Sorgen över att inte leva

Jag hittade några bilder på min mobil från mellandagarna, på tjejerna som ser så goa och underbara ut. Jag blev genast lite gråtfärdig. Lillan är redan 9 månader och Celina är 3,5 år. Tiden går så fort, så fort!!! Stop, stop, stooooop!

Lilla hjärtat <3
Stora lilla hjärtat och lilla lilla hjärtat <3

Eftersom jag har haft så mycket problem med sömnen det senaste året så har jag inte alltid känt mig pigg och närvarande i vardagen. Det gör mig väldigt ledsen. Jag vill kunna njuta av barnens livliga åldrar just nu och ha energi till att hänga med i deras lekar, fånga de små fina stunderna med iver och verkligen ta vara på varje dag med dem.

Istället vankar jag runt här om dagarna som en zombie och försöker låta bli att se fram emot att D ska ha jobbat färdigt för dagen, så att jag kan få somna och han tar över barnen. Hela dagarna kretsar till att hålla energinivån uppe. Vad är det egentligen för liv, frågar jag mig? Jag har väl inte kämpat mig ända hit bara för att inte orka ta vara på det liv jag har?

Ursäkta! Det var inte meningen att detta skulle bli ett deppigt inlägg. Istället ville jag hylla kärleken till dessa två charmtroll och hur påhittiga och knäppa och genomrara de är. Men nu var det sorgen som kom över mig istället – sorgen över att vara utmattad och inse att nuet springer ifrån en. Sorgen över att gå alldeles för långsamt, när livet går alldeles för fort. Sorgen över att det rinner mig ur händerna… möjligheterna, stunderna, upptäckterna, hängivelserna, skratten.

Det är ju nu vi ska leva! NU, just just just nu. 🙂 Det är nu vi borde springa ut och fånga snöflingor på tungan…

Nyårslöften – mot nya höjder!

Jag älskar nyårslöften!!! Det är så otroligt befriande att få skapa mål och glädjas åt att se framåt och föreställa sig hur bra allting ska bli. 😀 Den enda lilla haken i det hela är att jag ändå aldrig lyckas hålla dem………. :O Hmmm…

Men vem kan bekymra sig om det när man har en utsikt som denna!!??? Vintermorgonen över vårt hus.

Förra året var jag mammaledig nästan hela året och i början av året var jag höggravid, trött, flåsig och deprimerad. Dessutom corona och brist på socialt umgänge ovanpå det, det har ju inte riktigt gjort föregående året till det underbaraste av dem alla. 🙁 Jag har mest bara gått runt runt runt runt här hemma och irriterat mig på mig själv. Barnen däremot, de sprider ju alltid glädje i min själ! Så tack vare dem får jag väl säga att året ändå har varit skapligt tillfredsställande. 🙂

I år kommer jag att fortsätta vara mammaledig till Maj. Sedan bär det av mot nya höjder! För då ska jag hugga i med allt jag har i mina fotoprojekt och företagandet. Kanske jag till och med kommer få möjlighet till att börja skapa musik igen detta år? Jag har väntat länge på att komma så långt.

Men för att få lov att börja skapa musik måste jag först ha avklarat ett par projekt innan…

STORA PROJEKT I ORDNING

  1. Sortera alla miljontals filer på alla mina hårddiskar så att allt är rent och snyggt. (Pågående!)
  2. Skapa nya hemsidan. (Pågående!)
  3. Få fotograferingen i rullning.
  4. Få youtubandet i rullning.
  5. SEN kan jag börja skapa musik igen!!! =)

MINA MÅL FÖR I ÅR

  1. Fokusera på karriären.
  2. Få saker gjorda.
  3. Bli mindre perfektionistisk / mindre petig i detaljer.
  4. Mer kvalitetstid och pyssel med barnen.
  5. Fokus på hälsa, träna upp muskler och börja springa. Igen.
  6. Få ordning på sömnen.

Nä okej, det här är väldigt lösa och stora mål. Jag måste precisera dem mer och ta ner ambitionsnivån lite för jag vet att jag inte kan leva upp till det ändå. Hehe…

Nytt försök! – MINA MÅL I DETALJ

  1. Få färdigt min hemsida. Mitt absoluta främsta karriärsmål detta år! För det är ett STORT projekt. Jag ska skapa både hemsida och förhoppningsvis en webshop och även en coachinghemsida. Det är mycket jobb bakom det, eftersom jag och Daniel bygger allt själva.
  2. Komma igång med vloggningen. Och inte ha så enormt överambitiösa mål med denna punkt! Anledningen till att jag inte får ut några videos är för att jag har så höga förväntningar på mig själv att jag aldrig tycker de blir bra nog och så tappar jag självförtroendet och lusten. Jag känner mig bara dum framför kameran hela tiden. 🙁 Men jag vill så gärna…
  3. Lära mig att använda klocka och sätta deadlines för mig själv när jag jobbar så att jag effektiviserar tiden.
  4. Försöööööka att sluta vara så perfektionstisk!!! Detta är ett jättestort hinder för mig, för jag är hela tiden så missnöjd med vad jag gör att jag tappar motivation och börjar om och börjar om och börjar om och inget duger att gå vidare med. 🙁 Det är omöjligt att vara så perfektionistisk och samtidigt effektiv. Så jag måste lära mig när nog är nog.
  5. Fortsätta kämpa på med träningen med fokus på benmusker och mage.
  6. En fortsättningspunkt på träningen. Jag ska fokusera på att få tillbaka bålstyrkan och jobba rätt med magmusklerna efter graviditeten.
  7. Försöka börja springa igen. Hatar det, men skam den som ger sig. Jag håller ut i ett par veckor i sträck eller någon månad på sån höjd, sen tappar jag motivationen. Det måste bli ändring på det.
  8. Skapa mer kvalitetstid med barnen. Vi måste läsa mer böcker och sånt!! Och mindre tid till att städa och fixa och dona i hushållet hela tiden. Mer skoj med barnen!!
  9. Börja sjunga mer! Alltså bara gå runt och sjunga oftare. Det gör mig glad!
  10. Övervinna min insomnia. Genom att lägga mig i tid och läsa mig till sömns istället för att sitta och jobba framför datorn för länge och stressa isäng och ligga vaken helt uppjagad. Samt att se till att jag tränar ordentligt och rör på mig varje dag så att jag är trött. Och att jag lyssnar på ASMR och white noise för att bli sömnig. Det är nästan det enda som fungerar för mig för att kunna somna.

Det är mycket jag vill som kräver mer tid. Så något måste ju bort från listan. Jag har identifierat två stora tidstjuvar för mig det här året som har gått:

TIDSTJUVARNA ÅR 2021

1. Perfektionismen. (Att jag är för petig i allt jag gör och därför aldrig blir färdig med projekten.)

2. Samt sömnen. Jag har jättejätteproblem med insomnia och detta året har varit det värsta någonsin. Jag sover aldrig en hel natt, jag sover oftast ungefär 3 timmar i sträck. Vilket innebär att jag aldrig känner mig utvilad utan går runt och är dåsig och modlös konstans. Och var tredje natt sover jag inte överhuvudtaget! Så illa har det aldrig varit förut, att jag inte kan sova alls vissa nätter. 🙁 Så på denna punkt bara MÅSTE det hända något, så att jag kan börja LEVA igen.

Vad är ert främsta mål för detta år? 🙂

JULEN 2021 – 18 själar i stugan!

Den här ståtliga skrangliga magerstackare till gran smyckade mina föräldrars stuga i år. Min pappa äger mycket skog och brukar själv bege sig ut på jakt efter sin julgran. Tålamod är dock inte hans bästa sida, så han brukar ta den första gran han hittar som står upprätt och växer i någorlunda rätt riktning. Vissa år är den alldeles hängig och ryggkrökt, eller så spinkig att vi har fått borra in extra grenar i den. Andra år har vi lite mer tur och får njuta av en hel gran. Detta var nog ändå ett av de bättre åren får jag säga!

Vi packar alltid våra allra käraste egendomar dagen innan jul och kör de 3,5 långa timmarna från västkusten till Smålands mörka mitt. Där i ett trästuga finns mina kära föräldrar. De älskar julen lika mycket som vi, så det är alltid så varmt och ombonat, med många ljus tända överallt, när vi dyker upp.

Lugnet innan stormen. Dagen innan jul och stugan är under pågående städning. Den stora kolossen i hörnet är en övertäckt mahogny flygel.

Jag måste nämna att i fotot ovan, där inne i hörnet längst bort, med skyddsfilt på, står pappas underbara lilla mahogny flygel! Den är en dyrgrip, superfin och alldeles glansig med inte en enda skråma. Jag önskar den hade varit avtäckt på fotot, men tyvärr, den får jag visa en annan gång. Min pappa är en duktig pianist och hans flygel är som ett kärt barn för honom! Vi får knappt pilla på den ens med skyddshandskar på.

Vi firar alltid jul här hos mina föräldrar. För vem vill fira helt själv ute i skogen? Nää.. Det vill man ju inte. Och mina föräldrar bor ganska centralt mellan alla syskon, som annars är utspridda i hela landet och även utlandet. (En syster i Danmark och en bror i Paris.) I år fick vi glädjen att träffas allihop, inklusive respektive och barn!!! Det var alltså 18 personer (samt 3 hundar) i det här huset!!! Varav 7 var barn. Underbart och totalt kaos. Men julen är ju barnens högtid, eller hur. 🙂

(Mobilbild.) Celina i kyrkan. Hon håller i en magnifik guldglittrigt rosettdiadem! Önskar att hon hade haft den på huvudet när jag fotade, för hon var så gullig i den! 😀
(Mobilbild) Nyvaken Lillan med rosiga kinder…

Vi har många jultraditioner och vårdar dem ömt. Jag är definitivt både en traditionsmänniska och en traditionell människa. I år hade jag tre småttingar att hålla reda på och därför blev det inte så mycket plåtning under dagen. Framför allt missade jag frukosten. 🙁 Den som alltid är så mysig med massor av små ljus tända i hela köket. Men vi brukar äta julgröt (risgrynsgröt) på morgonen i våra juliga pyjamaser. Sedan klär vi upp oss fint och ståtligt och beger oss till närmsta kyrkan för att sjunga carols och höra julevangeliet. Det är en ålderdomlig tradition som verkligen skapar stämning och som jag tycker om att hålla vid liv även om jag inte är personligt troende. Jag skulle väl snarare kalla mig fritt spirituell/andlig. 🙂

Lunch med plockmat och charkbricka.

Lunchen på julaftonen består av en massa godsaker; plockmat, ostbricka, charkbricka och… fika med så många kaksorter som möjligt!!! Nyttigt är det väl kanske inte, men juligt är det i allra högsta grad.

Minipajer.

För att inte göra kalaset alldeles för övermäktigt för mina stackars föräldrar att förbereda, så har vi delat upp allt ätbart så att alla vi barn bakar/lagar lite var.

Vaniljkronor, pepparkakor, havreflarn med nutella, saffranslängder med vanilj och mandelmassa, mjuk chokladkaka syns på bilden.

När vi har ätit färdigt och den utmattande matkoman infinner sig brukar vi alla göra det vi önskar och som bara gör att den där totala julfriden infinner sig. Några läser böcker, några myser framför granen, lägger pussel, kollar julfilmer eller kalle anka med barnen. Runt 17.00 dukas det till julbord.

Det blev ett lite mindre julbord i år än vanligt, för mamma blir tröttare och tröttare för varje år och det är klurigt att transportera för mycket mat, så vi har alla varit eniga om att vi hellre håller nere nivån.

Barnen var förstås så superspända på sina julklappar och kunde knappt bärga sig. De var framme och pillade på klapparna gång på gång och Celina försökte tjuvöppna en.

Klockan var ungefär 19.00 när min pappa delade ut alla julklapparna. Med 18 personer i rummet var det inte lätt att få lugn och ro och ordning. Så synd när man missar att se vad ens barn får och se deras reaktioner, bara för att man är upptagen med att öppna klappar själv eller se på vad någon annan fick. Och barnen vill ju börja leka direkt med julklapparna så de hinner nästan inte uppskatta allt de får av det skälet heller. (Och ändå hade vi lämnat flera julklappar hemma på västkusten och bara tagit med några få!)

Jag satt och rådslog med min storasyster om man inte skulle ändra på traditionerna och hitta nya strategier som gav mer ro kring det här med julklapparna. Kanske att man får några på julaftonskvällen och några på juldagsmorgon? Hur får alla andra familjer det här att fungera? Är det stoj och stök hos er också??

En sak som jag dock är förvånat överraskad över är hur glada barnen blir över allt de får. Jag har alltid föreställt mig att barn är ganska kräsna och bara gillar vissa saker och dissar andra. Men det kanske kommer med åldern? Än så länge så låter både Eliah och Celina så här, när de öppnar något: “ÅÅååhhh!!!” Och de blir förtjusta över ALLT. Även gammelfarmors dukar och böcker med hundöron som gått från generation till generation skulle gå hem hos dem (det var bara ett exempel, de fick inga dukar i år. :P).

Kvällen avslutades med barnlekar, julgodis och sällskapsspel. Och så avslutades natten med en midnattspromenad i en alldeles vit mörk värld. Det var mycket snö hos mina föräldrar nämligen!! Och dagen efter kl. 7.00 på morgonen begav vi oss till julottan. Då sjunger vi inne i kyrkan och det är alldeles mörkt och nedsläckt och så tusen små ljus som brinner i hela kyrkan. Oroligt fint och stämningshöjande! Varför fotade jag inte??

Det var så mysigt att ha alla syskonen samlade på samma plats. Det är så sällan det sker nuförtiden. Vi ses bara allihop vid jul och ibland på sommaren, om alla lyckas synka sina semestrar med varandra. Hursomhelst så stannade vi hos mina föräldrar i ett par 4-5 dagar och åkte sedan hem till en stilla och lika vit landsbygd på Sveriges västra sida.

Tack för denna julen!

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta