Allt om att vara gifta och småbarnsförälder.

Kopparbröllop och kusinlek

Celina med spjuver-minen. 😀 På denna tjej sitter det en räv bakom örat. Precis om på storebror.

Jag, Daniel och småttingarna svepte till Danmark i helgen. Liksom ett flertal andra släktingar och bekanta gjorde. Min syster och hennes man firade nämligen kopparbröllop (13 år som gifta! Imponerande.) – och det är uppenbarligen något man firar med pompa och ståt i Danmark. De gifte sig när de båda var i 22-årsåldern, om jag minns rätt, och har idag en stor familj på 4 barn.

Vackra detaljer i hemmet hos min syster…

Det finns säkert olika traditioner i grannlandet, men den vi fick ta del av innebar att vi skulle pynta deras ytterdörr med en äreport (glömde att fota den!) kvällen innan festen. Och sedan på kopparbröllopsdagen träffas alla inbjudna vänner och släktingar utanför dörren och väcker kopparbrudparet med sång och ståhej – så hutlöst tidigt som 7.15 på morgonen.

Ett bord fullt av presenter.

Därefter välkomnas alla gäster in i huset, där den enda ordern som gäller är att ha kalaskul, socialisera sig och äta hejdlöst från insläppet (7.30) ända till klockan 11.00 då härligheterna dukas bort.

Någon hade gjort en tårta översållad med allsköns bär.

Kopparbrudparet bjöd på mängder av ätbara förnöjelser och därutöver hade visst en del av gästerna smugit med sig ytterligare förtäring. Jag tror att jag talar för alla när jag säger att man rullade ut genom ytterdörren när klockan slog 11.30 och det var hemfärd.

Jag varken orkade eller hann fota all förtäring, men jag kan säga så här: Vi gick inte hungriga hem!

Och inte var det en liten skara heller! Vad kan vi ha varit? 50? 70? 90? Ingen aning. Men det var iaf ben och armar och allehanda kroppsdelar överallt. Hälsandes, kramandes och trängandes.

Vid 11.30 begav sig alla hemåt utom de närmaste som fortsatte festa i ett lugnare tempo resten av dagen, med “hygge” sent och in på nattimmarna.

Maken min och lilla prinsessan.

Festen rymde massor av barn och leksaker, vilket förstås var både skojigt och stundvis påfrestande. Eliah var alldeles till sig av förundran över alla traktorer han kunde hitta i sina kusiners hem! Finns det något coolare och “grabbigare” än en rejäl och färgglad traktor?

Eliah var så glad över alla leksaker. Rena rama lekparadiset.

Vi stannade i dagarna tre. För efter den makalösa festen, med alla sina godsaker, var vi alla i en sådan matkoma att vi inte kunde komma oss iväg. Så vi passade på att i lugn och ro hinna umgås även dagen efter och uppdatera varandra om våra livs fram- och motgångar.

Lilla busiga hjärtat! <3 Som vägrade bära sin svarta stiliga kavaj.

Och kusinerna fick ordentligt med tid att bekanta sig med varandra. (Av hänsyn till syrrans familj så får ni hålla till godo med bara bilder på mina kära små.) Eliah är ju vår äldsta och han är “bara” 2,5 år ännu så detta var första gången kusinerna hade någon större möjlighet att kommunicera och leka med varandra. Men Eliahs syskon tog så väl hand om honom och förklarade om och om igen, när han inte förstod de märkliga danska orden.

Tösen i sin ljusblå newbieoutfit.

Vi landade sent igår och har precis hunnit återhämta oss från resan. Alldeles för många tråkiga timmar i bil, stela och krokiga ben och avdomnade rumpor. Nu ser vi fram emot att få packa upp våra väskor, tvätta och ta oss an nya projekt!! För denna helgen ska jag fota en del spännande bilder. 🙂

Hoppas att ni har haft en fin helg! <3

För- och nackdelar med 2 år mellan syskon

Hej kära läsare! Idag bjuder jag på en halvmunter familjebild. På två slitna föräldrar, ständigt berövade av vår dyrbara nattsömn, och två hjärtligt pigga sötsorkar. (Bilden hittade jag på min kraschade hårddisk från julen för en dryg månad sedan, hehe…)

Det skiljer knappt 2 år mellan Eliah och Celina. Celina är nu 7 mån och Eliah ganska exakt 2,5 år. Det är åldrar som är fantastiska på så många vis men som också har sina utmaningar. Idag tänkte jag göra ett inlägg om min upplevelse av åldersavstånden på våra små.

“Syskon på 6 månader och 2,5 år kan kanske vara den tuffaste tiden av dem alla. Men livet blir lättare om några månader…”

För- och nackdelar med 2 år mellan syskonen

Jag tror så här: Alla årsavstånd mellan syskon har sina för- och nackdelar! För vår del kändes det viktigt att vi fick barn som var någorlunda nära i åldrarna så att de kunde leka på ungefär samma nivå. 2 år emellan kändes därför som ett ganska lagom avstånd. Då är de så pass nära i ålder att de kan ha gemensamma åldersadekvata intressen och stor glädje av varandra!

För oss fungerade det fint att ha en nyfödd samtidigt som vi hade en 2-åring. Nattsömnen fick en ju visserligen inte mycket av, men på dagen var det tacksamt att bebisen var så pass liten att den sov största delen av dagen. Så kunde vi fortfarande koncentrera oss mycket på 2-åringen som var i hans kanske mest utmanande ålder! Ska vara överallt, vill allting, helst själv, men behärskar ingenting (på egen hand) och har inte ännu uppnått åldern att det går att resonera med honom.

Men jag vet att den där första bebistiden ser väldigt olika ut för olika familjer, föräldrar och barn, och fungerar olika bra med äldre syskon. Vissa upplever spädsbarnstiden som en outhärdlig plåga och då kanske inte en tvååring full av bus och livslust på det är att rekommendera. Det är också tungt att ha en 1,5-åring när en är höggravid, som vill bli buren och underhållen 24 timmar om dygnet.

Jag skulle nog tippa på att tiden just nu – med en bebis på drygt ett halvt år och ett barn på två och ett halvt – är den mest utmanande. Nu är hon tillräckligt stor för att rusa runt i gåstol, välta ner saker och göra sig illa. Hon försöker få tag på allting och stoppar allt i munnen. Och han är fortfarande för liten för att ta något som helst ansvar över sig själv eller förstå vikten av att hantera sitt småsyskon med empati och varsamhet. Han behöver fortfarande konstant övervakning och går gärna till attack på lillasyster om hon närmar sig HANS leksaker. Eller – ve och fasa!! – biter på dem när han sitter där och leker. Då blir det krig.

MEN jag tror att livet blir lättare om några månader!

Det är så vi härdar ut. Vi ser framåt och längtar till de lite lugnare åldrarna. (Och inser att vi då kommer att längta tillbaka till dessa vilda, sprudlande åldrarna när allt ska upptäckas och läras. Underbart ju! Hemligheten är väl ändå att lära sig njuta över det man har just nu?)

Jag och lilla prinsessan. Nu 7 månader. Bild från julen.

Att ha en 6 månaders bebis och 2,5 årigt barn samtidigt…

FÖRDELAR

  • Hon är tillräckligt liten för att beundra och bli road av sin storebrors galenskaper; Hans oberäkneliga vansinnesvrål, kullerbyttor, lastbilskrockar och kastrull-konserter. (Ni vet, när man hittar två kastrullock och slår dem mot varandra så att ett alldeles öronbedövande, fullkomligt olidligt, oljud uppstår. Som åstadkommer tinnitus och mental koma hos varje levande varelse som hör!)
  • Han kan återupptäcka det roliga med bebisleksaker trots han egentligen är förbi det stadiet. För plötsligt blir allt som lillasyster håller i jättespännande att leka med. Med andra ord: han får plötsligt ett dubbelt så stort utbud av leksaker! Hur bra som helst ju! 😀 (Att sedan lillasyster blir utan leksaker är en annan sida av myntet som får läggas till på listan av nackdelar.)
  • Hon är fortfarande i den åldern att en kan ha någorlunda bra kontroll på var hon är och vad hon gör. Hon förflyttar sig inte snabbare än ögat kan följa och greppar inte saker som ligger högt. Krutet kan därför läggas på 2,5-åringens många behov, hans rackartyg och brutala, fascinerande framfart igenom huset.
  • Hon är i den där hejdlöst matglada åldern, där det bara går att skyffla in sked efter sked och hon sitter fortfarande och gapar som en hungrig gam(-unge)! Något som förhoppningsvis kan inspirera storebror som, till skillnad mot lillasyster, är i en period av matvägran. Han tycker att nästan allt ätbart är antingen konstigt, läskigt eller bara tråkigt. (Dessa matvanor ser ju så klart inte likadana ut för alla barn i dessa åldrar! Men jag vet att många har problem med att få sina 2-åringar/3-åringar att äta.)
  • Han är tillräckligt stor för att förstå vad man säger och på något vis begripa att bebisen är sårbar. Han försöker – för det mesta – att låta bli att köra över henne med sina traktorer eller springa omkull henne när han jagar katten eller hunden. Det får väl ändå ses som något positivt!
  • Han är också tillräckligt stor för att förstå att han är viktig för sin lillasyster. Och om hon gråter kommer han snabbt till undsättning. Då klappar han henne vänligt på huvudet och erbjuder sina mest coola, avancerade leksaker. “Ta den här!” uppmanar han henne. När hon inte förstår vad hon ska göra med den underliga saken förklarar han det tålmodigt för henne på rapakalja-barnspråk. Så fantastiskt fint och totalt meningslöst! (För hon stoppar den ändå bara i munnen.)
  • Som förälder är det ganska nyss som en hade en bebis i huset. Minnet är färskt, färdigheterna på topp, tryggheten i sin föräldraroll förhoppningsvis väl förankrad och rutinerna är automatiserade in i ryggmärgen. Det är bara att köra på!!
  • Blöjbyten och nerkissade kläder är redan en vardag. Man kan lika gärna byta på två när man ändå är igång med en!

NACKDELAR

  • Han kan fortfarande fascineras av bebisleksaker och i synnerhet om lillasyster har dem i sin ägo. Dvs. han går och tar leksakerna från henne hela tiden och lämnar henne storgråtandes! Aja baja!
  • …och på samma linje: Storebror är ännu så pass liten att han inte har lärt sig att dela med sig. Världen kretsar fortfarande enbart kring 2,5-åringen och egot är ofantligt. (Dela med sig kan han visserligen göra ibland, men bara om han har lust och på särdeles gott humör.)
  • Han är ännu för liten för att förstå vikten av att behandla andra (barn) med empati och varsamhet. Han förstår inte att man inte får sätta en plastpåse över lillasyster och se hur lång tid det tar för henne att ta sig ur den. Han förstår inte att det gör ont för en liten bebis att bli puttad baklänges eller få en bil inkörd i munnen, för att storebror tycker att munnen ser ut som ett bra garage. Eller använda lillasysters huvud som bollplank.
  • Han är i den mest busiga och tanklösa åldern och hon i den nästan mest känsliga. Det är som upplagt för en tid kantad av olycka efter olycka. Gråt och tandagnisslan.
  • Svartsjukan lurar ständigt bakom hörnet och gör sig påmind. Förutom att storebror vill ha ungefär precis allt som lillasyster håller i så tycker han inte heller om att se att lillasyster få för mycket uppmärksamhet. “Ta bort!” beordrar han ibland mamma och hytter med näven åt lillasyster, när mamma ammar henne. “Ta bort bebis!!”. (Jag ska dock vara rättvis mot storebror och säga att han är mycket mindre och mer sällan svartsjuk än jag trodde att han skulle vara! 🙂 ) Eventuell svartsjuka får en tackla snyggt genom att inkludera och göra saker med bebisen tillsammans. Få storasyskonet att känna sig viktigt och vara noga med att storasyskonet också får lika mycket uppmärksamhet. Också får känna sig som en liten go bebis ibland, som bara sitter och kurar i mamma och pappas famn.
  • Tidsbrist. Givetvis är det så att ju tätare det är mellan barnen, desto mindre tid har en över till det äldre barnet när bebisen kommer eller vise versa – desto mindre tid har en över till bebisen. Eftersom de små åldrarna är så uppmärksamhetskrävande är det alltid en utmaning att hinna tillgodose varje barns behov när de kommer tätt.
  • Det är onekligen motigt med två barn i blöjåldern (om ettan inte har hunnit bli torr). Det är bara att erkänna. För att inte tala om att de dagliga aktiviteterna blir en smula tradiga/tjatiga… På något vis handlar allt om bajs och kiss dessa dagar, känns det som.
Celina julklädd med vår lilla vovve Lucia bredvid sig, även hon julpiffad med röd tofs i håret. (Drygt 1 mån gamla bilder alltså!)

Jag tror att det är så väldigt olika vilka åldersgap en föredrar mellan sina barn och därtill ska en ju ha i åtanke att det sällan går att beställa barn på exakta datum. 😀 Men inte desto mindre kan en ju ha önskningar och tankar!

Vad har ni för avstånd mellan eventuella syskon? Vad tycker ni om olika åldrars utmaningar och tjusningar?

Celina förevigad i min mors handarbete

 Min fagra dotter förevigad på en renfäll, iklädd min mors hantverk.
 
När jag började blogga i somras bestämde jag mig för att lära mig att fota. På riktigt. Som bloggen avslöjar har jag alltid tyckt om att skapa, med färg och form och ljus och känsla, oavsett vad det gäller. Så det ligger inte så långt ifrån mitt hjärta att ibland fantisera att jag ska bli fotograf. (Nu har ju jag redan ett jobb, men i en annan värld?) Men jag har alltid varit smärtsamt medveten om hur hopplöst oteknisk jag är. (Kanske handlar det inte så mycket om oförmåga att förstå teknik utan snarare ett ointresse?) Och eftersom det innebär en hel del koll på teknik när man är fotograf så har det aldrig varit aktuellt. Jag har följaktigen aldrig gett mitt fotointresse något större utrymme.
 
Förrän nu i höst. När jag började blogga var det viktigt för mig att hålla en hög kvalité på bloggen. Att verkligen lägga ner tid och engagemang på det jag skriver och visar här. Inte för att det egentligen är nödvändigt, eller för att någon skulle bry sig nämnvärt, men för att jag lätt tappar intresset om jag inte lägger ner själ och hjärta i det jag gör. Då känns det meningslöst. Något ska jag väl ändå lära mig av att lägga så många timmar på en blogg?
 
Det tog mig ynka 5 dagars bloggande att inse det. Mina bilder var skeva, dassiga och allmänt förargelseväckande. Jag blev själv bestört och lagom avtaggad varje gång jag tittade på dem. Jag behövde en bättre kamera och mer kunskap. 
 
Bra där, tösen min! Du förstår tidigt att visa intresse och vördnad för historiska föremål!
 
Den 6 juli fick jag ändan ur vagnen. Jag begav mig till närmaste proffsfotograf, bönade och bad (jag skojar!) och köpte slutligen en kamera som hen tyckte sig vara färdiglekt med. Och jag var hejdlöst glad över mitt kap. Lyckligt ovetande om hur svårt det faktiskt är att lära sig att hantera en avancerad kamera.
 
Men skam den som ger sig, som alla rysligt kloka åldringar brukar proklamera. Så ger mig gör jag inte! Jag försöker fota så ofta jag hinner och varje gång jag fotar upptäcker jag en ny spännande knappar att trycka på. Ibland blir det alldeles genialiskt och ibland är det en fet skamkudde som gäller. Tack och lov har jag jobbat en hel del med bildredigering förut, så den delen av fotografyrken känns inte så läskig. Det är lite som att skapa konst tänker jag. Man får leka med färg och form tills man blir nöjd. Underbart underhållande!! 💅 Jag kan sitta i timmar… dra fram och tillbaka med reglarna och förtrollas av hur tonerna förändras. Från dimma till klara vyer. Från mörker till ljus.
 
Om jag känner mig själv rätt så kommer det inte sluta här. Det kommer nog aldrig sluta förrän jag har en egen fotostudio med allt vad det innebär. (Jag har redan börjat snegla på bättre utrustning, reflexskärmar och superblixtar, när inte Daniel är i närheten. Hehe! Och jag drömmer och ser fram emot den dagen jag faktiskt begriper hur alla dessa föremål ska hanteras! Oh la la!! Den dagen…)
 
Lite drägel på hakan har väl aldrig skadat något foto?
 
Eftersom jag umgås med mina skatter hela dagarna blir det ofta dem som jag fotar. Ibland bara som en lek, ibland på lite mer allvar. Häromdagen var en sån dag. En sån där lite mer ordentlig fotodag, då jag faktiskt hade ett mål och ett syfte med plåtningen.
 
Jag ville föreviga min dotter i min mammas stickade plagg. Hon växer ju så det tjuter i knogarna, den tösen! (Celina, inte min mor.) Så ja, detta lär vara sista chansen att njuta av denna syn. 6 månader och alldeles lagom rund och go.
 
Lite trumpen, men inte desto mindre rar. Min juvel. ❤
 
Tycker ni om att fota? Begriper ni er på teknik eller är ni lika hopplösa som jag? 😀
BAMSEKRAM på er alla!
  

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Kategori:
Familjeliv

Mina tio mest gillade instagrambilder

Jag har sett det i många bloggar och tänkte att det kunde vara kul att apa efter. 😄 Mina 10 mest gillade instagrambilder. (Ja, jag vet att andra kör på 9 men jag tyckte det var knöligt med ett ojämnt tal.)
 
Men eftersom det bara är några månader sedan jag starta mitt instagramkonto (gå gärna in och följ! ❤) har jag inte fått en tillräckligt stor följarskara för att kunna avläsa några uppenbara skillnader på bilderna. Men jag får väl försöka tolka och jämföra det engagemang och de få ynka gillningar som finns!
 
10 mest gillade instagrambilderna
 
10. På tionde plats landar min äldsta son (2 år) i stilig ullkappa, ute med mamma och pappa på promenad. Inget knussel, inga konstigheter. Bara hjärtlig fröjd över att få andas frisk lantlivsluft!
 
9. Vi planterade gissningsvis runt 60 plantor denna hösten. Kanske över 100 hela sista året och något liknande året innan. Detta är nödvändigt eftersom trädgården vi köpte var ett hårresande kalhygge när vi flyttade in, för er som inte har läst bakgrundsstoryn.
 
Vi försöker alltså anlägga en helt ny trädgård med massor av små hälsosamma rum/gömmor och större grönskande gräsmattor att rusa runt som galna tjurar på när våren kommer. Här ser ni en nyplanterad flikbladig japansk rödlönn. Tveklöst en av favoriterna i trädgården!
 
8. Bilderna på mina nya bestick i hamrat stål som ska användas när jag anordnar min medeltida brakfest.
 
 
7. Min älskade dotter provligger i sitt nya babynäste. Största delen av nästet är helt sytt för hand och tog därför flera dagar att färdigställa. Phuu!! Tur att jag inte har tänkt göra ett till. 
 
 
6. Två förälskade svanar ute på glid i en gömd (glömd?) skogsgöl. Vi hittade denna plats mitt ute i ingenstans av en ren händelse.
 
5. Jag planterar om blommor i hemmet och kröner sinnesron med ett svep hemmalagat portvin.
  
 
4. Renoveringens framfart i vårt nya drömmiga sovrum. Vänta så får ni se på slutresultatet! 😍
 
 
3. Bronspriset föräras vår gamla dopbild på Eliah. Den har jag bara lagt upp på mitt privata konto (vet inte varför, glömde nog lägga upp den på bloggkontot) men den fick så många tummar upp att den får komma med i listan ändå. 
 
3. Nästflest gillningar fick vår lilla familjebild från i November någon gång. Celina var då 3,5 mån.
 
1. På förstaplats finner vi följande värdigare vinnare som föreställer vår hemlagade marmelad på rosenkvitten. Vi har flera rosenkvittenbuskar i trädgården och inte förrän i år, när vi för första gången testade använda frukten i matlagning, har jag insett värdet av denna GUDOMLIGA buske. Wow!!
 
Ni som inte har smakat den – gör det! Jag är tveksam till om det går att finna sån marmelad eller sylt på marknaden, men några nya buskar i din bakgård är garanterat en värdefull investering! ❤
  

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Kategori:
Familjeliv

Sammanfattning av år 2018

(Denna lista är lånad från Underbara Claras underbara blogg! ❤)

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? Födde mitt andra barn.

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, absolut. Jag gick på mammaledighet i somras och startade också den här bloggen, vilket kan vara något av det största jag har gjort på länge.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Inte några av de närmaste.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas? 14 juli då Celina föddes.

Dog någon som stod dig nära? Nej. Men Daniels farfar dog.

Vilka länder besökte du? Inga. Jag har inte rest någonting i år utan satsat all tid och alla pengar på huset.

Bästa köpet? Oj, den var lite svår. Men kanske var det min stora vackra spegel som absolut kommer att synas på bloggen snart.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Jag kände mig riktigt glad under slutet av våren, när allt i trädgården började spricka ut. Jag kände mig lycklig efter att Celina hade fötts och även när jag började blogga. Det kändes jättekul och spännande att sätta tenderna i ett nytt projekt!

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019? Jag vill ha ett fungerande badrum och ett färdigrenoverat sovrum. Jag vill också ha mer tid till bloggen och alla mina konst-projekt.

Vad önskar du att du gjort mer? Jag önskar att jag hade lagt mer tid på bebismys och barnlek istället för att ständigt arbeta hårt och långa dagar. Men det ska jag ändra på nu till nästa år! Jag önskar också att jag hade tagit fler promenader, kisat mot solen, fångat fler regndroppar på tungan, plockat svamp och njutit tystnaden i skogen. Samt läst böcker.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oj, det vet jag faktiskt inte. Jag har inte direkt suttit och latat mig detta år, om man säger så. Kanske har jag lagt onödig tid på att läsa en massa bloggar och ibland har jag kollat på filmer bara för att slå ihjäl tiden. Men det kanske också behövs ibland? Jag önskar nog att jag hade stressat mindre, får mitt svar bli.

Favoritserier från året som gått? “The vikings”, givetvis. Samt “The handmaid’s tale”.

Bästa boken du läst i år? Tyvärr har jag inte hunnit läsa några böcker i år.

Största musikaliska upptäckten? Oj, det är många som har fått nytt liv detta år. Mindy Smith (Pretending the Stars – har lyssnat ihjäl den låten och ändå så får den mig fortfarande att rysa och gråta av glädje och lyckorus. HELT galet!!), Joan Osborne, Phil Vassar, Laleh, Chopin, Enya, Avicii… En salig blandning av genrer helt enkelt. Jag lyssnar på det mesta när det är rätt timat.

Vad var din största framgång på jobbet 2018? Tycker väl inte direkt att jag har haft någon framgång alls detta året. Eller räknas “att ha blivit bättre”?

Största framgång på det privata planet? Tvåbarnsmor och ny blogg.

Största misstaget? Jag körde sönder vår bil en gång i våras när jag var gravid och illamående och spydde mitt ute på vägen. Då försökte jag stanna och köra av vägen, vilket resulterade i att jag backade in i en grind och slog sönder baklyktorna.

Ett övrigt stort misstag – eller olycka – som har hänt är att min hårddisk har gått sönder, vilket är en absolut mardröm som jag fortfarande inte riktigt har insett har hänt. (Den kraschade för bara någon vecka sedan och vi försöker fortfarande rädda den.) Därutöver har även min dyra filmkamera gått sönder. Absolut katastrof – men någonting som iaf går att åtgärda.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Betydligt gladare!! Bloggen gör mig glad och att vara tvåbarnsmamma och mammaledig. Det är en ynnest att få vara hemma med sina barn hela dagarna!

Vad spenderade du mest pengar på? Renovering och möbler.

Något du önskade dig och fick? En dotter.

Något du önskade dig och inte fick? Jag önskar att mina nära och kära får må bra och det har tyvärr inte alla fått göra. Jag hade också hoppats på en del förändringar i samhället som tyvärr inte har infriats. Och så har jag önskat mig ett duntäcke och det har jag inte fått ännu. 😉

Vad gjorde du på din födelsedag 2018? Jag åt en god middag med min man.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Om dygnet hade haft mer timmar och jag hade kunnat känna mig mindre stressad. Njutit mer av hösten hemma.

Vad fick dig att må bra? Mina fina vänner och min familj. Solen och den underbart varma sommaren som jag verkligen njöt av i fulla drag! Att vara i trädgården och pyssla med blommor och växter. Att få gå på mammaledighet efter en intensivt stressig vår med många timmar övertid.

Vem saknade du? Mina vänner och syskon som bor alldeles för långt borta.

De bästa nya människorna du träffade? Jag lärde känna nya fantastiska kollegor och återupptog kontakten med en gammal vän.

Mest stolt över? Att ha en så fin familj omkring mig. Och fina vänner, så klart.

Högsta önskan just nu? Jag skulle vilja stanna tiden. Jag skulle vilja ta många långa mysiga dagar hemma med bara pyssel och lek med familjen. Och samtidigt skulle jag vilja hinna med massor av projekt och få färdigt renoveringen i ett rasande tempo. Men just nu… nej, just nu vill jag bara stanna upp. Genomleva julen en gång till och njuta den ännu mer!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag har inte riktigt kommit fram till det ännu. Jag kan inte riktigt komma fram till hur jag ska prioritera min tid…..

 

Kram och trevlig fortsatt helg! ❤

  


(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Kategori:
Familjeliv

God Jul – Unplugged

God Jul (i efterskott) på er alla sköna, goa människor! Jag borde väl stå här med en färgglad skamstrut, så hopplöst dålig som jag har varit på att uppdatera nu över jul. Jag har en märkvärdigt god förmåga att koppla ur och ”försvinna bort” när jag är mitt uppe i något viktigt. Kanske är det också den egenskapen som alltid har räddat mig ifrån att gå in i väggen och bränna ut mig. När det blir för mycket och jag har behov av att ladda batterierna så stänger jag bara av. Jag stänger av alla måsten och allt extra omkring mig som inte tillhör livsnödvändigheten, och bara vilar huvudet och själen där jag befinner mig här och nu. Ingenting runtomkring kan störa.

Högtider, då jag träffar familj och vänner är sådana tillfällen. Som bloggare är det förstås ett otyg att ha ha ett sådant beteende för sig, då bloggning förutsätter ett konsekvent och ständigt uppdaterande. Jag får se till att skärpa till mig med detta, helt enkelt.

 

 

Men nu börjar ett nytt år med nya möjligheter och jag har så många spännande planer med bloggen!! De första två veckorna nu i januari ska Daniel och jag försöka jobba heltid med nya bloggens utseende, på min nya domän. Jag skissar och planlägger och han, som är något mer datakunnig, kodar och konstruerar. Ingen av oss är programmerare, så vi får se om vi reder ut det på egen hand eller om vi behöver anställa experthjälp.

Så fort jag har fått den nya bloggen i rullning kommer jag att börja satsa på min nya youtube-kanal. Det ska bli så vanvettigt kul!!

 

Här följer några glimtar från julvardagen (de glimtar som jag har kommit ihåg att fota!) 

Vi tillbringade julen hos mina föräldrar i deras lilla pluttinuttiga småländska stuga. En ranglig men oemotståndig gran lyckades far min hitta i en av sina många skogsmarker och släpa med sig hem. Den fick vår son Eliah hjälpa mig och morbror att pynta, dagen före jul. 

 

Julaftonen avnjöts med ett överdådigt julbord och massor av fina fysiska och psykiska klappar. Pojken min var så förtjust i sina julklappar att han vägrade att gå och lägga sig, och lekte med dem tills han slocknade på golvet av utmattning.

 
Jag försökte dagen efter att fota honom i vaket tillstånd, men det gick inte mycket bättre. Antingen var han fortfarande trött eller också rejält uttråkad, för på varje bild såg det ut som om han hade varit med om 7 svåra år… Arma, älskade krake. ❤ Julen tär hårt på di små.
 

Här kommer en annan djupt älskad krake i sin nyförvärvade julklänning! Grå med röda hjärtan och så en body från newbie med spetskrage till.

 
 
Mina föräldrar samlar gärna på gamla prylar. Jag antar att det är där jag har fått mitt vintage-intresse ifrån. Två nya prylar som de har pyntat hemmet med i år är denna gamla CD- och LP-spelaren.
 
(Uppdatering: LoL!! Jag var så säker på att det var ett loppisfynd, men uppenbarligen är den nytillverkad och köpt på ginza. Tänk att sånt här görs idag nu (igen)! 😲)
 
Och en alldeles vansinnigt charmig julkrubba med handmålade figurer och stall, halm, herdar och små söta djur. Den är köpt på klingel och blev visst slutsåld på några ynka ögonblick, berättade mor min. Tror jag det! Eliah tyckte iaf att det var kul att leka med de små figurerna.
 
Bredvid julkrubban ser ni en mäktig gammal bok från Gustav Vasas tidsepåk. (Min pappa äger kanske Sveriges största privata samling av gamla böcker. Dem får man bara röra med vita handskar på. De riktigt värdefulla håller han inlåsta.)
 
Vi försökte plåta några familjebilder när vi alla var uppklädda till jul, i matchande kläder, men det gick som vanligt inte ihop sig med barnens behov och juldagens många aktiviteter som skulle hinnas med. När kameran kom fram så utbröt plötsligt omedelbar hunger och bajsbehov hos de små. Så vi tänker att vi som vanligt får anordna ett senare tillfälle, hemma i lugn och ro, där vi dokumenterar familjens juloutfits. För familjefoton ÄR viktiga – i min värld. Speciellt när vi alla har matchande kläder. 😀
 
Jag har även fler övriga bilder från julen, men de finns på en annan kamera och får visst komma i ett senare inlägg.
 
Men hur har eran jul varit??
 
Varma julekramar önskas från de småländska urskogarna!
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Kategori:
Familjeliv

Lika bra att slänga med hela husets teknikdjävulskap när vi ändå håller på…

Goddagens!
 
Min blogg har strulat och ställt sig på tvären de senaste två dagarna. Jag har inte kunnat logga in och har fått byta lösenord och hållit på. Därav frånvaron av blogginlägg! Jag blev för frustrerad tillslut. 😱
 
Min hårddisk har också kraschat. Så idag är väl mitt mod på botten och skrapar… jag har så enormt mycket bilder och filmer som jag inte vill bli av med som finns på hårddisken. Naturligtvis har jag säkerhetskopierat den och gör det med jämna mellanrum, men oturligt nog så var det precis dags att säkerhetskopiera den igen nu när detta hände. Det är 2 månader sedan och det är mycket jag har hunnit göra på två månader som nu riskerar att gå förlorade.
 
Nog med klagomål och självömkan. Det är bara att torka tårarna och kliva upp ur grytan. Vi får lämna in hårddisken på lagning så ordnar det sig säkert på något vis! Filmkameran måste ju också in på lagning så varför inte slänga med hela husets teknikutrustning och lämna in hela skiten när vi ändå håller på? Teknik. AAArrggghhh!!!

Men till något mycket betydligt trevligare. Min fina fina goa söta varma snälla busiga pojke!!

 
På sin gunghäst som hans snälla far satte ihop igår och hans snälla mor fotade. 😍
 
(Ja, ni kan se att vi inte har fått färdigt fönstret eller fått elementet på plats ännu!)
 
Nu ska jag kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och röja hela huset. Vi behöver sortera ut barnkläder som är för små och ersätta med större, vi behöver gå igenom vad vi ska ha på oss under jul (då vi reser bort) och se om något mer behöver köpas. Bara några dagar kvar!! Galet. Och så måste jag tvätta och diska och slå in julklappar.
 
Vi hörs igen om en stund! Hoppas att ni alla har det bra! 💛
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Kategori:
Familjeliv

Hela familjen på en och samma bild – blev en flopp

På tal om advent och jul och mörker och kyla… så kommer jag nu med ett helt off topic inlägg. För någon månad sedan döptes Celina och vi fick aldrig något bra tillfälle att fota henne och hela familjen tillsammans (ja, vi fick till något i all hast men jag var inte så nöjd med det), så vi bestämde oss för att fota i lugn och ro vid ett senare tillfälle.
 
 
På grund av renovering och annat drama fick vi inte tid till att ge oss på fotograferingen igen förrän härom veckan. Men det gick visst lika dåligt det. Båda barnen var på strålande humör när vi gjorde oss i ordning och jag tänkte i min enfald att det här skulle nog gå alldeles galant, men sedan när kameran kom fram var de plötsligt båda i upplösningstillstånd. Hon hade ont i magen eller någon annan mystisk åkomma (kanske skrek hon bara i sympati med brodern) och han var allmänt trött och grinig. Jag fick muta honom med kex för att han skulle skina upp och hålla sig på mattan (bildligt talat)!
 
 
 
Det var så mörkt (trots mitt på dagen) att allt som inte var i centrum hamnade i en enda grå sörjig skugga, t.ex. jag. Så jag har fått kämpa för att ljusa upp bilderna till synbarhet. Eliah stod intryckt mellan mina knän på ett mycket märkligt sätt och knaprade kex, Celina skrek för full hals, Lucia (hunden) studsade runt och anföll våra ben i hopp om att komma med på bild, Daniel såg allmänt frånvarande ut och jag sprang hela tiden i vägen för kameran när blixten gick av. Inte en enda bild fick vi där alla såg nöjda och glada ut, och ständigt tittade vi alla åt olika håll. Bilderna blev värdelösa rent utsagt. Och jag var så stressad att jag inte hann kontrollera kamerans fokus (vi skulle åka iväg på middag efteråt och hade tid att passa)! Så någon fokus fanns det visst inte heller. Jag begriper inte hur vi lyckades.
 
 
 
Men om en ska se det från den ljusa sidan så blev det ju åtminstone ett underhållande minne och några uppfriskande knäppa bilder att titta på i efterhand!

Nej, det blir till att göra ett nytt seriösare försök nästa vecka! (Det är sällan vi har tid över att pyssla med helfamiljsfotografering, som alltid är ett lika komplicerat projekt.)
 
Hoppas att ni har det bäst!! ❤
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Kategori:
Familjeliv

Att komma igen och ta nya tag

Idag står på schemat att sortera i planeringen för bloggen, alla kommande inlägg och bloggens utveckling, så att jag kommer i fas igen. Det är tjockt denna vecka också, med julstök, bak och adventsfest, men nästa vecka lugnar sig tempot nåååågot och jag kan hugga i på nytt! 😄
 
 
Här ser ni sammanställningen av alla mina viktigaste listor! Jag är helt tokig i listor och olika planeringsformulär. Jag är överlag tokig i att organisera. Och jag ÄLSKAR Trello!!! ❤ Här kan man klicka sig in på vald lista och så kommer massor av underlistor upp med määäängder av information. Detta kan jag dock inte visa er, för det är lite hemligt/privat! ;-D Men där står allt jag ska hinna under julen, tills nästa månad etc. etc. I ett annat formulär står alla listor som handlar om renoveringen.
 
Det är gnistrande frost utanför fönstret idag och jag är på alldeles strålande humör. Idag ska jag städa som bara den!! Vi har fått hem en massa ordrar fulla med skojigheter också som jag ska packa upp och få på plats. Nya julgardiner, dukar, julklappar till barnen, ljusstakar och julgranspynt.
 
Nu ska jag tvätta, laga lasagne och redigera nya adventsfoton som jag plåtade igår när barnen sov middag och lägga ut på instagram och här i bloggen. Jag ska också hinna mysa med småpluttarna, bygga pussel och sjunga, promenera en längre runda med vovven och barnen, adventsfika med min fantastiska man när han kommer hem från jobbet och kämpa på med renoveringsdokumenteringen (filma och fota) sedan när han går igång med tapetseringen ikväll. Full rulle AND I LOVE IT!!! 😊
 
Vi hörs alla goa människor! ❤
Njut kylan, vädret och adventsmyset! Innan vi vet ordet av är det plötsligt helg igen. 😻
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
För mer läsning om vilka renoveringsprojekt som ska ske här på gården läs DETTA inlägg.
Kategori:
Familjeliv

Spöad av klockan och en chockad läkarkår

Ibland går dygnets timmar och omfattningen av dagens To Do-lista inte ihop. Förrgårdagen var en sådan dag. Gårdagen också. Jag hatar sådana dagar. Jag jäktade och sprang, men blev ändå oavbrutet spöad av klockan. Den hetsade mig med sitt förbannade “tick tack, tick tack” och jag ville bara skrika: “Hååååååll käften!” och “Uuuuur vägen!”.

 

SPÖAD AV KLOCKAN

I förrgår var vi inne i stan och släpade med oss en hel kärra virke hem. Nu är det dags att sätta upp innertaket i sovrummet och sedan står tapetseringen på tur. Det börjar närma sig ett resultat! Jag måste bestämma vilken tapet vi ska ha (ja, det är liksom mitt jobb det där med att ha sista ordet när det gäller design och inredning). Allt måste stämma. Jag är petig med sånt. Stilen och känslan och funktionen måste vara i total harmoni. 

Resten av dagen gick jag väl återigen i ett töcken, liksom hela veckan har gjort. Men jag tror att jag städade, tvättade, tog hand om några ärenden, mail och telefonsamtal, som måste hanteras, bokade tid hos tandläkaren, röjde ut barnens kläder som av okänd anledning har krympt och sorterade in nya större, dammsugade av alla möblerna från katthår, klippte vovsingen, bytte sängkläder, städade ur besticklådor, övade lite sång med barnen och tränade magen enligt “mammamage”-appens stränga regler. Ungefär något sånt gjorde jag den dagen, om jag minns rätt.

Och fortfarande ser det ut som ett bombnedslag här – med alla verktyg som dundrar fram över väggar och golv och lämnar efter sig moln av damm, spån och träflisor. Och skoavtryck från Daniel som klampar ut och in genom ytterdörrarna med måttstocken och virket i högsta hugg. Och så leriga tassavtryck från husdjuren som följer husse hack i häl på det och två barn under 3 år som rullar runt i hela oredan. Kan ni föreställa er? Låter jag gnällig? Överdriver jag lite? Kanske en smula. Men det är en ytterst liten smula. Och JA, jag känner mig lite gnällig idag. Det kan man väl få vara ibland.

 

OCH HAN CHOCKADE LÄKARKÅREN…

Igår fick Daniel ta ledigt en stund från jobbet för att följa med mig och småttingarna till Fru Doktorn. Vi tycker inte att Eliah äter tillräckligt mycket och är oroliga för hans viktuppgång. Han är glad och full av liv, så några tecken på en dramatisk sjukdom ser vi inte, men ganska smal är han och pappas vegetariska gryta och mammas ugnsgratänger går absolut inte ner. Möjligtvis kan han tänka sig att pilla i sig några köttbullar och knapra i sig lite morötter och vitkålshuvuden. Möjligtvis kan han även tänka sig att sluka lite köttfärssås, mumsa på banan och turkisk yoghurt och slänga pannan i osten och gnaga kanterna av den. När inte mamma ser. Men allt som har en krämig, såsig konstistens går inte ner och fisk är fullständigt omöjligt.

Läkaren bekräftade att vikten hade avstannat och att han var ett steg under normallinjen. Men så tittade läkaren och sköterskan på mig och Daniel, kliade sig i skallarna och konstaterade att vi nog inte kan ha varit särskilt stora när vi var små vi heller och att det möjligtvis ligger i DNA:et. Jag minns inte hur jag åt när jag var liten, men tunn som en sticka var jag iaf. Knotorna stack ut åt alla håll. “Benranglet” minns jag att någon av klasskamraterna kallade mig när vi blev osams någon gång i mellanstadiet. Nej, läkaren tyckte inte att vi skulle vara oroliga och menade att han verkade vara “pigg och kry”. Eliah, som hittills hade suttit knäpptyst och iakttagit oss alla med klotrunda ögon, svarade omedelbart med att imitera en brunstig get och hoppa jämfota tvärs igenom rummet. “Och uppenbarligen full av bus”, fortsatte läkaren och skrattade. Men för säkerhets skull tyckte de att vi skulle ta blodprov på honom. Blodprov!!!?? ÄR DET VERKLIGEN NÖDVÄNDIGT??

 

(Se mina fina skatter här! Far och son för ett halvår sedan. Fotat med mobilen – därav kvalitén.)
 

Eliah har alltid varit tålig och foglig med det mesta. Första gången han fick vaccin, några månader gammal, blev dåvarande läkare alldeles stum av beundran. Eliah gav knappt ifrån sig ett knyst, trots att två sköterskor högg honom i båda de små tjocka låren med varsina sprutor. Endast ett litet förargat grymtande undslapp honom och sedan blängde han ilsket på läkaren i ungefär 5 hela sekunder. Idag var situationen annorlunda. Idag skulle han stickas i fingret och sedan tömmas på blod i fyra små kapslar. Det låter dramatiskt men var väl egentligen inte något avancerat ingrepp. Men idag var han stor nog att förstå vad som gjordes med honom och stor nog att bli skrämd och göra motstånd om det inte behagade. 

Jag insåg direkt att detta skulle bli tufft. Eftersom jag anser att sprutor är ett djävulens påhitt blev jag omedelbart stirrig, nervös och gråtfärdig. Ville ta upp honom i min famn och fly fältet. Men jag ville inte påverka Eliah med mina klena nerver så jag bad istället om att få hålla mig utanför rummet tills hemskheterna var överstökade och låta Daniel aka Filbunken hantera Eliah.

Eliah placerades i knät på sin lugna trygga far (Daniel stressar inte upp sig för mycket här i livet!) och läkaren och sköterskan uppmanade honom att hålla ett stadigt tag i Eliahs arm under hela blodtömningen, så att han inte kan rycka åt sig armen och göra sig illa. Så snart nålen kom fram var Eliah tydlig med att han inte var upplagt för detta spektakel. “Mamma, mamma!” gormade han och försökte slita sig loss. Mammahjärtat sprack i tusen små ynkliga bitar. Och jag kallades in. Nervös från topp till tå. Vinglandes på svagburna ben. “Försök distrahera honom”, löd mitt uppdrag. Jag slängde fram en alldeles vansinnigt rolig barnbok och vevade med den framför hans ögon och berättade sagan om och om igen med min allra mest spännande basröst.

Och kan ni tänka er!! Att det hela gick så galet mirakulöst bra!! Nu så här efteråt känner jag mig helt salig av lättnad. Ingen dog, ingen fick några trauman och blodet lyckades de pumpa ur honom. Och han blev inte ens rädd. Läkaren stack honom i fingret och Eliah grymtade ilsket till, i vanlig ordning. Sedan var det färdiggrymtat. Inget skrik, ingen gråt. Sedan satt han förnöjsamt och tittade, med blandad skeptism och nyfikenhet, på vad läkaren gjorde och lyssnade till sin moders oupphörliga, tjatiga och tappra sagoberättande. Mellan varven ilsknade han till lite och lät läkarkåren förstå att han inte uppskattade att sitta fasthållen. Men ilskan gick fort över. Hela proceduren varade i ungefär 15 min och läkaren och sköterskan var båda chockade av förundran. “Nä, jag har nog aldrig sett på mage till tålig unge!” Utbrast den ena. “Ett sånt här lugnt barn har jag aldrig stuckit förut.” Utbrast den andra. Och när de fyra kapslarna var fyllda tyckte läkaren att de lika gärna kunde fylla två till, “när det ändå går så bra”, ifall de andra fyra inte skulle hålla måttet. Och som belöning för sin tappra uthållighet fick Eliah välja en leksak ut sköterskans låda. Efter nogsamt övervägande föll lotten på en liten gummiboll.

Tänk om livet alltid kunde vara så här okomplicerat…?

 

Zilia Ving

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)  
Kategori:
Familjeliv
Stäng meny
Längta Hem