Den där såg verkligen inte ut som den skulle!!

Jag tänkte att jag skulle införskaffa mig en ny fräsch baddräkt inför sommarhettan. Och så när jag kikade runt så råkade jag snubbla över det här underklädssetet. Det ser ju så himla elegant ut så man nästan ryser!!

Men så tänkte jag att det kunde vara intressant att se hur en sån där påfågeldräkt sitter på en RIKTIG VERKLIG människa, för det är ju så många sajer som lurar med kvalitén. Så jag tittade på köparnas bilder…

Alltså… hahaha…!!! Hur sjutton tänkte de med den där lampskärmen över huvudet?? Är den menad att skapa extra sug i blicken eller vad?? Alltså jag kunde inte sluta skratta när jag såg detta. Jag skrattade nästan så att tårarna rann. 😀 Var inte den här dräkten VÄLDIGT olik i verkligheten jämfört med säljbilderna? =O

Nä… någon baddräkt på denna sida blir det inte av! 😛 Då får jag väl hem några slags avklippta kalsonger med en trasa runt bysten och ett par hängslen att hänga i öronen. Nej, det blir att scrolla vidare. Godafton och godnatt!! Tack för kvällens skratt.

När sociala medier blev tiggeri

Idag har jag testat på något nytt. Det var någon madam som skickade ett DM till mig och tyckte då rakt att jag skulle köpa till mig en plats i hennes instagram flöde och visa upp mina foton där. Såna förfrågningar får jag titt som tätt och jag brukar alltid klassificera dem som skräp. Men idag tänkte jag, tänk om det fungerar? Det kanske fungerar en liten smula iaf? 😀

(Fast jag hatar Instagram!)

20 nya följare på 1,5 år. Slår jag rekord eller? =D

Ni som har följt mig här i bloggen vet att jag inte begriper mig på Instagram och hur man ska göra för att nå ut, och att det har varit stor frustration läääänge. För det är helt enkelt inte roligt att lägga ut bilder när ingen ser dem. Det blir inget annat än slöseri med tid och engagemang. Och eftersom jag har som syfte att jobba professionellt med foto, så behöver jag faktiskt få fart på spridningen på ett eller annat sätt. Jag har bildligt (kanske även bokstavligen) talat gråtit blod och slängt tavlor för att få resultat – men utan resultat! (Läs om min kamp här och ett av mina många psykbryt här!) Den där gången då jag sist bloggade om hur hjärtligt jag hated Instagram hade jag ungefär 160 följare. Idag, 1,5 år senare har jag 20 följare mer. Är det ett skämt eller?

(Jag hatar Instagram!)

Idag lade jag ut bilden på Celina och hon är ju så söt så ögonen rullar på en, men jag är förstås partisk. 😀 Men ändå, jag är verkligen nöjd med den bilden. Nu har den legat ute i åtminstone 2 timmar och den enda som har gillat bilden är… jag! GARV!!! (Får man ens gilla sina egna bilder eller är det högst omoraliskt? ;)) Jag gör det bara när det är nödfall, när jag har lagt ut en bild som nästan ingen gillar och jag tycker det blir så pinsamt och nedslående att se den där låga siffran hela tiden, då händer det att jag gillar den själv. Vad gör man inte för att hålla hoppet och lågan vid liv? Om ingen annan uppmuntrar mig så får jag väl göra det själv. 😀

(Jag hatar Instagram!)

Ni ser ju här..! Det är inga andra än pengasugarna som engagerar sig i min intagram. Haha! Usch, så deprimerande!!

Men idag kom hon som en räddande ängel… den där rara främmande madamen i min inkorg. Och hon fångade mig i ett svagt ögonblick… när jag satt där ihopkrupen med tårar som klämde i ögonvrån och kände mig oduglig, efter att ha ägnat otaliga timmar på ett foto som ingen vill se. Ge mig ett par slantar så ska jag se till att det blir fart i båset och blåset, sa hon då till mig. Och jag, min dumsnut, svalde betet. Aj AJ AJ!

(Jag hatar Instagram!)

Mitt foto på Celina kommer nu att synas på något slags barn & foto – flöde. Och enligt den här smicker-smäcker-madamen ska jag då kunna förvänta mig att få åtminstone ett par tusen glada hejarop och reaktioner på det och därtill hiskeligt många nya ivriga följare. Det låter ju kanon! Jag tänker i mitt stilla sinne att det blir en skojig överraskning om så ett litet blygsamt 10-tal nya följare vipps skulle dyka upp! 😛 Vi får se… det blir spännande att se vad för resultat det blir…

(Jag hatar Instagram!)

Usch, jag kommer bli så stenhårt blåst, hahaha… Jag känner i magen att det var en dum idé att gå på det. De där slantarna har gått rakt ner i koblajan. Hon sitter väl där på Hawaii nånstans, med sina skitiga fötter uppslängda på ett enbent strandbord och en grumlig cocktail skvalpande i näven, och räknar sina fula slantar medan hon garvar ända från magen. Säkert får mar ett par spökföljare som stannar över natten och drar vidare igen till varmare grader dagen efter. 😛 Jajaja… Men då vet jag att jag iaf gav det här en ärlig chans. Då vet jag.

(Jag hatar Instagram! Bara så ni vet!)

De mest våghalsiga av alla färder

Lillan i mosters famn och Eliah framför, samt övriga kamrater.

Vilken dag!!! Vi begav oss ut i pulkabacken med kälkar, mjölkchoklad, smörgåsar och ett soligt humör i högsta hugg. Morbror och moster och några kusiner hängde på. Moster satt på tryggt avstånd och tittade på, gav råd till de av oss som inte lyckades rasa nedför backarna åt rätt håll, och försåg oss med mat och dryck med jämna mellanrum. Tänk att ha en sån kanon-moster!!!

Och morbror tog på sig rollen som lekfarbror, sin vana trogen, och triggade barnen till de värsta åkturerna. Han gjorde också en och annan obehaglig vurpa själv! Men det tycktes han sätta stor ära i, för han dök alltid upp igen bakom snöhögarna med ett stort leende!

Lilla hjärtat, Celina. Så rosig och fin.

Nu var väl inte pulkabacken så fasligt brant eller så, men det krävdes ändå både mod och lite kika-mellan-fingrarna för att jag skulle våga mig utför, sisådär 1-2 gånger. Det gick väl skapligt, jag kom ner ungefär samtidigt som pulkan, men det kändes ändå som en läskig upplevelse! Usch, jag börjar bli alldeles för gammal för sånt här farligt, där det både saknas bälte och kontrollvakt. Jag föredrar absolut karuseller och bergochdalbanor! Där vet man åtminstone var man börjar och slutar. Man sitter där man sitter och färden har mål och riktning. Oftast framåt. Oftast i upprätt tillstånd. Ibland bakåt och ibland upp och ner, men det går också för sig, för då vet man att det är meningen!

Men här… det är ju en total chansning, varje gång, hur det ska gå! Om man ska råka studsa på en sten och slå kullerbyttor resten av backen, om man ska bli oense med pulkan och åka åt ett håll själv medan pulkan beger sig åt ett helt annat, eller om man ska råka hamna på bar grund och skrapa hål i farkosten och därefter vidare genom sina egna brallor, så att man får stå där med rumpan bar vid backens slut. Eller om man ska råka krocka med någon, ett barn eller så…

Morbror & Eliah till vänster, Eliah till höger

Plågsamma minnen…

När jag var liten bevittnade jag nämligen en kompis köra av benet på en flicka. Det var så fruktansvärt. Den lilla flickan gick på fel ställe i backen och min kompis kom körandes på en snowracer och kunde inte bromsa, så han bröt benet på henne. Jag glömmer det aldrig. Nej, pulkaåkning bör absolut anses vara något av det mest våghalsade man kan ta sig för!!! Men det hade min lilla Eliah inte en lycklig susning om. Han gav mig många extra hjärtslag denna dagen. Han for som en tok nerför backen om och om igen, och gav inte med sig förrän han ordentligt hade bekantat sig med en tall på nära håll. Snabbt gick det och ont gjorde det! Men han mår bra idag och alla lemmar sitter precis där de ska.

Nej, när man åker pulka sjunger man alltid på sista versen. Det är bara att hålla i för kung och fosterland, tacka nära och kära för fin bekantskap och så far man utför utan nån som helst kontroll och hoppas att man ska få förmånen att göra om eländet ytterligare ett par gånger till. Så känns det för mig. Är jag feg eller normal??

Jag skämmer ut mig totalt

Hej på er, sansade behärskade människor! Hur mår ni? ? Här står det alldeles vilt till. ? Idag är en kul dag. Det är nämligen premiär för min allra första youtube-video. Haha…. ?

Galen av uttråkning? Förstår dig helt och hållet.

Premiär för (test-)video

De senaste dagarna har jag struttat runt som ett överklockat fån här på gården och försökt lära mig att manövrera min nya filmkamera. Därefter har jag ägnat ytterligare tre dygn till att sitta som en manisk gam framför datorn och surra ihop mina skruttiga filmklipp i Adobe Premier Pro till någon slags begriplig video. Den uppgiften har krävt litervis av kaffe, intensiv meditation och tröstande klappar på huvudet.

Det sägs att det krävs att man gör ungefär 100 videos innan man hajar grejen och börjar få till det. Alltså innan en video blir BRA på riktigt. Och det argumentet köper jag typ RAKT AV. Förutom att jag inte har tid att vänta på 100 videos, så jag tänker köra på typ 1 istället. Men iaf, med respekt för min egen oduglighet har jag därför valt att lägga ribban lågt och se denna första video som ett experiment… En lek med musik, vibes och färger…

12 sätt att få tiden att gå – när man har tråkigt

Filmen är tänkt att tas med en klackspark! ? Så få inte rabies och tro att jag alltid kommer att lägga ut sånt här trams. ? DOCK tycker jag att det är oerhört intressant, det här med att skämmas när man är annorlunda än andra och gör sin egen grej. Jag tror att vi människor är ALLDELES för fega och rädda för vad andra ska tänka och tycka om ditt och datt och jag är helt övertygad om att det är en del i att växa som människa att öva sig på att våga gå utanför sin komfortzon. Det får oss att börja fundera över vilka vi faktiskt är, vad vi vill göra och vilka vi vill vara. Så jag försöker ta varje tillfälle jag kan att utmana mig själv och gå utanför min komfortzon. T.ex. genom att driva med mig själv. Jag kanske inte alltid vill vara den där pretentiösa sliskiga dötrista saken? ? Som jag kanske uppfattas som här i bloggen..

Nästa vecka är det dock slut på flamset och tramset. Då är det blodigt ALLVAR och jag går redan runt och känner mig smått nervös, gnuggar öron och tuggar knogar. För då ska jag börja filma vackra, cinematiska alster som inspirerar och underhåller, omfamnar, peppar och lämnar positiva vibes hos var och en som ser. Det är min vision och målbild. Och den är minsann inte lätt att leva upp till, så vi får väl se hur hårt jag kapsejsar… lol…

BTW. VAD TYCKTE NI OM MIN MAGNIFIKA OUTFIT I SLUTKLIPPET??? ?

Frukten som gör dig suicidal

Jag tillhör inte den stora skaran i världen som förstår att uppskatta stark mat. Jag är så pass mentalt allergisk mot det att jag får fysiska symptom. Eller så är det omvänt, jag är inte säker på vilket. Jag önskar egentligen gärna att jag hade kunnat tåla det. Det hade varit hur coolt som helst att ha en riktig rövarmage som tål att slänga i sig dussintals av heta chili, en efter en, utan att magen vänder sig ut och in och förorenar luften för alla närvarande. Men icket. Jag hamnar på riktigt i något slags mindre attraktivt sjukdomstillstånd. Får frossa, andnöd, skakar, ont i magen, tårarna rinner, snoret rinner, näsborrarna står rakt ut som på en ödla och jag ser ut som en skadeskjuten, ångande grönsak.

Jag har bott/rest en kort tid i Indien och gett den starka maten fler chanser än den egentligen förtjänar. Det fungerade icket. Jag var så känslig att personalen på varje restaurang jag kom till inte kunde tro sina ögon/öron och jag fick dubbelkontrollera varje tallrik som levererades för att de inte förstod allvaret.

“Jag vill inte ha några starka kryddor i maten, tack!”
“Inga problem, inga problem!”
“Det betyder alltså att jag inte vill ha någon chili i maten.”
“INGEN chili!!? Inte ens 2 stycken?”
“Inte ens 2 stycken.”
“Bara en?”
“Inte ens en!”
“Inte ens en!?”
“Nej, inte ens en.
“Men några slevar tabasco i alla fall?”

De kunde inte begripa att så lite som en, två, tre ynka chilifrukter kunde lamslå min kropp så förargligt. Och visst förstår jag dem, för jag känner mig själv störtlöjlig. Men vi har alla begåvats med olika färdigheter. Att peppra i sig chili är inte min.

‘Carolina reaper’ – världens starkaste chili

Idag har det vackra vädret utanför inspirerat mig till att äntligen slänga iväg den där lång beställning på frön (på wexthuset.com), som jag och Daniel har skrivit ner, på det som ska sås nu till våren. Och när jag som bäst höll på att scrolla bland de harmlösa, vänligt sinnade frukterna fick jag till min fasa se chilin “Carolina reaper” hånflina mot mig genom skärmen, i sin blodtörstigt röda uppsyn. Den stod uppradad i listan över webbsidans “nya heta nyheter”. Jo, jag tackar. Chilin som många år i rad har utsetts till världens starkaste chili!! :O

På riktigt!? Är det verkligen fritt fram för var och en att odla denna livsfarliga frukt? Tänk om odlaren i fråga är ovetande om fruktens bedrägliga egenskaper? Huh! Jag ser framför mig människor som förtrollas av den vackra färgen, knaprar i sig frukten och dör som fallna furor på bakgårdarna runtom i Sverige.

De flesta verkar visserligen överleva frukten, men den påstås kunna döda genom andnöd. Om inte annat bringar den duktigt med smärta och onödigt lidande! Bara kika på de här youtubeklippen så får ni en fingervisning…

Om det är någon av er som känner att det vattnas väldigt i munnen på er så kan ni köpa chilin här! Jag ska hålla tummar och tår för att ni överlever äventyret.

Viltfritt – få bort de förbarskade inkräktarna!

Idag strålade solen så att vi höll på att krevera av trädgårdsabstinens och vårlängtan när vi hängde ut genom fönsterna. Det var så att det riktigt pirrade i de gröna fingrarna! (I Daniels gröna fingrar iaf. Jag vet inte om jag har några.)

(Jag är fortfarande ny på det här området, det här med odling och trädgårdsarbete. Jag är inte uppväxt i någon trädgårdsfamilj och kan inte minnas att jag har lyckats odla en enda potatis under min barndom. Några frön av oklar art försökte jag odla en gång, minns jag, men jag tror att de förmultnade redan i näven på mig. Så okunnig var jag. Daniel däremot är i princip född i ett trädgårdsland. Hur som helst, tillbaka till ämnet…!)

Så vi gick glada i hågen ut för att undersöka statusen på alla trädgårdens plantor och träd. Njuta av att se våren vara på gång. Men vad mötte våra arma blödande ögon?? :O En hårresande syn.

Ett av vårt allra prydligaste bollträd har fullständigt dissekerats. Gråt och tandagnisslan!

Taniga, livlösa, söndertuggade och avslitna grenar på vartenda litet träd. Total kollektiv slakt. (Nåja. Kanske inte exakt på varje träd, men åtminstone alla våra favoriter. Givetvis favoriterna. Alla de fagraste, skönaste. Rosenträden, magnolian, svartplommonet…)

RÅDJUREN!! De förbenta spefulla, bedrägliga djuren! Som drar oss i näsan år efter år. Ja, jag erkänner att de är dundersöta och ståtliga och givetvis drömmer jag också ibland om att krama och pussa dem. MEN det är fullständigt irrelevant i detta fall, för de äter upp vår trädgård!! Och det är oförlåtligt på så många plan. Så mycket arbete som vi har lagt ner…

Ett före detta rosenträd som nu står här naken och skälver.

“Men, era dårar! Varför skyddar ni inte plantorna?” Undrar ni kanske. Så klart hade vi har skyddat plantorna! Uppenbarligen inte tillräckligt, men vi hade gjort ett tappert försök. Alla träd som var nog stora för att ha gnagskydd hade det upp till hakorna. De mer utsatta träden hade nät över sig (dock glömde vi detta på magnolian och rosenträdet ovan!). Alla stammar är intakta, men att rådjuren skulle käka upp alla grentoppar trodde vi inte. Dessutom hade vi investerat i någon slags lampa som skulle lysa när djuren närmade sig.

Fungerade uppenbarligen inget vidare. För här står vi ändå och sliter våra hår. Det verkar som om rådjuren har vant sig vid lampan, så det blir tumme ner och soptunnan för den prylen.

Så nu är den årliga fighten mot viltdjuren antagen och lyft till en ny nivå. Nu blir det minsann inbrottssäkra nät, taggiga grenar, fågelskrämmor utan dess like, illaluktande blommor, hängande CD-skivor, discolampor, ultraljud, hundpiss, blodmjöl med ammoniak och vartenda motståndskraftigt gnagarvapen som finns på marknaden. Langa fram hela ruskiga karnevalen bara!! Nu ska vi slåss. För blommornas överlevnad. Upp med klövarna, kamrater och banditer!!

Vävduk och nät. Beklädnaden är väl inte den praktfullaste! Visst hade vi föredragit att buskarna var klädda i ljuvliga små klorofyllsprängda knoppar istället, men den glädjen snuvade rådjuren oss på.

Hela eftermiddagen har vi gått runt och packat in varenda kvist i nät och tunna filtar. Gråtit några skvättar. Filtarna får duga tills vi har fått tag på förstärkande vapen…

Ni som har trädgård, blir era plantor också angripna av rådjur och gnagare? Tvingas ni också föra aktivt krig mot vilda djur? Isf HUR? Vad är era bästa knep?

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta