Jag vill ta upp något annorlunda idag. Jag läste just följande länk från unizon och den är så viktig att dela med sig av att jag tänker göra det på min blogg. För våra barns skull måste vi ta ansvar att prata om den skrämmande utveckling som har skett i vårt samhälle när det kommer till sex och porr.
“Hur har vi hamnat här? Hur har unga killar och män – som sedan förskolan fått lära sig om stopp min kropp och att man inte får slåss – fått idén att strypa tjejer och kvinnor som de bryr sig om? Och hur kommer det sig att det är just killar som ska strypa tjejer?”
Vi måste diskutera allt våld mot kvinnor som uppmuntras och normaliseras i porr.
Vi lever i ett land som förespråkar jämnställdhet mellan män och kvinnor, men ändå är det ingen som sätter stopp för att BARN och unga matas med fri tillgång till kopiösa mängder av aggressiv porr där tjejer blir kränkta och brutaliserade. Vi måste sluta blunda för vilket stort problem detta är! Den porr vi har idag är direkt traumatiserande och får förödande konsekvenser för samhället. Hur kunde vi hamna här? Hur kan detta ens vara lagligt???
DELA OCH TA ANSVAR FÖR ATT PRATA OM DETTA! VÅRA BARN ÄR BEROENDE AV ATT VI AGERAR.
För det första… jag har funderat så mycket på det där med innehåll i bloggen och att följa en röd tråd. Jag har försökt hålla mig till mina huvudämnen: naturen, fotograferandet och lite familjeliv. Men hela året 2020 har jag kämpat med avancerad form av idétorka, överpress och inte känt mig motiverad till att skriva alls. 🙁
Jag tänkte att jag detta året skulle testa att blogga lite friare, precis vad som faller mig in, och allt i en härlig blandning. Kanske blir det bara rörigt för er som läser, jag vet inte…? Jag får väl upptäcka det under vägen och gå tillbaka till mina stadiga huvudämnen isf. Men jag känner att jag måste göra någon akut förändring för att hitta tillbaka till min passion. För att skriva är faktiskt min passion, även om det inte har märkts det senaste året… Jag har inte varit mig själv…
(Lånad från google.)
Och på tal om att inte vara sig själv!!! Här ovan har vi en annan lady som inte heller verkar vara sig själv? Jag har aldrig varit en person som följer kändisars liv sådär maniskt som så många andra verkar göra. Jag bryr mig allvarligt talat inte sådär jättemycket om vad de äger för kaniner, vad de åt till middag, hur senaste konserten gick eller hur deras relationer fortlöper. Ibland bryr jag mig en del och blir nyfiken, men oftast föredrar jag att titta på bilder på träd och växter framför kändisarna, hehe.. Får man lov att vara så ärlig? 😉 Och Britney Spears har jag absolut noll koll på. Hon har inte varit en artist som gjort något större intryck på mig.
Klippet jag kikade på.
Men så snubblade jag över ett youtubeklipp som beskriver hennes livs tragiska utveckling de senaste 20 åren och jag blev faktiskt ganska tagen och berörd… I synnerhet sedan jag ju i botten är utbildad socionom och har arbetat professionellt med att stötta kvinnor i svåra livssituationer, och då ofta just med fokus på mående och relationsproblem. <3
Det finns så många konspirationsteorier kring Britney; Att hon hålls “fånge” i sitt eget liv, av sin far, och/eller sin partner, att hon mår värre än någonsin etc. trots att hon själv hävdar det motsatta.
I följande klipp på hennes instagram förklarar hon att hon aldrig har varit lyckligare. Och det låter ju naturligtvis helt underbart! Men hur hon pratar och ser ut gör många följare förvirrade och fundersamma…
Jag har skummat igenom hennes instagram nu en stund och får erkänna att hon uppträder en smula besynnerligt ibland… Men frågan är om det är bara sån hon är, hennes humor/intresse? Eller om hon faktiskt har svårt att greppa sig själv och sin värld.
Vad tror ni??? Är Britney i behov av hjälp utifrån eller har hon stadig mark under sina fötter?
Ett litet livstecken från mig! Skamstruten är på. Men jag har lovat mig själv att det jag hinner, det hinner jag och det jag inte hinner kan jag inte stressa upp mig för att jag inte hinner. Inget gott kommer utav det. Bloggen kommer att få rulla på halvlåga resten av april. Privata omständigheter har satt mig på pottkanten, så att säga. Jag måste omprioritera min tid och mitt liv lite. Men jag har inte övergett er och jag kommer tillbaka med ännu större kraft, när jag har ridit ut denna storm! 😉
April. ☀️❄️?️ Everything is a pattern, even the chaos.
Och på tal om storm… Låt mig få bjuda er på en balsamerande vy av ett landskap som precis har släckt sin törst. Små, pigga vattendroppar som klamrar sig fast i grässtråna och träden är tunga. Men ack vilken renhet… Älskar detta!
Att vinna med lite poesi
Stort tack till Josephine utsåg mig till vinnare av hennes bloggtävling härom veckan. Det gjorde mig löjligt glad! 😀
Denna tjusiga bok hittade jag i min postlåda för några dagar sedan!
Tävlingen gick ut på att man skulle argumentera väl varför man borde vinna boken. Och jag kände mig lite hög just den dagen så jag drämde till med lite smygpoesi.
* Jag älskar att vandra och vara i skogen. Existera där. Skogen är mitt hem, min lekplats, min hemliga grotta, min ateljé, min gyllene sal, min krona. Där kan jag skratta, dansa, gråta, grubbla, anförtro mig, drömma, läka, inspireras och börja om. Där kan jag vara mig själv med mig själv, utan att bli störd eller granskad. Själv utan att vara ensam. Vilken annan plats i världen har den förmågan och den kraften på en människa? *
Ungefär så var texten i sitt ursprung. Jag skrev alldeles för långt förstås. Svävade ut sådär som jag brukar göra. (En hopplös ovana!) Orden fick bara vara 30 st, så jag fick bakläxa.
* Skogen är mitt hem, min lekplats, min hemliga grotta, min ateljé, min gyllene sal och min krona. Det är där jag rotar mig och växer. *
En mysig skogsväg och ett alldeles för hårt dagsljus för att kunna få en bra bild. Men underbart.
Underbart med ett hett ljus som sträcker sina långa glödande fingrar in genom trädens stammar. Rör mig!!
Död och elände
Allt har inte varit allsköns sång och jubel de senaste dagarna. Jag möttes i förrgår av den förkrossande nyheten att en av Sveriges mest älskade influencers, i synnerhet bland naturälskande människor, har lämnat denna värld. Och inte på vilket sätt som helst…
* Jag kände dig inte, men har följt din blogg periodvis. Du verkade vara en sån genuin inspiratör och glädjespridare. Intet hade jag kunnat ana den kamp du stred bakom stängda dörrar. Bakom det hjärtliga leendet.
Mitt hjärta spricker lite när jag tänker på det. På din familj, dina vänner, dina kollegor och följares enorma förlust. Allas förlust.
Det är inte så här det ska vara. Det är inte så livet ska sluta. Du var värd så mycket mer. *
Med detta sagt vill jag påminna om värdet av att vi lär oss att prata om psykisk ohälsa och vad den gör med oss. Värdet av att visa omtanke mot våra medmänniskor, fråga varandra hur vi mår, stötta och stödja under vägen och våga ta hjälp när vi själva befinner oss i mörker och hopplöshet. När modlösheten och maktlösheten greppar tag och det där som var livet bleknar…
Vi måste hjälpas åt att göra världen lite snällare och mjukare att leva i. Tack!
Som mor till en 2-åring är jag svårt illa berörd av det pågående dramat kring den lilla pojken som föll ned i ett hål i Malaga i Söndags. Jag har haft svårt att sova och går och är livrädd för att något ska hända mina barn. Blir så sinnes hönsmammig. Det hade ju kunnat vara Eliah. Och oavsett vems barn det är så är det ju lika fruktansvärt.
Jag tänker så mycket på den stackars pojken som sitter fastklämd där nere i hålet och hoppas så innerligt att han snart blir räddad. Jag kan inte begripa att räddningsarbetet ska behöva ta så här många dagar! Varför tog det tre dagar innan de ens kom igång med grävningsarbetet?
Jag skulle bara vilja flyga som en ljudande fågel genom skyarna ner till Spanien och borra mig in i jorden, slita bort alla stenar i min väg och ta pojken i min famn och rädda honom!!
Ingen vet om han är vid liv eller ej. Antagligen är han kvävd sedan flera dagar tillbaka. Och om inte så lider han iaf svårt av hunger och törst och köld. Kanske skador. För att inte tala om hur apatisk man måste bli av att sitta fast och inte kunna röra sig i över 100 timmar? Ofattbart. Ångest. Det gör mig så djupt illa berörd och jag har haft svårt att fokusera på någonting annat än att undra hur det går för honom. Kanske är det amningshormonerna? Eller bara det faktum att jag är en väldigt känslosam person (uppenbart högkänslig)?
Jag följer räddningsarbetet live och kollar efter uppdateringar nästan var 10:e minut.
Jag har funderat på vad jag ska blogga om, men inga ljuva trädgårds- eller inredningsbilder i världen kan sudda ut det lidandet som pojken och hans föräldrar/anhöriga går igenom just nu och som hela världen står vid sidan av och följer. Förfäran. Maktlöshet. Det jag hade tänkt att blogga om idag känns så löjligt irrelevant. Jag har svårt att känna mig glad förrän jag vet att de har nått pojken.
Å andra sidan är varken han eller familjen hjälpt av att jag går runt och hänger läpp. Så min slutsats får nog ändå bli att jag behöver sätta mig ner och göra upp lite nya skojiga planer för dagen och helgen. Släppa pojken och brunnen för en stund. Gosa med mina ungar, dansa och sjunga sånger och låta vardagen fortsätta rulla på. Må alla himlens änglar beskydda honom! ?
Någon mer än jag som har svårt att släppa det som pågår i Malaga just nu? Vad tänker ni andra som har barn i samma ålder?
KRAM och var rädd om era små där ute!! ❤
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)
Idag tänkte jag starta dagen med att lyfta det senaste årets två viktigaste inlägg, från två av mina favoritbloggar!
ÅRETS TVÅ VIKTIGASTE INLÄGG
1. Krickelins inlägg om kvinnor som utsätts för våld i hemmet och hennes egna fruktansvärda historia. Det finns ingenting som gör mig så varm och tacksam som när jag ser influencer använda sina stora plattformar för att lyfta viktiga saker och vara till hjälp för andra. Det gör Krickelin ofta och på ett fantastiskt sätt. Jag är själv utbildad socionom och har jobbat mycket med våldutsatta kvinnor och barn (bl.a. med människohandel som också är ett obegripligt brutalt ämne) så detta är en STOR hjärtefråga för mig personligen. Jag blir väldigt berörd. ?
Tack, finaste Kristin för det! För att du vågar, för att du orkar, för att du ger och delar med dig trots att det gör ont.
2. Fru Vintage’s inlägg om Dr Denis Mukwege som vann 2018 års nobelpris. Högst troligt världens främsta manliga hjälte. Förtjänt av allt pris i världen. Om ni inte är insatta i hans arbete och vad han gör, snälla läs!!
En kort summering: Dr Denis Mukwege arbetar som chefskirurg på Panzisjukhuset i Kongo, ett unikt sjukhus som är specialiserat på att försöka återställa våldtagna kvinnors söndertrasade kroppar. Ni vet, Kongo. Krigets Kongo, världens farligaste land för kvinnor att leva i (tätt följt av Afghanistan), där barn och kvinnor skövlas som insekter. Där tortyrliknande våldtäkter används som krigsstrategi. Något som borde täcka och förskräcka varje löpsedel i hela världens tidningar dagligen, men som man alltför sällan hör talas om.
Jag har hört kvinnor berätta om historier där barn tvingas våldta sina mammor, mammor tvingas äta upp sina makars sönderstyckade organ och småflickor spikas upp på väggar. Det är brutalitet som saknar motstycke i vår moderna historia.
Dr Denis Mukwege har kämpat i många många år för att hjälpa dessa kvinnor. Han har gjort det med sitt liv som insats, under hot och miserabla förhållanden. Och intill nu har han knappt fått ett tack för det han gör! Innan han förärades nobelpriset hörde man knappt talas om honom.
VARFÖR pratar man inte mer om Kongo? Varför lyfter man inte det faktum att en stor del av kriget är västvärldens fel och att vi faktiskt kan göra något åt det? Det får bli dagens stora fråga!
Ledsen om jag har förstört någons glada humör med mitt inlägg, men jag kände att jag måste dela detta. Jag lovar att nästa inlägg ska vara mer uppmuntrande! Tack för att ni har läst. ??
(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. AcceptRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
VÅRA BARN ÄR BEROENDE AV ATT VI AGERAR. 
