JULEN 2021 – 18 själar i stugan!

Den här ståtliga skrangliga magerstackare till gran smyckade mina föräldrars stuga i år. Min pappa äger mycket skog och brukar själv bege sig ut på jakt efter sin julgran. Tålamod är dock inte hans bästa sida, så han brukar ta den första gran han hittar som står upprätt och växer i någorlunda rätt riktning. Vissa år är den alldeles hängig och ryggkrökt, eller så spinkig att vi har fått borra in extra grenar i den. Andra år har vi lite mer tur och får njuta av en hel gran. Detta var nog ändå ett av de bättre åren får jag säga!

Vi packar alltid våra allra käraste egendomar dagen innan jul och kör de 3,5 långa timmarna från västkusten till Smålands mörka mitt. Där i ett trästuga finns mina kära föräldrar. De älskar julen lika mycket som vi, så det är alltid så varmt och ombonat, med många ljus tända överallt, när vi dyker upp.

Lugnet innan stormen. Dagen innan jul och stugan är under pågående städning. Den stora kolossen i hörnet är en övertäckt mahogny flygel.

Jag måste nämna att i fotot ovan, där inne i hörnet längst bort, med skyddsfilt på, står pappas underbara lilla mahogny flygel! Den är en dyrgrip, superfin och alldeles glansig med inte en enda skråma. Jag önskar den hade varit avtäckt på fotot, men tyvärr, den får jag visa en annan gång. Min pappa är en duktig pianist och hans flygel är som ett kärt barn för honom! Vi får knappt pilla på den ens med skyddshandskar på.

Vi firar alltid jul här hos mina föräldrar. För vem vill fira helt själv ute i skogen? Nää.. Det vill man ju inte. Och mina föräldrar bor ganska centralt mellan alla syskon, som annars är utspridda i hela landet och även utlandet. (En syster i Danmark och en bror i Paris.) I år fick vi glädjen att träffas allihop, inklusive respektive och barn!!! Det var alltså 18 personer (samt 3 hundar) i det här huset!!! Varav 7 var barn. Underbart och totalt kaos. Men julen är ju barnens högtid, eller hur. 🙂

(Mobilbild.) Celina i kyrkan. Hon håller i en magnifik guldglittrigt rosettdiadem! Önskar att hon hade haft den på huvudet när jag fotade, för hon var så gullig i den! 😀
(Mobilbild) Nyvaken Lillan med rosiga kinder…

Vi har många jultraditioner och vårdar dem ömt. Jag är definitivt både en traditionsmänniska och en traditionell människa. I år hade jag tre småttingar att hålla reda på och därför blev det inte så mycket plåtning under dagen. Framför allt missade jag frukosten. 🙁 Den som alltid är så mysig med massor av små ljus tända i hela köket. Men vi brukar äta julgröt (risgrynsgröt) på morgonen i våra juliga pyjamaser. Sedan klär vi upp oss fint och ståtligt och beger oss till närmsta kyrkan för att sjunga carols och höra julevangeliet. Det är en ålderdomlig tradition som verkligen skapar stämning och som jag tycker om att hålla vid liv även om jag inte är personligt troende. Jag skulle väl snarare kalla mig fritt spirituell/andlig. 🙂

Lunch med plockmat och charkbricka.

Lunchen på julaftonen består av en massa godsaker; plockmat, ostbricka, charkbricka och… fika med så många kaksorter som möjligt!!! Nyttigt är det väl kanske inte, men juligt är det i allra högsta grad.

Minipajer.

För att inte göra kalaset alldeles för övermäktigt för mina stackars föräldrar att förbereda, så har vi delat upp allt ätbart så att alla vi barn bakar/lagar lite var.

Vaniljkronor, pepparkakor, havreflarn med nutella, saffranslängder med vanilj och mandelmassa, mjuk chokladkaka syns på bilden.

När vi har ätit färdigt och den utmattande matkoman infinner sig brukar vi alla göra det vi önskar och som bara gör att den där totala julfriden infinner sig. Några läser böcker, några myser framför granen, lägger pussel, kollar julfilmer eller kalle anka med barnen. Runt 17.00 dukas det till julbord.

Det blev ett lite mindre julbord i år än vanligt, för mamma blir tröttare och tröttare för varje år och det är klurigt att transportera för mycket mat, så vi har alla varit eniga om att vi hellre håller nere nivån.

Barnen var förstås så superspända på sina julklappar och kunde knappt bärga sig. De var framme och pillade på klapparna gång på gång och Celina försökte tjuvöppna en.

Klockan var ungefär 19.00 när min pappa delade ut alla julklapparna. Med 18 personer i rummet var det inte lätt att få lugn och ro och ordning. Så synd när man missar att se vad ens barn får och se deras reaktioner, bara för att man är upptagen med att öppna klappar själv eller se på vad någon annan fick. Och barnen vill ju börja leka direkt med julklapparna så de hinner nästan inte uppskatta allt de får av det skälet heller. (Och ändå hade vi lämnat flera julklappar hemma på västkusten och bara tagit med några få!)

Jag satt och rådslog med min storasyster om man inte skulle ändra på traditionerna och hitta nya strategier som gav mer ro kring det här med julklapparna. Kanske att man får några på julaftonskvällen och några på juldagsmorgon? Hur får alla andra familjer det här att fungera? Är det stoj och stök hos er också??

En sak som jag dock är förvånat överraskad över är hur glada barnen blir över allt de får. Jag har alltid föreställt mig att barn är ganska kräsna och bara gillar vissa saker och dissar andra. Men det kanske kommer med åldern? Än så länge så låter både Eliah och Celina så här, när de öppnar något: “ÅÅååhhh!!!” Och de blir förtjusta över ALLT. Även gammelfarmors dukar och böcker med hundöron som gått från generation till generation skulle gå hem hos dem (det var bara ett exempel, de fick inga dukar i år. :P).

Kvällen avslutades med barnlekar, julgodis och sällskapsspel. Och så avslutades natten med en midnattspromenad i en alldeles vit mörk värld. Det var mycket snö hos mina föräldrar nämligen!! Och dagen efter kl. 7.00 på morgonen begav vi oss till julottan. Då sjunger vi inne i kyrkan och det är alldeles mörkt och nedsläckt och så tusen små ljus som brinner i hela kyrkan. Oroligt fint och stämningshöjande! Varför fotade jag inte??

Det var så mysigt att ha alla syskonen samlade på samma plats. Det är så sällan det sker nuförtiden. Vi ses bara allihop vid jul och ibland på sommaren, om alla lyckas synka sina semestrar med varandra. Hursomhelst så stannade vi hos mina föräldrar i ett par 4-5 dagar och åkte sedan hem till en stilla och lika vit landsbygd på Sveriges västra sida.

Tack för denna julen!

Julmys och massor av snö hos mormor & morfar

Denna underbara tid!!! Förra helgen åkte vi till mormor och morfar (mina föräldrar) för att adventsmysa och baka pepparkakor. Det tar 6 timmar fram och tillbaka, så det är inget vi gör var och varannan dag. Men det är något alldeles särskilt att återkomma till barndomshemmet och återskapa traditioner där!

Pepparkaksbaket är en uråldrig tradition i vår familj. När jag var liten hade vi särskild pepparkaksdag och det var lördagen före 2:a advent. Det var nämligen den enda uppgiften man hann med den dagen. Kvällen innan så putsades och skurades varje hörn i köket och sedan på lördagen radade alla 6 barnen upp sig på omkring matbordet och mamma och pappa levererade världens största pepparkaksdeg. Det var underbart! Sedan bakade vi i timmar och julmusiken sprakade behagligt i bakgrunden.

Mamma hade ansvar för gräddningen och pappa hade ansvar för at göra de fina pepparkakorna som man sedan vågade bjuda gäster på.

När jag var liten åt jag mer av degen än vad jag bakade av den. Men den fina traditionen har inte mina barn alls anammat. 😀 De kavlar och stansar så fint och kämpar på så bra utan att låta sig distraheras av den goda doften. Och där står jag bredvid, vuxen och mamma och allt, och proppar i mig av degen som om jag vore 3 år! 😀

Eliah och Celina gav mig några långa betänkliga blickar, men ingen av dem tog efter beteendet ändå. De fortsatte knåda och kavla. Det är ju nästan märkligt! Vill inte alla barn äta pepparkaksdeg hellre än att baka??? 🙂

Under tiden pepparkakorna gräddades tog morfar upp dem alla i sin varma famn och läste berättelser. Och sen blev det finfika med nybakta pepparkakor och lussekatter från gårdagen. Ett så fint avslut på en enkel och stämningsfull dag!

Det var massor av snö hos mina föräldrar och nu är det också det här hos oss på västkusten! Tänk om vi för en gång skull kunde få en vit jul??

Jag lyckades fånga Daniel och de två äldsta på mobilen, i färd med att bygga snögubbe. Barnen älskar att leka i snön, för där vi bor finns det inte snö i så många dagar.

En resumé av julen 2020

Så var julfriden över… Julen 2020 då covid höll världen i ett gastkramande grepp. Visst var den fin ändå, i all sin enkelhet, men ack så naggad av begränsningar och rädslor.

Julgranen i mina föräldrars mysiga stuga. Tanig och vinglig, men alldeles förtjusande!
Huggen av självaste (barnens) morfar.

Jag, Daniel och barnen firade julen hos mina föräldrar, som traditionen tillåter och efter noga överläggning. Mina föräldrar är inte direkt i riskzonen, men nästan. De är fortfarande vid tämligen god vigör, men börjar bli till åren. Vi höll avstånd så gott vi kunde och följde givna hälsoråd.

Barnen var så förtjusta över att äntligen få spendera tid med “mommo o moffa” eftersom de knappt har sett dem på ett år, så vi stannade i drygt en vecka.

Små glimtar från julgranen.

Jag är sådär att när jag är borta och hälsar på folk, i synnerhet under högtider, så lever jag liksom i en bubbla och stänger av allt runtomkring. Jag använder inte mobil, inte dator, inga sociala medier. Jag lever bara i nuet och har ett sjå att ens komma ihåg att fota. Ett sådant beteende rimmar dåligt med att ha en blogg och offentliga sociala kanaler som ska underhållas jämt och ständigt. Jag måste verkligen lära mig att vara mer närvarande i min blogg även under högtidsperioder. Det får nog bli ett nytt nyårslöfte. Mer närvaro i sociala medier.

Syskondans på juldagsmorgon.

Här ovan står våra raringar och svänger av en bugg, antar jag. Eller så är det bara helt vanlig hederlig syskonkärlek som delges? 🙂

Under årets julklappsutdelning (som ej finns på bild eftersom jag glömde bort att fota) fick barnen ett stort leksakskök med allehanda tillbehör, Eliah fick pedagogiska pysselböcker och pysselföremål som ska motivera hans lärande av bokstäver och siffror. Kanoners!! Celina fick lite annat, dockor och kläder och sånt.

Enen i klädsam vildvuxen enkelhet. Finns det något charmigare?

Jag vet inte hur vanligt det är i allmänna hem att ha en en-buske vid jul? Där jag växte upp hade vi alltid en sådan i något stughörn vid juletid. Eftersom vi ägde/äger egen skog har vi den lyxen att kunna plocka in lite extra från skogen i vårt hem. Enen brukar vi klä i mer naturvänliga och vintageinspirerande material, t.ex. halmstråsfigurer och små äpplen. I år blev det dock inga äpplen kan jag se…

Här ovan syns delar av ett maffigt julbord, något mindre än vanligt, men fullt tillräckligt ändå… Mor är inte den som sparar på krutet. Hon engagerar sig i veckor innan julen för att svänga ihop köttbullar, potatisgratänger, janssons frestelse, syltat, doppat, manglat.. nej nu blev det visst fel. 😛 Men ja typ.. alltmöjligt! 🙂 Och så lutfisken förstås! Det är pappas heliga projekt. Den ska lutas och blötas och kokas enligt god sed. Han är nog egentligen den enda som äter av den dock… Vi andra är lite mer blygsamt begeistrade.

Julaftonen är ju underlig på så vis, att det går att sluka så mycket olika ätbart utan att smälla av. Jag vet ingen annan dag då jag äter så mycket som då. Julgröt, 7-kakiga fikabord med nyttigare minipajer som alternativ, generösa julbord samt frukt- och godis på aftonkvisten.

Pepparkakshjärtan med namn på. Då känner man sig viktig när man bara är 2,5 år.

Min underbara lilla tös, så stor hon har blivit!!! Hon pratar på som om hon aldrig har gjort något annat och har tankar och frågor om allt. “Varför är julgranen en gran?” “Varför är granen grön?” “Varför står granen upp och inte ligger ner?” “Varför dricker granen vatten och inte saft?” “Varför sticks granen fast man inte har gjort den något ont?”

Och nu till något helt annat!!! Årets pepparkakshus. Låt mig presentera:

Lillebrorsans pepparkakshus år 2020. Notera att fönstren faktiskt har “glas”rutor!

Vi brukar inte spela på lilla trumman när det kommer till pepparkakshus. Det ska byggas i ståt och prakt!!

Detta pepparkakshus ska jag inte ta äran för. Det är min lillebror som har byggt det! På den gamla goda tiden då jag inte hade barn brukade vi göra dem tillsammans (jag har en liten genomgång i ett gammalt blogginlägg om de tidigaste pepparkakshus vi gjorde!), men nu har jag svårt att få tiden att räcka till. Så jag nöjer mig med att stolt beskåda brorsans verk!

Och det ska var och en veta, att sådant här slänger man inte ihop på några simpla kvartar! Nej, vi snackar nog ungefär 30-40 timmars arbete. Jag vet inte hur lång tid detta tog, men ett som vi gjorde tillsammans för några år sedan tog oss 17 timmar – och då var vi två! Allt görs från botten, bygget ska designas, mätas, måttas, bakas, gräddas, filas, skavas, fogas ihop, dekoreras.

Jag funderar dock starkt på om jag inte ska ge mig på ett pepparkaksprojekt nästa år? Jag älskar ju sånt här… pyssel och design.

Här till höger ser ni ett av mina favoritinstrument – piano! Där kan jag sitta och klinka i timmar, när andan faller på och jag för en gång skull råkar ha tid över. Celina har visat stort intresse för instrumentet, så jag hoppas att hon ska bli en framtida pianist.

Nu har vi tagit farväl av mor och far för i år och är åter hemma på vår egen lilla gård i skogen. Nu börjar nya tider…

Hur var Er jul? Blev den öde och tom, eller kunde ni få ihop en liten tryggad skara att fira tillsammans?

Önskar er alla ett friskt och produktivt kommande år med många nya anledningar att glädjas åt livet!!!

Så nalkas en underbar jul…

Vi njuter i fulla drag här hemma. Tänder ljus som doftar trä och nejlika, hänger upp linnegardiner med sprängstolta röda domherrar på, mumsar på saffransbullar med vaniljkräm och låter julens allra bästa låtar gå på repeat. Jag kan aldrig tröttna på att leva på det här sättet!

lanerar nya fotograferingar i julteman, men har inte fått tid att genomföra dem än, så ni får hålla tillgodo med en tillbakablick på kottarna från förra julen. Underbara små älsklingskottar! <3

Var tog senaste veckan vägen?? Obegripligt. Första veckan som egenföretagare har redan svischat förbi och jag minns knappt hur den kändes. Hälften av dagarna gick åt till att “samla mig” och resten åt att sortera bland alla mina grejer. Fortfarande finns det mycket kvar att sortera i, både mentalt och praktiskt, innan jag är redo för att sätta igång med arbetet på allvar. Men jag ser fram emot en januari att hugga i!

Nu är det dags för mig att packa ner oredan för en stund och ta jul. Jag ska åka till Karlskrona och operera mina närsynta ögon. De har gett mig sveda och leda i många års tid, så jag ser fram emot att äntligen få se världen sådan den är. 😀 Jag ser fram emot att kunna se skillnad på person och person utan att vara beroende av linser/glasögon. (Det är ju alltid lika genant när man hälsar hjärtligt på Göran och det visade sig att det var Jöns. Nåja, den tiden är snart förbi! Såvida läkaren inte slinter med lasern och gör mig evigt blind. Då blir det väl ingen mer bloggning alls…)

Därefter påbjuds sträng vila, solglasögon, podcasts och stängda ögon i ett par dagar. Funkar helt fine för mig, då jag ju ändå inte har tänkt att utföra något som kräver någon som helst ansträngning över jul. 😉

Efter en påhälsning hos Daniels föräldrar ska jag rulla vidare till Småland och fira jul (tillsammans med Daniel och småttingarna förstås!) med min släkt inne i de mörka djupa skogarna. Alltid en ynnest!! Håret på mina armar krullar sig av längtan!

Så firar jag julen

Julen är helig för mig och min familj. Vi tar ofta ledigt 2 veckor för att fira den grundligt och länge. Jag har aldrig arbetat över julen och kommer aldrig att göra det. Det går helt emot mina ålderdomliga principer. 😉 Jag vill att julen bara ska handla om att vårda relationen till mig själv och mina nära, samt hämta ny kraft inför ett nytt år.

Jag vill att julen ska handla om att vara närvarande och nöjd i det lilla, blicka tillbaka och hämta inspiration från svunna tider, känna tacksamhet för allt som har varit och är – för familj, vänner, kärlek som känns, lever, ges och besvaras i generation efter generation samt för betydelsefulla händelser som har format mig till den jag är.

Under julen ska vi göra precis samma som vi gör varje år och träffa precis samma personer. Det är familjen, släkten och närmsta vännerna som gäller. Vi ska spela sällskapsspel till sent om nätterna, sjunga sånger i stämmor, besöka kyrkan under julotta och andakt, baka pepparkakshus med hisnande tinnar och torn, laga risgrynsgröt och koka knäck, äta julbord tills vi smäller av, läsa böcker och sagor om tomtar och troll, ge varandra kramar, fotmassage och goda råd. Vi ska ta snabba promenader i bitande kyla och blixtrande frost, berätta godnatthistorier för barnen medan de somnar i våra famnar framför en glittrande julgran och lova dyra och heliga löften inför nästa år.

Tryggheten och vilan i traditioner och upprepandet av “samma gamla” jul-koncept år efter år anser jag är höjden av njutning, vila och återhämtning. Jag pyntar gärna hemmet med samma dekorationer år efter år, äter samma typ av mat och nynnar samma gamla hymner för barnen om och om igen. Det kanske låter tråkigt – men nej, inte alls!! Tvärt om. Det blir bara bättre och bättre. Sen kan man ju alltid tillföra något litet nytt varje år förstås, så att man inte förtas av leda.

Men i hållbarhetens tecken vill jag gärna slå ett extra slag för det här med att vara nöjd med det man har! Att återanvända ting och byta ut julklappar i paket mot de klappar som ges med handen mjukt över kinden. De är minsann inte så dumma de heller! 🙂

Hur firar ni jul och vad är viktigast för er? Har ni några särskilda devis/nyckelord för julen 2019?

För- och nackdelar med 2 år mellan syskon

Hej kära läsare! Idag bjuder jag på en halvmunter familjebild. På två slitna föräldrar, ständigt berövade av vår dyrbara nattsömn, och två hjärtligt pigga sötsorkar. (Bilden hittade jag på min kraschade hårddisk från julen för en dryg månad sedan, hehe…)

Det skiljer knappt 2 år mellan Eliah och Celina. Celina är nu 7 mån och Eliah ganska exakt 2,5 år. Det är åldrar som är fantastiska på så många vis men som också har sina utmaningar. Idag tänkte jag göra ett inlägg om min upplevelse av åldersavstånden på våra små.

“Syskon på 6 månader och 2,5 år kan kanske vara den tuffaste tiden av dem alla. Men livet blir lättare om några månader…”

För- och nackdelar med 2 år mellan syskonen

Jag tror så här: Alla årsavstånd mellan syskon har sina för- och nackdelar! För vår del kändes det viktigt att vi fick barn som var någorlunda nära i åldrarna så att de kunde leka på ungefär samma nivå. 2 år emellan kändes därför som ett ganska lagom avstånd. Då är de så pass nära i ålder att de kan ha gemensamma åldersadekvata intressen och stor glädje av varandra!

För oss fungerade det fint att ha en nyfödd samtidigt som vi hade en 2-åring. Nattsömnen fick en ju visserligen inte mycket av, men på dagen var det tacksamt att bebisen var så pass liten att den sov största delen av dagen. Så kunde vi fortfarande koncentrera oss mycket på 2-åringen som var i hans kanske mest utmanande ålder! Ska vara överallt, vill allting, helst själv, men behärskar ingenting (på egen hand) och har inte ännu uppnått åldern att det går att resonera med honom.

Men jag vet att den där första bebistiden ser väldigt olika ut för olika familjer, föräldrar och barn, och fungerar olika bra med äldre syskon. Vissa upplever spädsbarnstiden som en outhärdlig plåga och då kanske inte en tvååring full av bus och livslust på det är att rekommendera. Det är också tungt att ha en 1,5-åring när en är höggravid, som vill bli buren och underhållen 24 timmar om dygnet.

Jag skulle nog tippa på att tiden just nu – med en bebis på drygt ett halvt år och ett barn på två och ett halvt – är den mest utmanande. Nu är hon tillräckligt stor för att rusa runt i gåstol, välta ner saker och göra sig illa. Hon försöker få tag på allting och stoppar allt i munnen. Och han är fortfarande för liten för att ta något som helst ansvar över sig själv eller förstå vikten av att hantera sitt småsyskon med empati och varsamhet. Han behöver fortfarande konstant övervakning och går gärna till attack på lillasyster om hon närmar sig HANS leksaker. Eller – ve och fasa!! – biter på dem när han sitter där och leker. Då blir det krig.

MEN jag tror att livet blir lättare om några månader!

Det är så vi härdar ut. Vi ser framåt och längtar till de lite lugnare åldrarna. (Och inser att vi då kommer att längta tillbaka till dessa vilda, sprudlande åldrarna när allt ska upptäckas och läras. Underbart ju! Hemligheten är väl ändå att lära sig njuta över det man har just nu?)

Jag och lilla prinsessan. Nu 7 månader. Bild från julen.

Att ha en 6 månaders bebis och 2,5 årigt barn samtidigt…

FÖRDELAR

  • Hon är tillräckligt liten för att beundra och bli road av sin storebrors galenskaper; Hans oberäkneliga vansinnesvrål, kullerbyttor, lastbilskrockar och kastrull-konserter. (Ni vet, när man hittar två kastrullock och slår dem mot varandra så att ett alldeles öronbedövande, fullkomligt olidligt, oljud uppstår. Som åstadkommer tinnitus och mental koma hos varje levande varelse som hör!)
  • Han kan återupptäcka det roliga med bebisleksaker trots han egentligen är förbi det stadiet. För plötsligt blir allt som lillasyster håller i jättespännande att leka med. Med andra ord: han får plötsligt ett dubbelt så stort utbud av leksaker! Hur bra som helst ju! 😀 (Att sedan lillasyster blir utan leksaker är en annan sida av myntet som får läggas till på listan av nackdelar.)
  • Hon är fortfarande i den åldern att en kan ha någorlunda bra kontroll på var hon är och vad hon gör. Hon förflyttar sig inte snabbare än ögat kan följa och greppar inte saker som ligger högt. Krutet kan därför läggas på 2,5-åringens många behov, hans rackartyg och brutala, fascinerande framfart igenom huset.
  • Hon är i den där hejdlöst matglada åldern, där det bara går att skyffla in sked efter sked och hon sitter fortfarande och gapar som en hungrig gam(-unge)! Något som förhoppningsvis kan inspirera storebror som, till skillnad mot lillasyster, är i en period av matvägran. Han tycker att nästan allt ätbart är antingen konstigt, läskigt eller bara tråkigt. (Dessa matvanor ser ju så klart inte likadana ut för alla barn i dessa åldrar! Men jag vet att många har problem med att få sina 2-åringar/3-åringar att äta.)
  • Han är tillräckligt stor för att förstå vad man säger och på något vis begripa att bebisen är sårbar. Han försöker – för det mesta – att låta bli att köra över henne med sina traktorer eller springa omkull henne när han jagar katten eller hunden. Det får väl ändå ses som något positivt!
  • Han är också tillräckligt stor för att förstå att han är viktig för sin lillasyster. Och om hon gråter kommer han snabbt till undsättning. Då klappar han henne vänligt på huvudet och erbjuder sina mest coola, avancerade leksaker. “Ta den här!” uppmanar han henne. När hon inte förstår vad hon ska göra med den underliga saken förklarar han det tålmodigt för henne på rapakalja-barnspråk. Så fantastiskt fint och totalt meningslöst! (För hon stoppar den ändå bara i munnen.)
  • Som förälder är det ganska nyss som en hade en bebis i huset. Minnet är färskt, färdigheterna på topp, tryggheten i sin föräldraroll förhoppningsvis väl förankrad och rutinerna är automatiserade in i ryggmärgen. Det är bara att köra på!!
  • Blöjbyten och nerkissade kläder är redan en vardag. Man kan lika gärna byta på två när man ändå är igång med en!

NACKDELAR

  • Han kan fortfarande fascineras av bebisleksaker och i synnerhet om lillasyster har dem i sin ägo. Dvs. han går och tar leksakerna från henne hela tiden och lämnar henne storgråtandes! Aja baja!
  • …och på samma linje: Storebror är ännu så pass liten att han inte har lärt sig att dela med sig. Världen kretsar fortfarande enbart kring 2,5-åringen och egot är ofantligt. (Dela med sig kan han visserligen göra ibland, men bara om han har lust och på särdeles gott humör.)
  • Han är ännu för liten för att förstå vikten av att behandla andra (barn) med empati och varsamhet. Han förstår inte att man inte får sätta en plastpåse över lillasyster och se hur lång tid det tar för henne att ta sig ur den. Han förstår inte att det gör ont för en liten bebis att bli puttad baklänges eller få en bil inkörd i munnen, för att storebror tycker att munnen ser ut som ett bra garage. Eller använda lillasysters huvud som bollplank.
  • Han är i den mest busiga och tanklösa åldern och hon i den nästan mest känsliga. Det är som upplagt för en tid kantad av olycka efter olycka. Gråt och tandagnisslan.
  • Svartsjukan lurar ständigt bakom hörnet och gör sig påmind. Förutom att storebror vill ha ungefär precis allt som lillasyster håller i så tycker han inte heller om att se att lillasyster få för mycket uppmärksamhet. “Ta bort!” beordrar han ibland mamma och hytter med näven åt lillasyster, när mamma ammar henne. “Ta bort bebis!!”. (Jag ska dock vara rättvis mot storebror och säga att han är mycket mindre och mer sällan svartsjuk än jag trodde att han skulle vara! 🙂 ) Eventuell svartsjuka får en tackla snyggt genom att inkludera och göra saker med bebisen tillsammans. Få storasyskonet att känna sig viktigt och vara noga med att storasyskonet också får lika mycket uppmärksamhet. Också får känna sig som en liten go bebis ibland, som bara sitter och kurar i mamma och pappas famn.
  • Tidsbrist. Givetvis är det så att ju tätare det är mellan barnen, desto mindre tid har en över till det äldre barnet när bebisen kommer eller vise versa – desto mindre tid har en över till bebisen. Eftersom de små åldrarna är så uppmärksamhetskrävande är det alltid en utmaning att hinna tillgodose varje barns behov när de kommer tätt.
  • Det är onekligen motigt med två barn i blöjåldern (om ettan inte har hunnit bli torr). Det är bara att erkänna. För att inte tala om att de dagliga aktiviteterna blir en smula tradiga/tjatiga… På något vis handlar allt om bajs och kiss dessa dagar, känns det som.

Slutsats

Jag måste nog ändå säga att två år mellan syskon enligt mig och Daniel blev alldeles lagom. Trots de utmaningar det innebär, att ha två små som kräver total uppmärksamhet dygnet runt, så går det förhållandevis enkelt att hantera två små på samma gång eftersom man redan är “inne i det” och så är det praktiskt att få dessa perioder “överstökade” på samma gång och sedan njuta av lugnare tider (med andra utmaningar!). Dessutom upplever vi att de får så mycket mer glädje av varandra när de är nära i åldrarna vilket med råge väger upp alla 320 bajsblöjor på en och samma vecka! 😉

Celina julklädd med vår lilla vovve Lucia bredvid sig, även hon julpiffad med röd tofs i håret. (Drygt 1 mån gamla bilder alltså!)

Jag tror att det är så väldigt olika vilka åldersgap man föredrar mellan sina barn och därtill ska man ju ha i åtanke att det sällan går att beställa barn på exakta datum. 😀 Men inte desto mindre kan man ju ha önskningar och tankar!

Vad har ni för avstånd mellan eventuella syskon? Vad tycker ni om olika åldrars utmaningar och tjusningar?

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta