Allt om att vara gifta och småbarnsförälder.

Kalas och stora barn

Det är nästan så att jag inte vet ordet av. Mållös och smått oroad. Var tog de små knubbiga tårna av? Gripreflexen, jollret, det långsamma kravlandet över golvet och den saliga SAAAALIGA ron. Lugnet. Ni vet, den där tiden när man faktiskt kunde hinna att stöka undan både tvätt, bulldegar, ugnsrengöring, tomatodling och sängbäddning medan babyn sussade timma efter timma. Eller varför inte en lång högtidlig måltid i fullkomlig harmoni och tystnad?

Den där tiden då både nummer ett och nummer två hamnade direkt i blöjan och blöjan direkt i soptunnan. Inga konstigheter. Rätt sak på rätt plats. Inget knussel. Tillskillnad från nu när det är tid för potträning och kisseriet skvätter lite här och var. Ingen ordning och reda. Usch, jag avskyr oordning och oreda!

Gladare än gladast är denna lilla ögonsten.

Hon har fyllt barn, min tös. Hon är inte längre bebis. Hon är barn. Eller någonstans däremellan. 1 år! En STOR milstolpe!! (När övergår egentligen bebisar till att bli barn?)

Hon har börjat magra. Hullet avtar. Hon äter ganska duktigt, tycker vi, men ändå blir hon mindre och mindre rund. Oj, vad jag saknar det där hullet…

I pappas trygga famn.

Glad och sprallig är hon. Full av livslust! Och orden kommer obehärskat bubblande ur henne. Tack, titta, mat, dörr, lampa, katt, gris, får, bebis, vill ha, vill inte ha, nej, nej, nej och åter nej. Det är mycket nej nu. Vill inte. Vill inte nu heller. Nej, nej.

Man får lirka och trixa och gosa sig till ett ja ibland. Men jag tycker att det är kul! Uppdraget att vara mamma är det roligaste och mest spännande jag vet! (Bland många andra ting.) Man vet aldrig vilka sidor barnet kommer att visa nästkommande dag, eller om en vecka, eller om några år! Resan från bebis till vuxen är som en livslevande upptäcksfärd och jag ser så mycket fram emot att få vara med på den resan!

Kalas hemma hos mormor och morfar!

Eliah och Celina missade varandras födelsedagar med 4 veckor. Så även han har fyllt år och är nu 3 år, och inte att förglömma – jag och Daniel firar 3 år som föräldrar!

Det har varit en berg-och-dalbana i skräckblandad förtjusning. Men i första hand förtjusning. Det går aldrig att jämföra någons upplevelse med en annans, men min uppfattning är att det är både enklare och roligare att han barn än vad jag trodde att det skulle vara.

Ett trött födelsedagsbarn med många granna färger på paketen i bakgrunden.

Vad tycker ni? Är det svårare eller enklare, roligare eller tråkigare, att vara förälder än vad ni trodde innan? (Alla åsikter är välkomna och inget rätt eller fel svar finns, givetvis! Man får tycka att det är jobbigt och eländigt att vara förälder också.)

Sista flämt av sommar

Jag anade att det skulle bli så här när jag började jobba heltid, att bloggandet skulle prioriteras bort för en stund. Inte för evigt. Bara just nu i höst.

Vi försöker få bygglov och tragglar fortfarande med beräkningar, planskisser, lånelöften och renovering – vilket slukar all ledig tid. Men snart har jag goda nyheter att komma med…!! Gissningsvis om sisådär en vecka. 😉 😀

Vårt älskade oborstade prydnadsträd “Eukalyptusvide flamingo” med rosa vippor.

Det är skojigt att se att det fortfarande trillar in en del människor här varje dag, trots att bloggen ligger i vila. Dessutom kan jag se att det är väldigt många fler som börjar hitta min blogg genom google-sökningar, vilket är ett nytt fenomen! Så har det inte varit förut. Jag undrar vad det kan bero på….!? Men hur som haver så är det ju hiskeligt roligt! Ni är alla hjärtligt välkomna och jag beklagar min tillfälligt skrala närvaro.

Mor och dotter allmänt dåsiga på kvällskvisten…

Daniel är föräldraledig och hemma med barnen på heltid nu. Det har han varit sedan jag började jobba i juli och kommer att vara till och med oktober ut. Sedan kommer vi att jobba dubbelt en månad, under november, och barnen kommer att vara på förskolan. Det kommer att bli en extremt tuff månad. Vi har båda en bit att pendla till våra jobb och det kommer att bli knepigt att få ihop tiderna med förskolan.

Men därefter… efter novembermånaden kommer livet och förutsättningarna kanske att se helt annorlunda ut för oss.

Underbara tös!

Jag har inte så mycket roligt att berätta just nu när det är så här stressigt i vardagen. Vi försöker bara hinna hålla efter i huset och på gården, i trädgården, och passa på barnen. Det är det enda livet kretsar kring just nu. Men allt har sin tid. Det kommer en tid då det finns tid för annat…

Vi har stångats mot Eliahs nappsug, men nu har nappen åkt ut genom fönstret! 3 år och det får vara nog. 😀

Jag njuter av glada pussar och runda kramar. Jag njuter av påhitt, nyfikenhet och ilskna “kan själv”. Jag njuter av att lära och bekräfta och hjälpa dessa två framåt i livet och i att skapa en egen liten person i den egna lilla människokroppen. Det är allt livet handlar om just nu. Någon som känner igen sig? 🙂

Ta hand om er och vi hörs snart igen, med bättre nyheter!!

Semesterglimtar

Wow… tiden bara rusar. Och jag släpas skoningslöst efter, som om jag vore ett löst jaktbyte. Ja, så känner jag ofta. 😀

Förra helgen var vi på en liten semestertrippen till Rågö utanför småländska Västervik, tillsammans med mina föräldrar och syskonfamiljer. 6 småfolk, 8 vuxna och 2 pigga gamlingar. Inte en illa uppslutning, det inte!

Syskonkärlek när den är som vackrast!

Där bodde vi i varsina små pittoreska torp och fördrev dagarna i sann Bullerbyn-anda; läste gamla litteraturklassiker, hjälptes åt att laga mat, spelade fiol och gitarr, diskade utomhus, balanserade på stenrös, åt kopiösa mängder (nästan) övermogen frukt direkt från träden, simmade i vassen, knuffades på bryggan, berättade hemlisar, snubblade runt i glada ringlekar, kramades vid brasan om kvällarna och skrattade tills vi kiknade och ett par småbarnsbyxor läckte igenom. (Fast det orsakades iofs i huvudsak av att körsbärssaften var så god att han inte kunde sluta dricka. Det gick liksom rakt igenom. Stackars gosse…)

Min älskling.

Jag, som vanligtvis är usel på att komma ihåg att själv närvara på mina bloggbilder överraskade mig själv med att för en gång skull komma ihåg att fråga Daniel om han kunde knäppa ett par bilder där jag är med! Håll tillgodo! 😀

Tillsammans med min älskling. Lilla plutten. Bästa i världen. Kan inte få nog av att krama den här lilla människan!!! <3

En glad skrutt bredvid en lite tröttare, men nöjd, mamma.
Eliah: jeans Lab industries, skjorta Zara boy. Jag: fejkpälskofta Monki, örhängen och silkeslinne & Other stories, skinnkjol Zara. Om någon frågar sig.

Å andra sidan vägde jag upp bedriften att komma ihåg selfies genom att istället glömma bort att fota de flesta av helgens övriga (och betydligt mer intressanta) ögonblick.

Inga saftiga matbilder, inga sällskapsbilder, inga förevigade gapskratt med skeva tänder i fokus, inga bara rumpor i sjöblåsten, ingen rökig brasa, ingen dans på kvällskvisten och inga ivriga pussar i närbild… Asch då!! Men det ska på goda grunder tolkas som att jag hade det ALLDELES för bra för att komma ihåg att stolpa runt med kameran runt halsen! 🙂

Daniel och Celina läser pekböcker.

Den här tjejen är så toksöt att jag nästan smäller av!!! Så full av liv, tillgivenhet, upptäckarnyfikenhet, finurlighet, bus… Nu 1 år fyllda. (Kalasbilder kommer i nästa inlägg!)

Hon rusar fram på sina knubbiga ben som om det inte fanns en dag kvar, hon slänger fejset i tallriken när hon ska äta och inte kan hejda sig, hon säger “tack” och “goddag” och nickar artigt åt höger och vänster som om det vore det självklaraste i världen. Hon försöker fånga mina ögonfransar när jag blinkar, hon pussas med hela ansiktet, kramas med hela kroppen, hon är intensiv och envis som synden. Jag hoppas att jag för evigt kommer ihåg hur det känns att ha den här gosiga bebisen i famnen.

Jag är kär och hänförd av denna tös.
Den här supersöta hängselkjolen kommer från LOGG by HM!
Celina i total extas. En hårresande syn! 😉

Här ser ni Eliah hjälpa Celina, när hon på ostadiga ben tultar nerför backen till uthuset. Jag blir så rörd att jag nästan blir tårögd när jag ser hjälpande syskon! Finns det något finare än detta?

Eliah har tidigare inte visat sig från sin bästa sida när det gäller empati för övriga levande varelser.

När han var 2 år drog han gärna katten i svansen så fort han kom åt, jagade Lucia med tåg och lastbilar i näven, ryckte leksakerna ur handen på lillasyster, skrämde vettet ur henne med oförutsägbara läten och slängde sig på golvet och bet sina föräldrar i tårna om det ville sig riktigt illa. Om allt gick honom emot och han tappade besinningen. Bortskämd? Skulle man ju kunna tro. Men vi försöker absolut att låta bli att skämma bort honom på det sättet och vi är alltid noga med att förklara varför man inte under några som helst omständigheter får jaga och knuffa mindre barn och djur.

Inte förrän nu börjar vi se resultat av vårt tålamod och enträgna förmanande… Och det må jag säga är en enorm lättnad!

Eliah blir bara snällare och omtänksammare för varje dag som går. Han är först på plats när Celina faller eller blir översprungen av en katt, och han tröstar henne gärna med klappar på huvudet och majskrokar i näven. Han är ständigt närvarande för att hjälpa henne i vardagens med- och motgångar. Det gör mig så varm i hjärtat! Jag hoppas att de ska bli goda vänner i framtiden.

Som ni kan se på bilderna lyser det saftiga gräset med sin frånvaro. Det var kvävande varmt vissa stunder mitt på dagarna och gräsen var torra som fnöske och riviga mot våra bara fötter.

En ekoxe drar sig långsamt framåt.

Men ute i skogarna omkring kunde vi finna skydd och svalka. Där under de stolta björkkronorna. Det är såna här helger som jag vill minnas när jag ligger på dödsbädden. Enkla, hjärtliga, genuina, verkliga och jordnära. Lyckliga stunder med nära och kära. Ute på landet. Mitt i naturen. Mitt i livet och samtidigt mitt i den lugnaste ro.

Skogen, ett varmt ögonblick med min systemkamera.

Men nu är semestern över för min del. Jag har börjat jobba heltid igen, sedan 2 veckor tillbaka och har en bit att resa till mitt jobb så jag går upp 5.30 och kommer hem 18.00 varje dag. Då ska jag amma lillan, fixa matlåda, hjälpa Daniel att städa och diska, natta småttingarna, göra mina “kvällsritualer” och störta i säng. Det känns stressigt. Jag längtar tillbaka…. till de där dagarna då man kunde stanna upp och bara andas utan att få dåligt samvete.

Då det var okej att bara finnas till.

Kanske är jag snart där igen. Man vet aldrig vad som händer….. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är min framtid under kraftig evaluering.

Hur ser er sommar ut? Har ni någon semester? Hur ska den avnjutas? Hur känner ni inför hösten och när semestertiderna är över?

Midsommar och ett sentimentalt avsked

En lysande rhododendron i vår trädgård!

Midsommar – en så lycklig tid på året! Då dagarna är som längst och ljuset aldrig riktigt lämnar, bara väller över en och berusar. Då fåglarna boar sig, trädgårdarna blomstrar och sprider söta, kryddiga och friska dofter. Och man har allt det goda framför sig. Den långa sommaren (som visserligen ändå så fort tar slut…) och så många möjligheter att skapa minnen som aldrig aldrig aldrig kan försvinna. Som kommer att följa en som en vänlig ledsagare resten av livet!

Nu ska vi skörda linet i dag,
häckla det väl och spinna det bra.
Se’n ska’ vi sömma skjorta och kjol,
svänga oss gladt i dansen.

Vi brukar alltid resa bort på midsommar och fira den med pompa och ståt, med så många släktingar och vänner vi bara kan orka med. Men det tar på krafterna att packa en bil full med barn och hund(ar), så detta år valde vi annorlunda. Vi valde att stanna hemma, mysa för oss själva och göra en midsommarstång och dansa med grannarna. Vi är slitna och längtade efter att bara ha en vilsam helg utan något som jagar tiden.

Jag ska snart tillbaka till mitt arbete och det är med delade känslor. Jag behöver de här sista två veckorna för att landa och få tänka. Jag har mycket att tänka på när det gäller min framtid…

Midsommarstångbygge på gång!

Men vi hade iaf en ljuvlig midsommarstund. Vi klädde midsommarstången, dansade och sjöng. Lagade en god middag och stannade uppe till midnatt, då det fortfarande är ljust ute nu.

Räksoppa på spisen.

Middagen? Mmm… det bästa av allt!! Vi grillade; lax, äpple, tomat, charlottenlök och rödkålmed färsk koriander. Till det blomkålsstuvning, sallad och dillsås. Förrätten var räksoppa med citron. Efterrätten rabarberpaj. Fullkomlighet var ordet!

Celina & Lucia. Inte lätt att fota barn! Alltid är det någon grimas som måste luftas!
Eliah

I samband med midsommar skedde också ett avsked. Jag skrev tidigare och berättade om våra små underverk, tre små kattungar som vår katt Vanilj fick för några månader sedan. Den sorgliga (men också glädjande) nyheten är att de har fått flytta hem till sina riktiga familjer nu! En emotionell förlust för oss naturligtvis, men en vinst för kattungarna och familjerna.

Min lilla gosetös!
Vinkar vackert farväl!

Vi har hittat såna fina matchningar till dem och de kommer att få det såååå bra! Alla tre har fått komma till kärleksfulla och omsorgsfulla familjer som kommer att ge dem allt de behöver. Men det hindrade förstås inte mig, som är så hjärtnupen av mig, att fälla en och annan tår vid överlämningen. Fy så sorgligt att skiljas från de små liven!

Att nästan sova i varandras famnar, så nära det bara går….
Mina tre bebisar som just har lämnat oss! :'(

Små vänner, jag hoppas att ni får ett bekymmerslöst och harmoniskt liv med många krokiga klätterträd, skojiga leksaker, mysiga tupplurar i varma famnar och gröna ängar att skutta på! <3

Öga mot öga med döden

1 juni! Borde inte sommarvädret spraka på för fullt nu!? Och ändå glider regndropparna ynkligt nerför fönsterrutorna och samlar sig som små sorgsna bäckar på fönsterkarmarna. Molnen står stadigt hopade dag ut och dag in, med vissa små glimtande undantag. Det är ju inte annat än att man känner sig lite snuvad på sommaren. Men hoppet är det sista som överger en, säger de lärda! Och det tar jag fasta på, för jag längtar outhärdligt efter varmare temperaturer.

Men vi har inte suttit och hängt läpp bara för att vädret inte är exakt vad man hade önskat. Det finns gott om saker att roa sig med som ger sommarfeeling, som inte kräver stekheta solstrålar. Besöka djurparker t.ex!

Eliah spatserar fram bredvid pappa på Borås djurpark. Glad i hågen.

Jag släpade med mig en sömnig man och två glada barn till Borås djurpark nu i veckan. Vi hade tur med dagen och solen visade sig från sin bästa sida. Det var inte direkt varmt, men åtminstone uppehåll från storm och hagel.

Jag lyckades inte fånga så många ögonblick med kameran den dagen. Jag var som vanligt fullt upptagen med att smälta alla intryck och hålla ordning på småttingarna. Men en sisådär 5 bilder lyckades jag fyra av! Bland annat på dessa nallar här nedanför.

Ståtliga björnar!

Vi hade med oss matsäck och en stor vagn för barnen att sova i. Mysigt! Äggsmörgåsar med skagerröra och varm choklad. Skinka och ost till Eliah. Han har aldrig gillat ägg. Han har aldrig ens velat smakat ägg, trots böner och mutor. Så vi vet iofs inte om han gillar det eller inte. Nu har jag gett upp. Han får i sig ägg i annan mat ändå.

Öga mot öga med döden.

I lejonkulan. Ni vet, en sån där bunker av bara glas, där man kan komma så nära djuren att man nästan kan andas små änglar på varandra genom rutan. Eller klösa ögonen ur varandra. Döda varandra. Om man har otur och glaset spricker. Vilket enligt mina uträkningar är högst troligt. Framför allt när jag står innanför glaset. Som den oemotståndliga kotlett jag är.

Lejonkungen tar en förtjänt tupplur.

Lejonen gick inte till anfall och det var ju tur. Men de stirrade ner oss med bistra uppsyner och allvarliga väck i pannan. Inte roade ett dugg. Det var inte vi heller. Eller åtminstone inte jag. Jag stod där och skallrade tänder av rädsla. Kunde höra benpiporna i kroppen på mig rassla. Min 3-årige son däremot tyckte att hela ståhejet var oerhört spännande och underhållande. Givetvis var jag räddare än honom. Pinsamt. Jag fyrade av några foton och sprang ut fortare än jag kom in…

Under vår vandring stötte vi också på ett annat läskigt djur. Strutsen. De ser så vänligt sinnade ut, med sina fluffiga rumpor och söta små näbbar, men jag har hört många varningarnas tal om dessa djur.

Om blickar kunde döda, så att säga…

Strutsar är inte att leka med. Det sägs visst att de ska kunna springa i 70 km/h. Och dessutom sparka in trynet på både människor och djur. Det vill jag inte lära mig den hårda vägen. Så jag höll mig lydigt och lagligt uppe på vandringsbron. Annars kan man ju ibland bli lite frestad att besöka några av de mer fredliga djuren nere i deras hagar. Det ser så hemtrevligt ut med alla de liggande stockarna att balansera på och de stora dammar att plaska i.

Men ack, nej. Inte strutsen.

Tyvärr, jag fick ingen bättre bild än så här… Tre snygga röda rumpor.

Vi hade sällskap denna dagen av min syster och hennes familj. Hennes yngsta är i samma ålder som Eliah. Det är en ytterst klok och pillemarisk liten pojke. För att inte tala om omsorgsfull. Han är så omsorgsfull om allt levande.

“Mamma, mamma!” ropade han högljutt när han fick syn på aporna. Pannan var bekymrat hopvecklad och rösten allvarsam. “Mamma, du behöver smörja dem i rumpan. De är alldeles förfärligt röda.” Trots hans unga ålder hade han hunnit lära sig ett av livets mest väsentliga lärdomar. Jag tyckte det var så fint sagt och oerhört skojigt. 🙂

Dagen avrundades med hemfärd och grillning på bakgården, blivande rosenträdgården. Honungsmarinerad karré, vitlök, grillade tomater och äpplen, gräddig potatisgratäng och en delikat pepparsås med sting. Mumsfilibabba! Jag minns det som en lyckad invigning av sommaren.

Hur har ni invigt sommaren?

Helgen och bortglömda bilder

I helgen kommer de lyckliga blivande ägarna till kattungarna för ett besök. Spännande att se hur kattungarna reagerar på främmande! 😀 De är minsann en handfull nu. Nästan hela dagarna går åt för mig till att hålla koll på de små liven i kombination med två små barn och en liten hund. Ni kan ju tänka er… haha… Alla jagar varandra liksom. Välter ut vattenskålar och slukar varandras mat. Slåss och fightas. Fastnar med klorna i filtar och välter blomkrukor. Kattungarna ska ha en särskild mat, mamman som ger di ska ha en särskild mat och hunden en tredje. Bara det att försöka särskilja så att rätt djur äter rätt foder är ett projekt. Och att kontrollera så att inte Celina kryper fram och stoppar i sig själv. För det gör hon gärna!!

Tripp, trapp, trull, troll… (Trollet där till höger! 😉 ) Hela familjen samlad! Detta är en bild från Celinas dop för några månader sedan.

Hon har lärt sig att gå helt nu, Celina. Men kryper fortfarande mestadels. Klättrar uppför trappor och slickar på disken i diskmaskinen. Uäähhhkkk!!!

Avrundar dagens inlägg med några underbara dopbilder på Celina! <3 <3

Jag blir så ledsen när jag inte hinner allt jag vill hinna. Hade hoppats börja sy på mina outfits som jag ska ha på mig när jag fotar och filmar den nya headern till bloggen. Men jag har inte kunnat komma igång med det än. Planen var att fota/filma headern nästa vecka.

Om bara 2 månader ska jag tillbaka till heltidsarbete inne i stan. Gaahh, tiden springer!! Jag är så ambivalent inför det. Både vill och vill inte. Jag har ett spännande jobb, onekligen. Men jag får inte utlopp för min kreativitet där… Jag får inte fota, sjunga, skriva låtar, sy kläder, måla, hamra, spika, designa.

Men allt har sin tid. Tids nog kommer min också, hoppas jag. Vad går DIN tid till just nu? 🙂 Kram!

Påsken 2019 – en storslagen högtid

Hej mina vänner!! Nu är jag tillbaka till verkligheten efter en underskön påsk. Som vanligt har jag svårt för att komma ihåg att fota och dokumentera de gyllene stunderna när jag är bland vänner och familj. De fångar liksom allt mitt fokus, vilket jag iofs. ser som en god och sund sak. (Den dagen jag inte längre kan vara närvarande i verkligheten utan bara går runt och tänker produktion och jobb är jag illa ute, tänker jag.) Länge leve verkligheten!

En påskbukett på vårt bord. Jag brukar tona ner färgerna på mina bilder, men dagen till ära låter jag dem vara precis så intensiva som de är IRL – klara, direkta, bländande, överväldigande. Så är påsken för mig. Stråland och storslagen. Full av liv och sprakande färger.

Påsken för mig är en stor högtid. Jag firar den nästan lika mycket som julen, dock inte lika länge.

Jag plockar fram påskpynt, porslinstuppar och kaniner, fyller vasar med videkissar och björkkvistar med fjädrar, målar ägg och klipper ut papperskaniner med barnen, lagar högtidsrätter med läckra råvaror som lamm, höns, lax, rom, kål, potatis, gräslök, citron och kokos. Jag gömmer påskägg, klär ut barnen till rara påskkärringar och ritar skattkartor åt dem. Jag byter gardiner och dukar och inreder hemmet i gult och lila. Eller andra våriga färger som rosa och ljusblått. Gärna pastell. (Annars vill jag helst ha nedtonade och naturnära färger i mitt hem. Men inte på våren. Då hör färgglädjen till, tycker jag. Livet blir för tråkigt om allt alltid ska vara neutralt och monotont.)

Add a little oomph to your home’s decor, a dash of elegance, and a burst of color with a gorgeous, mood-lifting bouquet of flowers. Flowers are the best thing you can do to tie your home’s decor together and give … Continue reading →
(Inspirationsbilder från pinterest)
Cherry Blossom Table | Need ideas for a spring table setting? Find inspiration from this cherry blossom branch tablescape with family heirlooms and pretty pink blossoms. ----- #cherryblossoms #cherryblossombranch #springtablescape #springtablesetting #tablesettingideas #cherryblossomtablescape
Hippity Hoppity Happy Easter Brunch Bunny Party Instant Download Printable PDF 5"x7", Tabletop Sign,

I år hann jag bara hälften av vad jag hade velat. Jag och Daniel hade alldeles för fullt sjå med renoveringen. Det får bli mer dokumentation av pysselipysslandet nästa år!

Men jag har hunnit med mina promenader. Jag har hunnit med skratt och kramar, gos med barnen, sång, musik, bra läsning, sol-lapande och blomplockning.

Titta vilken mysig gång jag hittade, mellan träd och mossiga stenbumlingar i trollskogen här hemma. Helt underbart att förlora sig här!

Vi var hemma hos mina kära föräldrar över påsken. Två av mina systrar (med familj) var också där och förgyllde tillvaron. Vi spelade sällskapsspel, klinkade piano och spelade fiol ihop. Båda mina systrar är högt utbildade violinister (förutom att de även är utbildade akademiker). Det är inte jag. Någon skicklig violinist alltså. Det låter bitvis som “strypt katt” eller ett häftigt bromsande lokomotiv (med tillhörande skrikande resenärer) när jag spelar. Dessutom har jag inte rätt hållning. Men de är schyssta och låter mig vara med ändå. 😉 Jag tycker att det är så roligt!!

Mamma och pappa bjöd oss en superläcker trerättersmiddag. Jag kom bara ihåg att fota förrätten. Typiskt! Det var ju huvudrätten som var den magnifika. Indieninspirerad dessutom – muuuums!!! Och så egenkokt äppelmust från förra höstens äppelskörd på det. Magiskt.

Min lilla högt älskade tös under påskfirandet. I knät på en syssling. Dumt nog fångade jag ingen bild på Eliah i hans påskkläder. Han virrvlade runt så fort med sina kompisar att det aldrig gavs tillfälle. 🙁

Väl hemma igen (i tisdags) skulle Daniel direkt resa iväg till Bryssel på “konferensdagar” med jobbet. Så nu är jag ensam med småttingarna och det kräver total uppmärksamhet och innebär noll egentid. (Detta blogginlägg skriver jag nu på kvällen, 23.30. Jag vet att det kommer att straffa sig imorgon. Men det får det vara värt.)

Om jag har ögonen på den ena så gör den andra rackartyg och vise versa. När jag bytte blöja på Celina nu innan sängläggning så fick Eliah syn på grannen i traktorn och hasade överlycklig ut genom ytterdörren iklädd endast blöja och stövlar. När jag väl fick tag på honom hade Lucia flytt fältet och var borta i hästhagen och härjade. Åt bajs, hetsade djuren, rullade sig i lera och dylikt. Samtidigt som jag förbannade och lockade på henne hann Celina paddla sig upp till kattmaten och var på väg att häva i sig läckerheterna. Kattmaten har jag ställt i trappan för att den ska vara utom räckhåll, men nu är Celina så transportabel att hon som en liten käck apa svingar sig upp för trappstegen på nolltid.

Jag smygfotar ett grannhus häromkring som har kopiösa mängder vilda påskliljor på sin trädgård. SÅ GALET VACKERT!! (Ingen bor i huset.)

Jag brukar konstatera det för Daniel ibland, att det att vara småbarnsförälder minsann är det eldigaste eldprovet som finns som prövar ens uthållighet, tålamod och simultanförmåga. Klarar man att hantera det oavbrutna stresspåslag som det innebär att ha småbarn 24/7 så klarar man vad som helst. Ungefär. 😉 (Så behöver det förstås inte vara, men jag brukar skoja om det när allt med barnen “kaosar” på samma gång. Och det sker ju inte alltför sällan, om man säger så… 😉 )

Och ändå kan jag inte låta bli att drömma om en hel hög med goa ungar… som springer runt i vår trädgård och gör hyss… Jag älskar småbarnslivet! 😀 Krut och full aktivitet, det är helt rätt livsstil för mig.

Hur har er påsk varit? Fridfull eller stormig?

En 7 månaders bebis utveckling

Hej, där ute i Mars-yran! Ena dagen strålande sol och andra dagen håller man på att frysa häcken av sig. Vi har minsann inte turen med oss denna månad. Den ena sjukdomen avlöser den andra och barnen kvider och jämrar sig och gråter sig igenom nätterna. Täppta näsor, feber, magsjuka, frossa och halsfluss är några av de plågor som har pinat oss den senaste månaden. (Magsjukan drabbade bara Eliah. Peppar, peppar…!!)

Just nu är det halsfluss som gäller för Eliahs del och Celina är oerhört förkyld. Arma små liv! Och vi kan inte göra annat än att försöka mildra deras lidande och finnas till hands med kärlek, tröst och mjuk mat som går ner i en svullen hals. Jag längtar tills dessa sjuktider är över!

Eliah kikar in i barnvagnen för att se om allt står rätt till med lillasyster.

Celina har gått igenom många spännande utvecklingsstadier på sistone. Hon börjar allt mer gå från att vara “bebis” till att bli ett “barn”. Till en liten människa. Så uttrycksfull, så medveten, så beslutsam! Det är fascinerande. Det är fascinerande att märka hur personligheten växer fram. Hon är så olik Eliah!

“Hon är så olik Eliah!”

Eliah var en nöjd bebis. En lugn och försynt bebis som tog sina utvecklingsfaser och framgångar med ro. Han var systematisk och hade en god självbevarelsedrift. Motoriskt var han tidig. Han lärde sig aldrig att krypa utan hoppade direkt från krälstadiet till att gå, någonstans runt 9 månader. Han hittade pincettgreppet väldigt tidigt och var otrolig på att pyssla och använda sina händer. Däremot var han lite sen med talet och försiktig i kommunikationen.

Celina är en riktig våghals och av den allra beslutsammaste sorten. En sådan som riskerar (ironi!) att bli egenföretagare, aktiehandlare, basejumper eller pokerproffs. Hela livet är ett äventyr och hon är redo att ta sig an det med hull och hår. Inget kan stoppa henne och inget är för farligt. Celina är precis inne i lära-sig-gå-fasen och reser sig och klättrar och ska gå utmed möbler så fort hon kommer åt. Hur många gånger hon än faller och slår sig så ska hon ändå resa sig igen och göra om dumheten.

Så nu har vi investerat i en alldeles utomordentligt praktisk huvudbonad som enligt utsago ska göra slag mot huvudet, när hon faller, något mindre plågsam. (Finns att köpa på jollyroom om någon mer förälder där ute upplever fasa när ni bevittnar era små ta över världen.)

Hallå där, våghals! Du är bara 7 månader än så länge, kom ihåg det. Men denna utomordentligt präktiga huvudbonad ska rädda dig från mycket huvudvärk!

Rent kommunikativt är Celina tidigare än Eliah, det märkte jag redan när hon bara var några veckor. Hon har hela tiden varit väldigt uttrycksfull, gör märkliga ljud med munnen och formulerar ord från andra planeter. Hon har ett intensivt känsloliv och blir både rasande, överlycklig och djupt bedrövad. Hon skrattar och skiner som en sol för det mesta. Helt underbar. Men ingen kan gråta så hjärtskärande som Celina när olyckan är framme. Då spruuuuuutar tårarna så att man nästan måste slänga på sig regnkappan.

Dessutom är hon inne i den “främlingsrädda perioden” och gråter ofta och länge om hon råkar hälsas på av ett (mörkt och buskigt!) främmande ansikte som dyker upp utan förvarning. Om hon är på gott humör kan det gå bra att lämna honom i någon annans famn, men hon är ängsligare än vad Eliah var i hennes ålder och föredrar att vara hos mamma eller pappa.

Jag upplever att hon i övrigt är ganska ålderstypisk och följer normalkurvan för hur en bebis brukar vara i hennes ålder.


Vad Celina har lärt sig vid 7 månaders ålder…

  • Sitta utan stöd
  • Klappa händerna. (Nåja, åtminstone lyckas hon sikta rätt och träffa handflatorna hälften av gångerna.)
  • Krypa (Hon började krypa för bara en vecka sedan!)
  • Härma storebror när han skriker och gråter och brölar det värsta han kan. Ett otyg, med andra ord. (Men oerhört skojigt för barnen.)
  • Jollra och säga “mamma” (eller “mammammamma” eller “amma” eller dylikt. Allt som har a och m i sig säger hon gärna och ofta).
  • Reagerar på sitt namn och på “nej”.
  • Äta själv. (Definitionsfråga på detta dock. Kallas det att äta själv när man stoppar skeden och maten i ögat eller slänger det över axeln? Ibland hamnar det i munnen av bara farten.)
  • Gå med stöd
  • Stå utan stöd

Jag tycker att det är fascinerande hur mycket bebisar lär sig på så kort tid och hur snabbt de utvecklar sina personligheter. Varje dag är spännande i denna ålder! 🙂

Ni andra som har barn, vilka faser håller de på att gå igenom och hur upplever du det?

En vanlig dag som seriös hobbybloggare

En ny dag med nya möjligheter! <3 Idag, om jag hinner städa färdigt vårstädningen i hela huset så är tanken att vi ska så alla de första fröna som måste i jorden i eftermiddag. Det längtar jag löjligt mycket efter!! Då känns våren så nära.

Vårstädning på gång!! I skinande solsken. Hur underbart är det inte? 🙂

Daniel har varit på konferensresa i två dagar och jag har sprungit runt här hemma med diskborste, trasa och blöjhink i högsta hugg. Jagat olydiga barn, katter och dammråttor. (Skojar! Givetvis jagar jag inga dammråttor. 😉 ) Ett barn som försöker bli blöjfri och misslyckas med jämna mellanrum och en annan som bajsar både en och två och tre gånger samma dag om hon behagar. En har fullt upp, kan en säga. (Visst är det precis den här typen av inlägg ni vill läsa om? 😉 )

Jag och Daniel har tagit ett allvarligt snack. Jag vill verkligen satsa på bloggen och utveckla den till en större del av mitt liv, men tiden räcker inte till. Så nu har vi bestämt oss för att försöka prioritera om i vardagen så att jag kan få några fler timmar per vecka till bloggen. Det kommer inte att vara tillräckligt för allt jag vill hinna, speciellt inte nu när jag kommer att börja vlogga snart, men jag kommer få lite bättre förutsättningar i alla fall. Lite mer kommer jag hinna! Och tids nog kanske vi kan utöka den tiden.

Nu inför att jag ska få några timmar mer till bloggen varje vecka så har omskrivit mitt veckoschema. Jag tänkte dela med mig av hur ett exempel på två av mina veckodagar ser ut!

MITT LIV JUST NU

Två dagar av min vecka…

Vi lagar inte ny mat varje dag utan försöker äta rester när det finns. (Nej, i det här huset slängs det inte mat!)

Jag försöker utföra så många hushållssysslor som möjligt tillsammans med barnen. Det tycker de (Eliah, Celina kan förstås inte hjälpa till) är väldigt skojigt. Eliah är gärna med och lagar mat, vispar ner mjölet i såsen och river äpple under bevakning. Han hjälper gärna till att stoppa in tvätten i tvättmaskinen och byta sängkläder. Ibland är han på annat humör och då fungerar inget av detta förstås.

Jag försöker få in olika extra uppgifter/aktiviteter varje dag. En dag övar jag piano, en annan jobbar jag på bloggdesignen, en tredje planerar jag renoveringen, en fjärde pluggar jag fotografering och en femte skriver jag musik. Jag hinner inte allt detta varje dag men försöker hinna med det någon gång under veckan. Dessa saker är såna som jag måste göra och underhålla med jämna mellanrum för att kunna göra det jag på sikt vill göra. (Öh, ja det var ju en luddig mening.)

Musiken är viktig för mig. Viktig att hålla igång. Jag försöker hinna sjunga och spela så ofta jag kan och ibland få tid till att skriva musik, men det är väldigt tidskrävande aktiviteter så vissa veckor är det nästan omöjligt att hinna detta.

Ambitionen är att träna eller motionera varje dag. Antingen tar jag en snabb promenad eller springer med barnen i cykelvagnen, eller så tränar jag styrka hemma i vardagsrummet. Med småttingarna som hantlar. Sprattliga, men annars fullt dugliga! Det tycker de är väldigt roligt och skrattar gott. Dock är det svårt att kunna träna effektivt med dem klättrandes över mig…

Måndagar jobbar Daniel sent och då har jag alltid ytterst svårt att hinna blogga. Det är alltid en kamp mot klockan. Om det är kris med barnen och hemmet så får jag ibland helt enkelt lägga mina egna projekt åt sidan. Likaså torsdagar, då Daniel rider om kvällen. Då måste jag ta barnen hela dagen. (Anledningen till att Daniel tar privatlektioner varje torsdag är för att vi planerar att skaffa hästar och då vill vi kunna rida och ta hand om dem tillsammans. Så Daniel måste lära sig. Hur spännande som helst ju!!!)

Celina sover utomhus till en röd solnedgång. Lucia är den lilla luddiga varelsen framför kameran. Mysigaste hunden i världen!!

Under fredagskvällar och lördagskvällar får inget arbete utföras och alla sociala medier är bannlysta. Dessa kvällar är avsatta till vila, mys, god mat, umgänge, socialisering, utgång (bio, restaurang m.m.) och dylikt. Work hard, rest hard.

På helgerna försöker jag ta barnen så mycket jag kan så att Daniel kan renovera. Ibland blir det omvänt, om jag har något fotoprojekt som jag behöver tid till. Då tar Daniel hemmet, tvätten, städet, maten, barnen (han är huslig, tack och lov, min man!). Om helgerna lagar vi alltid mat tillsammans, hela familjen. Gärna till ett glas hemlagat rött. Vi älskar båda att laga mat, så dessa stunder är oerhört viktiga för oss! Då testar vi gärna nya recept och råvaror. (Ambitionen är att på sikt vara så självförsörjande som möjligt!) Vi tar alltid långa promenader på helgerna tillsammans och jobbar gärna i trädgården, framför allt nu när våren börjar komma.

Vissa helger reser vi förstås bort eller har andra aktiviteter för oss. Då får renoveringen duktigt vänta. 🙂 Och ibland (alldeles för ofta) spricker dagarnas scheman. Jag är inte duktig på att hålla tidsramarna (tidsoptimist ut i fingerspetsarna), men försöker bli bättre…!

Hur ser era liv ut? Hur får ni dagarna att gå ihop? Och framför allt ni som lägger mycket tid på bloggning, fotografering eller annat – hur hinner ni? Hur hinner ni med barn ha någon som helst hobby? :O

Helgen i bilder

Smygvår, en sen februaridag (nu i helgen) som gav allt. 100% harmoni, skönhet. En stilla hunger efter liv…

Vi har varit iväg i ett par dagar (igen – det känns som om vi far och flänger hela tiden nu helt plötsligt!). I fredags firade vi babyshower för några vänner och sedan stannade vi två dagar efter och socialiserade oss, så mycket vi orkade.

Några bilder från baby showern. På borden serverades bl.a. sushi, cupcakes, pop cakes, vaniljmuffins med citronkräm och tårta. Och så en vagn lastad med… presenter!

Eliah kraschade festen med en lysande sabel och ett strålande, oemotståndligt humör.

Dagarna efter passade vi på att vila upp oss, gå promenader, spela spel och äta god mat. Grilla korv ute i skogen gjorde vi visst också, men fastän solen sken så att det gjorde ont i ögonen så höll vi på att förfrysas. Våren var inte heeelt på plats ännu…

Mina två grabbar kliver över stock och sten… Letar coola pinnar (läs trollstavar) och läskiga trädhålor.

Jag passade på att fånga intrycken med min kamera… Vilken njutning för ögat! Krispiga gula, röda toner och blixtrande duvblå himlar. Det är så att en nästan kan se hur saven rinner utmed träden bakom dess frostspruckna, väderbitna bark. Bubblar långsamt och doftar intensivt sött.

Här vill jag dansa och tappa fotfästet!

Längtar ni också till vår?? Jag menar, VÅR på riktigt! Då alla blommor poppar…

Stäng meny
Längta Hem