Sista flämt av sommar

Jag anade att det skulle bli så här när jag började jobba heltid, att bloggandet skulle prioriteras bort för en stund. Inte för evigt. Bara just nu i höst.

Vi försöker få bygglov och tragglar fortfarande med beräkningar, planskisser, lånelöften och renovering – vilket slukar all ledig tid. Men snart har jag goda nyheter att komma med…!! Gissningsvis om sisådär en vecka. 😉 😀

Vårt älskade oborstade prydnadsträd “Eukalyptusvide flamingo” med rosa vippor.

Det är skojigt att se att det fortfarande trillar in en del människor här varje dag, trots att bloggen ligger i vila. Dessutom kan jag se att det är väldigt många fler som börjar hitta min blogg genom google-sökningar, vilket är ett nytt fenomen! Så har det inte varit förut. Jag undrar vad det kan bero på….!? Men hur som haver så är det ju hiskeligt roligt! Ni är alla hjärtligt välkomna och jag beklagar min tillfälligt skrala närvaro.

Mor och dotter allmänt dåsiga på kvällskvisten…

Daniel är föräldraledig och hemma med barnen på heltid nu. Det har han varit sedan jag började jobba i juli och kommer att vara till och med oktober ut. Sedan kommer vi att jobba dubbelt en månad, under november, och barnen kommer att vara på förskolan. Det kommer att bli en extremt tuff månad. Vi har båda en bit att pendla till våra jobb och det kommer att bli knepigt att få ihop tiderna med förskolan.

Men därefter… efter novembermånaden kommer livet och förutsättningarna kanske att se helt annorlunda ut för oss.

Underbara tös!

Jag har inte så mycket roligt att berätta just nu när det är så här stressigt i vardagen. Vi försöker bara hinna hålla efter i huset och på gården, i trädgården, och passa på barnen. Det är det enda livet kretsar kring just nu. Men allt har sin tid. Det kommer en tid då det finns tid för annat…

Vi har stångats mot Eliahs nappsug, men nu har nappen åkt ut genom fönstret! 3 år och det får vara nog. 😀

Jag njuter av glada pussar och runda kramar. Jag njuter av påhitt, nyfikenhet och ilskna “kan själv”. Jag njuter av att lära och bekräfta och hjälpa dessa två framåt i livet och i att skapa en egen liten person i den egna lilla människokroppen. Det är allt livet handlar om just nu. Någon som känner igen sig? 🙂

Ta hand om er och vi hörs snart igen, med bättre nyheter!!

Semesterglimtar

Wow… tiden bara rusar. Och jag släpas skoningslöst efter, som om jag vore ett löst jaktbyte. Ja, så känner jag ofta. 😀

Förra helgen var vi på en liten semestertrippen till Rågö utanför småländska Västervik, tillsammans med mina föräldrar och syskonfamiljer. 6 småfolk, 8 vuxna och 2 pigga gamlingar. Inte en illa uppslutning, det inte!

Syskonkärlek när den är som vackrast!

Där bodde vi i varsina små pittoreska torp och fördrev dagarna i sann Bullerbyn-anda; läste gamla litteraturklassiker, hjälptes åt att laga mat, spelade fiol och gitarr, diskade utomhus, balanserade på stenrös, åt kopiösa mängder (nästan) övermogen frukt direkt från träden, simmade i vassen, knuffades på bryggan, berättade hemlisar, snubblade runt i glada ringlekar, kramades vid brasan om kvällarna och skrattade tills vi kiknade och ett par småbarnsbyxor läckte igenom. (Fast det orsakades iofs i huvudsak av att körsbärssaften var så god att han inte kunde sluta dricka. Det gick liksom rakt igenom. Stackars gosse…)

Min älskling.

Jag, som vanligtvis är usel på att komma ihåg att själv närvara på mina bloggbilder överraskade mig själv med att för en gång skull komma ihåg att fråga Daniel om han kunde knäppa ett par bilder där jag är med! Håll tillgodo! 😀

Tillsammans med min älskling. Lilla plutten. Bästa i världen. Kan inte få nog av att krama den här lilla människan!!! <3

En glad skrutt bredvid en lite tröttare, men nöjd, mamma.
Eliah: jeans Lab industries, skjorta Zara boy. Jag: fejkpälskofta Monki, örhängen och silkeslinne & Other stories, skinnkjol Zara. Om någon frågar sig.

Å andra sidan vägde jag upp bedriften att komma ihåg selfies genom att istället glömma bort att fota de flesta av helgens övriga (och betydligt mer intressanta) ögonblick.

Inga saftiga matbilder, inga sällskapsbilder, inga förevigade gapskratt med skeva tänder i fokus, inga bara rumpor i sjöblåsten, ingen rökig brasa, ingen dans på kvällskvisten och inga ivriga pussar i närbild… Asch då!! Men det ska på goda grunder tolkas som att jag hade det ALLDELES för bra för att komma ihåg att stolpa runt med kameran runt halsen! 🙂

Daniel och Celina läser pekböcker.

Den här tjejen är så toksöt att jag nästan smäller av!!! Så full av liv, tillgivenhet, upptäckarnyfikenhet, finurlighet, bus… Nu 1 år fyllda. (Kalasbilder kommer i nästa inlägg!)

Hon rusar fram på sina knubbiga ben som om det inte fanns en dag kvar, hon slänger fejset i tallriken när hon ska äta och inte kan hejda sig, hon säger “tack” och “goddag” och nickar artigt åt höger och vänster som om det vore det självklaraste i världen. Hon försöker fånga mina ögonfransar när jag blinkar, hon pussas med hela ansiktet, kramas med hela kroppen, hon är intensiv och envis som synden. Jag hoppas att jag för evigt kommer ihåg hur det känns att ha den här gosiga bebisen i famnen.

Jag är kär och hänförd av denna tös.
Den här supersöta hängselkjolen kommer från LOGG by HM!
Celina i total extas. En hårresande syn! 😉

Här ser ni Eliah hjälpa Celina, när hon på ostadiga ben tultar nerför backen till uthuset. Jag blir så rörd att jag nästan blir tårögd när jag ser hjälpande syskon! Finns det något finare än detta?

Eliah har tidigare inte visat sig från sin bästa sida när det gäller empati för övriga levande varelser.

När han var 2 år drog han gärna katten i svansen så fort han kom åt, jagade Lucia med tåg och lastbilar i näven, ryckte leksakerna ur handen på lillasyster, skrämde vettet ur henne med oförutsägbara läten och slängde sig på golvet och bet sina föräldrar i tårna om det ville sig riktigt illa. Om allt gick honom emot och han tappade besinningen. Bortskämd? Skulle man ju kunna tro. Men vi försöker absolut att låta bli att skämma bort honom på det sättet och vi är alltid noga med att förklara varför man inte under några som helst omständigheter får jaga och knuffa mindre barn och djur.

Inte förrän nu börjar vi se resultat av vårt tålamod och enträgna förmanande… Och det må jag säga är en enorm lättnad!

Eliah blir bara snällare och omtänksammare för varje dag som går. Han är först på plats när Celina faller eller blir översprungen av en katt, och han tröstar henne gärna med klappar på huvudet och majskrokar i näven. Han är ständigt närvarande för att hjälpa henne i vardagens med- och motgångar. Det gör mig så varm i hjärtat! Jag hoppas att de ska bli goda vänner i framtiden.

Som ni kan se på bilderna lyser det saftiga gräset med sin frånvaro. Det var kvävande varmt vissa stunder mitt på dagarna och gräsen var torra som fnöske och riviga mot våra bara fötter.

En ekoxe drar sig långsamt framåt.

Men ute i skogarna omkring kunde vi finna skydd och svalka. Där under de stolta björkkronorna. Det är såna här helger som jag vill minnas när jag ligger på dödsbädden. Enkla, hjärtliga, genuina, verkliga och jordnära. Lyckliga stunder med nära och kära. Ute på landet. Mitt i naturen. Mitt i livet och samtidigt mitt i den lugnaste ro.

Skogen, ett varmt ögonblick med min systemkamera.

Men nu är semestern över för min del. Jag har börjat jobba heltid igen, sedan 2 veckor tillbaka och har en bit att resa till mitt jobb så jag går upp 5.30 och kommer hem 18.00 varje dag. Då ska jag amma lillan, fixa matlåda, hjälpa Daniel att städa och diska, natta småttingarna, göra mina “kvällsritualer” och störta i säng. Det känns stressigt. Jag längtar tillbaka…. till de där dagarna då man kunde stanna upp och bara andas utan att få dåligt samvete.

Då det var okej att bara finnas till.

Kanske är jag snart där igen. Man vet aldrig vad som händer….. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är min framtid under kraftig evaluering.

Hur ser er sommar ut? Har ni någon semester? Hur ska den avnjutas? Hur känner ni inför hösten och när semestertiderna är över?

Öga mot öga med döden

1 juni! Borde inte sommarvädret spraka på för fullt nu!? Och ändå glider regndropparna ynkligt nerför fönsterrutorna och samlar sig som små sorgsna bäckar på fönsterkarmarna. Molnen står stadigt hopade dag ut och dag in, med vissa små glimtande undantag. Det är ju inte annat än att man känner sig lite snuvad på sommaren. Men hoppet är det sista som överger en, säger de lärda! Och det tar jag fasta på, för jag längtar outhärdligt efter varmare temperaturer.

Men vi har inte suttit och hängt läpp bara för att vädret inte är exakt vad man hade önskat. Det finns gott om saker att roa sig med som ger sommarfeeling, som inte kräver stekheta solstrålar. Besöka djurparker t.ex!

Eliah spatserar fram bredvid pappa på Borås djurpark. Glad i hågen.

Jag släpade med mig en sömnig man och två glada barn till Borås djurpark nu i veckan. Vi hade tur med dagen och solen visade sig från sin bästa sida. Det var inte direkt varmt, men åtminstone uppehåll från storm och hagel.

Jag lyckades inte fånga så många ögonblick med kameran den dagen. Jag var som vanligt fullt upptagen med att smälta alla intryck och hålla ordning på småttingarna. Men en sisådär 5 bilder lyckades jag fyra av! Bland annat på dessa nallar här nedanför.

Ståtliga björnar!

Vi hade med oss matsäck och en stor vagn för barnen att sova i. Mysigt! Äggsmörgåsar med skagerröra och varm choklad. Skinka och ost till Eliah. Han har aldrig gillat ägg. Han har aldrig ens velat smakat ägg, trots böner och mutor. Så vi vet iofs inte om han gillar det eller inte. Nu har jag gett upp. Han får i sig ägg i annan mat ändå.

Öga mot öga med döden.

I lejonkulan. Ni vet, en sån där bunker av bara glas, där man kan komma så nära djuren att man nästan kan andas små änglar på varandra genom rutan. Eller klösa ögonen ur varandra. Döda varandra. Om man har otur och glaset spricker. Vilket enligt mina uträkningar är högst troligt. Framför allt när jag står innanför glaset. Som den oemotståndliga kotlett jag är.

Lejonkungen tar en förtjänt tupplur.

Lejonen gick inte till anfall och det var ju tur. Men de stirrade ner oss med bistra uppsyner och allvarliga väck i pannan. Inte roade ett dugg. Det var inte vi heller. Eller åtminstone inte jag. Jag stod där och skallrade tänder av rädsla. Kunde höra benpiporna i kroppen på mig rassla. Min 3-årige son däremot tyckte att hela ståhejet var oerhört spännande och underhållande. Givetvis var jag räddare än honom. Pinsamt. Jag fyrade av några foton och sprang ut fortare än jag kom in…

Under vår vandring stötte vi också på ett annat läskigt djur. Strutsen. De ser så vänligt sinnade ut, med sina fluffiga rumpor och söta små näbbar, men jag har hört många varningarnas tal om dessa djur.

Om blickar kunde döda, så att säga…

Strutsar är inte att leka med. Det sägs visst att de ska kunna springa i 70 km/h. Och dessutom sparka in trynet på både människor och djur. Det vill jag inte lära mig den hårda vägen. Så jag höll mig lydigt och lagligt uppe på vandringsbron. Annars kan man ju ibland bli lite frestad att besöka några av de mer fredliga djuren nere i deras hagar. Det ser så hemtrevligt ut med alla de liggande stockarna att balansera på och de stora dammar att plaska i.

Men ack, nej. Inte strutsen.

Tyvärr, jag fick ingen bättre bild än så här… Tre snygga röda rumpor.

Vi hade sällskap denna dagen av min syster och hennes familj. Hennes yngsta är i samma ålder som Eliah. Det är en ytterst klok och pillemarisk liten pojke. För att inte tala om omsorgsfull. Han är så omsorgsfull om allt levande.

“Mamma, mamma!” ropade han högljutt när han fick syn på aporna. Pannan var bekymrat hopvecklad och rösten allvarsam. “Mamma, du behöver smörja dem i rumpan. De är alldeles förfärligt röda.” Trots hans unga ålder hade han hunnit lära sig ett av livets mest väsentliga lärdomar. Jag tyckte det var så fint sagt och oerhört skojigt. 🙂

Dagen avrundades med hemfärd och grillning på bakgården, blivande rosenträdgården. Honungsmarinerad karré, vitlök, grillade tomater och äpplen, gräddig potatisgratäng och en delikat pepparsås med sting. Mumsfilibabba! Jag minns det som en lyckad invigning av sommaren.

Hur har ni invigt sommaren?

En 7 månaders bebis utveckling

Hej, där ute i Mars-yran! Ena dagen strålande sol och andra dagen håller man på att frysa häcken av sig. Vi har minsann inte turen med oss denna månad. Den ena sjukdomen avlöser den andra och barnen kvider och jämrar sig och gråter sig igenom nätterna. Täppta näsor, feber, magsjuka, frossa och halsfluss är några av de plågor som har pinat oss den senaste månaden. (Magsjukan drabbade bara Eliah. Peppar, peppar…!!)

Just nu är det halsfluss som gäller för Eliahs del och Celina är oerhört förkyld. Arma små liv! Och vi kan inte göra annat än att försöka mildra deras lidande och finnas till hands med kärlek, tröst och mjuk mat som går ner i en svullen hals. Jag längtar tills dessa sjuktider är över!

Eliah kikar in i barnvagnen för att se om allt står rätt till med lillasyster.

Celina har gått igenom många spännande utvecklingsstadier på sistone. Hon börjar allt mer gå från att vara “bebis” till att bli ett “barn”. Till en liten människa. Så uttrycksfull, så medveten, så beslutsam! Det är fascinerande. Det är fascinerande att märka hur personligheten växer fram. Hon är så olik Eliah!

“Hon är så olik Eliah!”

Eliah var en nöjd bebis. En lugn och försynt bebis som tog sina utvecklingsfaser och framgångar med ro. Han var systematisk och hade en god självbevarelsedrift. Motoriskt var han tidig. Han lärde sig aldrig att krypa utan hoppade direkt från krälstadiet till att gå, någonstans runt 9 månader. Han hittade pincettgreppet väldigt tidigt och var otrolig på att pyssla och använda sina händer. Däremot var han lite sen med talet och försiktig i kommunikationen.

Celina är en riktig våghals och av den allra beslutsammaste sorten. En sådan som riskerar (ironi!) att bli egenföretagare, aktiehandlare, basejumper eller pokerproffs. Hela livet är ett äventyr och hon är redo att ta sig an det med hull och hår. Inget kan stoppa henne och inget är för farligt. Celina är precis inne i lära-sig-gå-fasen och reser sig och klättrar och ska gå utmed möbler så fort hon kommer åt. Hur många gånger hon än faller och slår sig så ska hon ändå resa sig igen och göra om dumheten.

Så nu har vi investerat i en alldeles utomordentligt praktisk huvudbonad som enligt utsago ska göra slag mot huvudet, när hon faller, något mindre plågsam. (Finns att köpa på jollyroom om någon mer förälder där ute upplever fasa när ni bevittnar era små ta över världen.)

Hallå där, våghals! Du är bara 7 månader än så länge, kom ihåg det. Men denna utomordentligt präktiga huvudbonad ska rädda dig från mycket huvudvärk!

Rent kommunikativt är Celina tidigare än Eliah, det märkte jag redan när hon bara var några veckor. Hon har hela tiden varit väldigt uttrycksfull, gör märkliga ljud med munnen och formulerar ord från andra planeter. Hon har ett intensivt känsloliv och blir både rasande, överlycklig och djupt bedrövad. Hon skrattar och skiner som en sol för det mesta. Helt underbar. Men ingen kan gråta så hjärtskärande som Celina när olyckan är framme. Då spruuuuuutar tårarna så att man nästan måste slänga på sig regnkappan.

Dessutom är hon inne i den “främlingsrädda perioden” och gråter ofta och länge om hon råkar hälsas på av ett (mörkt och buskigt!) främmande ansikte som dyker upp utan förvarning. Om hon är på gott humör kan det gå bra att lämna honom i någon annans famn, men hon är ängsligare än vad Eliah var i hennes ålder och föredrar att vara hos mamma eller pappa.

Jag upplever att hon i övrigt är ganska ålderstypisk och följer normalkurvan för hur en bebis brukar vara i hennes ålder.


Vad Celina har lärt sig vid 7 månaders ålder…

  • Sitta utan stöd
  • Klappa händerna. (Nåja, åtminstone lyckas hon sikta rätt och träffa handflatorna hälften av gångerna.)
  • Krypa (Hon började krypa för bara en vecka sedan!)
  • Härma storebror när han skriker och gråter och brölar det värsta han kan. Ett otyg, med andra ord. (Men oerhört skojigt för barnen.)
  • Jollra och säga “mamma” (eller “mammammamma” eller “amma” eller dylikt. Allt som har a och m i sig säger hon gärna och ofta).
  • Reagerar på sitt namn och på “nej”.
  • Äta själv. (Definitionsfråga på detta dock. Kallas det att äta själv när man stoppar skeden och maten i ögat eller slänger det över axeln? Ibland hamnar det i munnen av bara farten.)
  • Gå med stöd
  • Stå utan stöd

Jag tycker att det är fascinerande hur mycket bebisar lär sig på så kort tid och hur snabbt de utvecklar sina personligheter. Varje dag är spännande i denna ålder! 🙂

Ni andra som har barn, vilka faser håller de på att gå igenom och hur upplever du det?

En vanlig dag som seriös hobbybloggare

En ny dag med nya möjligheter! <3 Idag, om jag hinner städa färdigt vårstädningen i hela huset så är tanken att vi ska så alla de första fröna som måste i jorden i eftermiddag. Det längtar jag löjligt mycket efter!! Då känns våren så nära.

Vårstädning på gång!! I skinande solsken. Hur underbart är det inte? 🙂

Daniel har varit på konferensresa i två dagar och jag har sprungit runt här hemma med diskborste, trasa och blöjhink i högsta hugg. Jagat olydiga barn, katter och dammråttor. (Skojar! Givetvis jagar jag inga dammråttor. 😉 ) Ett barn som försöker bli blöjfri och misslyckas med jämna mellanrum och en annan som bajsar både en och två och tre gånger samma dag om hon behagar. En har fullt upp, kan en säga. (Visst är det precis den här typen av inlägg ni vill läsa om? 😉 )

Jag och Daniel har tagit ett allvarligt snack. Jag vill verkligen satsa på bloggen och utveckla den till en större del av mitt liv, men tiden räcker inte till. Så nu har vi bestämt oss för att försöka prioritera om i vardagen så att jag kan få några fler timmar per vecka till bloggen. Det kommer inte att vara tillräckligt för allt jag vill hinna, speciellt inte nu när jag kommer att börja vlogga snart, men jag kommer få lite bättre förutsättningar i alla fall. Lite mer kommer jag hinna! Och tids nog kanske vi kan utöka den tiden.

Nu inför att jag ska få några timmar mer till bloggen varje vecka så har omskrivit mitt veckoschema. Jag tänkte dela med mig av hur ett exempel på två av mina veckodagar ser ut!

MITT LIV JUST NU

Två dagar av min vecka…

Vi lagar inte ny mat varje dag utan försöker äta rester när det finns. (Nej, i det här huset slängs det inte mat!)

Jag försöker utföra så många hushållssysslor som möjligt tillsammans med barnen. Det tycker de (Eliah, Celina kan förstås inte hjälpa till) är väldigt skojigt. Eliah är gärna med och lagar mat, vispar ner mjölet i såsen och river äpple under bevakning. Han hjälper gärna till att stoppa in tvätten i tvättmaskinen och byta sängkläder. Ibland är han på annat humör och då fungerar inget av detta förstås.

Jag försöker få in olika extra uppgifter/aktiviteter varje dag. En dag övar jag piano, en annan jobbar jag på bloggdesignen, en tredje planerar jag renoveringen, en fjärde pluggar jag fotografering och en femte skriver jag musik. Jag hinner inte allt detta varje dag men försöker hinna med det någon gång under veckan. Dessa saker är såna som jag måste göra och underhålla med jämna mellanrum för att kunna göra det jag på sikt vill göra. (Öh, ja det var ju en luddig mening.)

Musiken är viktig för mig. Viktig att hålla igång. Jag försöker hinna sjunga och spela så ofta jag kan och ibland få tid till att skriva musik, men det är väldigt tidskrävande aktiviteter så vissa veckor är det nästan omöjligt att hinna detta.

Ambitionen är att träna eller motionera varje dag. Antingen tar jag en snabb promenad eller springer med barnen i cykelvagnen, eller så tränar jag styrka hemma i vardagsrummet. Med småttingarna som hantlar. Sprattliga, men annars fullt dugliga! Det tycker de är väldigt roligt och skrattar gott. Dock är det svårt att kunna träna effektivt med dem klättrandes över mig…

Måndagar jobbar Daniel sent och då har jag alltid ytterst svårt att hinna blogga. Det är alltid en kamp mot klockan. Om det är kris med barnen och hemmet så får jag ibland helt enkelt lägga mina egna projekt åt sidan. Likaså torsdagar, då Daniel rider om kvällen. Då måste jag ta barnen hela dagen. (Anledningen till att Daniel tar privatlektioner varje torsdag är för att vi planerar att skaffa hästar och då vill vi kunna rida och ta hand om dem tillsammans. Så Daniel måste lära sig. Hur spännande som helst ju!!!)

Celina sover utomhus till en röd solnedgång. Lucia är den lilla luddiga varelsen framför kameran. Mysigaste hunden i världen!!

Under fredagskvällar och lördagskvällar får inget arbete utföras och alla sociala medier är bannlysta. Dessa kvällar är avsatta till vila, mys, god mat, umgänge, socialisering, utgång (bio, restaurang m.m.) och dylikt. Work hard, rest hard.

På helgerna försöker jag ta barnen så mycket jag kan så att Daniel kan renovera. Ibland blir det omvänt, om jag har något fotoprojekt som jag behöver tid till. Då tar Daniel hemmet, tvätten, städet, maten, barnen (han är huslig, tack och lov, min man!). Om helgerna lagar vi alltid mat tillsammans, hela familjen. Gärna till ett glas hemlagat rött. Vi älskar båda att laga mat, så dessa stunder är oerhört viktiga för oss! Då testar vi gärna nya recept och råvaror. (Ambitionen är att på sikt vara så självförsörjande som möjligt!) Vi tar alltid långa promenader på helgerna tillsammans och jobbar gärna i trädgården, framför allt nu när våren börjar komma.

Vissa helger reser vi förstås bort eller har andra aktiviteter för oss. Då får renoveringen duktigt vänta. 🙂 Och ibland (alldeles för ofta) spricker dagarnas scheman. Jag är inte duktig på att hålla tidsramarna (tidsoptimist ut i fingerspetsarna), men försöker bli bättre…!

Hur ser era liv ut? Hur får ni dagarna att gå ihop? Och framför allt ni som lägger mycket tid på bloggning, fotografering eller annat – hur hinner ni? Hur hinner ni med barn ha någon som helst hobby? :O

Kopparbröllop och kusinlek

Celina med spjuver-minen. 😀 På denna tjej sitter det en räv bakom örat. Precis om på storebror.

Jag, Daniel och småttingarna svepte till Danmark i helgen. Liksom ett flertal andra släktingar och bekanta gjorde. Min syster och hennes man firade nämligen kopparbröllop (13 år som gifta! Imponerande.) – och det är uppenbarligen något man firar med pompa och ståt i Danmark. De gifte sig när de båda var i 22-årsåldern, om jag minns rätt, och har idag en stor familj på 4 barn.

Vackra detaljer i hemmet hos min syster…

Det finns säkert olika traditioner i grannlandet, men den vi fick ta del av innebar att vi skulle pynta deras ytterdörr med en äreport (glömde att fota den!) kvällen innan festen. Och sedan på kopparbröllopsdagen träffas alla inbjudna vänner och släktingar utanför dörren och väcker kopparbrudparet med sång och ståhej – så hutlöst tidigt som 7.15 på morgonen.

Ett bord fullt av presenter.

Därefter välkomnas alla gäster in i huset, där den enda ordern som gäller är att ha kalaskul, socialisera sig och äta hejdlöst från insläppet (7.30) ända till klockan 11.00 då härligheterna dukas bort.

Någon hade gjort en tårta översållad med allsköns bär.

Kopparbrudparet bjöd på mängder av ätbara förnöjelser och därutöver hade visst en del av gästerna smugit med sig ytterligare förtäring. Jag tror att jag talar för alla när jag säger att man rullade ut genom ytterdörren när klockan slog 11.30 och det var hemfärd.

Jag varken orkade eller hann fota all förtäring, men jag kan säga så här: Vi gick inte hungriga hem!

Och inte var det en liten skara heller! Vad kan vi ha varit? 50? 70? 90? Ingen aning. Men det var iaf ben och armar och allehanda kroppsdelar överallt. Hälsandes, kramandes och trängandes.

Vid 11.30 begav sig alla hemåt utom de närmaste som fortsatte festa i ett lugnare tempo resten av dagen, med “hygge” sent och in på nattimmarna.

Maken min och lilla prinsessan.

Festen rymde massor av barn och leksaker, vilket förstås var både skojigt och stundvis påfrestande. Eliah var alldeles till sig av förundran över alla traktorer han kunde hitta i sina kusiners hem! Finns det något coolare och “grabbigare” än en rejäl och färgglad traktor?

Eliah var så glad över alla leksaker. Rena rama lekparadiset.

Vi stannade i dagarna tre. För efter den makalösa festen, med alla sina godsaker, var vi alla i en sådan matkoma att vi inte kunde komma oss iväg. Så vi passade på att i lugn och ro hinna umgås även dagen efter och uppdatera varandra om våra livs fram- och motgångar.

Lilla busiga hjärtat! <3 Som vägrade bära sin svarta stiliga kavaj.

Och kusinerna fick ordentligt med tid att bekanta sig med varandra. (Av hänsyn till syrrans familj så får ni hålla till godo med bara bilder på mina kära små.) Eliah är ju vår äldsta och han är “bara” 2,5 år ännu så detta var första gången kusinerna hade någon större möjlighet att kommunicera och leka med varandra. Men Eliahs syskon tog så väl hand om honom och förklarade om och om igen, när han inte förstod de märkliga danska orden.

Tösen i sin ljusblå newbieoutfit.

Vi landade sent igår och har precis hunnit återhämta oss från resan. Alldeles för många tråkiga timmar i bil, stela och krokiga ben och avdomnade rumpor. Nu ser vi fram emot att få packa upp våra väskor, tvätta och ta oss an nya projekt!! För denna helgen ska jag fota en del spännande bilder. 🙂

Hoppas att ni har haft en fin helg! <3

För- och nackdelar med 2 år mellan syskon

Hej kära läsare! Idag bjuder jag på en halvmunter familjebild. På två slitna föräldrar, ständigt berövade av vår dyrbara nattsömn, och två hjärtligt pigga sötsorkar. (Bilden hittade jag på min kraschade hårddisk från julen för en dryg månad sedan, hehe…)

Det skiljer knappt 2 år mellan Eliah och Celina. Celina är nu 7 mån och Eliah ganska exakt 2,5 år. Det är åldrar som är fantastiska på så många vis men som också har sina utmaningar. Idag tänkte jag göra ett inlägg om min upplevelse av åldersavstånden på våra små.

“Syskon på 6 månader och 2,5 år kan kanske vara den tuffaste tiden av dem alla. Men livet blir lättare om några månader…”

För- och nackdelar med 2 år mellan syskonen

Jag tror så här: Alla årsavstånd mellan syskon har sina för- och nackdelar! För vår del kändes det viktigt att vi fick barn som var någorlunda nära i åldrarna så att de kunde leka på ungefär samma nivå. 2 år emellan kändes därför som ett ganska lagom avstånd. Då är de så pass nära i ålder att de kan ha gemensamma åldersadekvata intressen och stor glädje av varandra!

För oss fungerade det fint att ha en nyfödd samtidigt som vi hade en 2-åring. Nattsömnen fick en ju visserligen inte mycket av, men på dagen var det tacksamt att bebisen var så pass liten att den sov största delen av dagen. Så kunde vi fortfarande koncentrera oss mycket på 2-åringen som var i hans kanske mest utmanande ålder! Ska vara överallt, vill allting, helst själv, men behärskar ingenting (på egen hand) och har inte ännu uppnått åldern att det går att resonera med honom.

Men jag vet att den där första bebistiden ser väldigt olika ut för olika familjer, föräldrar och barn, och fungerar olika bra med äldre syskon. Vissa upplever spädsbarnstiden som en outhärdlig plåga och då kanske inte en tvååring full av bus och livslust på det är att rekommendera. Det är också tungt att ha en 1,5-åring när en är höggravid, som vill bli buren och underhållen 24 timmar om dygnet.

Jag skulle nog tippa på att tiden just nu – med en bebis på drygt ett halvt år och ett barn på två och ett halvt – är den mest utmanande. Nu är hon tillräckligt stor för att rusa runt i gåstol, välta ner saker och göra sig illa. Hon försöker få tag på allting och stoppar allt i munnen. Och han är fortfarande för liten för att ta något som helst ansvar över sig själv eller förstå vikten av att hantera sitt småsyskon med empati och varsamhet. Han behöver fortfarande konstant övervakning och går gärna till attack på lillasyster om hon närmar sig HANS leksaker. Eller – ve och fasa!! – biter på dem när han sitter där och leker. Då blir det krig.

MEN jag tror att livet blir lättare om några månader!

Det är så vi härdar ut. Vi ser framåt och längtar till de lite lugnare åldrarna. (Och inser att vi då kommer att längta tillbaka till dessa vilda, sprudlande åldrarna när allt ska upptäckas och läras. Underbart ju! Hemligheten är väl ändå att lära sig njuta över det man har just nu?)

Jag och lilla prinsessan. Nu 7 månader. Bild från julen.

Att ha en 6 månaders bebis och 2,5 årigt barn samtidigt…

FÖRDELAR

  • Hon är tillräckligt liten för att beundra och bli road av sin storebrors galenskaper; Hans oberäkneliga vansinnesvrål, kullerbyttor, lastbilskrockar och kastrull-konserter. (Ni vet, när man hittar två kastrullock och slår dem mot varandra så att ett alldeles öronbedövande, fullkomligt olidligt, oljud uppstår. Som åstadkommer tinnitus och mental koma hos varje levande varelse som hör!)
  • Han kan återupptäcka det roliga med bebisleksaker trots han egentligen är förbi det stadiet. För plötsligt blir allt som lillasyster håller i jättespännande att leka med. Med andra ord: han får plötsligt ett dubbelt så stort utbud av leksaker! Hur bra som helst ju! 😀 (Att sedan lillasyster blir utan leksaker är en annan sida av myntet som får läggas till på listan av nackdelar.)
  • Hon är fortfarande i den åldern att en kan ha någorlunda bra kontroll på var hon är och vad hon gör. Hon förflyttar sig inte snabbare än ögat kan följa och greppar inte saker som ligger högt. Krutet kan därför läggas på 2,5-åringens många behov, hans rackartyg och brutala, fascinerande framfart igenom huset.
  • Hon är i den där hejdlöst matglada åldern, där det bara går att skyffla in sked efter sked och hon sitter fortfarande och gapar som en hungrig gam(-unge)! Något som förhoppningsvis kan inspirera storebror som, till skillnad mot lillasyster, är i en period av matvägran. Han tycker att nästan allt ätbart är antingen konstigt, läskigt eller bara tråkigt. (Dessa matvanor ser ju så klart inte likadana ut för alla barn i dessa åldrar! Men jag vet att många har problem med att få sina 2-åringar/3-åringar att äta.)
  • Han är tillräckligt stor för att förstå vad man säger och på något vis begripa att bebisen är sårbar. Han försöker – för det mesta – att låta bli att köra över henne med sina traktorer eller springa omkull henne när han jagar katten eller hunden. Det får väl ändå ses som något positivt!
  • Han är också tillräckligt stor för att förstå att han är viktig för sin lillasyster. Och om hon gråter kommer han snabbt till undsättning. Då klappar han henne vänligt på huvudet och erbjuder sina mest coola, avancerade leksaker. “Ta den här!” uppmanar han henne. När hon inte förstår vad hon ska göra med den underliga saken förklarar han det tålmodigt för henne på rapakalja-barnspråk. Så fantastiskt fint och totalt meningslöst! (För hon stoppar den ändå bara i munnen.)
  • Som förälder är det ganska nyss som en hade en bebis i huset. Minnet är färskt, färdigheterna på topp, tryggheten i sin föräldraroll förhoppningsvis väl förankrad och rutinerna är automatiserade in i ryggmärgen. Det är bara att köra på!!
  • Blöjbyten och nerkissade kläder är redan en vardag. Man kan lika gärna byta på två när man ändå är igång med en!

NACKDELAR

  • Han kan fortfarande fascineras av bebisleksaker och i synnerhet om lillasyster har dem i sin ägo. Dvs. han går och tar leksakerna från henne hela tiden och lämnar henne storgråtandes! Aja baja!
  • …och på samma linje: Storebror är ännu så pass liten att han inte har lärt sig att dela med sig. Världen kretsar fortfarande enbart kring 2,5-åringen och egot är ofantligt. (Dela med sig kan han visserligen göra ibland, men bara om han har lust och på särdeles gott humör.)
  • Han är ännu för liten för att förstå vikten av att behandla andra (barn) med empati och varsamhet. Han förstår inte att man inte får sätta en plastpåse över lillasyster och se hur lång tid det tar för henne att ta sig ur den. Han förstår inte att det gör ont för en liten bebis att bli puttad baklänges eller få en bil inkörd i munnen, för att storebror tycker att munnen ser ut som ett bra garage. Eller använda lillasysters huvud som bollplank.
  • Han är i den mest busiga och tanklösa åldern och hon i den nästan mest känsliga. Det är som upplagt för en tid kantad av olycka efter olycka. Gråt och tandagnisslan.
  • Svartsjukan lurar ständigt bakom hörnet och gör sig påmind. Förutom att storebror vill ha ungefär precis allt som lillasyster håller i så tycker han inte heller om att se att lillasyster få för mycket uppmärksamhet. “Ta bort!” beordrar han ibland mamma och hytter med näven åt lillasyster, när mamma ammar henne. “Ta bort bebis!!”. (Jag ska dock vara rättvis mot storebror och säga att han är mycket mindre och mer sällan svartsjuk än jag trodde att han skulle vara! 🙂 ) Eventuell svartsjuka får en tackla snyggt genom att inkludera och göra saker med bebisen tillsammans. Få storasyskonet att känna sig viktigt och vara noga med att storasyskonet också får lika mycket uppmärksamhet. Också får känna sig som en liten go bebis ibland, som bara sitter och kurar i mamma och pappas famn.
  • Tidsbrist. Givetvis är det så att ju tätare det är mellan barnen, desto mindre tid har en över till det äldre barnet när bebisen kommer eller vise versa – desto mindre tid har en över till bebisen. Eftersom de små åldrarna är så uppmärksamhetskrävande är det alltid en utmaning att hinna tillgodose varje barns behov när de kommer tätt.
  • Det är onekligen motigt med två barn i blöjåldern (om ettan inte har hunnit bli torr). Det är bara att erkänna. För att inte tala om att de dagliga aktiviteterna blir en smula tradiga/tjatiga… På något vis handlar allt om bajs och kiss dessa dagar, känns det som.
Celina julklädd med vår lilla vovve Lucia bredvid sig, även hon julpiffad med röd tofs i håret. (Drygt 1 mån gamla bilder alltså!)

Jag tror att det är så väldigt olika vilka åldersgap en föredrar mellan sina barn och därtill ska en ju ha i åtanke att det sällan går att beställa barn på exakta datum. 😀 Men inte desto mindre kan en ju ha önskningar och tankar!

Vad har ni för avstånd mellan eventuella syskon? Vad tycker ni om olika åldrars utmaningar och tjusningar?

Stäng meny
Längta Hem