Jag skissar företagslogga!

Idag vill jag dela med mig av ytterligare ett steg i min nybörjarföretagare-resa. Att designa en logga!! Roligare än det låter och gräsligt mycket svårare.

Skojigt att få komma igång med lite teckning!

Jag har slitit mina arma hårstrån över detta projekt och funderat och funderat, ända sedan början av hösten (2019). Det är så mycket som ska tas i åtanke, som har betydelse, när en genialisk logga ska skapas. Så många budskap som ska kunnas utrönas genom en liten krusidull på ett papper – som i framtiden ska representera mitt livsverk.

Loggan måste säga något om mig. Den måste säga något om det jag skapar och de tjänster jag kommer att erbjuda. Den måste ge rätt känsla, rätt förväntningar, rätt inspiration. Den måste vara läslig, estetiskt tilltalande och… ja klockren helt enkelt.

Naturen och friheten är onekligen två viktiga element i mitt budskap, likasom kreativiteten, konsten och de historiska vingslagen. Jag vill skapa känslor som frihet, glädje, respekt för livet och människans förmåga, samt framtidstro.

Jag har testat mängder av olika idéer – allt ifrån mina initialer, till ett träd eller en talande sten. Men nu har jag landat i att det ska vara en siluett av en kvinna. En graciös, stark, självständig kvinna som står på en klippa och höjer sina armar i en tyst hyllning till livet. JUBEL.

Jag måste ha olika versioner som är anpassade för olika ändamål. En med bara mitt namn, en med siluetten och en med en kombination av dem båda. Samt även en liten minivariant med bara initialerna. Men nu har jag fastnat vid att jag inte kan bestämma mig för hur kombinationen ska se ut! Jag har blivit blind efter allt testande fram och tillbaka.

Alternativ 1 (Annorlunda V)
Alternativ 2 (Sträck bakom kvinnan)
Alternativ 3 (Mer space mellan orden)

Ni kloka läsare där ute, med sinne för estetik – HJÄLP MIG, JAG ÄR LOST!!! Vad ger ni mig för smakråd? Vilken variant är bäst? Och är det något annat som ser konstigt ut som kanske bör åtgärdas?

För evigt tacksam för all feedback och input jag kan få! 🙂

Februari-pepp och privata bilder

Jag skyndar i min stickade långkofta och nya smäckra vinterlykta!

Japp, det är dags att kontra förra inläggets molokenhet med lite gladlynthet och framtidstro! Inte för att dagarna har blivit särskilt mycket ljusare men bara för att min blogg och ni, mina tappra läsare, kan behöva det. Jag vill inte att bloggen ska driva er in i hopp- och modlöshet. 😉

 

Det finns massor av bra saker som har hänt sedan sist! Jag kan komma på åtminstone tre ting.

1. De värsta sjukdomsepidemierna i vår stuga är överstökade och jag är på benen igen. Skål för det!

2. Studioljuset som jag skrev att jag hade beställt i förra inlägget har fortfarande inte levererats, så jag har varit vred och stångats med leverantörerna. Det är ju svårt att fota inomhus under vinterhalvåret utan ett ordentligt ljus! Nä, det var ju ingen god ting MEN – I min vrede blev jag så omdömeslös att jag istället beställde ett par äääännu bättre studioblixtar som kommer att levereras redan på måndag istället. Yeeeeyy!!! Och de behövde jag faktiskt (jag hade skrivit redan i förra inlägget att jag tids nog skulle behöva ett bättre ljus). Så trots allt tycker jag att den stundens omdömeslöshet ledde till något gott. (Även om jag inte hade räknat med fler extra utgifter denna månad. Jag har liksom handlat upp min buffert nu.)

3. Jag har fått mycket städning gjort i huset under januari månad. Det har liksom varit det enda jag har kunnat roa mig med under alla VAB-dagar, när lekarna och spelen med barnen tagit slut.

Julen 2019. Eliah hade för mycket spring i benen för att kameran skulle hinna fånga honom… 😉 Men vi andra finns på plats.

Alla Hjärtans Dag i all ära tänkte jag för omväxlings skull dela med mig av några halvsopiga mobilbilder på det finaste jag har! Daniel och mina små kottar. Jag fotar inte mycket med mobilen, men under högtiderna brukar det bli några skakiga få…

Nästan 3,5 år och helt underbart pillemarisk!
Morgontrött hos mormor och morfar.
Syskondans.
Ljuvligaste lilla finurliga damen i mormor och morfars kökssoffa!

Asch… det får räcka så för idag! Ha nu en underbar allahjärtansdag!!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Januari-depp hos en nyföretagare

Vädret här är så trist att jag tror jag storknar. Jag vill bara gräva ner mig någonstans. Den totala avsaknaden av solljus, molnens buttra uppsyn som omsluter mig var än jag går och de tunga, ändlösa regnskvättarna har helt sugit musten ur mig. Jag har till och med tappat motivationen att fota. Vilket är i det närmsta en katastrof.

Jag förstår att det är nyttigt att ha såna här perioder – där inte allt är guld och gröna skogar och man tvingas att lära sig att uppskatta även de minsta glädjeämnen, men jag kan ändå inte låta bli att vänta och trängta… Efter friska, fluffiga snöflingor som singlar ner från skyn… och krispiga, bitiga froststänk som klättrar över fönsterrutorna i takt med att temperaturen dalar. Är det inte ändå så en svensk vinter ska vara?

Ja. Precis så trött är jag, som jag ser ut.

Jag och barnen turas om att gå runt och snörvla, hosta, knyta in oss i filtar och tycka synd om oss själva här hemma. Förkylningarna bara går runt i cirklar från den ena till den andra och sedan till den första igen. Daniel verkar vara den enda som orkar stå pall. Han svischar runt som en humla i huset och bara får saker gjort. (Jag avundas hans vitala gener!) Jag antar att det är helt normalt för en familj med två förskolebarn i och under treårsåldern att behöva genomlida senvintern på ett sånt här vis, men jag tycker förstås ändå att livet är lite ovärdigt just nu. Lite, lite orättvist. (Sagt med glimt i ögat.)

Men jag försöker vara snäll och tålmodig mot mig själv. Låta mig sura och kvickna till i sedvanlig takt. Istället för att tvinga på mig kameran ägnar jag min tid åt annat som måste göras. Planering, sortering, hjälpa Daniel med renoveringen, handla fotoutrustning, plugga företagskunskap, vila, läsa böcker och stirra ut genom fönstret. Men det skojigaste jag har gjort denna vecka är utan tvivel följande. (Ja, det kan nästan väga upp vilken januaribesvikelse som helst.)

Jag har inhandlat lite nya fotoprylar!!

  • Studioljus (Uhps… där tömdes den magrande plånboken!)
  • Flatlaystativ (Gaaahh, också galet dyrt!! Men jag kommer att fota mycket flatlay i framtiden så det är ett måste för att få proffsiga bilder.)
  • Mindre studiolampa till vloggning.
  • Massor av reflexskärmar. Vitt, silver, guld, blått, rött, transparent, flammigt m.m. för diverse ändamål.
  • En green screen (som kommer att göra underverk till mina foton och filmskapande!! Jag har massor av spännande idéer som jag ska visa er senare!)
  • Flera underlag till flatlayfotning. Trä, kalk, marmor… you name it!

Kvar att handla som jag inte ännu har råd med men som jag tids nog kommer att behöva:

  • Proffsigare filmkamera (här gäller det att skramla ihop ett par 30 000:- – 100 000:-!)
  • Bättre studioblixtar (10 000 – 15 000:-?)
  • 35 mm-objektiv till systemkameran (ca. 8 000:-?)

Jag får se till att samla och skramla till detta. Det är minsann dyrt att vara kreativ (musik, foto, konst, sömnad) och nyföretagare – i synnerhet när man inte ännu har lyckats skapa någon business kring det!

Men det finns varken tid eller plats för misströstan och håglöshet. UPP TILL KAMP, kära vänner!!! Det är bara att ge det allt. Ge drömmarna allt du har! Det förtjänar dom (drömmarna) och DU.

Kram på er! Hälsningar från livscoachen. 🙂

2020 – året då det händer!

Ett varmt och hjärtligt (smått försenat) Gott Nytt år på er alla!! <3 Jag har tillåtit mig att ta en ordentlig semester över jul och nyår. Inte semester som i att ligga och vila sig och kolla tv-serier – längtar efter det!! – utan semester som i att ta hand om hemmet (städa, tvätta, laga mat – ni vet allt det där som man inte alltid annars hinner med) och fokusera på barnen förstås; Spela spel, bygga tågbanor, räkna siffror, öva på att säga färger, leka lekar, dansa, sjunga, hamra med grytlock och förfäras över ljudet, samt dylika underhållande aktiviteter som barnen gillar…

Men nu är jag tillbaka till verkligheten och mitt nya jobb som huvudsakligen består av att organisera.. öh… mitt jobb, skapa saker och ting, fota och snart också filma. Innan jag kan komma igång med filmningen måste dock vissa andra delar vara klara. Hårddiskarna t.ex. Jag har ca. 7-8 hårddiskar fulla med innehåll – mycket sådant som jag har skapat tidigare. Egenskrivna låtar, fotosessions m.m. Jag måste sortera allting och få grepp om var jag ska börja. Det är ett enda virrvarr av filer i nuläget och jag uppskattar att det kommer att ta mig ca. en-två veckors heltidsarbete att strukturera allting rätt. Jag har inte sorterat hårddiskarna på 15 år nämligen!!! Men där finns guldgömmor med inspiration till det jobb jag framöver kommer att ägna mig åt, så det är viktigt att jag får ordning på det så jag kan börja använda dem och jobba vidare på det innehåll som finns där. Sen saknar jag också lite filmutrustning för att kunna komma igång med youtube-kanalen. Så det måste jag också köpa nu i veckan…

Men åh, vad skönt det är att ha bloggen där jag kan skriva fritt och ledigt på enkel simpel bonna-svenska!! Min engelska är inte så bra, så det tar tid och energi för mig att formulera bra instagraminlägg. Varje inlägg är liksom en bergsbestigning för mig! Gaaahhh!!! 😛

Min januarikrans av ungefär det en svensk januariskog har att erbjuda!

Igår var jag ute en timma i skogen för att samla material till min “månadsbild” som jag kommer att lägga ut varje månad på instagram. Jag tänker att det kunde vara en stimulerande idé att börja varje månad med en sådan bild och en slags sammanhangsmarkering inför kommande månad. Då ska jag plocka ting från naturen som representerar den månaden för mig och skapa ett hjärta. Den sovande januari-skogen bakom vårt hus hade inte mycket att erbjuda mig, men lava, torkade ormbunkar i olika färger och blött purpurrött gräs kan skapa magi!

Mina nyårslöften

På tal om begränsningar, trånanden och “gaaaahh’s”! Är det någon mer än jag här som älskar känslan av att börja ett nytt år med nya fräscha löften? Inte krav alltså, inte sådana som sätter sig som gråtklumpar i halsgropen. Bara vänliga, lovande löften som gör en gott av att se fram emot att få uppfylla. Sådant som man verkligen längtar efter att sätta tänderna i! Jag har många såna, så det blev svårt för mig att enas om några huvudsakliga. Allt kan ju liksom inte uppfyllas just i år.

Årets nyårslöften för mig är följande:

  • Förbättra min engelska.
  • Fortsätta bli bättre på att fota.
  • Röra på mig mer och börja träna på gym igen. (Jag ska försöka göra det till en rutin att ha ett aktiveringspass varje dag, vad som helst – springa, gå, träna, stå på händer med lillan i högsta hugg…)
  • Ge yoga och meditation en andra (femtielfte!?) chans! (Hur tråkigt det än är så ska det ju enligt utlåtande ändå vara en vänlig handling mot kropp och sinne!? Jag hoppas att det ska kunna visa sig vara ett bra sätt för mig att varva ner och samla kraft. Samt att min kropp är stel som en fällkniv.)
  • Läsa böcker innan jag somnar, istället för att scrolla på mobilen.
  • Vara noga med vad jag lägger min tid på – bli mer organiserad och effektiv.
  • Bli mer tålmodig.
  • Vara snällare mot mig själv (= mindre självkritisk).
  • Äta mer vegetariskt.
  • Njuta av livet och nuet!

Vad har ni för känslor inför det nya året? Bra eller mindre bra? Har ni några nyårslöften som ni vill dela med er av? 🙂

Så nalkas en underbar jul…

Vi njuter i fulla drag här hemma. Tänder ljus som doftar trä och nejlika, hänger upp linnegardiner med sprängstolta röda domherrar på, mumsar på saffransbullar med vaniljkräm och låter julens allra bästa låtar gå på repeat. Jag kan aldrig tröttna på att leva på det här sättet!

lanerar nya fotograferingar i julteman, men har inte fått tid att genomföra dem än, så ni får hålla tillgodo med en tillbakablick på kottarna från förra julen. Underbara små älsklingskottar! <3

Var tog senaste veckan vägen?? Obegripligt. Första veckan som egenföretagare har redan svischat förbi och jag minns knappt hur den kändes. Hälften av dagarna gick åt till att “samla mig” och resten åt att sortera bland alla mina grejer. Fortfarande finns det mycket kvar att sortera i, både mentalt och praktiskt, innan jag är redo för att sätta igång med arbetet på allvar. Men jag ser fram emot en januari att hugga i!

Nu är det dags för mig att packa ner oredan för en stund och ta jul. Jag ska åka till Karlskrona och operera mina närsynta ögon. De har gett mig sveda och leda i många års tid, så jag ser fram emot att äntligen få se världen sådan den är. 😀 Jag ser fram emot att kunna se skillnad på person och person utan att vara beroende av linser/glasögon. (Det är ju alltid lika genant när man hälsar hjärtligt på Göran och det visade sig att det var Jöns. Nåja, den tiden är snart förbi! Såvida läkaren inte slinter med lasern och gör mig evigt blind. Då blir det väl ingen mer bloggning alls…)

Därefter påbjuds sträng vila, solglasögon, podcasts och stängda ögon i ett par dagar. Funkar helt fine för mig, då jag ju ändå inte har tänkt att utföra något som kräver någon som helst ansträngning över jul. 😉

Efter en påhälsning hos Daniels föräldrar ska jag rulla vidare till Småland och fira jul (tillsammans med Daniel och småttingarna förstås!) med min släkt inne i de mörka djupa skogarna. Alltid en ynnest!! Håret på mina armar krullar sig av längtan!

Så firar jag julen

Julen är helig för mig och min familj. Vi tar ofta ledigt 2 veckor för att fira den grundligt och länge. Jag har aldrig arbetat över julen och kommer aldrig att göra det. Det går helt emot mina ålderdomliga principer. 😉 Jag vill att julen bara ska handla om att vårda relationen till mig själv och mina nära, samt hämta ny kraft inför ett nytt år.

Jag vill att julen ska handla om att vara närvarande och nöjd i det lilla, blicka tillbaka och hämta inspiration från svunna tider, känna tacksamhet för allt som har varit och är – för familj, vänner, kärlek som känns, lever, ges och besvaras i generation efter generation samt för betydelsefulla händelser som har format mig till den jag är.

Under julen ska vi göra precis samma som vi gör varje år och träffa precis samma personer. Det är familjen, släkten och närmsta vännerna som gäller. Vi ska spela sällskapsspel till sent om nätterna, sjunga sånger i stämmor, besöka kyrkan under julotta och andakt, baka pepparkakshus med hisnande tinnar och torn, laga risgrynsgröt och koka knäck, äta julbord tills vi smäller av, läsa böcker och sagor om tomtar och troll, ge varandra kramar, fotmassage och goda råd. Vi ska ta snabba promenader i bitande kyla och blixtrande frost, berätta godnatthistorier för barnen medan de somnar i våra famnar framför en glittrande julgran och lova dyra och heliga löften inför nästa år.

Tryggheten och vilan i traditioner och upprepandet av “samma gamla” jul-koncept år efter år anser jag är höjden av njutning, vila och återhämtning. Jag pyntar gärna hemmet med samma dekorationer år efter år, äter samma typ av mat och nynnar samma gamla hymner för barnen om och om igen. Det kanske låter tråkigt – men nej, inte alls!! Tvärt om. Det blir bara bättre och bättre. Sen kan man ju alltid tillföra något litet nytt varje år förstås, så att man inte förtas av leda.

Men i hållbarhetens tecken vill jag gärna slå ett extra slag för det här med att vara nöjd med det man har! Att återanvända ting och byta ut julklappar i paket mot de klappar som ges med handen mjukt över kinden. De är minsann inte så dumma de heller! 🙂

Hur firar ni jul och vad är viktigast för er? Har ni några särskilda devis/nyckelord för julen 2019?

Första veckan som egenföretagare

Förra veckan slutade delvis i tårar och vemod, såväl som i en skräckblandad förtjusning och oerhörd lättnad. Nu slipper jag att försöka manövrera flera professioner på samma gång och ständigt inte räcka till. Vara ett irrationellt vandrande vrak som i huvudsak fungerar som ett störningsmoment för omgivningen. Komma hem varje dag och vara så sliten att jag inte har ork att vara kreativ eller social. Nej – nu är det nya tider! Nu kan jag fokusera. Nu är jag i livet där jag ska vara. UNDERBART!!!

Men det var tungt att lämna kollegorna och tryggheten. Och jag kände mig inte helt tillfreds över det arbete jag lämnade efter mig. Det kostade mig ett par salta tårar under dagen. Tiden hade inte räckt till som jag hade önskat. Men det är en känsla som jag kommer att få leva med även i framtiden, så det är bara att vänja sig. Jag måste bejaka mina svagheter, lära mig att släppa taget och gå vidare när det är dags, även om det tar emot och jag helst hade velat pilla varenda detalj på plats. Det är ju sådan jag är, omständig. Vill för mycket. Det är ingen nådig egenskap! Bed att ni besparas från ett sådant livsok! 😉

Måndag morgon

Jag vaknade med 469 vilda fjärilar i magen på måndag morgon. Pirrig och angelägen att omedelbart sätta tänderna i arbete. Jag sökte upp ett väl valt hörn i huset, där ljuset lade sig alldeles rätt från fönstret och känslan var genuin. Jag bonad in mig där, tände ljus och vred på lämplig musik, bunkrade upp med viktiga böcker, papper, pennor och föremål som inspirerar. Men jag var trött efter åtskilliga veckor av dålig sömn. För mycket har pågått i mitt arma hjärnkontor. Jag har drömt om så många kreativa projekt och livsvisdoms-erövringar. Sådant tar minsann på krafterna.

Vad jag har åstadkommit dessa da’r

Första dagen gick åt till att samla mig. Synka huvudet och hjärtat. Lägga upp en plan och ett schema för den närmsta månaden. Fundera en och två gånger över var jag ska börja och var jag vill komma. Inte slänga mig huvudlöst över första bästa konstprojekt, som jag förstås helst hade velat. Jag har inte haft tid eller ork att ta mig an dessa stora frågor tidigare. Mitt liv är fullt av pusselbitar som ska på plats.

Tisdagen och onsdagen ägnades åt att handla in utrustning för kommande fotograferingar samt snickra ihop underlag till flatlays- och stilleben-foton. Bilder och fotokonsten kommer att vara en viktig del av min framtida yrkesbana, så det är något jag kommer att lägga mycket krut på så här i början!

Idag ska jag iväg och julhandla, men hoppas också på att hinna genomföra en fotosession vid en gammal kvarn här i skogen! Bara jag får ut detta blogginlägg först. 🙂

Imorgon är det dags att få ordning på mitt eget lilla kontor. För där jag sitter nu är en högst tillfällig lösning. Det kommer att ta några dagar, då vi som ni ju vet är i full färd att renovera var och varannat rum här i stugan. En hel del städning och organisering ligger framför mig denna månad, innan kontoret är på plats och jobbet kan börja på allvar. Men jag ser fram emot att få hugga i!!

Har ni hunnit överstöka julhandlingen? Får ni möjlighet att “landa” och återhämta er från jobb och ståhej nu innan jul eller stressar ni runt som tokar? Jag ska försöka sluta stressa nu och bara låta julen komma. Det är ju en sådan jul man vill ha. Vilsam och harmonisk. Ömsint.

Jag har sagt upp mig!!! För att följa drömmen.

Nu har dagen kommit, då jag är redo för att berätta för er – grabba tag i närmsta stadiga möbel nu! – att jag har sagt upp mig. JAG HAR SAGT UPP MIG! Ursäkta att jag vrålar. Ursäkta era blödande öron. Men jag är besinningslöst glad. (Inte för att lämna mitt arbete som jag verkligen tyckte om, men för att börja ett nytt!)

Jag vågar knappt tänka på hur mycket arbete jag har framför mig. Jag kan ingenting om företagande. Jag kan i det närmaste ingenting om entreprenörskap, marknadsföring, försäkringar, pension, deklaration och momsregistrering. Att hålla i budget, skapa hemsidor, förhandla och skriva avtal. Jag har inga kontakter som kan hjälpa mig på vägen och inga närstående med erfarenhet av att driva eget. Men vad spelar det för roll?

Galet eller alldeles klockrent

Ibland, i mina svaga stunder, tänker jag att jag har tagit ett vansinnigt beslut. Att det aldrig kommer att gå. Men det måste. Det finns ingen återvändo. Jag får ta ett steg i taget och lära mig allt jag behöver lära mig. Inte ha för höga krav eller förväntningar. Låta det hela ta den tid det tar. Att landa, hitta mitt mål och min mening, att börja lära sig hur branschen fungerar, bygga en plattform. Att så småningom kunna tjäna en krona eller två.

Men hur – de vette katten! Det är ju en extremt konkurrenskraftig bransch jag har valt att ge mig in i. Om min dröm innebär att jag för evigt kommer att få leva som en urfattig, trampad, bespottad stackare så får det bli så. Jag kommer åtminstone att vara lycklig. Mitt liv kommer åtminstone att vara mitt. Genuint. Direkt från hjärtat.

Vad ska jag jobba med?

1. Jag kommer att satsa på kreativt skapande – sociala medier, musik, konst, film och fotografering. Jag har massor av idéer som bara bubblar av iver att få komma till uttryck och ta form!! Jag vill göra livet rikt och roligt. Jag vill inspirera och uppmuntra mig själv och andra till ett liv i harmoni med sig själv, omgivningen och naturen. Att lyssna på sin magkänsla, göra saker som får en själv och andra att må bra, att leva ett positivt, närvarande och själsligt rikt liv.

Ni kommer att kunna hitta mig här framöver:
https://www.instagram.com/finding.silverlinings/

2. Förutom mina kreativa projekt så kommer jag att driva en bisyssla där jag supportar andra att uppnå sina mål och drömmar. Under sommaren nu år 2019 gick jag en livscoachutbildning som öppnade nya vyer och perspektiv på livet för mig. Min redan sen innan djuplodande fascination för vårt psyke, vår mentala kapacitet och förmågan att styra sitt eget mående, sitt liv och sina förutsättningar, blev ännu djupare. Så jag hoppas på en fortsatt svindlande kunskapsresa/utbildningsresa inom denna profession.

Ni kommer att kunna hitta mitt coachingföretag här framöver:
https://www.instagram.com/risingstar.coaching/

(Jag kommer givetvis finnas kvar här på bloggen också, men jag kommer att vara mer närvarande på instagram. Så småningom kommer jag även att öppna mitt youtube-konto.)

En snårig väg att gå

Det är över två månader sedan jag sa upp mig, men jag har inte känt att det har varit läge att gå ut med det än. Jag var tvungen att smälta det själv. Nu är det bara 3 veckor kvar! Den 9:onde december kommer jag att stå här. Ensam. Utan lön och kollegor. Utan en trygg framtid. Utan någon aning om hur jag ska klara mig.

Jag kommer att brottas med motgångar, avvisningar, misslyckanden, osäkerhet, dåligt självförtroende, uppgivenhet, snubblande, tårar och besvikelse. Jag kommer att sitta där med tre ynka fakturor och femtioåtta tjocka gråtklumpar i halsen, månad efter månad. Det är så jag föreställer mig min närmsta framtid.

Men jag kommer också att växa, bli starkare och visare. Jag kommer att uppleva hejdundrans mentala, konstnärliga och musikaliska äventyr, utveckla nya färdigheter, komma närmare naturen, lära känna andra kreativa själar och få viktiga uppenbarelser om livet. Framför allt kommer jag att vara FRI. Fri från ett liv som fängslade och kvävde mig. Som inte var mitt. Som var någon annans..

Nu ska jag slänga upp två stora glas champagne på bordet åt mig och maken och så ska vi fira natten lång. Skål för nya äventyr!

Otaliga barnsligt glada pussar och kramar till er mina fina goa tappra läsare! Hoppas att ni vill fortsätta följa min resa!

Låt aldrig någon annan definiera vem du är och hur du ska leva ditt liv. Kom ihåg det!

Du har bara ett liv – LEV DET!

Kalas och stora barn

Det är nästan så att jag inte vet ordet av. Mållös och smått oroad. Var tog de små knubbiga tårna av? Gripreflexen, jollret, det långsamma kravlandet över golvet och den saliga SAAAALIGA ron. Lugnet. Ni vet, den där tiden när man faktiskt kunde hinna att stöka undan både tvätt, bulldegar, ugnsrengöring, tomatodling och sängbäddning medan babyn sussade timma efter timma. Eller varför inte en lång högtidlig måltid i fullkomlig harmoni och tystnad?

Den där tiden då både nummer ett och nummer två hamnade direkt i blöjan och blöjan direkt i soptunnan. Inga konstigheter. Rätt sak på rätt plats. Inget knussel. Tillskillnad från nu när det är tid för potträning och kisseriet skvätter lite här och var. Ingen ordning och reda. Usch, jag avskyr oordning och oreda!

Gladare än gladast är denna lilla ögonsten.

Hon har fyllt barn, min tös. Hon är inte längre bebis. Hon är barn. Eller någonstans däremellan. 1 år! En STOR milstolpe!! (När övergår egentligen bebisar till att bli barn?)

Hon har börjat magra. Hullet avtar. Hon äter ganska duktigt, tycker vi, men ändå blir hon mindre och mindre rund. Oj, vad jag saknar det där hullet…

I pappas trygga famn.

Glad och sprallig är hon. Full av livslust! Och orden kommer obehärskat bubblande ur henne. Tack, titta, mat, dörr, lampa, katt, gris, får, bebis, vill ha, vill inte ha, nej, nej, nej och åter nej. Det är mycket nej nu. Vill inte. Vill inte nu heller. Nej, nej.

Man får lirka och trixa och gosa sig till ett ja ibland. Men jag tycker att det är kul! Uppdraget att vara mamma är det roligaste och mest spännande jag vet! (Bland många andra ting.) Man vet aldrig vilka sidor barnet kommer att visa nästkommande dag, eller om en vecka, eller om några år! Resan från bebis till vuxen är som en livslevande upptäcksfärd och jag ser så mycket fram emot att få vara med på den resan!

Kalas hemma hos mormor och morfar!

Eliah och Celina missade varandras födelsedagar med 4 veckor. Så även han har fyllt år och är nu 3 år, och inte att förglömma – jag och Daniel firar 3 år som föräldrar!

Det har varit en berg-och-dalbana i skräckblandad förtjusning. Men i första hand förtjusning. Det går aldrig att jämföra någons upplevelse med en annans, men min uppfattning är att det är både enklare och roligare att han barn än vad jag trodde att det skulle vara.

Ett trött födelsedagsbarn med många granna färger på paketen i bakgrunden.

Vad tycker ni? Är det svårare eller enklare, roligare eller tråkigare, att vara förälder än vad ni trodde innan? (Alla åsikter är välkomna och inget rätt eller fel svar finns, givetvis! Man får tycka att det är jobbigt och eländigt att vara förälder också.)

Sista flämt av sommar

Jag anade att det skulle bli så här när jag började jobba heltid, att bloggandet skulle prioriteras bort för en stund. Inte för evigt. Bara just nu i höst.

Vi försöker få bygglov och tragglar fortfarande med beräkningar, planskisser, lånelöften och renovering – vilket slukar all ledig tid. Men snart har jag goda nyheter att komma med…!! Gissningsvis om sisådär en vecka. 😉 😀

Vårt älskade oborstade prydnadsträd “Eukalyptusvide flamingo” med rosa vippor.

Det är skojigt att se att det fortfarande trillar in en del människor här varje dag, trots att bloggen ligger i vila. Dessutom kan jag se att det är väldigt många fler som börjar hitta min blogg genom google-sökningar, vilket är ett nytt fenomen! Så har det inte varit förut. Jag undrar vad det kan bero på….!? Men hur som haver så är det ju hiskeligt roligt! Ni är alla hjärtligt välkomna och jag beklagar min tillfälligt skrala närvaro.

Mor och dotter allmänt dåsiga på kvällskvisten…

Daniel är föräldraledig och hemma med barnen på heltid nu. Det har han varit sedan jag började jobba i juli och kommer att vara till och med oktober ut. Sedan kommer vi att jobba dubbelt en månad, under november, och barnen kommer att vara på förskolan. Det kommer att bli en extremt tuff månad. Vi har båda en bit att pendla till våra jobb och det kommer att bli knepigt att få ihop tiderna med förskolan.

Men därefter… efter novembermånaden kommer livet och förutsättningarna kanske att se helt annorlunda ut för oss.

Underbara tös!

Jag har inte så mycket roligt att berätta just nu när det är så här stressigt i vardagen. Vi försöker bara hinna hålla efter i huset och på gården, i trädgården, och passa på barnen. Det är det enda livet kretsar kring just nu. Men allt har sin tid. Det kommer en tid då det finns tid för annat…

Vi har stångats mot Eliahs nappsug, men nu har nappen åkt ut genom fönstret! 3 år och det får vara nog. 😀

Jag njuter av glada pussar och runda kramar. Jag njuter av påhitt, nyfikenhet och ilskna “kan själv”. Jag njuter av att lära och bekräfta och hjälpa dessa två framåt i livet och i att skapa en egen liten person i den egna lilla människokroppen. Det är allt livet handlar om just nu. Någon som känner igen sig? 🙂

Ta hand om er och vi hörs snart igen, med bättre nyheter!!

Semesterglimtar

Wow… tiden bara rusar. Och jag släpas skoningslöst efter, som om jag vore ett löst jaktbyte. Ja, så känner jag ofta. 😀

Förra helgen var vi på en liten semestertrippen till Rågö utanför småländska Västervik, tillsammans med mina föräldrar och syskonfamiljer. 6 småfolk, 8 vuxna och 2 pigga gamlingar. Inte en illa uppslutning, det inte!

Syskonkärlek när den är som vackrast!

Där bodde vi i varsina små pittoreska torp och fördrev dagarna i sann Bullerbyn-anda; läste gamla litteraturklassiker, hjälptes åt att laga mat, spelade fiol och gitarr, diskade utomhus, balanserade på stenrös, åt kopiösa mängder (nästan) övermogen frukt direkt från träden, simmade i vassen, knuffades på bryggan, berättade hemlisar, snubblade runt i glada ringlekar, kramades vid brasan om kvällarna och skrattade tills vi kiknade och ett par småbarnsbyxor läckte igenom. (Fast det orsakades iofs i huvudsak av att körsbärssaften var så god att han inte kunde sluta dricka. Det gick liksom rakt igenom. Stackars gosse…)

Min älskling.

Jag, som vanligtvis är usel på att komma ihåg att själv närvara på mina bloggbilder överraskade mig själv med att för en gång skull komma ihåg att fråga Daniel om han kunde knäppa ett par bilder där jag är med! Håll tillgodo! 😀

Tillsammans med min älskling. Lilla plutten. Bästa i världen. Kan inte få nog av att krama den här lilla människan!!! <3

En glad skrutt bredvid en lite tröttare, men nöjd, mamma.
Eliah: jeans Lab industries, skjorta Zara boy. Jag: fejkpälskofta Monki, örhängen och silkeslinne & Other stories, skinnkjol Zara. Om någon frågar sig.

Å andra sidan vägde jag upp bedriften att komma ihåg selfies genom att istället glömma bort att fota de flesta av helgens övriga (och betydligt mer intressanta) ögonblick.

Inga saftiga matbilder, inga sällskapsbilder, inga förevigade gapskratt med skeva tänder i fokus, inga bara rumpor i sjöblåsten, ingen rökig brasa, ingen dans på kvällskvisten och inga ivriga pussar i närbild… Asch då!! Men det ska på goda grunder tolkas som att jag hade det ALLDELES för bra för att komma ihåg att stolpa runt med kameran runt halsen! 🙂

Daniel och Celina läser pekböcker.

Den här tjejen är så toksöt att jag nästan smäller av!!! Så full av liv, tillgivenhet, upptäckarnyfikenhet, finurlighet, bus… Nu 1 år fyllda. (Kalasbilder kommer i nästa inlägg!)

Hon rusar fram på sina knubbiga ben som om det inte fanns en dag kvar, hon slänger fejset i tallriken när hon ska äta och inte kan hejda sig, hon säger “tack” och “goddag” och nickar artigt åt höger och vänster som om det vore det självklaraste i världen. Hon försöker fånga mina ögonfransar när jag blinkar, hon pussas med hela ansiktet, kramas med hela kroppen, hon är intensiv och envis som synden. Jag hoppas att jag för evigt kommer ihåg hur det känns att ha den här gosiga bebisen i famnen.

Jag är kär och hänförd av denna tös.
Den här supersöta hängselkjolen kommer från LOGG by HM!
Celina i total extas. En hårresande syn! 😉

Här ser ni Eliah hjälpa Celina, när hon på ostadiga ben tultar nerför backen till uthuset. Jag blir så rörd att jag nästan blir tårögd när jag ser hjälpande syskon! Finns det något finare än detta?

Eliah har tidigare inte visat sig från sin bästa sida när det gäller empati för övriga levande varelser.

När han var 2 år drog han gärna katten i svansen så fort han kom åt, jagade Lucia med tåg och lastbilar i näven, ryckte leksakerna ur handen på lillasyster, skrämde vettet ur henne med oförutsägbara läten och slängde sig på golvet och bet sina föräldrar i tårna om det ville sig riktigt illa. Om allt gick honom emot och han tappade besinningen. Bortskämd? Skulle man ju kunna tro. Men vi försöker absolut att låta bli att skämma bort honom på det sättet och vi är alltid noga med att förklara varför man inte under några som helst omständigheter får jaga och knuffa mindre barn och djur.

Inte förrän nu börjar vi se resultat av vårt tålamod och enträgna förmanande… Och det må jag säga är en enorm lättnad!

Eliah blir bara snällare och omtänksammare för varje dag som går. Han är först på plats när Celina faller eller blir översprungen av en katt, och han tröstar henne gärna med klappar på huvudet och majskrokar i näven. Han är ständigt närvarande för att hjälpa henne i vardagens med- och motgångar. Det gör mig så varm i hjärtat! Jag hoppas att de ska bli goda vänner i framtiden.

Som ni kan se på bilderna lyser det saftiga gräset med sin frånvaro. Det var kvävande varmt vissa stunder mitt på dagarna och gräsen var torra som fnöske och riviga mot våra bara fötter.

En ekoxe drar sig långsamt framåt.

Men ute i skogarna omkring kunde vi finna skydd och svalka. Där under de stolta björkkronorna. Det är såna här helger som jag vill minnas när jag ligger på dödsbädden. Enkla, hjärtliga, genuina, verkliga och jordnära. Lyckliga stunder med nära och kära. Ute på landet. Mitt i naturen. Mitt i livet och samtidigt mitt i den lugnaste ro.

Skogen, ett varmt ögonblick med min systemkamera.

Men nu är semestern över för min del. Jag har börjat jobba heltid igen, sedan 2 veckor tillbaka och har en bit att resa till mitt jobb så jag går upp 5.30 och kommer hem 18.00 varje dag. Då ska jag amma lillan, fixa matlåda, hjälpa Daniel att städa och diska, natta småttingarna, göra mina “kvällsritualer” och störta i säng. Det känns stressigt. Jag längtar tillbaka…. till de där dagarna då man kunde stanna upp och bara andas utan att få dåligt samvete.

Då det var okej att bara finnas till.

Kanske är jag snart där igen. Man vet aldrig vad som händer….. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är min framtid under kraftig evaluering.

Hur ser er sommar ut? Har ni någon semester? Hur ska den avnjutas? Hur känner ni inför hösten och när semestertiderna är över?

Stäng meny
Längta Hem