Frukten som gör dig suicidal

Jag tillhör inte den stora skaran i världen som förstår att uppskatta stark mat. Jag är så pass mentalt allergisk mot det att jag får fysiska symptom. Eller så är det omvänt, jag är inte säker på vilket. Jag önskar egentligen gärna att jag hade kunnat tåla det. Det hade varit hur coolt som helst att ha en riktig rövarmage som tål att slänga i sig dussintals av heta chili, en efter en, utan att magen vänder sig ut och in och förorenar luften för alla närvarande. Men icket. Jag hamnar på riktigt i något slags mindre attraktivt sjukdomstillstånd. Får frossa, andnöd, skakar, ont i magen, tårarna rinner, snoret rinner, näsborrarna står rakt ut som på en ödla och jag ser ut som en skadeskjuten, ångande grönsak.

Jag har bott/rest en kort tid i Indien och gett den starka maten fler chanser än den egentligen förtjänar. Det fungerade icket. Jag var så känslig att personalen på varje restaurang jag kom till inte kunde tro sina ögon/öron och jag fick dubbelkontrollera varje tallrik som levererades för att de inte förstod allvaret.

“Jag vill inte ha några starka kryddor i maten, tack!”
“Inga problem, inga problem!”
“Det betyder alltså att jag inte vill ha någon chili i maten.”
“INGEN chili!!? Inte ens 2 stycken?”
“Inte ens 2 stycken.”
“Bara en?”
“Inte ens en!”
“Inte ens en!?”
“Nej, inte ens en.
“Men några slevar tabasco i alla fall?”

De kunde inte begripa att så lite som en, två, tre ynka chilifrukter kunde lamslå min kropp så förargligt. Och visst förstår jag dem, för jag känner mig själv störtlöjlig. Men vi har alla begåvats med olika färdigheter. Att peppra i sig chili är inte min.

Bildresultat för världens starkaste chili
‘Carolina reaper’ – världens starkaste chili

Idag har det vackra vädret utanför inspirerat mig till att äntligen slänga iväg den där lång beställning på frön (på wexthuset.com), som jag och Daniel har skrivit ner, på det som ska sås nu till våren. Och när jag som bäst höll på att scrolla bland de harmlösa, vänligt sinnade frukterna fick jag till min fasa se chilin “Carolina reaper” hånflina mot mig genom skärmen, i sin blodtörstigt röda uppsyn. Den stod uppradad i listan över webbsidans “nya heta nyheter”. Jo, jag tackar. Chilin som många år i rad har utsetts till världens starkaste chili!! :O Jag tycks aldrig bli av med dessa bedrägliga frukter som vill göra livet eländigt för mig.

På riktigt!? Är det verkligen fritt fram för var och en att odla denna livsfarliga frukt? Tänk om odlaren i fråga är tragiskt ovetande om fruktens obehagliga egenskaper? Huh! Jag ser framför mig människor som förtrollas av den vackra färgen, knaprar i sig frukten och dör som fallna furor, en efter en, på bakgårdarna runtom i Sverige. Vilken olycklig död.

De flesta verkar visserligen överleva frukten, men den sägs kunna döda. Om inte annat ger den en duktigt med smärta och onödigt lidande! Bara kika på de här youtubeklippen så får ni en fingervisning…

Om det är någon av er som känner att det vattnas väldigt i munnen på er så kan ni köpa chilin här! Jag ska hålla tummar och tår för att ni överlever äventyret.

Viltfritt – få bort de förbarskade inkräktarna!

Idag strålade solen så att vi höll på att krevera av trädgårdsabstinens och vårlängtan när vi hängde ut genom fönsterna. Det var så att det riktigt pirrade i de gröna fingrarna! (I Daniels gröna fingrar iaf. Jag vet inte om jag har några.)

(Jag är fortfarande ny på det här området, det här med odling och trädgårdsarbete. Jag är inte uppväxt i någon trädgårdsfamilj och kan inte minnas att jag har lyckats odla en enda potatis under min barndom. Några frön av oklar art försökte jag odla en gång, minns jag, men jag tror att de förmultnade redan i näven på mig. Så okunnig var jag. Daniel däremot är i princip född i ett trädgårdsland. Hur som helst, tillbaka till ämnet…!)

Så vi gick glada i hågen ut för att undersöka statusen på alla trädgårdens plantor och träd. Njuta av att se våren vara på gång. Men vad mötte våra arma blödande ögon?? :O En hårresande syn.

Ett av vårt allra prydligaste bollträd har fullständigt dissekerats. Gråt och tandagnisslan!

Taniga, livlösa, söndertuggade och avslitna grenar på vartenda litet träd. Total kollektiv slakt. (Nåja. Kanske inte exakt på varje träd, men åtminstone alla våra favoriter. Givetvis favoriterna. Alla de fagraste, skönaste. Rosenträden, magnolian, svartplommonet…)

RÅDJUREN!! De förbenta spefulla, bedrägliga djuren! Som drar oss i näsan år efter år. Ja, jag erkänner att de är dundersöta och ståtliga och givetvis drömmer jag också ibland om att krama och pussa dem. MEN det är fullständigt irrelevant i detta fall, för de äter upp vår trädgård!! Och det är oförlåtligt på så många plan. Så mycket arbete som vi har lagt ner…

Ett före detta rosenträd som nu står här naken och skälver.

“Men, era dårar! Varför skyddar ni inte plantorna?” Undrar ni kanske. Så klart hade vi har skyddat plantorna! Uppenbarligen inte tillräckligt, men vi hade gjort ett tappert försök. Alla träd som var nog stora för att ha gnagskydd hade det upp till hakorna. De mer utsatta träden hade nät över sig (dock glömde vi detta på magnolian och rosenträdet ovan!). Alla stammar är intakta, men att rådjuren skulle käka upp alla grentoppar trodde vi inte. Dessutom hade vi investerat i någon slags lampa som skulle lysa när djuren närmade sig.

Fungerade uppenbarligen inget vidare. För här står vi ändå och sliter våra hår. Det verkar som om rådjuren har vant sig vid lampan, så det blir tumme ner och soptunnan för den prylen.

Så nu är den årliga fighten mot viltdjuren antagen och lyft till en ny nivå. Nu blir det minsann inbrottssäkra nät, taggiga grenar, fågelskrämmor utan dess like, illaluktande blommor, hängande CD-skivor, discolampor, ultraljud, hundpiss, blodmjöl med ammoniak och vartenda motståndskraftigt gnagarvapen som finns på marknaden. Langa fram hela ruskiga karnevalen bara!! Nu ska vi slåss. För blommornas överlevnad. Upp med klövarna, kamrater och banditer!!

Vävduk och nät. Beklädnaden är väl inte den praktfullaste! Visst hade vi föredragit att buskarna var klädda i ljuvliga små klorofyllsprängda knoppar istället, men den glädjen snuvade rådjuren oss på.

Hela eftermiddagen har vi gått runt och packat in varenda kvist i nät och tunna filtar. Gråtit några skvättar. Filtarna får duga tills vi har fått tag på förstärkande vapen…

Ni som har trädgård, blir era plantor också angripna av rådjur och gnagare? Tvingas ni också föra aktivt krig mot vilda djur? Isf HUR? Vad är era bästa knep?

Vindögd och överkörd

Vilken värdelös vecka! (Förlåt för eventuell negativism!) Hela familjen har legat utslagna. Högröda. Vindögda. Slemmiga och febriga. Hostar som om vi har krälat i skorstenar, hela högen. Snörvlar, harklar, brölar, stammar och bräker. Man kan väl säga att vi har låtit som en hel bondgård.

Jag känner mig lite besviken. Hade tänkt fokusera på nya inspirerande blogginlägg denna vecka. Nu när designen i det stora hela börjar vara på plats. Istället har jag fått agera både läkare och sjuksyster. Eliah har fått stanna hemma från förskolan och Celina har gråtit sig igenom nätterna. Halsont. Snor som måste sugas ut med en djävulsk liten vit sak från apoteket. Tortyr. Mamma förtjänar att hållas sömnlös.

Till och med maken min – den drama queen som han förvandlas till varje gång någon minimal kroppsdel råkar insjukna – har behövt bli uppassad. Mat serverad. Blöta, frysta handdukar på pannan. En vänlig hand. Några ömkliga ord. Så tystnar hans klagan. Nåja. Jag får väl erkänna att han under stunder har fått passa på mig också. Vispa ihop varm choklad att skålla bort halsblåsorna med. Jonglera småttingarnas alla behov och önskningar när min ork har sjungit färdigt sista versen. När jag med krattan i högsta hugg (bildligt talat) har fallit raklång. Kaputt.

Det blev inte som jag hade tänkt mig och jag har väl hunnit ungefär ingenting av det jag hade planlagt. Men så blir det ibland. Livet är oberäkneligt och gäckande.

Vi får kryssa alla våra krokiga fingrar för en bättre dag imorgon! Sov dunderskönt och gott nu alla mina kära läsare! <3

Zilia

Pepplista – Våga börja vlogga (och bli en youtube star?)

Visst verkar det helt löjligt kul och enkelt att vlogga? Skita i omständigheter som stor bokstav, punkt och rätt stavning. Istället lägga sin tid på att mixtra med musik och balla emojis, sånt som är skojigt på riktigt!
 
Jag har tänkt det så många gånger. Försökt i omgångar att få till en första vlogg, men det har aldrig känts rätt. Jag inser alltid efteråt att det jag pratar om egentligen inte är så intressant, att jag ser smått kriminell ut och låter som en pubertal tonårspojke. Men egentligen handlar det väl om att jag inte är mentalt redo. Jag vågar inte riktigt kasta mig ut, med risk för att bli granskad, kölhalad och sågad vid fotknölarna. Det sägs ju att det är vanligt att bli hatad med häpnadsväckande grymhet på nätet.
 
Men nu har jag bestämt mig för att trotsa den farhågan och peppa mig själv till att skrida till verket. Youtube here I come! 😉
 
Detta är en peppningslista från mig själv, till mig själv (och andra)!
 
https://i2.wp.com/www.blog.bake.co.ke/wp-content/uploads/2017/07/youtube-star.jpg
 
Pepplista – Så vågar du bli en “youtuber”
 
1. Vill du börja vlogga? Känner du att du har något att säga eller visa? Då tycker jag att du omedelbums ska börja vlogga! Vad håller dig tillbaka? Väntan på bättre tider? Det kommer aldrig komma. Tiden är nu. Och du är du och ingen annan kan vara bättre på att vara du än du själv. TUTA OCH KÖÖÖÖÖR!!!
 
2. Är du rädd för att göra bort dig? Jag förstår dig. Och det kommer du med all sannorlikhet att göra, ibland. Du kommer stå där med brallorna nere (bildligt talat, får vi hoppas), hånad och piskad för något klumpigt uttalanden eller förargelseväckande utseende, och skämmas som ett fån. Men det är okej. Youtube är ett dårhus – känn dig som hemma!
 
3. Har du svårt för att slappna av framför kameran? Gör några avslappningar innan inspelningen. Kör lite moonwalk, sjung gregorianska sånger för dig själv och låtsas att ditt huvud är en tung klocka i ett rangligt klocktorn. Gunga huvudet från sida till sida tills du hamnar i trans. Sedan slå dig själv i pannan med en blöt iskall trasa och rusa iväg två varv runt huset medan du skrålar “Die another day”, så att du vaknar till liv och får tillbaka energin. Du kan också sitta med fötterna i varmt vatten medan du vloggar. Det hjälper musklerna att slappna av.
 
4. Får nervositeten dig att stirra planlöst framåt som om du vore allvarligt sjuk? Då gäller det att hitta på något annat att tänka på som får dig att glömma nervositeten. Fokusera exempelvis på andningen och variera ditt andningstempo och röstläge. Föreställ dig att du har en penna i röven och rita en åtta med den. Eller be någon anhörig att distrahera dig genom att smyga runt bakom kameran och likna olika utvecklingsstadier av ett vårtsvinsfoster. Visst kommer du att uppträda lite märkligt på videon, men det kommer ändå vara mindre påtagligt än om du stirrar ihjäl dina tittare. Förhoppningsvis. En enklare variant kan vara att bära solglasögon eller ha bindel för ögonen.
 
Bildresultat för Shock
 
5. Låter du som en jagad tjäder när du pratar? Sväljer du meningar, snubblar över ord, väser, jamar, kraxar och får tuppar i halsen? Se till att värma upp rösten ordentligt innan inspelning. Börja med att lägga dig på golvet och gör stötande ljud i falsett. Då får du igång magstödet. Håll sedan för näsan och surrar som en humla, uppåt och neråt så högt och lågt du kan. Massera käkarna och dra i din tunga tills den blir lös och ledig, förlåt, elastisk. Du kan göra allt samtidigt eller en sak i taget. Om inget av detta fungerar och din röst fortfarande låter fånig, sug i dig en heliumballong och gör det till en grej.
 
6. Är du osäker på hur du ska se ut och klä dig? Har du testat alltifrån pretentiösa kjolkostymer och flashiga palettfodral till morbror Urbans galna rockabilly-dräkt – och känner dig fortfarande inte bekväm? Klä dig inte alls. Satsa på en naken-show (med lite svart tejp över väl valda delar). Du kommer inte bara slippa valet och kvalet utan även få kopiösa mängder av tittare på rekordkort tid. Den saken är då säker! (Vill du känna att du har något litet skymmande på kroppen kan du ju alltid klistra fast en stor, färgglad fjäder mellan skinkorna.)
 
“Du kommer inte bara slippa valet och kvalet utan även få kopiösa mängder av tittare på rekordkort tid!”
 
7. Rädd för att bli kritiserad? Inse att du kommer att bli det. Det är bara att bunkra upp med choklad och glass i frysen, redo att tas fram och tröstätas de kvällar du blir socialt överkörd. Alternativt stoppa huvudet i sanden och kommunicera aldrig med dina tittare. Läs aldrig vad de skriver och lyssna aldrig på vad de har att säga.
 
8. Vet du inte riktigt hur du ska profilera dig och vad kanalen ska handla om? Asch, låt det komma med tiden. Det sägs att man ska ha en tydlig plan om vem man är, vad man vill presentera och vilken målgrupp man vill rikta sig mot innan man börjar vlogga/blogga. Men i ärlighetens namn – hur många har verkligen det? Jag tycker gott att du kan luta dig tillbaka och låta det få ta den tid det behöver för att du ska komma fram till det. Svaret har du tids nog.

9. Har du absolut noll idéer på var du ska börja – vad första vloggen ska handla om? Här kommer några geniala förslag; “10 saker om mig som kommer att göra dig rosenrasande”, “Så här skapar du hemliga gömmor i hemmet”, “Bästa receptet för insektsätare” eller “Jag vispar grädde med farfars slagborr”. Om inte annat verkar det ju alltid gå hem att bara låta ens tittare få följa med i vardagen, bara sådär rakt uppochner!
 
Kör nu så att det ryker!! Lycka till!
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)

Petra Malm, ge mig dina stenhårda muskler och skinn på näsan!

Jag inspireras så rysligt mycket av starka kvinnor. Kvinnor som kan. Kvinnor som vet. Kvinnor som klarar av saker och ting. Kanske för att jag själv är en mespropp och alltid har drömt om att vara tvärt om. ? Alltid har längtat efter de där stenhårda musklerna och skinnet på näsan. Bada isvak och slänga mig upp för närmsta bergstopp med en matglad karl på ryggen, som om det vore ingenting. Fäktas med rovdjur, jaga banditer, lyfta skrot och jobba i gruva 459 km ner i marken. Överleva ett och annat krig och plöja mark med mig själv som dragko.

Nej, förresten. Det har jag ju gjort. (Bildbevis från min vanvettiga ungdom!)

 
 (Nåja, plöja var väl att ta i. Snarare platta?!?)
 
Och så dundrar den här makalösa kvinnan upp på min skärm helt plötsligt och spöar skiten ur mig med sitt CV – som minsann är långt mycket mer än att agera kossa ute på ett efterblivet jordgubbsplantage. Petra Malm, elitsoldat och proffstränare. Första kvinnan någonsin att klara uttagningstesten till operatör inom specialförbanden (enligt säkra källor). Vilda varulvar! Nej, henne sätter man sig minsann inte på och leker hamburgare. Nu har hon startat eget, börjat frilansa och blogga (?). Det känns ju oerhört lägligt med tanke på mina förtvinade muskler.
 
Bildresultat för muskler
 
Nu är det allvar och bråttom! Jag har upptäckt flera nya (förtvinade) muskler på olika delar av min stackars lekamen! Förbrukade och urleda på livet. Jag sitter här i min dunkla gömma och håller tummar och tår. Jag hoppas så innerligt att hon ska börja vlogga och dela med sig av lite tunga träningstips. Visst vill vi se lite sånt? Lite rå och skär överlevnadssplåga i våra ombonade, påpylsade, oförskämda liv.
 
Ja, det kunde mina klena muskler verkligen behöva….!! Efter två barnafödslar och alldeles för mycket stillasittande, såsigt bebismys behöver jag räddas. (S E R I Ö S T. Petra Malm, kom och rädda mig med dina allra mest mirakulösa tips!)
 
Hej och hå. Nu ska jag ut och jaga snöflingor! ? Kanske hinner jag med en och annan stenhård armhävning på någon förbipasserande stubbe också. Jag återkommer med resultat!
 
Zilia Ving
 

 
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)

Att liva upp vardagen

Jag är fortfarande bortrest. Daniel har dock begett sig hemåt igen, eftersom hans vardagslunk med heltidsarbete och renovering måste fortgå även denna vecka. Så jag är ensam med barnen och har minimalt (om ingen!) tid om dagen till bloggen. Det känns tråkigt. På sin höjd kan jag blogga om eftermiddagen då Eliah tar sig en tupplur i en timma eller två, d.v.s. om jag har turen att få Celina att somna samtidigt! Så det får bli lite kortare blogginlägg denna vecka. Nästa återgår allt till det normala igen! 😀
 
Nu ska jag försöka bada “di små” och hjälpa mina föräldrar med städ och matlagning. Kanske hinna med en långpromenad innan vi får besök. Även lilla hunden Lucia måste badas. De ska ju alla vara fina inför helgen då det blir fest!
 
Men igår snubblade jag över ett filmklipp som absolut är en genuin stämningshöjare!! Varsågod att skratta brallorna av er en liten stund. Hutlöst skojigt!! ?
 
 
 
Kram!
 
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)  

Bonde söker fru år 2018 – finare än någonsin!

Alltså jag måste säga att “Bonde söker fru” i år är ju bättre än någonsin!! De har klippt programmet så snyggt och det är så otroligt myket pirr och stämningshöjande personer som är med i programmet. Jag har aldrig skrattat så mycket (till detta programmt) som till avsnitt 2 som just kom ut.
 
(Detta klipp är gammalt och EJ från årets säsong.)
 
Bönderna levererar STORT! Jag blir helt glad i hela hjärtat och magen! ??❤ (Och jag kan se att jag inte är ensam om den uppfattningen: Nyheter24)
 
Känner ni att ni behöver se något stämningshöjande? Ta er en titt!
 
Kram på er! ❤
 
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)  

Fredagsunderhållning – Busringningar på 80-talet

Åh… jag måste få förgylla er fredagseftermiddag med dessa helt underbara busringningar! ? (Lite synd om personerna som blir lurade förstås, men förtvivlat roligt. Jag får ont i magen av skratt varje gång jag lyssnar på dem.)
 
Ljuvliga 80-talet…. Tiden då allting var enklare! ?
 
Så här har det alltså gått till: Någon skojfrisk filur har tejpat ihop två telefoner och samtidigt slagit numret åt två olika personer vid samma namn. Resten är historia…
 
 
 
 
 
(Den här är HELT fantastisk!!)
 
(OCH denna!)
 
Kram, Cristall
 
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?) 

Vad ska vi göra med den illvilliga stubben?

 
Mitt på vår trädgård finns resterna av ett hårt slaktat träd. En torr och skäggig stubbe, olägligt placerat i hjärtat av trädgården. Just där man vill veckla ut sina trädgårdsstolar och luta sig tillbaka för att njuta av trädgårdens obehärskade blomstring.
 
 
Jag misstänker att stubben i sin forna dagar har varit ett alldeles enastående stiligt träd. Säkert. Men som jag tidigare har avslöjat i bloggen så förde de förra gårdsägarna ett hänsynslöst och ständigt pågående krig med trädgården och gick kallblodigt omkring och högg ner allt levande de såg. Kvar blev ett dussin sorgliga stubbar, däribland denna. Ytterst malplacerad i trädgårdens hjärta och omöjlig att gömma. Stubben är dessutom omgiven av en pompös underjordisk sten som D säger att han bestämt inte orkar flytta på.
 
Jag har slitit mitt hår över stubben och funderat fram och tillbaka på vad jag ska göra för att dölja den och den stora underjordiska stenen. Förra sommaren kom jag fram till att jag måste bygga en rabatt över stubben och stenen. Sagt och gjort. Jag slängde ihop något i all hast som jag tänkte skulle duga för den sommaren. Stubben stack fortfarande upp ur jorden, så jag smyckade ut den med ett litet sött fågelbad.
 
 
 
Vi pressade ner en japansk blodlönn i mitten och tryckte dit några vita astrar, rosa dahlior och silverekar runtomkring.
 
 
(Ni får ursäkta att den hopplösa traktorn vägrar försvinna ut ur bild!)
 
I början av denna sommar kavlade vi upp ärmarna och försökte få ordning på rabatten. Vi höjde muren och limmade ihop den igen. Bättre så.
 
 
 
 
Jag försökte klura ut något snyggt med rabatten men gav upp. Även om inte stubben och stenen syns längre för all jord ovanpå så hindrar de mig fortfarande från att kunna gräva ner blommorna där jag vill ha dem. Jag har försökt i omgångar, vi har knökat och lirkat, men lyckas inte skapa någon design som gör sig bra med ett stort glapp mitt i.
 
Så nu undrar jag… Alla ni trädgårdsfanatiker där ute, vad har ni för geniala tips på att få bort en stubbe? Jag har hört talas något om att hälla salt för att få den att förmultna. Någon som vet hur det fungerar?
 
Kram Cristall
 
För mer läsning om vilka renoveringsprojekt som ska ske på gården läs DETTA inlägg.
Stäng meny
Längta Hem