Att leva och växa i ett Vakuum

Hej vänner! ❤️ Hur går det för er? Hur mår ni och hur tacklar ni den rådande osäkerheten? Här är det som om tiden står stilla, håller andan. Jag bara går och väntar på att allt ska bli vanligt igen, men blir det det? Blir det någonsin det? Jag försöker hålla en distans till det som händer i världen genom att fokusera på kreativiteten och småttingarna. Både barnen och Daniel har visserligen feber och hostar, så det verkar som om det kommer att bli en ensam och modfälld påsk i år. 🌻 Men naturen är ju mitt i sin förlossning – knoppar föds, brister och slår ut i all sin magiska prakt – så det vore väl ändå skam att inte vara tacksam över nuet?

De senaste veckorna och dagarna har jag deltagit i en hel del minikurser och webinar online (det finns ju ett svindlande utbud på nätet just nu – av uppenbar anledning!), både i utbildningssyfte inom fotografering och företagande men också coachande föreläsningar som handlar om just det jag håller på med att göra – att skapa viktiga förändringar i sitt liv för att kunna må bättre. Jag känner mig helt översållad med nya perspektiv och det är så fasligt intressant alltihop att jag bara sitter med ett leende över hela ansiktet från början till slut. Jag är den första på plats och den sista att lämna på varje föreläsning/webinar. Vissa nätter har jag lite svårt att sova för att jag grubblar så mycket… på meningen med livet… meningen med att vara just den man är. Och att komma fram till vem man är. Det är visst lättare sagt än gjort…

Att smussla med författardrömmar

Tanken slog mig häromdagen, så självklar som från klar himmel. Jag ska skriva en bok! Inte nu, NU, men om ett par år. Det är en blygsam barndomsdröm sedan länge… att någon gång skriva en bok. När jag var 15, 16, 17 år så var det min största hobby och det jag spenderade all tid på om kvällarna. Jag skrev och skrev och skrev. Jag skrev noveller och jag skrev låtar, som jag sedan gömde lång inne i själen och hårddisken.

Just då hade jag inget syfte med det och livserfarenhet var inte direkt någon tillgång. Idag har jag hittat mitt syfte. Idag vet jag vad jag vill skriva om! Jag ska skriva om att våga, om att växa, om att vända motgångar till resurser, uppnå självtillit, förverkliga drömmar och hitta just de element i livet som gör en lycklig. För vad är livet om det inte ger mening och glädje? Vad kämpar vi för då? Vad får oss att gå upp om morgonen och ta oss igenom varje dag? Jag kan inte få nog av att prata om detta. 👑 DINA DRÖMMAR ÄR VIKTIGA, FÖR ATT DU ÄR VIKTIG! 👑

“DINA DRÖMMAR ÄR VIKTIGA, FÖR ATT DU ÄR VIKTIG!”

Jag vill så gärna få ut det budskapet, för det var precis vad jag önskade att någon hade sagt till mig för 10 år sedan, när jag satt ensam och olycklig i ett hörn i min lägenhet. Då kämpade jag med ångest och självförakt och visste inte hur jag skulle klara av att ta mig vidare. Jag förstod ingenting om livet, jag upplevde det som nyckfullt och brutalt. Jag var skör och rädd. Idag är jag på en helt annan plats. Jag älskar att leva, jag har utvecklat en enorm törst för livet och är tacksam för varje dag jag får. Jag vill bara uppleva mer, mer… Jag vill lära mig mer, pröva mer och upptäcka mer. Livet är ju så komplext, så spännande och gömmer så många överraskningar…

Vad händer här inne egentligen?

För ett år sedan köpte jag denna domän och började mitt arbete med att skapa min dröm-blogg/hemsida, min digitala ateljé som jag tycker om att kalla den. (Det känns så hemtrevligt att säga så. 😊) Någonstans i april förra året satte vi dock arbetet med bloggen/hemsidan på paus till förmån för trädgård- och renoveringsprojekt och under hösten slet jag hårt på mitt (f.d.) anställning som jag sedan sade upp mig från för att satsa på DETTA. Så då hade vi inte heller tid att utveckla blogg-/hemsidearbetet. Men nu har vi landat i den nya vardagen och Daniel har börjat komma igång så smått igen, så nu kommer snart bloggen/hemsidan att göra en rejäl utvecklingsresa! (Det är ju nämligen han som hjälper mig med allt det tekniska, eftersom mina kunskaper i html och kodning är ytterst beklagliga och han är en hejare på det.)

Som ni kan se har han fått in att bloggen kan översättas till engelska nu, men engelskan är visst alldeles hockuspockusfiliokus eftersom översättningen är automatiserad via google translate, så vi får nog finslipa den funktionen lite så småningom… 😂

Jag har en hel lista på sånt som jag vill fixa för att bloggen ska bli trevligare. Högt uppe på listan står t.ex. emojis – jag tycker att det är så knöligt att läsa långa släpiga texter utan ansiktsuttryck och figurer. Figurer livar liksom upp lite – inbillar jag mig! Och så vill jag ändra headern och byta ut bilderna till höger och massor av annat. Ojojoj… nu inser jag hur mycket vi har att göra.. Nu blev jag lite matt… Dags att bege sig ut i skogen för en lång återhämtande springrunda!! Aldrig mår jag så gott som när jag är här ute! 🌲 Önskar er alla en fortsatt fin kväll!

Förresten… en nyfiken fråga! Någon annan här inne som också vågar erkänna författardrömmar? ✋🙋🙋‍♂️ Berätta, berätta!!

Att hitta styrka i tider av kris

Coronavirus & social avhållsamhet

Vi har egentligen inga problem att få tiden att gå här hemma. Vi är ju vana att leva “utanför samhället”, så det är ju bara att köra på som vanligt… Stå och krama träd, gräva upp envisa kvickrötter, garva åt sina egna skämt, spela pajas, koka grönsakssoppor och mata fåglar.

Jag är djupt tacksam över att vi tillåts få vandra fritt i skogarna här i Sverige. Så ser det inte ut i alla länder!

Såvitt jag vet är ingen av oss coronasjuk. Ingen har feber eller beter sig märkligare åt än vanligt. Men småttingarna nyser och hostar till och från så för mig går dagarna främst åt till att vabba. Det gäller ju att vara på säkra sidan nu. Jag knatar med andra ord runt här dagarna i ändan, med trynet i golvet och plockar och plockar efter deras vilda framfarter. Det blir inte mycket fokus alls på mina egna projekt och det känns förstås trist. Hela den här krisen känns alldeles för sorglig och skrämmande! Jag oroar mig för mina föräldrar och andra närstående som inte är vid samma fysiska vigör som jag; som har krämpor, slitna lungor eller sänkt immunförsvar. Jag vågar inte träffa dem och det gör förstås livet lite glädjefattigare just nu. Men vi håller stadig kontakt via chatt och videosamtal och tackar högre makter för dagens teknik!

Underbara, underbara utsikt på en av mina dagliga springrundor!

En av mina bröder bor i Frankrike och där är det hårdare bud. Där får de inte gå utanför dörren utan en ruskigt bra anledning (slut på mat, dödligt sjuk och i behov av läkarvård etc.). De måste ha med intyg och underskrift på sin angelägenhet, annars blir det skarp uppläxning på ett par tusenlappar. Brorsan bor i en liten trängd och klämd etta någonstans mitt i Paris och är van att leva ett vimsigt och stimmigt socialt liv. Men nu sitter han där, stackarn, dag ut och dag in, med bara sig själv och sin isolering. För att få solljus och frisk luft brukar han klättra upp på taket. Där sitter han ibland och videoskypar med mig och annat löst folk. Stackarn… Jag måste säga det igen – det är för väl att internet finns!! Jisses vilket socialt trauma mänskligheten hade upplevt annars. 🙁


Dagarna i övrigt – video på gång!

Jag försöker annars att komma igång med mina vlogg-projekt och fick förra veckan en genialisk ingivelse att göra en liten video om hur man får tiden att gå när man lever i karantän. (Inte för att jag inbillar mig att den kommer att vara till någon vidare hjälp för andra egentligen, men den underhöll mig för en stund iaf! ;-D )

Frustration, var ordet!

För att riktigt visa vad långsamma dagar kan göra med en människas sinnesfrid knäppte jag även ett par avskräckande foton på mig i hätsk närkamp med vårt hems allra största (och brutalaste) klocka. (Nu lider ju inte jag av uttråkning, men jag föreställer mig att det är ungefär så här en del kan känna det just nu.)

Eftersom jag inte har lärt mig att behärska ett videoredigeringsprogram ännu (samt måste underhålla småttingarna om dagarna) så har jag inte hunnit knåpa ihop videon än, men den bör bli färdig nu i veckan. Återkommer med den!

Hehe…. Muntergöken.

Men jag har ett förargligt i-landsproblem. Jag är på jakt efter en stor och användarvänlig bildskärm som har 4K-upplösning och kan kalibreras så att den kan användas till bildbehandling och videoredigering. Men även i teknikens värld kommer coronaviruset med sitt fula fejs och ställer till med problem! 🙁 Alla datorskärmar (som är aktuella för ändamålet) är nämligen slutsålda, i varenda (online-) butik och antagligen för månader framåt!! (Eventuellt ska en skärm komma in på dustinhome.se imorgon som jag ska försöka norpa innan den vet ordet av, men jag tvivlar på att det kommer att komma någon leverans..) Jag håller iaf tummar och tår för att den ska komma in, för utan skärm blir det bökigt jobba med film. Min laptop är inte stark nog att användas till videoredigering.

Hur som helst. Var rädda om er!!! <3 Ta hand om era nära och kära, håll er långt ifrån covid-19 och fyll tiden med sysslor som tar ner ångestnivån och ger små ljusglimtar i vardagen!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Jag försöker vlogga för första gången

Ett ögonblick av soluppgång i våra skogar!

Ja, så fel det kan bli… Jag var så löjligt ivrig häromdagen. Jag flög upp ur sängen på morgonen och kände instinktivt att NU ÄR JAG REDO för att filma min första vlogg. (Det har tagit mitt år att komma hit rent mentalt – eftersom jag är en blyg liten skit.) Så jag tog mitt pick och pack, systemkameran, filmkameran och drönaren, smörgåsar och varm choklad, och kutade gladeligen ut i skogen för att skapa underverk.

Där struttade jag runt i ett par timmar och filmade min älskade skog med stod möda – om och om igen för att verkligen försöka fånga den där obeskrivliga känslan jag får när jag står på en brant sten och känner vinden fläta upp mitt hår. Jag försökte hitta de perfekta vinklarna för att nå djupet i den svarta sjön och återge skogens alla stolta tallar så resliga som de är, så som de aldrig ursäktar sig. (Jag är ju så ny med drönare, så jag behärskar inte alla manövreringar och behöver tid på mig…) Men allt gick åt pipsvängen!

Jag har uppenbarligen inte lärt mig att behärska att fota med fjärrkontroll ännu, för alla bilder på systemkameran (som i kameran såg alldeles förträffliga ut), visade sig sedan vara både suddiga och sakna fokus när fick upp dem på datorn. Och det upptäckte jag ju först när jag kom hem, så i princip är alla bilderna från den dagen oanvändbara. Jag hade tänkt att fota en ny header till bloggen och som ni ser så har jag använt en av bilderna ÄNDÅ – men egentligen höll de inte måttet. Jag har fått kämpa för att återskapa någon slags tydlighet i bilden och tittar man närmare så ser man hur suddig den är.

Jag undersöker hur mycket jag har skitat ner kjolen när jag skuttar runt i snöblasket.

Inte nog med det missödet. Dessutom hade jag lurat med mig käraste Daniel en stund under hans lunchrast för att han skulle hjälpa mig att filma några små klipp med drönaren som jag inte själv kunde göra för att jag skulle vara med i bild och behövde båda händerna. Och i all förvirring råkade han radera huvudklippen från dessa tagningar.

Eftersom jag inte lyckades skapa någon vettig bloggheader den här dagen så måste jag göra om fotningen. Jag sitter och klurar på hur den ska se ut nu… nu när snön är borta. Då fungerar det inte längre med tjocktröja, halsduk och fodrade kängor. Kanske jag ska ha på mig en lång vit klänning och en skojig frisyr? Hm… jag får klura ut någon idé. Nu när första besvikelsen har lagt sig så ser jag fram emot att göra om filmningen/fotningen! Och göra det såååå mycket bättre denna gång! 🙂 Jag är också lite sugen på att hitta ett vattenfall att fota vid. Jag vet inte var det finns häromkring, jag har inte riktigt lärt känna dessa nejder än eftersom vi (enligt min uppfattning) är så nyinflyttade.

Jag var ute i ungefär 6 timmar och filmade innan jag kände att jag hade nog med material. Kjolen var skitig och magen kurrade. Kroppen var sådär härligt trött av allt springande fram och tillbaka, och jag såg fram emot en kväll i soffan med Daniels hand i min och barnen uppkrupna i knät. Även om jag inte fick med mig så mycket hem den dagen så blev det en fin och lärorik dag. Jag lärde mig mer om drönaren och om att fota med fjärrkontroll. Jag lärde mig i synnerhet vad jag INTE ska göra. Och jag fick obeskrivliga återhämtande stunder med solskenet, träden, utsikterna och mina tankar. Jag funderade på livet och om att ta vara på det man har. Jag funderade på hur livet kommer att se ut om 6 mån, om 3 år, 10 år och 30… Vem jag kommer att vara då och vem mina nära och kära kommer att vara då. Det vet man ju aldrig…

Innan jag begav mig hemåt lyckades jag fånga en svindlande solnedgång med drönaren. Den synen glömmer jag aldrig. Den fick allting att “falla på plats” inombords. Hur kan något så enkelt vara så vackert? Naturen bara finns där. Och den är bara perfekt som den är. Tänk om vi människor kunde lära oss av det och känna likadant om oss själva. Att vi är perfekta så som vi är. Att vi duger. Jag försöker ständigt påminna mig om det… Och kanske är det därför jag trivs så mycket ute i skogen. För att jag bara kan få duga där, just som jag är där.

Kram på er!

Ovanifrån och livet bakom kulisserna

Glöm coronaviruset och allt elände för en stund! Idag ska jag bjuda er på en liten flygtur och en glimt bakom kulisserna på min alldeles simpla vardag här ute i skogen som nybakad och bortkommen egenföretagare.

En glimt av vår boning uppifrån. Vi flyttade in här för knappt 3 år sedan och är i full gång med att försöka få fason på gård och hem…

Häromdagen tog jag min drönare Lyra (japp, jag har döpt henne till det!) på hennes andra jungfruresa upp i luften, och tillsammans upptäckte vi de vidsträckta nejderna omkring vår gård ovanifrån. Vilken mäktig resa!!

Jag filmade nästan bara och glömde faktiskt att fota mer än dessa två ögonblick. Men mer kommer i andra blogginlägg i framtiden…

När man ser skogar, ängar, sjöar och klippor sådär uppifrån så upptäcker man så många nya ställen som man inte annars hade hittat, som inte syns från skogsstigarna och vägarna. Lustiga kalhyggen, stora sprickor i berg och klippor, vattenfall, bäckar och lömska myrmarker – som man helst inte vill stöta på av misstag och särskilt inte i ensamhet…

De där myrmarkerna kan sluka vem och vad som helst i sitt blöta glupska sköte. Trust me, jag har varit vid dödens port och krafsat ett par gånger!! 😛 (Vid tillfällen då jag har varit dumdristig nog att avvika från de etablerade skogsstigarna. Och det sker rätt så ofta eftersom jag är belastad med en hälsovådlig nyfikenhet.)

En glimt från vår trädgård mot ladugården.

Vintern vill inte riktigt släppa sitt grepp ännu och jag är inte tillfreds med det. Den flåsar oss i nacken och gör sig lustig över att vi gång på gång narras att tro att våren är här. Men mig är förstås det inte så synd om! Det är väl knappast lovligt att klaga på att behöva njuta av vackra snötäckta landskap? Värre är det för de tappra snödroppar och krokusar som har vågat sticka upp sina smäckra nyllen ur jorden. De har fått sig ett par köldsmällar om man säger så…


Dagarna går åt till att fota…

Nu har ungefär 3 månader gått sedan jag slutade mitt vanliga hederliga arbete och gav mig ut på eget bevåg. Det är fascinerande hur lite det kan kännas som att jag har utfört under så lång tid, men det är trots allt en hel del även om det inte syns utåt. Jag önskar förstås att jag hade hunnit längre än så här vid det här laget, men det är som det är. Inget att hänga läpp för…

MÅNAD 1. Den första månaden gick åt till att samla mig, samla allt material, beställa utrustning och planera upplägget på mitt arbete.

MÅNAD 2. Den andra månaden var ett virrvarr av fortsatt planering, fotografstudier och vabb. Jag vabbade nästan halva denna månad och fick därför inte så mycket eget övrigt arbete gjort.

MÅNAD 3. I mars började jag på allvar med skapandet. Jag lägger fortfarande många timmar på att öva och utveckla mina fotokunskaper i detta stadie. Jag vill känna mig trygg i att kunna prestera på en professionell nivå, eftersom jag avser att livnära mig på detta. Så jag slukar all kunskap jag kan hitta och lägger så många timmar jag bara kan på att öva. Öva, öva, öva, öva. Styla, fota, editera, styla, fota och editera…

Behind the scene. En glimt av när jag övar mina fotografskills på grannens hemgjorda öl och Daniels nybakta surdegsbröd!

Fotografering är svår konst att lära sig fullt ut. Det handlar inte bara om att kunna “ta bilder”, det innefattar ett så enormt stort kunskapsområden och så många moment. Och det är precis det som fascinerar mig!! Det handlar om att lära sig hur man ska förhålla sig till färg och form, ljus, skuggor, att fota dag eller nattid, avstånd, perspektiv, rörelser och olika väderförhållanden… Det finns hundratals tekniker att lära sig och massor av utrustning att behärska. Men först och sist handlar det om känsla och att hitta det där lilla extra som gör en bild till ett fotografi! Det är vad jag fokuserar mycket på. Att försöka hitta en story att förmedla!

Idag har ju dessutom tekniken kommit så långt att bildbehandling är ett måste att behärska om man ska kunna arbeta professionellt som fotograf. Och bildbehandling är minsann ett kapitel för sig – oceaner av tekniker att få koll på! Jag kan inte få nog av att studera detta ämne. Det är fantastiskt roligt! 🙂

Resultatet! Grannens öl och Daniels nybakta surdegsbröd.

Mitt schema – Vardagen som konstnärs-egenföretagare

Jag har räknat ut att jag i dagsläget lägger ungefär 2 dagars heltidsarbete på administrativa sysslor (planera, jobba på hemsidan och dylikt), 3 dagar på att plugga fotografering och 1 dag på marknadsföring/mingla/lära känna branschen. (Jag räknar helgdagarna som en heldag ihop, eftersom jag jobbar halvdagar då.)

Går man lite mer in i detalj ser mina arbetsdagar ut ungefär så här:

  • 6.30 Jag kliver upp och hjälper barnen till förskola.
  • 7.00 Frukost.
  • 7.30 Jag börjar mitt arbete. På förmiddagarna fokuserar jag på aktiva sysslor så som att fota, filma eller organisera/bedöma material.
  • 12.00 Lunch i en halvtimma.
  • 13.00 Administrativt arbete. Redigering, planering, bokföring, marknadsföring, studier av sånt jag måste kunna och dylikt.
  • 16.30 Hämtas barnen på förskola och arbetsdagen är oftast över. Om onsdagar arbetar jag även 3-4 h på kvällen. Övriga dagar tar jag hand om barnen medan Daniel renoverar om kvällarna. (Om jag inte har varit ute i skogen under dagen så brukar jag försöka gymma eller ta en springtur på kvällen.)
  • Fredag kväll är ledig och bara familjetid. Om helgerna arbetar jag förmiddagar och ägnar eftermiddagarna åt familjen. Ibland åker vi bort och då arbetar jag ej helg. Jag arbetar i snitt 50-60 h per vecka.

Men jag är precis på gång att börja inkludera filmning schemat nu! Efter att jag har kommit igång med vloggning kommer veckans upplägg istället att se ut (ungefär) på följande vis:

  • 1 dag administrativt
  • 2 dagar fotografering och bildbehandling
  • 3 dagar filmning och filmredigering.

Som ni ser har jag inte någon tid över till musiken som också är min stora, eviga passion. Men det får vara så i ett par månader nu först innan jag får styr på fotograferingen/filmningen fullt ut. Då kan jag börja inkludera nästa del. En sak i taget.

Finns det någon av mina läsare som har eget företag och vill berätta lite kort om hur deras dagars upplägg ser ut? Det vore intressant att höra. 😀 Hur mycket arbete lägger ni på “administrativa” sysslor?

Modlöshet och kamp – Att skapa drastiska förändringar i ens liv

Jag balanserar på timmerstockar kommer att utgöra grunden till vårt växthus om ett par veckor… Kan ni tro att jag längtar? 🙂 Vi har redan börjat smygodla chili och paprika inomhus… Jag ska fota och visa er senare.

Idag hänger modlösheten som ett tungt töcken över mig. Jag låg vaken halva natten och kunde inte sova för alla vemodiga tankar. Det skaver. Hur ska det gå för mig? Hur ska jag klara mig? Hur ska jag någonsin lyckas med det jag tar mig för? Det kommer aldrig att gå, det kommer aldrig att gå, DET KOMMER GIVETVIS ALDRIG ATT GÅ…!! VAD TRODDE JAG? HUR KORKAD VAR JAG? Det är lika bra att ge upp drömmarna om ett liv som kreatör/konstnär och gå tillbaka till ett vanligt hederligt akademiskt arbete på kontor. Det är väl ändå där jag hör hemma?

Klump i halsen och hängande huvud.

Jag blir så ledsen när jag tänker så. Jag blir så modlös att jag tänker att livet egentligen inte har någon mening om jag inte får fortsätta att gå denna väg. Vad ska jag göra då? Vad ska det bli av mig då? Vem är jag då? Livets mening är min familj så klart. Mina små hjärtegryn. Men att känna sig nyttig ändå, att göra något man brinner för och bekräftas för den man är. För vad man ger. Visst är det ändå en av grundpelarna för att kunna känna meningsfullhet?

Övergivenhet – Att arbeta ensam och med sig själv

Som väntat så här i starten av egenföretagandet så kommer misströstan och självtvivlet krypande. Det matar mig med dåligt självförtroende och onyttig realism. Såna där hur-ska-du-klara-dig-ekonomiskt-har-du-tänkt??-tankar och vet-du-hur-få-konstnärer-som-verkligen-kan-leva-på-det-de-gör?. Tankar som inte gör någon nytta alls, som bara dömer, sparkar, slår, spottar och suger musten ur en.

Och känslan av övergivenhet. Stundvis väller den över mig med obarmhärtig kraft. Stundvis känns det tufft att ha flyttat ut till landet, långt ifrån alla mina vänner, och nu dessutom inte längre ha ett vanligt jobb med kollegor. Nu är det bara jag ensam ute i skogen med min kamera och mina högljudda tankar. Annars helt tyst. Ingen som ser eller hör mig. Ingen att prata med, att få tips och råd från. Ingen som dunkar en i ryggen och säger – Nu kör vi! Nu hjälps vi åt! Det här fixar vi! Nej. Nu är det bara jag. Och mina visioner. Det tar ett tag att vänja sig vid det…

I förrgår ute i skogen! Så enkelt och så ljuvligt… Inget missmod i världen kan ta ifrån mig den känsla jag får när jag går här.

Att orka hela vägen…

Jag försöker tala förståndigt med mig själv. Vara min egen peppiga livscoach. Klappa mig på huvudet och säga att allt nog ska gå bra, på något sätt. Det är ju ändå det här jag vill, eller hur! Jag inser ju att detta är en fas på vägen. Ett prövningarnas berg som måste bestigas.

Jag försöker förklara för mig själv att kampen för att uppnå sina drömmar inte är enkel och aldrig kommer att vara. Det är blod, svett och tårar. Det är berg och dalar, rosor och törnen. Självklart kommer jag att snubbla och famla i mörker då och då. Det kostar alltid att vinna. Men under mitt famlande och fallande kommer jag att upptäcka saker som jag inte visste fanns! Jag kommer att känna känslor jag inte tidigare har känt, se, höra, dofta och ta in intryck som aldrig förr. Jag försöker påminna mig om detta. Det är ju ändå skapandet och uttryckandet som gör mig levande. Det är friheten och samklangen med naturen som är min målbild – och vägen dit får vara hur bökig den vill.


Framgångens 10 (14) faser

För att underlätta för hjärnan att se mål och mening så har jag utformat en simpel men (för mig) pedagogisk och överskådlig framgångsteori som hjälper mig att förstå och överblicka vad jag har att vänta. Detta är de faser jag måste igenom för att nå hela vägen. Att se det framför sig och föreställa sig dessa faser hjälper mig att orka hålla ut mer.

Den här teorin kan tillämpas på vad som helst egentligen; karriärsdrömmar, bekämpa en ätstörning eller ett missbruk, lära sig nya färdigheter, reparera eller ta sig ur en infekterad relation, stärka sin självkänsla etc. Framgång för mig är inte rikedom och dylikt, utan att lyckas med det man tar sig för. Att orka fullfölja sin plan. Att skapa drastiska förändringar i ens liv är alltid en utmaning och följer ungefär samma struktur.

Så här tänker jag…

Figur 1. Framgångens 10 faser. Faserna Beslutsamhet och Svacka upprepas okänt antal gånger. (Såväl som slutfaserna Framgång och Svacka.)

Vägen till framgång består av åtta huvudsakliga faser; 1. Smekmånaden, 2. Kraschen, 3. Återhämtningen, 4. Beslutsamheten, 5. Svackan, 6. Beslutsamheten (igen) 7. Revanschen, 8. Framgången. (Faserna Beslutsamhet och Svacka går i regel i omlopp ett par gånger innan nästa fas infinner sig.)

Vill man fördjupa hela konceptet ytterligare så kan man lägga till steg 9. (Svackan) och 10. (Målbilden) också. Dessa berör efterdyningarna som sker när en framgång uppnås. För det är ju sällan så att vi människor känner oss omedelbart tillfreds när vi har uppnått det vi vill ha. Tragiskt nog måste nya kamper utkämpas när framgången är nådd. Då blir kraven, förväntningarna och känslan av otillräcklighet än mer påtaglig vilket sprider negativ energi och gör njutningen av framgången bitter. Det krävs ytterligare lite kamp för att landa i den där drömmen som från början var ens målbild… Den där drömmen om självuppfyllande. Att må bra och vara lycklig (tillfreds med sitt liv).


10 faser att genomgå – när stora livsförändringar ska uppnås

  • 1. Smekmånaden – Allt känns spännande och du är super-mega-exalterad och peppad! Detta kommer att gå vägen!!!
  • 2. Kraschen – Du inser plötsligt att vägen var snårigare än du hade väntat dig. Du tappar energi och mod. Du börjar att slå och sparka på dig själv. Hela projektet känns hopplöst och inget ljus är i sikte.
    KRITISK FAS 1. DET ÄR I DENNA FAS SOM DET ÄR VIKTIGT ATT UTHÄRDA. BIT IHOP, HÅLL HUVUDET KALLT OCH KNEGA PÅ! IGNORERA RÖSTERNA I DITT HUVUD! Risken är som störst att ge upp just här.
  • 3. Återhämtningen – Du behärskar dig, tar dig samman och återfår kontrollen. Du inser att loppet kanske inte är kört ändå (även om självförtroendet har fått sig en rejäl törn).
  • 4. Beslutsamheten – Du biter ihop och fokuserar på din målbild. Det är dit du vill komma och det är dit du ska. Inget annat spelar någon roll.
  • 5. Svackan – Kampen börjar tära på dig. Du känner dig trött, tappar motivation och förtröstan. Du börjar fundera på om du inte ändå har tagit dit vatten över huvudet och om det verkligen är dit du vill.
    KRITISK FAS 2. Svackan och Beslutsamhets-faserna kan gå i omlopp en lång tid innan nästa fas infaller sig. Här infinner sig därför den andra kritiska tidpunkten i din kamp – att hålla ut!
  • 6. Beslutsamheten – Du ber tvivlet att dra åt helskotta och påminner dig själv om målbilden. Du spikar upp den (mentalt) på väggen framför dig, biter ihop och kämpar på som du aldrig har gjort förr.
  • 7. Revansch – Du märker att ditt slit betalar sig. Plötsligt börjar saker och ting röra på sig / rulla på.
  • 8. Framgång – Du inser att du befinner dig på den plats som du en gång i tiden drömde om. Du har svårt att tro att det är sant och vet inte hur du ska kunna njuta av att vara här. Det är ju så mycket jobb som väntar…
  • 9. Svacka – Du känner dig urlakad och golvad av alla förväntningar. Du vill dra ett täcke över huvudet och bara få stänga av allt en stund. Du känner misströstan och undrar om du är en bluff.
    KRITISK FAS 3. Framgången och Svackan-faserna kommer att gå i omlopp fortsättningsvis – egentligen resten av ditt liv. Ingenting kommer någonsin att vara på topp hela tiden. Påminn dig om att det ändå var hit du ville komma! Lär dig att ignorera dina och andras förväntningar och lyssna istället till ditt inre. Vad har du behov av?
  • 10. Målbild – Du lär dig att parera och balansera mellan förväntningar, arbete och återhämtning. Du inser att du är där du vill vara och tillåter dig äntligen att njuta av att livet är just så som du en gång drömde att det skulle vara.

Jag har för skojs skull ritat upp två olika figurer som visar min teori av hur vägen till framgång ser ut. Man kan se det på två olika sätt, men grundtanken är densamma. (Andra figuren visades tidigare.)

Figur 2. Framgångens 12 steg. Här har jag brutit upp vägen i lite fler delmål. På så vis blir vägen lite tydligare! Så här kan en fullt rimlig och potentiell utveckling se ut…

Jag befinner mig just nu i fas 2. Och jag ska banne mig se till att jag släpar mig vidare även till fas 3 – om jag så ska stupa på köpet. Att ge upp finns inte på min karta. Jag vill hellre känna missmod, hopplöshet och lidande än att vanka av och an i ett tryggt ekorrhjul och inte veta hur det kändes att leva på riktigt. (Åtminstone tänker jag så just nu – ända tills min klenare del av MIG börjar hispa upp sig igen. Vi får se hur länge friden varar… 😉 )


Har du några stora förändringar på gång i ditt liv och var någonstans i din utveckling befinner du dig? Missmod eller flagga i topp?

Jag skissar företagslogga!

Idag vill jag dela med mig av ytterligare ett steg i min nybörjarföretagare-resa. Att designa en logga!! Roligare än det låter och gräsligt mycket svårare.

Skojigt att få komma igång med lite teckning!

Jag har slitit mina arma hårstrån över detta projekt och funderat och funderat, ända sedan början av hösten (2019). Det är så mycket som ska tas i åtanke, som har betydelse, när en genialisk logga ska skapas. Så många budskap som ska kunnas utrönas genom en liten krusidull på ett papper – som i framtiden ska representera mitt livsverk.

Loggan måste säga något om mig. Den måste säga något om det jag skapar och de tjänster jag kommer att erbjuda. Den måste ge rätt känsla, rätt förväntningar, rätt inspiration. Den måste vara begriplig, estetiskt tilltalande och… ja klockren helt enkelt.

Naturen och friheten är onekligen två viktiga element i mitt budskap, likasom kreativiteten, konsten och de historiska vingslagen. Jag vill skapa känslor som frihet, glädje, respekt för livet och människans förmåga, samt framtidstro.

Jag har testat mängder av olika idéer – allt ifrån mina initialer, till ett träd eller en talande sten. Men nu har jag landat i att det ska vara en siluett av en kvinna. En graciös, stark, självständig kvinna som står på en klippa och höjer sina armar i en tyst hyllning till livet. JUBEL.

Jag måste ha olika versioner som är anpassade för olika ändamål. En med bara mitt namn, en med siluetten och en med en kombination av dem båda. Samt även en liten minivariant med bara initialerna. Men nu har jag fastnat vid att jag inte kan bestämma mig för hur kombinationen ska se ut! Jag har blivit blind efter allt testande fram och tillbaka.

Alternativ 1 (Annorlunda V)
Alternativ 2 (Sträck bakom kvinnan)
Alternativ 3 (Mer space mellan orden)

Ni kloka läsare där ute – HJÄLP MIG, JAG ÄR LOST!!! Vad ger ni mig för smakråd? Vilken variant är bäst?

För evigt tacksam för all feedback och input jag kan få! 🙂

Februari-pepp och privata bilder

Jag skyndar i min stickade långkofta och nya smäckra vinterlykta!

Japp, det är dags att kontra förra inläggets molokenhet med lite gladlynthet och framtidstro! Inte för att dagarna har blivit särskilt mycket ljusare men bara för att min blogg och ni, mina tappra läsare, kan behöva det. Jag vill inte att bloggen ska driva er in i hopp- och modlöshet. 😉

 

Det finns massor av bra saker som har hänt sedan sist! Jag kan komma på åtminstone tre ting.

1. De värsta sjukdomsepidemierna i vår stuga är överstökade och jag är på benen igen. Skål för det!

2. Studioljuset som jag skrev att jag hade beställt i förra inlägget har fortfarande inte levererats, så jag har varit vred och stångats med leverantörerna. Det är ju svårt att fota inomhus under vinterhalvåret utan ett ordentligt ljus! Nä, det var ju ingen god ting MEN – I min vrede blev jag så omdömeslös att jag istället beställde ett par äääännu bättre studioblixtar som kommer att levereras redan på måndag istället. Yeeeeyy!!! Och de behövde jag faktiskt (jag hade skrivit redan i förra inlägget att jag tids nog skulle behöva ett bättre ljus). Så trots allt tycker jag att den stundens omdömeslöshet ledde till något gott. (Även om jag inte hade räknat med fler extra utgifter denna månad. Jag har liksom handlat upp min buffert nu.)

3. Jag har fått mycket städning gjort i huset under januari månad. Det har liksom varit det enda jag har kunnat roa mig med under alla VAB-dagar, när lekarna och spelen med barnen tagit slut.

Julen 2019. Eliah hade för mycket spring i benen för att kameran skulle hinna fånga honom… 😉 Men vi andra finns på plats.

Alla Hjärtans Dag i all ära tänkte jag för omväxlings skull dela med mig av några halvsopiga mobilbilder på det finaste jag har! Daniel och mina små kottar. Jag fotar inte mycket med mobilen, men under högtiderna brukar det bli några skakiga få…

Nästan 3,5 år och helt underbart pillemarisk!
Morgontrött hos mormor och morfar.
Syskondans.
Ljuvligaste lilla finurliga damen i mormor och morfars kökssoffa!

Asch… det får räcka så för idag! Ha nu en underbar allahjärtansdag!!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Januari-depp hos en nyföretagare

Vädret här är så trist att jag tror jag storknar. Jag vill bara gräva ner mig någonstans. Den totala avsaknaden av solljus, molnens buttra uppsyn som omsluter mig var än jag går och de tunga, ändlösa regnskvättarna har helt sugit musten ur mig. Jag har till och med tappat motivationen att fota. Vilket är i det närmsta en katastrof.

Jag förstår att det är nyttigt att ha såna här perioder – där inte allt är guld och gröna skogar och man tvingas att lära sig att uppskatta även de minsta glädjeämnen, men jag kan ändå inte låta bli att vänta och trängta… Efter friska, fluffiga snöflingor som singlar ner från skyn… och krispiga, bitiga froststänk som klättrar över fönsterrutorna i takt med att temperaturen dalar. Är det inte ändå så en svensk vinter ska vara?

Ja. Precis så trött är jag, som jag ser ut.

Jag och barnen turas om att gå runt och snörvla, hosta, knyta in oss i filtar och tycka synd om oss själva här hemma. Förkylningarna bara går runt i cirklar från den ena till den andra och sedan till den första igen. Daniel verkar vara den enda som orkar stå pall. Han svischar runt som en humla i huset och bara får saker gjort. (Jag avundas hans vitala gener!) Jag antar att det är helt normalt för en familj med två förskolebarn i och under treårsåldern att behöva genomlida senvintern på ett sånt här vis, men jag tycker förstås ändå att livet är lite ovärdigt just nu. Lite, lite orättvist. (Sagt med glimt i ögat.)

Men jag försöker vara snäll och tålmodig mot mig själv. Låta mig sura och kvickna till i sedvanlig takt. Istället för att tvinga på mig kameran ägnar jag min tid åt annat som måste göras. Planering, sortering, hjälpa Daniel med renoveringen, handla fotoutrustning, plugga företagskunskap, vila, läsa böcker och stirra ut genom fönstret. Men det skojigaste jag har gjort denna vecka är utan tvivel följande. (Ja, det kan nästan väga upp vilken januaribesvikelse som helst.)

Jag har inhandlat lite nya fotoprylar!!

  • Studioljus (Uhps… där tömdes den magrande plånboken!)
  • Flatlaystativ (Gaaahh, också galet dyrt!! Men jag kommer att fota mycket flatlay i framtiden så det är ett måste för att få proffsiga bilder.)
  • Mindre studiolampa till vloggning.
  • Massor av reflexskärmar. Vitt, silver, guld, blått, rött, transparent, flammigt m.m. för diverse ändamål.
  • En green screen (som kommer att göra underverk till mina foton och filmskapande!! Jag har massor av spännande idéer som jag ska visa er senare!)
  • Flera underlag till flatlayfotning. Trä, kalk, marmor… you name it!

Kvar att handla som jag inte ännu har råd med men som jag tids nog kommer att behöva:

  • Proffsigare filmkamera (här gäller det att skramla ihop ett par 30 000:- – 100 000:-!)
  • Bättre studioblixtar (10 000 – 15 000:-?)
  • 35 mm-objektiv till systemkameran (ca. 8 000:-?)

Jag får se till att samla och skramla till detta. Det är minsann dyrt att vara kreativ (musik, foto, konst, sömnad) och nyföretagare – i synnerhet när man inte ännu har lyckats skapa någon business kring det!

Men det finns varken tid eller plats för misströstan och håglöshet. UPP TILL KAMP, kära vänner!!! Det är bara att ge det allt. Ge drömmarna allt du har! Det förtjänar dom (drömmarna) och DU.

Kram på er! Hälsningar från livscoachen. 🙂

2020 – året då det händer!

Ett varmt och hjärtligt (smått försenat) Gott Nytt år på er alla!! <3 Jag har tillåtit mig att ta en ordentlig semester över jul och nyår. Inte semester som i att ligga och vila sig och kolla tv-serier – längtar efter det!! – utan semester som i att ta hand om hemmet (städa, tvätta, laga mat – ni vet allt det där som man inte alltid annars hinner med) och fokusera på barnen förstås; Spela spel, bygga tågbanor, räkna siffror, öva på att säga färger, leka lekar, dansa, sjunga, hamra med grytlock och förfäras över ljudet, samt dylika underhållande aktiviteter som barnen gillar…

Men nu är jag tillbaka till verkligheten och mitt nya jobb som huvudsakligen består av att organisera.. öh… mitt jobb, skapa saker och ting, fota och snart också filma. Innan jag kan komma igång med filmningen måste dock vissa andra delar vara klara. Hårddiskarna t.ex. Jag har ca. 7-8 hårddiskar fulla med innehåll – mycket sådant som jag har skapat tidigare. Egenskrivna låtar, fotosessions m.m. Jag måste sortera allting och få grepp om var jag ska börja. Det är ett enda virrvarr av filer i nuläget och jag uppskattar att det kommer att ta mig ca. en-två veckors heltidsarbete att strukturera allting rätt. Jag har inte sorterat hårddiskarna på 15 år nämligen!!! Men där finns guldgömmor med inspiration till det jobb jag framöver kommer att ägna mig åt, så det är viktigt att jag får ordning på det så jag kan börja använda dem och jobba vidare på det innehåll som finns där. Sen saknar jag också lite filmutrustning för att kunna komma igång med youtube-kanalen. Så det måste jag också köpa nu i veckan…

Men åh, vad skönt det är att ha bloggen där jag kan skriva fritt och ledigt på enkel simpel bonna-svenska!! Min engelska är inte så bra, så det tar tid och energi för mig att formulera bra instagraminlägg. Varje inlägg är liksom en bergsbestigning för mig! Gaaahhh!!! 😛

Min januarikrans av ungefär det en svensk januariskog har att erbjuda!

Igår var jag ute en timma i skogen för att samla material till min “månadsbild” som jag kommer att lägga ut varje månad på instagram. Jag tänker att det kunde vara en stimulerande idé att börja varje månad med en sådan bild och en slags sammanhangsmarkering inför kommande månad. Då ska jag plocka ting från naturen som representerar den månaden för mig och skapa ett hjärta. Den sovande januari-skogen bakom vårt hus hade inte mycket att erbjuda mig, men lava, torkade ormbunkar i olika färger och blött purpurrött gräs kan skapa magi!

Mina nyårslöften

På tal om begränsningar, trånanden och “gaaaahh’s”! Är det någon mer än jag här som älskar känslan av att börja ett nytt år med nya fräscha löften? Inte krav alltså, inte sådana som sätter sig som gråtklumpar i halsgropen. Bara vänliga, lovande löften som gör en gott av att se fram emot att få uppfylla. Sådant som man verkligen längtar efter att sätta tänderna i! Jag har många såna, så det blev svårt för mig att enas om några huvudsakliga. Allt kan ju liksom inte uppfyllas just i år.

Årets nyårslöften för mig är följande:

  • Förbättra min engelska.
  • Fortsätta bli bättre på att fota.
  • Röra på mig mer och börja träna på gym igen. (Jag ska försöka göra det till en rutin att ha ett aktiveringspass varje dag, vad som helst – springa, gå, träna, stå på händer med lillan i högsta hugg…)
  • Ge yoga och meditation en andra (femtielfte!?) chans! (Hur tråkigt det än är så ska det ju enligt utlåtande ändå vara en vänlig handling mot kropp och sinne!? Jag hoppas att det ska kunna visa sig vara ett bra sätt för mig att varva ner och samla kraft. Samt att min kropp är stel som en fällkniv.)
  • Läsa böcker innan jag somnar, istället för att scrolla på mobilen.
  • Vara noga med vad jag lägger min tid på – bli mer organiserad och effektiv.
  • Bli mer tålmodig.
  • Vara snällare mot mig själv (= mindre självkritisk).
  • Äta mer vegetariskt.
  • Njuta av livet och nuet!

Vad har ni för känslor inför det nya året? Bra eller mindre bra? Har ni några nyårslöften som ni vill dela med er av? 🙂

Så nalkas en underbar jul…

Vi njuter i fulla drag här hemma. Tänder ljus som doftar trä och nejlika, hänger upp linnegardiner med sprängstolta röda domherrar på, mumsar på saffransbullar med vaniljkräm och låter julens allra bästa låtar gå på repeat. Jag kan aldrig tröttna på att leva på det här sättet!

lanerar nya fotograferingar i julteman, men har inte fått tid att genomföra dem än, så ni får hålla tillgodo med en tillbakablick på kottarna från förra julen. Underbara små älsklingskottar! <3

Var tog senaste veckan vägen?? Obegripligt. Första veckan som egenföretagare har redan svischat förbi och jag minns knappt hur den kändes. Hälften av dagarna gick åt till att “samla mig” och resten åt att sortera bland alla mina grejer. Fortfarande finns det mycket kvar att sortera i, både mentalt och praktiskt, innan jag är redo för att sätta igång med arbetet på allvar. Men jag ser fram emot en januari att hugga i!

Nu är det dags för mig att packa ner oredan för en stund och ta jul. Jag ska åka till Karlskrona och operera mina närsynta ögon. De har gett mig sveda och leda i många års tid, så jag ser fram emot att äntligen få se världen sådan den är. 😀 Jag ser fram emot att kunna se skillnad på person och person utan att vara beroende av linser/glasögon. (Det är ju alltid lika genant när man hälsar hjärtligt på Göran och det visade sig att det var Jöns. Nåja, den tiden är snart förbi! Såvida läkaren inte slinter med lasern och gör mig evigt blind. Då blir det väl ingen mer bloggning alls…)

Därefter påbjuds sträng vila, solglasögon, podcasts och stängda ögon i ett par dagar. Funkar helt fine för mig, då jag ju ändå inte har tänkt att utföra något som kräver någon som helst ansträngning över jul. 😉

Efter en påhälsning hos Daniels föräldrar ska jag rulla vidare till Småland och fira jul (tillsammans med Daniel och småttingarna förstås!) med min släkt inne i de mörka djupa skogarna. Alltid en ynnest!! Håret på mina armar krullar sig av längtan!

Så firar jag julen

Julen är helig för mig och min familj. Vi tar ofta ledigt 2 veckor för att fira den grundligt och länge. Jag har aldrig arbetat över julen och kommer aldrig att göra det. Det går helt emot mina ålderdomliga principer. 😉 Jag vill att julen bara ska handla om att vårda relationen till mig själv och mina nära, samt hämta ny kraft inför ett nytt år.

Jag vill att julen ska handla om att vara närvarande och nöjd i det lilla, blicka tillbaka och hämta inspiration från svunna tider, känna tacksamhet för allt som har varit och är – för familj, vänner, kärlek som känns, lever, ges och besvaras i generation efter generation samt för betydelsefulla händelser som har format mig till den jag är.

Under julen ska vi göra precis samma som vi gör varje år och träffa precis samma personer. Det är familjen, släkten och närmsta vännerna som gäller. Vi ska spela sällskapsspel till sent om nätterna, sjunga sånger i stämmor, besöka kyrkan under julotta och andakt, baka pepparkakshus med hisnande tinnar och torn, laga risgrynsgröt och koka knäck, äta julbord tills vi smäller av, läsa böcker och sagor om tomtar och troll, ge varandra kramar, fotmassage och goda råd. Vi ska ta snabba promenader i bitande kyla och blixtrande frost, berätta godnatthistorier för barnen medan de somnar i våra famnar framför en glittrande julgran och lova dyra och heliga löften inför nästa år.

Tryggheten och vilan i traditioner och upprepandet av “samma gamla” jul-koncept år efter år anser jag är höjden av njutning, vila och återhämtning. Jag pyntar gärna hemmet med samma dekorationer år efter år, äter samma typ av mat och nynnar samma gamla hymner för barnen om och om igen. Det kanske låter tråkigt – men nej, inte alls!! Tvärt om. Det blir bara bättre och bättre. Sen kan man ju alltid tillföra något litet nytt varje år förstås, så att man inte förtas av leda.

Men i hållbarhetens tecken vill jag gärna slå ett extra slag för det här med att vara nöjd med det man har! Att återanvända ting och byta ut julklappar i paket mot de klappar som ges med handen mjukt över kinden. De är minsann inte så dumma de heller! 🙂

Hur firar ni jul och vad är viktigast för er? Har ni några särskilda devis/nyckelord för julen 2019?

Stäng meny
Längta Hem