Allt om att vara gifta och småbarnsförälder.

Bebisbubbla – Första dagarna hemma

Dessa dagar går framåt i sakta mak… Jag har fullt sjå att landa i nya rollen som trebarnsmorsa.

Bara fotat med mobil.

Den dagliga vården

Ja eller… någon större skillnad är det ju egentligen inte (ännu). Lillan sover mest hela dagarna och däremellan ska hon äta ett par hundra gånger (känns det som) och bytas på varannan, var tredje timma. Svårare än så är det ju inte. 🙂 (Och givetvis upplever alla mammor det här olika och bebisar fungerar olika, för vissa är det en enorm omställning.)

Jag har aldrig tyckt att det är jobbigt att ha en nyfödd hemma. Jag tar det med ro. Jag är lättväckt, så hon behöver aldrig skrika om nätterna för att få uppmärksamhet, utan jag känner på mig när hon är hungrig och då vaknar jag och ammar henne liggandes utan att gå upp. Och sen somnar vi båda om direkt, ibland somnar jag innan hon ens har ammat färdigt. Hon sover alltså i min och Daniels säng. Så Daniel behöver aldrig vakna. (Samsovning är ju något att vara lite försiktig med när de är så här små, men vi har prövat olika sovmodeller med barnen och kommit fram till att det fungerar bäst för oss. Jag är så väldigt försiktig när jag sover och rör mig knappt en millimeter, så det är inga problem att ha henne bredvid mitt huvud.)

På dagarna sitter jag väldigt mycket med henne i famnen och jobbar eller skriver. Hon skriker sällan och stör ingen. Bebislivet är därför tämligen enkelt för oss. Däremot de andra två kräver sin fulla portion av uppmärksamhet. 😀

Så här sitter jag just nu och bloggar! 😀 <3

Hur reagerade storasyskonen?

De var så stolta att de höll på att spricka när hon kom hem. Båda två skulle hålla i babyskyddet tillsammans med pappa. De kämpade och bar, hela vägen från sjukhuset till bilen och sedan från bilen in i vårt hus. Och sedan var det slagsmål om vem som skulle få sitta vid hennes sida.

Eliah tar det hela med ro ändå och nöjer sig med att då och då krypa upp bredvid Angeline och be mig om att få hålla henne. “Hon är min bebis!” säger han då och klappar henne ömt på huvudet och kinderna.

Celina däremot är både beskyddande och lite ha-galen. Hon vill helst vara vid lillans sida hela dagarna, hålla henne, krama henne, kyssa henne, klämma på henne, undersöka henne, prata med henne, sjunga för henne, hjälpa mamma med påklädning och blöjbyte. Helst vill hon ÄGA henne. Så fort Eliah dyker upp vid Angelines sida är Celina direkt på plats för att försvara lillan och skydda sitt “revir”. “Nej, du får inte röra henne!! Hon är MIN lillasyster.”

Jag har förresten tänkt att ta tillfället i akt och öva mig på nyföddsfotograferingar nu, när jag har min egen lilla bebismodell. 🙂 Det ska bli spännande! Jag har planerat in fotograferingen på måndag. Nu idag kommer mina föräldrar för att hälsa på och känna på de små fingrarna och det luddiga håret. <3

Hoppas att ni har en fin vecka allihop!

Så föddes vår Angeline

Mobilbild, men jag tyckte den blev väldigt söt.

Hej på er vänner! <3 Nu är jag åter tillbaka i den dagliga jäkten och jag har min prinsessa i mina armar.

Jag brukar aldrig dela med mig av någon smaskigt detaljerad förlossningsberättelse utan föredrar att bara ge en kort och koncis uppdatering. (Ungefär på denna nivå! Celinas födelse.) Mycket på grund av att mina upplevelser inte har varit särskilt upplyftande och inspirerande för andra att läsa om.

Denna gång tänkte jag ändå göra en kraftansträngning och vara nåååågot mer frikostig än vanligt. 🙂 Och ett litet obs, alla bilder är tagna med mobilen. Jag bemödade mig inte att släpa med min systemkamera till detta äventyr.

Jag blev igångsatt, precis som tidigare gånger. Av flera anledningar.

Min första förlossning blev igångsatt på grund av överburenhet (16 dagar över tiden – k a t a s t r o f!!! Aldrig mer.) Förlossningen var en fruktansvärd upplevelse, resulterade i alldeles för mycket skador och blodförlust. Jag fick gå i samtal efteråt och man föreslog att ett eventuellt nästa barn skulle förlösas med kejsarsnitt eftersom risk för stora skador ökar när det redan har skett en gång.

Något kejsarsnitt ville jag dock inte veta av då jag är minst lika rädd för det, utan tog risken med Celina. Jag blev då igångsatt på grund av förlossningsrädsla, fick stöd av aurora-barnmorska och man hade stenkoll på mig. Förloppet pågick i två dagar och slutade med en katastrofsnabb förlossning där jag knappt hann in på förlossningsrummet förrän hon var född. Jag var rädd och hade bett om alla smärtlindringar som kunde fås. 🙂 Men jag hann inte få en enda, utom lustgas. Lustgasen hann jag knappt få över näsan innan allt var över och ännu mindre hann jag få någon chans att lära mig att använda den rätt. Så istället andades jag i den hela tiden och var totalt frånvarande och nerdrogad de sista minuterna. Inga stora skador, men återigen en okontrollerad och mentalt läskig upplevelse. Men den gick ju bra ändå och vi mådde båda bra efteråt.

Spöket och ett litet knyte.

(Hehe, ja, jag kände mig just så likblek som jag ser ut!) Denna gång rubricerades orsaken till igångsättningen “mycket snabba förlossningar”. Och jag antar att Angeline kände sig manad att leva upp till det, för denna gången gick det – om möjligt – ÄNNU snabbare. (Och då syftar jag inte på själva igångsättningen, utan när värkarbetet väl har satt igång.)


Förlossningsberättelse – Att föda med induktion

Dag ett. Jag hade fått tid hos obstretikläkare 9.30 på morgonen, så där infann jag mig. Nervös som en körskole-elev med ett krampaktigt tio-i-två-grepp. Jag ville så gärna att de skulle sätta igång mig samma dag, men jag visste att allt berodde på hur mycket trafik det var inne på förlossningen.

Daniel satt tålmodigt kvar i bilen och inväntade vidare instruktioner. (Nu under coronatider så får herrarna bara vara med under själva förlossningen, varken innan vid undersökningar eller efter på BB.)

Jag träffade en hurtig läkare som undersökte och gjorde ett ultraljud. Hon förklarade att barnet var piggt och kry, att min kropp inte var det minsta igång. (Vilket jag redan var förberedd på, för det är den aldrig. Utan igångsättning skulle jag nog stolpa runt som gravid ett helt halvår till. Alldeles, alldeles säkert.) Läkaren förklarade att igångsättning måste ske med cytotec eller ballong. Och hon föreslog en start med cytotec.

Läkaren ringde upp förlossningen och undrade om de hade plats för stackars mig. Det hade de inte. Och inte imorgon heller eller resten av veckan, för den delen. Det är uppenbarligen många som vill föda just nu, konstaterade läkaren. Mitt hjärta och mod sjönk i botten. Jag skulle alltså behöva vänta en hel vecka till?? Jag satt där tyst och försökte hålla tillbaka gråten och paniken.

Läkaren var en empatisk själ och noterade min uppgivna och oroliga uppsyn. Hon konstaterade högljutt att eftersom det var minst lika fullt på förlossningen även imorgon och resten av veckan så kunde de lika gärna ta in mig idag. Hurra!!!

Jag förvisades in i ett tillhörande rum och kopplades upp mot en CTG-apparat. Där fick jag sitta i goda 20 minuter, titta in i väggen och höra bebisens gulliga hjärta, tingi dong, tingi dong. Jag var bara lycklig över att bli mottagen, så att jag kunde få detta lidande överstökat.

På förlossningsavdelningen – nu bär de av!

CTG:n var färdig och överstökad. Apparaten bockade av att allt stod rätt till och puttrade ut en lång graf på papper över hjärtats aktivitet. Jag leddes in på förlossningsavdelningen, i en av de där förberedelse-rummen som man får leva och vistas i tills förlossningen är igång på riktigt. Jag bonade in mig och Daniel fick äntligen joina.

Jag svepte första koppen cytotec ungefär klockan 12.00 och fick dricka en shot varannan timma därefter. 10 ml de två första gångerna, 20 ml resten.

Jag beordrades ut på en promenadtur, så jag och Daniel irrade runt på stan i ett par halvtimmar tills det inte var roligt längre. Resten av dagen ägnade jag åt att läsa, äta kex och beklaga mig. Allt i sedvanlig ordning. Några värkar? Nja… jag skulle nog snarare kalla dem för sammandragningar. Inte särskilt onda eller effektiva. De blev lite ondare mot kvällen. Men jag mådde prima får jag väl ändå säga.

Klockan sprang iväg, mörkret sänkte sig över tillvaron och personalen hann bytas ett flertal gånger. Klockan 01.00 på natten/morgonen gav jag efter och önskade att få sova. Barnmorskan stack mig med två sprutor i vänstra låret, en morfin och en för att få livmodern att lugna sig så jag kunde få sova, och så fick jag sluka en sömntablett. Sprutorna var ondare än jag minns dem och där och då bestämde jag mig för att inte ta dem nästa gång, om det blir en nästa gång. Daniel hade tuppat av på tältsängen bredvid mig innan jag ens hann borsta färdigt mina tänder.

Men som väntat kunde jag inte sova. För mycket karusell i hjärnkontoret. Klockan 4.00 på natten var uppgivenheten och frustrationen total. Jag var orolig att jag inte skulle orka nästa dag om jag inte fick sova. Jag hade ju bara sovit 6 timmar natten innan. Och så nu detta – inte kunna sova alls. Typiskt mig att inte få ordning på min sömn! 🙁 En undersköterska kom kl. 4.30 och jag fick mer sömntabletter.

“Snälla låt mig inte bli väckt för tidigt!” bad jag, eftersom jag inte skulle hinna få så många timmar. “Nejdå, jag ska vidarebefordra att du inte vill bli väckt utan att du själv får ringa på oss när du är vaken!” lovad den snälla sköterskan. Jag kan inte påstå att sömnmedicinen fungerade något vidare på mig, men någon timmas slumrande lyckades jag iaf få.

Igångsättning dag två – nya tag!

Klockan 8.00 stormade en barnmorska in och ville leverera en ny shot med cytotec. Min önskan om att få sova färdigt var spårlöst försvunnen. Suck! Ungefär 3 h hade jag hunnit skramla ihop den natten. Tror ni att jag såg fram emot en kämpig förlossning med den vetenskapen i åtanke? Nej och åter nej. Jag började bli väldigt orolig och undrade hur jag skulle orka dagen.

Lyckligtvis (eller olyckligtvis, beroende på hur man ser det) var det som om nattens sprutor hade fått värkarbetet att backa lite och börja om. Så jag hade inte särskilt ont alls under förmiddagen och kunde slumra en 2-3 timmar till. Framåt eftermiddagen började värkarna bli mer regelbundna. Klockan 21.00 började det göra ont och jag fick andas mig igenom dem.

Kan en långsam igångsättning sluta i total stress? Jodå!

Eftersom förra förlossningen gick till på precis samma sätt – den var segstartad men avslutade med en spurt – så var jag på min vakt denna gång. “Jag tror att det börjar hända något nu!” Sa jag till barnmorskan. “Det kan gå fort nu!” Barnmorskan log. “Din kropp är inte ens igång än. Du behöver inte oroa dig.” Jag undrade om man inte kunde ta hål på fosterhinnorna, men barnmorskan förklarade att det inte var möjligt ännu. I princip hade ingenting hänt på 1,5 dygn.

Jag kände mig inte särskilt missmodig, för jag visste att hon hade fel. Det var definitivt igång. När jag säger att jag har ont, då är det PÅ GÅNG. Punkt.

En timma senare hade personalbyte skett och en ny kvinna kom in för att presentera sig. Hon var äldre och hade en varm röst. Under tiden som hon presenterade sig gick vattnet, haha. Och jag visste att nu var det bråttom! Hej och hå!

Jag vill ha epidural omgående, bönade jag och bad. Inte för att jag egentligen tyckte att jag inte kunde uthärda värkarna utan i förebyggande syfte. Förra gången gick det från uthärdligt till totalt outhärdligt på bara några (åtminstone upplevda) sekunder. Barnmorskan tyckte nog att det var alldeles för tidigt och förklarade för mig att läkaren var upptagna med andra som redan hade “kommit igång”. Men hon lyssnade ändå på mig när jag betonade att så här var det förra gången också och att det kan gå väldigt snabbt plötsligt. “Okej, jag börjar förbereda för epidural nu!” medgav hon, tog tag i min vänstra hand och började trixa med sprutor, tunna rör och bandage.

23.00. Nu måste jag in i ett förlossningsrum, sa jag och kände mig lite stressad och orolig. Barnmorskan lyssnade på mig, ringde på narkosläkaren och körde iväg mig. Väl på plats fick jag öva upp mina dammiga använda-lustgas-förmågor, och jag var exakt lika usel på det denna gång som tidigare. Jag lär mig aldrig att känna av värkarna i tid, kastar mig på lustgasen när det redan är för sen och kvider mig sedan igenom hela värken utan att känna mig det minsta bedövad. Och när värken väl är över så slår lustgasen till ordentligt och yrar mig igenom pausen till nästa värk, då jag åter igen hoppar på tåget försent. Helt hopplöst!!!! 🙁


Slutspurten

23.30 Värkarna var outhärdliga, det kändes som om jag gick in i någon slags medvetslöshet under varje värk. Kunde inte röra mig, tänka, andas. Och i pauserna hann jag hinna bli frustrerad över att narkosläkaren inte var på plats redan. 23.40 spatserade hon in i rummet och undrade hur det stod till. Hon stökade runt i kanske 10 min för att förbereda det hela och precis när hon skulle hugga nålen i min rygg förklarade jag för Daniel att bebisen nog är här snart. Och jag hörde i periferin hur läkaren diskuterade med barnmorskan om det ens var lönt att ge mig någon epidural. Den värkar ju ändå inte vid utdrivningsskedet. Men jag protesterade och ville bestämt ha den.

“Det tar ungefär 20 min innan den värkar!” förklarade narkosläkaren. Uhhhh… hur ska jag hålla ut så länge till, undrade jag. Lustgasen fungerade inte ett dugg och jag hade faktiskt börjat strunta i att använda den. Värkarna var lika outhärdliga ändå och lustgasen gjorde mig bara förvirrad.

Första hemfärden

20 minuter senare och precis när epiduralen började slå till var det dags att runda av, så att säga. Ett par minuter efteråt (00:20) var Angeline född, på en dryg krystvärk. I journalen står det; extremt snabb förlossning. Från 2 cm till att barnet är fött på en halvtimma. Antal stygn blev två. Det kunde förstås ha varit värre! Och personalen var fantastisk. <3

Är det hemskt att bli igångsatt? Nej, jag tycker inte att just den biten är det jobbiga. Jag föredrar kontroll framför överraskning och vill hellre kämpa ett längre tag än att vänta dag ut och dag in på att något ska hända. Men varje kvinna har så otroligt olika upplevelser av att bli igångsatt. 🙂

På BB

Angeline var frisk och kry på alla sätt och vis. Vägde 3500 gram och var 49 cm lång. Jag och Daniel bjöds på gratulationssmörgåsar och fick mysa med henne i nästan två timmar innan jag och lillan kördes i rullstol till BB. Daniel fick åka hem till barnen (som var med mormor). Jag ville åka hem nästa dag, men Angeline hade ett blåsljud på hjärtat så vi var tvungna att stanna ett dygn till. Blåsljudet var borta följande dag och vi kunde äntligen åka hem!

Och jag tror att jag avslutar berättelsen där och fortsätter med syskonens reaktioner en annan dag! 🙂

Har du också blivit igångsatt någon gång och hur var din upplevelse? Någon som har fött under coronatiden och hur upplevde du det? Dela gärna med er av era erfarenheter! 😀

Sådan blev Påsken i år

Och det var väl inte så illa det heller! Påskpyssel, äggjakt och påskmiddagar under dagar tre som var och en kunde duga åt kungen. 🙂

Som traditionen bjuder är detta en högtid att fira med familj och vänner. Och vi brukar göra så. Vi brukar fira den med ståt och jubel hos mina föräldrar, med alla mina syskon och deras tillhörande bihang (barn och partners), med fina middagar, solsken, sång & musik, skogspromenader, doftande blommor i varje hörn och alldeles för mycket påskgodis. Det är en färgglad, lugn och sorgfri helg som jag alltid ser fram emot. Men detta, såväl som förra året, blev inte sig likt.

Den där stora tuppen på bordet var barnens favoritpynt i år! Den är ju ändå för tjusig. 😀

Jag var (är) höggravid, jättetrött och allmänt deppig, men vi försökte vi göra det bästa av situationen. Daniel, som den hjälte och superkock han är, tog ansvaret för maten.

Daniel älskar att grilla och gör det helst i tid och otid, och med allt han hittar. På Påskdagen blev det kotletter, fänkål, blomkål, äpple, gulbetor och svamp. Och så potatisgratäng, bearnaisesås och en kall kräm på vitlök, creme fraiche och majonäs.

En lagom slafsig tallrik! Men OJ så gott!!!

På Påskafton grillade vi lax och rostade betor och lök. Men som vanligt så misskötte jag min uppgift att fota vardagsbilder och kom på det först till Söndagens påskmiddag. (Jag glömmer hela tiden bort det när det är fullt sjå med att hålla koll på barn och hem.)

Påskdagens lunch blev en lätt måltid med ägg i massor, croissanter, räkröra och lax. Himmel och pannkaka, så gott!!! Och så grill på kvällen, som synes ovan.

Barnen och jag målade ägg, skapade kycklingar och harar av papper och garn, och klädde påskris med fjädrar och annat pynt under fredagen.

Jag passade på att langa fram kameran när de var djupt sysselsatta i ett par minuter.

Äggjakt fick de två gånger, en gång under Påskafton och en på Påskdagen. Ett ägg med leksaker och ett med kex. Jag och Daniel är inga förespråkare till godis för barn, så något sådant blev det inte. Men små traktorer, roliga tröjor och annat krimskrams fick de.

Barnen tyckte det var så roligt att leta påskägg att de själva gick och gömde dem igen och igen för att hitta dem. Haha… lagom överraskande. 🙂

(Läs om Påsken 2020 här, Påsken 2019 här.)

En superfin och härlig försenad påsk och fortsatt vila önskar jag er alla!

Nej, inte nu igen!! Och snart blir det ännu värre…

Och så var vi tillbaka i en vabb-period igen! Barnen insjuknar om vartannat och jag kutar runt här med magen i vädret och försöker hänga med så gott det går. Intressant är nämligen att även om de snörvlar och suckar och pustar och ser allmänt medtagna ut, så felar inte energinivå det minsta. Inte ens en frisk vuxen hade orkat nå upp till deras fart och fläng.

Favorit i repris! Snödroppar. <3 Som en kronjuvel i trädgården.

Att vänta barn nummer tre…

Och när jag ser dem brottas och jaga varandra från rum till rum, med blomvas och sopkvast i hand, så inser jag… att snart är det en till att hålla reda på!!! Hur ljuvlig den tanken än må vara så reser sig håret i nacken lite.

Snart går vardagstillvaron från någorlunda överskådligt kaos till obehärskat dårhus.

Men för all del, man ska ju inte klaga när man har fått den ynnesten att uppfostra tre små liv till civiliserade samhällsmedborgare! Det är ett förtroende som heter duga.

Jag undrar hur det kommer vara. Är det ett stort steg att gå från två barn till tre? Jag hade gärna velat höra andras erfarenheter. Kanske ska jag göra ett inlägg om detta om sisådär ett år, när jag har erfarenhet.

Vi har inte bestämt namn än. Men vi är inne på flicknamn på V…

Jag funderar lite på Willette / Villette!! Har någon hört talas om det förut och vad får ni för känsla för namnet?
Vinya / Vinja / Winya är också jättefint.

Vad säger ni? 😀

Framtungt och Bakvänt

Senaste drönarfotot! Alltså denna utsikt…!!! :O

Jag hade en fruktansvärd dröm inatt! Jag drömde att jag och mina vänner var ute och red i skogen. Färden var extremt skumpig och obekväm för mig. Min häst betedde sig konstigt åt, tuggade fradga och gav ifrån sig brunstande ljud. Ännu konstigare var det faktum att min häst var så fasansfullt hög. Jag hade utsikt över trädtopparna och runtomkring hela nejden, ända bort till närmaste grannby, medan mina vänner på deras vanliga låga hästar bara kunde se träden och grenarna framför sig. Och knappt ens det.

Jag som är höjdrädd fick naturligtvis svindel efter ett par minuter, tappade fattningen, knep åt med benen för att hålla mig kvar och halkade således runt med sadeln under hästens mage. Och fann mig själv plötsligt hängandes upp och ner, stirrande rakt in i hästens skrev. Det var då jag såg att hästen inte hade någon vanlig svans. Och följaktligen insåg jag att det var en kamel som jag red. Höggravid dessutom, uff…!! (Jag alltså, inte kamelen.) Det måste ha varit en plågsam syn för förbipasserande vandrare, bilister och övriga åskådare.

Japp, så illa började min dag idag, med kallsvett och hopsnörd strupe, innan jag skulle upp ur sängen med ett sving och iväg för ett tillväxtultraljud. Magen är lite liten, tycker barnmorskan. Baah… liten??? Jag är enorm. Kolossal. Kommer inte fram. Kommer inte runt. Kommer knappt någonstans. Bara lite försiktigt framlänges och baklänges. Med lite tur utan att riva ner allt omkring mig.

Allt såg bra ut på ultraljudet nickade barnmorskan! Skönt.

Min favorit-gravidklänning. Som en ljuv och fjäderlätt sommarnatt. (Till skillnad mot min kroppsbyggnad just nu.)

Jag har förresten hittat en superläcker gravidklänning på asos.com!!! Den är underbar, tunn (fast det kanske inte syns på bilden pga så mörka färger), svävande och graciös. Och det är ju just de attributen man törstar efter som mest i detta kvävande tillstånd. Gravitationen är skoningslös just nu, även med klänningen på. :S Men ändå.. Jag tog bild på den, lite hastigt sådär rakt upp och ner med mobilen, i mina föräldrars stuga!

Jag var tvungen att vitskumma allt runtomkring klänningen på bilderna, för mamma och pappa har så detaljerade tapeter och fräsiga prylar stående bakom att klänningen nästan smälter in i bakgrunden annars.

Ni ser att det inte är lång tid kvar va? 🙂 Nu är det bara att härda ut tills den här graviditeten är överstökad……… pust pust stånk och stön….

Trevlig helg på er allesammans!! <3

Oh boy!! It’s a….!!!

Kära fönstertittare, luskare och andra vanliga hederliga läsare! Om ett par månader är jag av med min stora mage och det är (kommer att vara) en sådan lättnad!!!

Jag börjar känna mig van vid att vara gravid nu (tredje gången). Men jag kan inte påstå att det är en av mina favoritsysslor som mamma. Jag föredrar livet efter graviditeten; då man är allmänt mobil och flyttbar, går att klä i vanliga kläder, kan få på sig skor utan hjälpmedel, har fötter och händer i normal storlek och kan ta sig fram i folksamlingar utan att nocka folk åt höger och vänster (vilket iofs inte är ett problem denna coronavinter). Låter det som om jag överdriver? Mja, kanske en smula då… Men det är ju så det känns. 🙂

Men en sak med graviditeten är ju rysligt skojig och det är att längta och drömma och mysa och förbereda för ett nytt litet liv i hemmet. Och att få reda på könet!!! Det vill jag och Daniel alltid veta så fort vi bara kan. Det är nästan så att jag knappt kan bärga mig tills jag kommer in i ultraljuds-rummet, innan jag stormar den stackars barnmorskan med mina frågor.

Denna gång tänkte jag vara tålmodig som ett lamm. Så jag låg där bara på britsen och väntade och väntade i oändlighet och teg så mycket jag bara orkade. Och hon tittade slött på skärmen och gled långsamt runt med sin lilla lampa (??? vad är det ens för apparat?) på magen, mätte huvud och fötter och alla tänkbara små och stora delar på bebisen. Och näst efter att bebben är hel och frisk hade jag bara en sak i huvudet: ÄR DET EN POJKE ELLER FLICKA? Vad i hela friden är det som tar så lång tid??? Allt ser bra ut, sa barnmorskan slutligen och packade ihop sina apparater. Hallå!? Du har ju glömt det viktigaste!? Eller ja, det nästviktigaste förstås, efter att barnet mår bra.) Jaha, ville du veta kön också? Undrade barnmorskan förvånat. Naturligtviiiis morrade jag för mig själv, överhormonell som en är vid den här tiden. Jag är nästan 100% säker på att det är en liten tös, säger barnmorskan glatt och är omedelbart förlåten.

Vi har redan en pojke (född 2016) och en flicka (född 2018), så det spelar ju ingen större roll på så vis. Det är lika fantastiskt oavsett vad det blir. Men roligt är det ändå att få veta. 😀

Då är det alltså dags att rafsa fram små tösakläder ur kartongerna på vinden. Tjolahej tjollavippen!! Jag kände att jag nästan fick en smula energi av detta… och den varan är det ju skralt med i dessa tider…

Hoppas att ni alla har en harmonisk och produktiv vecka framför er!

En resumé av julen 2020

Så var julfriden över… Julen 2020 då covid höll världen i ett gastkramande grepp. Visst var den fin ändå, i all sin enkelhet, men ack så naggad av begränsningar och rädslor.

Julgranen i mina föräldrars mysiga stuga. Tanig och vinglig, men alldeles förtjusande!
Huggen av självaste (barnens) morfar.

Jag, Daniel och barnen firade julen hos mina föräldrar, som traditionen tillåter och efter noga överläggning. Mina föräldrar är inte direkt i riskzonen, men nästan. De är fortfarande vid tämligen god vigör, men börjar bli till åren. Vi höll avstånd så gott vi kunde och följde givna hälsoråd.

Barnen var så förtjusta över att äntligen få spendera tid med “mommo o moffa” eftersom de knappt har sett dem på ett år, så vi stannade i drygt en vecka.

Små glimtar från julgranen.

Jag är sådär att när jag är borta och hälsar på folk, i synnerhet under högtider, så lever jag liksom i en bubbla och stänger av allt runtomkring. Jag använder inte mobil, inte dator, inga sociala medier. Jag lever bara i nuet och har ett sjå att ens komma ihåg att fota. Ett sådant beteende rimmar dåligt med att ha en blogg och offentliga sociala kanaler som ska underhållas jämt och ständigt. Jag måste verkligen lära mig att vara mer närvarande i min blogg även under högtidsperioder. Det får nog bli ett nytt nyårslöfte. Mer närvaro i sociala medier.

Syskondans på juldagsmorgon.

Här ovan står våra raringar och svänger av en bugg, antar jag. Eller så är det bara helt vanlig hederlig syskonkärlek som delges? 🙂

Under årets julklappsutdelning (som ej finns på bild eftersom jag glömde bort att fota) fick barnen ett stort leksakskök med allehanda tillbehör, Eliah fick pedagogiska pysselböcker och pysselföremål som ska motivera hans lärande av bokstäver och siffror. Kanoners!! Celina fick lite annat, dockor och kläder och sånt.

Enen i klädsam vildvuxen enkelhet. Finns det något charmigare?

Jag vet inte hur vanligt det är i allmänna hem att ha en en-buske vid jul? Där jag växte upp hade vi alltid en sådan i något stughörn vid juletid. Eftersom vi ägde/äger egen skog har vi den lyxen att kunna plocka in lite extra från skogen i vårt hem. Enen brukar vi klä i mer naturvänliga och vintageinspirerande material, t.ex. halmstråsfigurer och små äpplen. I år blev det dock inga äpplen kan jag se…

Här ovan syns delar av ett maffigt julbord, något mindre än vanligt, men fullt tillräckligt ändå… Mor är inte den som sparar på krutet. Hon engagerar sig i veckor innan julen för att svänga ihop köttbullar, potatisgratänger, janssons frestelse, syltat, doppat, manglat.. nej nu blev det visst fel. 😛 Men ja typ.. alltmöjligt! 🙂 Och så lutfisken förstås! Det är pappas heliga projekt. Den ska lutas och blötas och kokas enligt god sed. Han är nog egentligen den enda som äter av den dock… Vi andra är lite mer blygsamt begeistrade.

Julaftonen är ju underlig på så vis, att det går att sluka så mycket olika ätbart utan att smälla av. Jag vet ingen annan dag då jag äter så mycket som då. Julgröt, 7-kakiga fikabord med nyttigare minipajer som alternativ, generösa julbord samt frukt- och godis på aftonkvisten.

Pepparkakshjärtan med namn på. Då känner man sig viktig när man bara är 2,5 år.

Min underbara lilla tös, så stor hon har blivit!!! Hon pratar på som om hon aldrig har gjort något annat och har tankar och frågor om allt. “Varför är julgranen en gran?” “Varför är granen grön?” “Varför står granen upp och inte ligger ner?” “Varför dricker granen vatten och inte saft?” “Varför sticks granen fast man inte har gjort den något ont?”

Och nu till något helt annat!!! Årets pepparkakshus. Låt mig presentera:

Lillebrorsans pepparkakshus år 2020. Notera att fönstren faktiskt har “glas”rutor!

Vi brukar inte spela på lilla trumman när det kommer till pepparkakshus. Det ska byggas i ståt och prakt!!

Detta pepparkakshus ska jag inte ta äran för. Det är min lillebror som har byggt det! På den gamla goda tiden då jag inte hade barn brukade vi göra dem tillsammans (jag har en liten genomgång i ett gammalt blogginlägg om de tidigaste pepparkakshus vi gjorde!), men nu har jag svårt att få tiden att räcka till. Så jag nöjer mig med att stolt beskåda brorsans verk!

Och det ska var och en veta, att sådant här slänger man inte ihop på några simpla kvartar! Nej, vi snackar nog ungefär 30-40 timmars arbete. Jag vet inte hur lång tid detta tog, men ett som vi gjorde tillsammans för några år sedan tog oss 17 timmar – och då var vi två! Allt görs från botten, bygget ska designas, mätas, måttas, bakas, gräddas, filas, skavas, fogas ihop, dekoreras.

Jag funderar dock starkt på om jag inte ska ge mig på ett pepparkaksprojekt nästa år? Jag älskar ju sånt här… pyssel och design.

Här till höger ser ni ett av mina favoritinstrument – piano! Där kan jag sitta och klinka i timmar, när andan faller på och jag för en gång skull råkar ha tid över. Celina har visat stort intresse för instrumentet, så jag hoppas att hon ska bli en framtida pianist.

Nu har vi tagit farväl av mor och far för i år och är åter hemma på vår egen lilla gård i skogen. Nu börjar nya tider…

Hur var Er jul? Blev den öde och tom, eller kunde ni få ihop en liten tryggad skara att fira tillsammans?

Önskar er alla ett friskt och produktivt kommande år med många nya anledningar att glädjas åt livet!!!

Mest bedårande lilla utstyrsel jag sett

Men alltså jag har nyss budat hem den mest bedårande lilla babyutstyrseln någonsin!!! Har ni sett något mer förtjusande? 😀

Jag är så lycklig att magen skvalpar. Outfiten är för liten för Celina, men vad gör det? Jag kommer nog ändå inte våga ha den som något annat än en stolthet och prydnad. Jag kan sitta och bara titta på den… hänga den där på väggen och bara titta, titta…… som det fån jag är… haha..

Jag har ofta funderat över hur gulligt det vore om det fanns mer babykläder som liknar de man hade förr. Vi har ju välkända newbie som är vintageinspirerade och som har slagit stort, men jag saknar de förtjusande hättorna som töserna hade för 100 år sedan. Låt oss influeras av det modet, tycker jag! Haha.. Men så är ju jag också ganska vintage-stollig. =)

Vad tycker ni om babykläder? Hur ska de se ut och vara? 😀

Jag ska avslöja en hemlighet…

Blåser upp en ännu ej så tydlig mage.

Våra underverk (barn) är nu 2,5 och 4 år. Hemmet och tillvaron är ett obehärskat jippo varje dag och vi känner oss fullt redo för ännu mer kaos och brist på kontroll! 😉 Man kan väl inte få nog av det goda i livet? Stoj, stök, kladd och glada barnröster. <3

Jag har mått absolut pyton dessa första 4 månader, varit så trött att jag nästan har dragit mig framåt krypandes och illamåendet har slagit till med hänsynslös kraft varje förbaskade morgon. I övrigt mår jag prima! Kroppen känner sig fortfarande stark och smidig. Psyket är labilt.. haha… Vissa dagar skrattar jag och andra gråter jag. Men ja, det är väl som vanligt. 😉

Hur mår era själar och kroppar?

Coronakaos, besvikelser och förluster

Åh, vad jag önskar att denna epidemi kunde lämna oss i lugn och ro snart… Har vi inte alla lidit och kämpat tillräckligt nu?

Vår son har länge haft problem med återkommande förkylningar och hostperioder det senaste året. På grund av de strikta reglerna på förskolan under coronatider har jag och D därför fått vabba helt extremt mycket denna sommar och under våren. Jag har räknat ut att jag har vabbat fler dagar än jag har arbetat de senaste månaderna. Och vi har inte rest någon annanstans än hem till våra föräldrar under semestern. Det var väl inte riktigt så här jag hade tänkt mig denna sommar…

För en dryg månad sedan fick vi åka in akut med Eliah då han hade svåra andningsproblem. Han var inlagd ett dygn och de misstänkte corona, men det visade sig att han har astma, men antagligen både och! (Coronatestet gick ej att avläsa.) Så vi har sedan dess isolerat oss med barnen i en månad. D har arbetat och jag har underhållit barnen.

Sjukling… </3

Bilden ovan visar sjuklingen när han skulle följa med oss hem från sjukhuset. Han hade kräkts ner alla sina kläder, stackarn, så sjukhuset gav honom denna ståtliga särk.

Nu är barnen friska och vilda igen, och tillbaka i förskolan. Och mitt och Daniels liv kan förhoppningsvis återgå till det normala, någorlunda.

Men vad är egentligen normalt numer? Kan man undra sig… :O

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta