De mest våghalsiga av alla färder

Lillan i mosters famn och Eliah framför, samt övriga kamrater.

Vilken dag!!! Vi begav oss ut i pulkabacken med kälkar, mjölkchoklad, smörgåsar och ett soligt humör i högsta hugg. Morbror och moster och några kusiner hängde på. Moster satt på tryggt avstånd och tittade på, gav råd till de av oss som inte lyckades rasa nedför backarna åt rätt håll, och försåg oss med mat och dryck med jämna mellanrum. Tänk att ha en sån kanon-moster!!!

Och morbror tog på sig rollen som lekfarbror, sin vana trogen, och triggade barnen till de värsta åkturerna. Han gjorde också en och annan obehaglig vurpa själv! Men det tycktes han sätta stor ära i, för han dök alltid upp igen bakom snöhögarna med ett stort leende!

Lilla hjärtat, Celina. Så rosig och fin.

Nu var väl inte pulkabacken så fasligt brant eller så, men det krävdes ändå både mod och lite kika-mellan-fingrarna för att jag skulle våga mig utför, sisådär 1-2 gånger. Det gick väl skapligt, jag kom ner ungefär samtidigt som pulkan, men det kändes ändå som en läskig upplevelse! Usch, jag börjar bli alldeles för gammal för sånt här farligt, där det både saknas bälte och kontrollvakt. Jag föredrar absolut karuseller och bergochdalbanor! Där vet man åtminstone var man börjar och slutar. Man sitter där man sitter och färden har mål och riktning. Oftast framåt. Oftast i upprätt tillstånd. Ibland bakåt och ibland upp och ner, men det går också för sig, för då vet man att det är meningen!

Men här… det är ju en total chansning, varje gång, hur det ska gå! Om man ska råka studsa på en sten och slå kullerbyttor resten av backen, om man ska bli oense med pulkan och åka åt ett håll själv medan pulkan beger sig åt ett helt annat, eller om man ska råka hamna på bar grund och skrapa hål i farkosten och därefter vidare genom sina egna brallor, så att man får stå där med rumpan bar vid backens slut. Eller om man ska råka krocka med någon, ett barn eller så…

Morbror & Eliah till vänster, Eliah till höger

Plågsamma minnen…

När jag var liten bevittnade jag nämligen en kompis köra av benet på en flicka. Det var så fruktansvärt. Den lilla flickan gick på fel ställe i backen och min kompis kom körandes på en snowracer och kunde inte bromsa, så han bröt benet på henne. Jag glömmer det aldrig. Nej, pulkaåkning bör absolut anses vara något av det mest våghalsade man kan ta sig för!!! Men det hade min lilla Eliah inte en lycklig susning om. Han gav mig många extra hjärtslag denna dagen. Han for som en tok nerför backen om och om igen, och gav inte med sig förrän han ordentligt hade bekantat sig med en tall på nära håll. Snabbt gick det och ont gjorde det! Men han mår bra idag och alla lemmar sitter precis där de ska.

Nej, när man åker pulka sjunger man alltid på sista versen. Det är bara att hålla i för kung och fosterland, tacka nära och kära för fin bekantskap och så far man utför utan nån som helst kontroll och hoppas att man ska få förmånen att göra om eländet ytterligare ett par gånger till. Så känns det för mig. Är jag feg eller normal??

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments