Gravidfotografering – behind the scene

Här står jag i min stökiga hemmastudio (barnens lekkök syns), redo för att föreviga min stora mage. Här är jag i vecka 40!

Jag har två projekt som jag har slitit med denna vecka, det ena är att redigera bilder från min gravidfotning och det andra är att rensa massor, massor av material på min dator och mina hårddiskar.

Det blir ofta sådär för mig att jag bara jobbar på och fyller datorn med mer och mer och mer och så tillslut händer det som inte får hända, datorn blir överfull, går på högvarv och håller på att krascha. Jag har kraschat så många datorer genom åren att jag nu har lärt mig att ta de här error-popup fönstren på allvar. Datorn började strula i måndags och sedan dess har jag ägnat otaliga timmar åt att städa och säkerhetskopiera material. Jag har 8 hårddiskar och knappt någon aning om vad som ligger var, haha, så det är ett tidskrävande projekt.

Nä alltså, det här är inte bilderna som ska redigeras. Dessa är bara tagna för att ha lite BTS för insta story. 🙂 Jag fotade mig själv i två outfits, först bilder där jag är svartklädd (svart klänning och kavaj) mot en svart bakgrund… hmm, vi får se om de bilderna ens blir användbara. Jag tänkte väl inte jättelångt där, men hade ingen annan bra bakgrund att tillgå… :S Och sedan fotade jag mig med väldigt riktat ljus och i övrigt nersläckt, i vit klänning. Jag har en väldigt specifik idé med den fotningen, dels att ljuset bara ska lysa upp fram och bak och ingenting på sidorna, och så att kjolen ska fladdra nära framför kameran. Jag ska visa er sedan! 🙂 Jag är superspänd på resultatet.

Oh himmel vilka stirriga ögon jag fick! 😀

Nu ska jag jobba färdigt med plåtningsbilderna så hoppas jag att de landar på instagram och bloggen någon gång under helgen. Fin helg önskas till er!! Vi hörs senare…

Nya foto-prylar till min samling

Det är lustigt hur saker och ting kan arta sig, eller urarta sig. 🙂 När jag sa upp mig för 1,5 år sedan så tänkte jag att jag skulle satsa på musiken och övrigt konstskapande och driva sociala medier vid sidan av. Fotningen var bara en del i att vara närvarande på nätet. Nu, 1,5 år senare har fotograferandet blivit en jättestor del av min vardag och jag tänker mer och mer att jag vill arbeta professionellt som fotograf. Musiken kommer att komma också, men än så länge har jag inte råd till den utrustning som krävs för att börja med det. Fotograferandet får bli vad jag fokuserar på just nu.

Det finns många prylar som jag behöver införskaffa för att kunna ta mitt fotograferande från privat till officiell nivå. Förra veckan köpte jag på mig två nya ting som jag länge har väntat på; ett utomordentligt kolfiberstativ (finns att köpa på objektivtest.se för 4 690:-) och ett svart backdrop (finns att köpa på scandinaviaphoto.se för 699:-).

Mitt nya fiberkolstativ!

Jag förtjänar det, det ska var och en veta. Ack, vad jag har kämpat!!! Jag har länge fått nöja mig med ett opålitligt, rangligt plastskämt till stativ – som vinglar i blåsten, skakar vid beröring och lutar under tagning. Ibland när jag har försökt att fota i stormigt förhållande, högt uppe t.ex. på en sten, så har den i det närmaste börjat lyfta och pinna iväg på sina stolpiga ben. Och om det är så väl att den håller sig på plats så får man istället räkna med att börja fotograferandet i lodrätt stående ställning för att avsluta i sisådär 90 graders lutning. Oerhört påfrestande för nacken!

Den här nya magiska prylen däremot, som krävde mig på mina sista sparpengar, ska klara stå pall mot de hårdaste ryska väderförhållanden. Dessutom är den enkel att bära runt på och framför allt (vilket var vad jag sökte särskilt efter!) så behärskar den att låta kameran fota på väldigt låga nivåer (grodperspektiv). Man vänder bara mittenstaven upp och ner och vips så kan man fota uppochner eller hur man behagar! 🙂 En fantastisk pryl detta!!! Och vacker som ett barn.

Vacker som ett barn.

Jag har inga backdrops utan brukar få nöja mig med min vita vägg och några hemsnickrade träplank, men nu gjorde jag slag av saken och beställde hem en svart backdrop i bomull. Ostruken och slafsigt tillfälligt upphängd på bilden under. Jag använde den vid min gravidfotografering! Som jag ska presentera i nästa inlägg. (Jag har inte fått in bilderna på rätt ställe än.)

Fotat med mobilen. Mitt nya backdrop slafsigt tillfälligt upphängd.

Utrustning jag vill äga som fotograf

Nu ska vi se vad jag har och kan checka av, och vad jag fortfarande måste spara ihop till…

Det är minsann inte billigt att äga fotografutrustning. Jag har hittills lagt ungefär 80 000:- på härligheten. Nu börjar det sina i kassan, som sagt…

Detta har jag:

  • Kamerahus Canon 5D mark ii
  • Canon EOS M50
  • Drönare Mavic Pro 2
  • Objektiv: fast 50 + vidvinkel zoom 17-35 + Canon EF 24-105/4L IS USM
  • Gimbal med dubbelhandtag
  • Gimbal till mobil / selfiestick
  • Flatlaystativ
  • Sirui kolfiberstativ
  • Två set studiolampor för video (2 paraplyer och 2 softboxar)
  • Ett set studioblixtar (2 softboxar)
  • Ledgo LED videobelysning med olika temperaturer
  • Svart backdrop (i bomull)
  • Green screen
  • Olika underlag

Detta vill jag ha:

  • Ny kamerahus Canon EOS R (R5 eller R6 hade ju varit drömmen!!!)
  • Objektiv: fast 35mm + tilt/shift objektiv
  • Backdrops: beige, grå, vinröd, flammig mörkbrun
  • Reflexskärmstativ
  • Rullupphängningssystem & Vinylbakgrunder
  • Ritplatta till datorn (för att kunna jobba lättare i photoshop)
  • Datorstativ (så att jag kan fota med kameran i kopplad)
  • Extern kalibrering till skärm

Jag kan knappt bärga mig tills jag har råd att köpa ett nytt kamerahus!!! Det är nästa materiella milstolpe. Det jag har nu är inte helt pålitligt och har problem med att kommunicera med blixtarna vid studiofotning.

Nu dags för lite käk! 🙂 Ta hand om er, mina vänner! <3

Bebisbubbla – Första dagarna hemma

Dessa dagar går framåt i sakta mak… Jag har fullt sjå att landa i nya rollen som trebarnsmorsa.

Bara fotat med mobil.

Den dagliga vården

Ja eller… någon större skillnad är det ju egentligen inte (ännu). Lillan sover mest hela dagarna och däremellan ska hon äta ett par hundra gånger (känns det som) och bytas på varannan, var tredje timma. Svårare än så är det ju inte. 🙂 (Och givetvis upplever alla mammor det här olika och bebisar fungerar olika, för vissa är det en enorm omställning.)

Jag har aldrig tyckt att det är jobbigt att ha en nyfödd hemma. Jag tar det med ro. Jag är lättväckt, så hon behöver aldrig skrika om nätterna för att få uppmärksamhet, utan jag känner på mig när hon är hungrig och då vaknar jag och ammar henne liggandes utan att gå upp. Och sen somnar vi båda om direkt, ibland somnar jag innan hon ens har ammat färdigt. Hon sover alltså i min och Daniels säng. Så Daniel behöver aldrig vakna. (Samsovning är ju något att vara lite försiktig med när de är så här små, men vi har prövat olika sovmodeller med barnen och kommit fram till att det fungerar bäst för oss. Jag är så väldigt försiktig när jag sover och rör mig knappt en millimeter, så det är inga problem att ha henne bredvid mitt huvud.)

På dagarna sitter jag väldigt mycket med henne i famnen och jobbar eller skriver. Hon skriker sällan och stör ingen. Bebislivet är därför tämligen enkelt för oss. Däremot de andra två kräver sin fulla portion av uppmärksamhet. 😀

Så här sitter jag just nu och bloggar! 😀 <3

Hur reagerade storasyskonen?

De var så stolta att de höll på att spricka när hon kom hem. Båda två skulle hålla i babyskyddet tillsammans med pappa. De kämpade och bar, hela vägen från sjukhuset till bilen och sedan från bilen in i vårt hus. Och sedan var det slagsmål om vem som skulle få sitta vid hennes sida.

Eliah tar det hela med ro ändå och nöjer sig med att då och då krypa upp bredvid Angeline och be mig om att få hålla henne. “Hon är min bebis!” säger han då och klappar henne ömt på huvudet och kinderna.

Celina däremot är både beskyddande och lite ha-galen. Hon vill helst vara vid lillans sida hela dagarna, hålla henne, krama henne, kyssa henne, klämma på henne, undersöka henne, prata med henne, sjunga för henne, hjälpa mamma med påklädning och blöjbyte. Helst vill hon ÄGA henne. Så fort Eliah dyker upp vid Angelines sida är Celina direkt på plats för att försvara lillan och skydda sitt “revir”. “Nej, du får inte röra henne!! Hon är MIN lillasyster.”

Jag har förresten tänkt att ta tillfället i akt och öva mig på nyföddsfotograferingar nu, när jag har min egen lilla bebismodell. 🙂 Det ska bli spännande! Jag har planerat in fotograferingen på måndag. Nu idag kommer mina föräldrar för att hälsa på och känna på de små fingrarna och det luddiga håret. <3

Hoppas att ni har en fin vecka allihop!

Så föddes vår Angeline

Mobilbild, men jag tyckte den blev väldigt söt.

Hej på er vänner! <3 Nu är jag åter tillbaka i den dagliga jäkten och jag har min prinsessa i mina armar.

Jag brukar aldrig dela med mig av någon smaskigt detaljerad förlossningsberättelse utan föredrar att bara ge en kort och koncis uppdatering. (Ungefär på denna nivå! Celinas födelse.) Mycket på grund av att mina upplevelser inte har varit särskilt upplyftande och inspirerande för andra att läsa om.

Denna gång tänkte jag ändå göra en kraftansträngning och vara nåååågot mer frikostig än vanligt. 🙂 Och ett litet obs, alla bilder är tagna med mobilen. Jag bemödade mig inte att släpa med min systemkamera till detta äventyr.

Jag blev igångsatt, precis som tidigare gånger. Av flera anledningar.

Min första förlossning blev igångsatt på grund av överburenhet (16 dagar över tiden – k a t a s t r o f!!! Aldrig mer.) Förlossningen var en fruktansvärd upplevelse, resulterade i alldeles för mycket skador och blodförlust. Jag fick gå i samtal efteråt och man föreslog att ett eventuellt nästa barn skulle förlösas med kejsarsnitt eftersom risk för stora skador ökar när det redan har skett en gång.

Något kejsarsnitt ville jag dock inte veta av då jag är minst lika rädd för det, utan tog risken med Celina. Jag blev då igångsatt på grund av förlossningsrädsla, fick stöd av aurora-barnmorska och man hade stenkoll på mig. Förloppet pågick i två dagar och slutade med en katastrofsnabb förlossning där jag knappt hann in på förlossningsrummet förrän hon var född. Jag var rädd och hade bett om alla smärtlindringar som kunde fås. 🙂 Men jag hann inte få en enda, utom lustgas. Lustgasen hann jag knappt få över näsan innan allt var över och ännu mindre hann jag få någon chans att lära mig att använda den rätt. Så istället andades jag i den hela tiden och var totalt frånvarande och nerdrogad de sista minuterna. Inga stora skador, men återigen en okontrollerad och mentalt läskig upplevelse. Men den gick ju bra ändå och vi mådde båda bra efteråt.

Spöket och ett litet knyte.

(Hehe, ja, jag kände mig just så likblek som jag ser ut!) Denna gång rubricerades orsaken till igångsättningen “mycket snabba förlossningar”. Och jag antar att Angeline kände sig manad att leva upp till det, för denna gången gick det – om möjligt – ÄNNU snabbare. (Och då syftar jag inte på själva igångsättningen, utan när värkarbetet väl har satt igång.)


Förlossningsberättelse – Att föda med induktion

Dag ett. Jag hade fått tid hos obstretikläkare 9.30 på morgonen, så där infann jag mig. Nervös som en körskole-elev med ett krampaktigt tio-i-två-grepp. Jag ville så gärna att de skulle sätta igång mig samma dag, men jag visste att allt berodde på hur mycket trafik det var inne på förlossningen.

Daniel satt tålmodigt kvar i bilen och inväntade vidare instruktioner. (Nu under coronatider så får herrarna bara vara med under själva förlossningen, varken innan vid undersökningar eller efter på BB.)

Jag träffade en hurtig läkare som undersökte och gjorde ett ultraljud. Hon förklarade att barnet var piggt och kry, att min kropp inte var det minsta igång. (Vilket jag redan var förberedd på, för det är den aldrig. Utan igångsättning skulle jag nog stolpa runt som gravid ett helt halvår till. Alldeles, alldeles säkert.) Läkaren förklarade att igångsättning måste ske med cytotec eller ballong. Och hon föreslog en start med cytotec.

Läkaren ringde upp förlossningen och undrade om de hade plats för stackars mig. Det hade de inte. Och inte imorgon heller eller resten av veckan, för den delen. Det är uppenbarligen många som vill föda just nu, konstaterade läkaren. Mitt hjärta och mod sjönk i botten. Jag skulle alltså behöva vänta en hel vecka till?? Jag satt där tyst och försökte hålla tillbaka gråten och paniken.

Läkaren var en empatisk själ och noterade min uppgivna och oroliga uppsyn. Hon konstaterade högljutt att eftersom det var minst lika fullt på förlossningen även imorgon och resten av veckan så kunde de lika gärna ta in mig idag. Hurra!!!

Jag förvisades in i ett tillhörande rum och kopplades upp mot en CTG-apparat. Där fick jag sitta i goda 20 minuter, titta in i väggen och höra bebisens gulliga hjärta, tingi dong, tingi dong. Jag var bara lycklig över att bli mottagen, så att jag kunde få detta lidande överstökat.

På förlossningsavdelningen – nu bär de av!

CTG:n var färdig och överstökad. Apparaten bockade av att allt stod rätt till och puttrade ut en lång graf på papper över hjärtats aktivitet. Jag leddes in på förlossningsavdelningen, i en av de där förberedelse-rummen som man får leva och vistas i tills förlossningen är igång på riktigt. Jag bonade in mig och Daniel fick äntligen joina.

Jag svepte första koppen cytotec ungefär klockan 12.00 och fick dricka en shot varannan timma därefter. 10 ml de två första gångerna, 20 ml resten.

Jag beordrades ut på en promenadtur, så jag och Daniel irrade runt på stan i ett par halvtimmar tills det inte var roligt längre. Resten av dagen ägnade jag åt att läsa, äta kex och beklaga mig. Allt i sedvanlig ordning. Några värkar? Nja… jag skulle nog snarare kalla dem för sammandragningar. Inte särskilt onda eller effektiva. De blev lite ondare mot kvällen. Men jag mådde prima får jag väl ändå säga.

Klockan sprang iväg, mörkret sänkte sig över tillvaron och personalen hann bytas ett flertal gånger. Klockan 01.00 på natten/morgonen gav jag efter och önskade att få sova. Barnmorskan stack mig med två sprutor i vänstra låret, en morfin och en för att få livmodern att lugna sig så jag kunde få sova, och så fick jag sluka en sömntablett. Sprutorna var ondare än jag minns dem och där och då bestämde jag mig för att inte ta dem nästa gång, om det blir en nästa gång. Daniel hade tuppat av på tältsängen bredvid mig innan jag ens hann borsta färdigt mina tänder.

Men som väntat kunde jag inte sova. För mycket karusell i hjärnkontoret. Klockan 4.00 på natten var uppgivenheten och frustrationen total. Jag var orolig att jag inte skulle orka nästa dag om jag inte fick sova. Jag hade ju bara sovit 6 timmar natten innan. Och så nu detta – inte kunna sova alls. Typiskt mig att inte få ordning på min sömn! 🙁 En undersköterska kom kl. 4.30 och jag fick mer sömntabletter.

“Snälla låt mig inte bli väckt för tidigt!” bad jag, eftersom jag inte skulle hinna få så många timmar. “Nejdå, jag ska vidarebefordra att du inte vill bli väckt utan att du själv får ringa på oss när du är vaken!” lovad den snälla sköterskan. Jag kan inte påstå att sömnmedicinen fungerade något vidare på mig, men någon timmas slumrande lyckades jag iaf få.

Igångsättning dag två – nya tag!

Klockan 8.00 stormade en barnmorska in och ville leverera en ny shot med cytotec. Min önskan om att få sova färdigt var spårlöst försvunnen. Suck! Ungefär 3 h hade jag hunnit skramla ihop den natten. Tror ni att jag såg fram emot en kämpig förlossning med den vetenskapen i åtanke? Nej och åter nej. Jag började bli väldigt orolig och undrade hur jag skulle orka dagen.

Lyckligtvis (eller olyckligtvis, beroende på hur man ser det) var det som om nattens sprutor hade fått värkarbetet att backa lite och börja om. Så jag hade inte särskilt ont alls under förmiddagen och kunde slumra en 2-3 timmar till. Framåt eftermiddagen började värkarna bli mer regelbundna. Klockan 21.00 började det göra ont och jag fick andas mig igenom dem.

Kan en långsam igångsättning sluta i total stress? Jodå!

Eftersom förra förlossningen gick till på precis samma sätt – den var segstartad men avslutade med en spurt – så var jag på min vakt denna gång. “Jag tror att det börjar hända något nu!” Sa jag till barnmorskan. “Det kan gå fort nu!” Barnmorskan log. “Din kropp är inte ens igång än. Du behöver inte oroa dig.” Jag undrade om man inte kunde ta hål på fosterhinnorna, men barnmorskan förklarade att det inte var möjligt ännu. I princip hade ingenting hänt på 1,5 dygn.

Jag kände mig inte särskilt missmodig, för jag visste att hon hade fel. Det var definitivt igång. När jag säger att jag har ont, då är det PÅ GÅNG. Punkt.

En timma senare hade personalbyte skett och en ny kvinna kom in för att presentera sig. Hon var äldre och hade en varm röst. Under tiden som hon presenterade sig gick vattnet, haha. Och jag visste att nu var det bråttom! Hej och hå!

Jag vill ha epidural omgående, bönade jag och bad. Inte för att jag egentligen tyckte att jag inte kunde uthärda värkarna utan i förebyggande syfte. Förra gången gick det från uthärdligt till totalt outhärdligt på bara några (åtminstone upplevda) sekunder. Barnmorskan tyckte nog att det var alldeles för tidigt och förklarade för mig att läkaren var upptagna med andra som redan hade “kommit igång”. Men hon lyssnade ändå på mig när jag betonade att så här var det förra gången också och att det kan gå väldigt snabbt plötsligt. “Okej, jag börjar förbereda för epidural nu!” medgav hon, tog tag i min vänstra hand och började trixa med sprutor, tunna rör och bandage.

23.00. Nu måste jag in i ett förlossningsrum, sa jag och kände mig lite stressad och orolig. Barnmorskan lyssnade på mig, ringde på narkosläkaren och körde iväg mig. Väl på plats fick jag öva upp mina dammiga använda-lustgas-förmågor, och jag var exakt lika usel på det denna gång som tidigare. Jag lär mig aldrig att känna av värkarna i tid, kastar mig på lustgasen när det redan är för sen och kvider mig sedan igenom hela värken utan att känna mig det minsta bedövad. Och när värken väl är över så slår lustgasen till ordentligt och yrar mig igenom pausen till nästa värk, då jag åter igen hoppar på tåget försent. Helt hopplöst!!!! 🙁


Slutspurten

23.30 Värkarna var outhärdliga, det kändes som om jag gick in i någon slags medvetslöshet under varje värk. Kunde inte röra mig, tänka, andas. Och i pauserna hann jag hinna bli frustrerad över att narkosläkaren inte var på plats redan. 23.40 spatserade hon in i rummet och undrade hur det stod till. Hon stökade runt i kanske 10 min för att förbereda det hela och precis när hon skulle hugga nålen i min rygg förklarade jag för Daniel att bebisen nog är här snart. Och jag hörde i periferin hur läkaren diskuterade med barnmorskan om det ens var lönt att ge mig någon epidural. Den värkar ju ändå inte vid utdrivningsskedet. Men jag protesterade och ville bestämt ha den.

“Det tar ungefär 20 min innan den värkar!” förklarade narkosläkaren. Uhhhh… hur ska jag hålla ut så länge till, undrade jag. Lustgasen fungerade inte ett dugg och jag hade faktiskt börjat strunta i att använda den. Värkarna var lika outhärdliga ändå och lustgasen gjorde mig bara förvirrad.

Första hemfärden

20 minuter senare och precis när epiduralen började slå till var det dags att runda av, så att säga. Ett par minuter efteråt (00:20) var Angeline född, på en dryg krystvärk. I journalen står det; extremt snabb förlossning. Från 2 cm till att barnet är fött på en halvtimma. Antal stygn blev två. Det kunde förstås ha varit värre! Och personalen var fantastisk. <3

Är det hemskt att bli igångsatt? Nej, jag tycker inte att just den biten är det jobbiga. Jag föredrar kontroll framför överraskning och vill hellre kämpa ett längre tag än att vänta dag ut och dag in på att något ska hända. Men varje kvinna har så otroligt olika upplevelser av att bli igångsatt. 🙂

På BB

Angeline var frisk och kry på alla sätt och vis. Vägde 3500 gram och var 49 cm lång. Jag och Daniel bjöds på gratulationssmörgåsar och fick mysa med henne i nästan två timmar innan jag och lillan kördes i rullstol till BB. Daniel fick åka hem till barnen (som var med mormor). Jag ville åka hem nästa dag, men Angeline hade ett blåsljud på hjärtat så vi var tvungna att stanna ett dygn till. Blåsljudet var borta följande dag och vi kunde äntligen åka hem!

Och jag tror att jag avslutar berättelsen där och fortsätter med syskonens reaktioner en annan dag! 🙂

Har du också blivit igångsatt någon gång och hur var din upplevelse? Någon som har fött under coronatiden och hur upplevde du det? Dela gärna med er av era erfarenheter! 😀

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta