jag skrev tidigare och berättade om våra små underverk, tre små kattungar som vår katt Vanilj fick för några månader sedan. Den sorgliga (men också glädjande) nyheten är att de har fått flytta hem till sina riktiga familjer nu! En emotionell förlust för oss naturligtvis, men en vinst för kattungarna och familjerna.

Min lilla gosetös!
Vinkar vackert farväl!

Vi har hittat såna fina matchningar till dem och de kommer att få det såååå bra! Alla tre har fått komma till kärleksfulla och omsorgsfulla familjer som kommer att ge dem allt de behöver. Men det hindrade förstås inte mig, som är så hjärtnupen av mig, att fälla en och annan tår vid överlämningen. Fy så sorgligt att skiljas från de små liven!

Att nästan sova i varandras famnar, så nära det bara går….
Mina tre bebisar som just har lämnat oss! :'(

Små vänner, jag hoppas att ni får ett bekymmerslöst och harmoniskt liv med många krokiga klätterträd, skojiga leksaker, mysiga tupplurar i varma famnar och gröna ängar att skutta på! <3

Öga mot öga med döden

1 juni! Borde inte sommarvädret spraka på för fullt nu!? Och ändå glider regndropparna ynkligt nerför fönsterrutorna och samlar sig som små sorgsna bäckar på fönsterkarmarna. Molnen står stadigt hopade dag ut och dag in, med vissa små glimtande undantag. Det är ju inte annat än att man känner sig lite snuvad på sommaren. Men hoppet är det sista som överger en, säger de lärda! Och det tar jag fasta på, för jag längtar outhärdligt efter varmare temperaturer.

Men vi har inte suttit och hängt läpp bara för att vädret inte är exakt vad man hade önskat. Det finns gott om saker att roa sig med som ger sommarfeeling, som inte kräver stekheta solstrålar. Besöka djurparker t.ex!

Eliah spatserar fram bredvid pappa på Borås djurpark. Glad i hågen.

Jag släpade med mig en sömnig man och två glada barn till Borås djurpark nu i veckan. Vi hade tur med dagen och solen visade sig från sin bästa sida. Det var inte direkt varmt, men åtminstone uppehåll från storm och hagel.

Jag lyckades inte fånga så många ögonblick med kameran den dagen. Jag var som vanligt fullt upptagen med att smälta alla intryck och hålla ordning på småttingarna. Men en sisådär 5 bilder lyckades jag fyra av! Bland annat på dessa nallar här nedanför.

Ståtliga björnar!

Vi hade med oss matsäck och en stor vagn för barnen att sova i. Mysigt! Äggsmörgåsar med skagerröra och varm choklad. Skinka och ost till Eliah. Han har aldrig gillat ägg. Han har aldrig ens velat smakat ägg, trots böner och mutor. Så vi vet iofs inte om han gillar det eller inte. Nu har jag gett upp. Han får i sig ägg i annan mat ändå.

Öga mot öga med döden.

I lejonkulan. Ni vet, en sån där bunker av bara glas, där man kan komma så nära djuren att man nästan kan andas små änglar på varandra genom rutan. Eller klösa ögonen ur varandra. Döda varandra. Om man har otur och glaset spricker. Vilket enligt mina uträkningar är högst troligt. Framför allt när jag står innanför glaset. Som den oemotståndliga kotlett jag är.

Lejonkungen tar en förtjänt tupplur.

Lejonen gick inte till anfall och det var ju tur. Men de stirrade ner oss med bistra uppsyner och allvarliga väck i pannan. Inte roade ett dugg. Det var inte vi heller. Eller åtminstone inte jag. Jag stod där och skallrade tänder av rädsla. Kunde höra benpiporna i kroppen på mig rassla. Min 3-årige son däremot tyckte att hela ståhejet var oerhört spännande och underhållande. Givetvis var jag räddare än honom. Pinsamt. Jag fyrade av några foton och sprang ut fortare än jag kom in…

Under vår vandring stötte vi också på ett annat läskigt djur. Strutsen. De ser så vänligt sinnade ut, med sina fluffiga rumpor och söta små näbbar, men jag har hört många varningarnas tal om dessa djur.

Om blickar kunde döda, så att säga…

Strutsar är inte att leka med. Det sägs visst att de ska kunna springa i 70 km/h. Och dessutom sparka in trynet på både människor och djur. Det vill jag inte lära mig den hårda vägen. Så jag höll mig lydigt och lagligt uppe på vandringsbron. Annars kan man ju ibland bli lite frestad att besöka några av de mer fredliga djuren nere i deras hagar. Det ser så hemtrevligt ut med alla de liggande stockarna att balansera på och de stora dammar att plaska i.

Men ack, nej. Inte strutsen.

Tyvärr, jag fick ingen bättre bild än så här… Tre snygga röda rumpor.

Vi hade sällskap denna dagen av min syster och hennes familj. Hennes yngsta är i samma ålder som Eliah. Det är en ytterst klok och pillemarisk liten pojke. För att inte tala om omsorgsfull. Han är så omsorgsfull om allt levande.

“Mamma, mamma!” ropade han högljutt när han fick syn på aporna. Pannan var bekymrat hopvecklad och rösten allvarsam. “Mamma, du behöver smörja dem i rumpan. De är alldeles förfärligt röda.” Trots hans unga ålder hade han hunnit lära sig ett av livets mest väsentliga lärdomar. Jag tyckte det var så fint sagt och oerhört skojigt. 🙂

Dagen avrundades med hemfärd och grillning på bakgården, blivande rosenträdgården. Honungsmarinerad karré, vitlök, grillade tomater och äpplen, gräddig potatisgratäng och en delikat pepparsås med sting. Mumsfilibabba! Jag minns det som en lyckad invigning av sommaren.

Hur har ni invigt sommaren?

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta