Inga trädgårdsbilder i världen kan hjälpa just nu

Som mor till en 2-åring är jag svårt illa berörd av det pågående dramat kring den lilla pojken som föll ned i ett hål i Malaga i Söndags. Jag har haft svårt att sova och går och är livrädd för att något ska hända mina barn. Blir så sinnes hönsmammig. Det hade ju kunnat vara Eliah. Och oavsett vems barn det är så är det ju lika fruktansvärt.
 
Bildresultat för julen well
(Bildkälla: https://www.thetimes.co.uk/imageserver/image/) 
 
Jag tänker så mycket på den stackars pojken som sitter fastklämd där nere i hålet och hoppas så innerligt att han snart blir räddad. Jag kan inte begripa att räddningsarbetet ska behöva ta så här många dagar! Varför tog det tre dagar innan de ens kom igång med grävningsarbetet?
 
Jag skulle bara vilja flyga som en ljudande fågel genom skyarna ner till Spanien och borra mig in i jorden, slita bort alla stenar i min väg och ta pojken i min famn och rädda honom!!
 
Ingen vet om han är vid liv eller ej. Antagligen är han kvävd sedan flera dagar tillbaka. Och om inte så lider han iaf svårt av hunger och törst och köld. Kanske skador. För att inte tala om hur apatisk man måste bli av att sitta fast och inte kunna röra sig i över 100 timmar? Ofattbart. Ångest. Det gör mig så djupt illa berörd och jag har haft svårt att fokusera på någonting annat än att undra hur det går för honom. Kanske är det amningshormonerna? Eller bara det faktum att jag är en väldigt känslosam person (uppenbart högkänslig)?
 
Jag följer räddningsarbetet live och kollar efter uppdateringar nästan var 10:e minut.
 
Jag har funderat på vad jag ska blogga om, men inga ljuva trädgårds- eller inredningsbilder i världen kan sudda ut det lidandet som pojken och hans föräldrar/anhöriga går igenom just nu och som hela världen står vid sidan av och följer. Förfäran. Maktlöshet. Det jag hade tänkt att blogga om idag känns så löjligt irrelevant. Jag har svårt att känna mig glad förrän jag vet att de har nått pojken.
 
Å andra sidan är varken han eller familjen hjälpt av att jag går runt och hänger läpp. Så min slutsats får nog ändå bli att jag behöver sätta mig ner och göra upp lite nya skojiga planer för dagen och helgen. Släppa pojken och brunnen för en stund. Gosa med mina ungar, dansa och sjunga sånger och låta vardagen fortsätta rulla på. Må alla himlens änglar beskydda honom! 💔
 
Någon mer än jag som har svårt att släppa det som pågår i Malaga just nu? Vad tänker ni andra som har barn i samma ålder?
 
KRAM och var rädd om era små där ute!! ❤
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)

Svåra inlägg som förtjänar extra uppmärksamhet

Idag tänkte jag starta dagen med att lyfta det senaste årets två viktigaste inlägg, från två av mina favoritbloggar!
 
ÅRETS TVÅ VIKTIGASTE INLÄGG
 
1. Krickelins inlägg om kvinnor som utsätts för våld i hemmet och hennes egna fruktansvärda historia. Det finns ingenting som gör mig så varm och tacksam som när jag ser influencer använda sina stora plattformar för att lyfta viktiga saker och vara till hjälp för andra. Det gör Krickelin ofta och på ett fantastiskt sätt. Jag är själv utbildad socionom och har jobbat mycket med våldutsatta kvinnor och barn (bl.a. med människohandel som också är ett obegripligt brutalt ämne) så detta är en STOR hjärtefråga för mig personligen. Jag blir väldigt berörd. 💔
 
Tack, finaste Kristin för det! För att du vågar, för att du orkar, för att du ger och delar med dig trots att det gör ont.
 
Bildresultat för dr denis
 
2. Fru Vintage’s inlägg om Dr Denis Mukwege som vann 2018 års nobelpris. Högst troligt världens främsta manliga hjälte. Förtjänt av allt pris i världen. Om ni inte är insatta i hans arbete och vad han gör, snälla läs!!
 
En kort summering: Dr Denis Mukwege arbetar som chefskirurg på Panzisjukhuset i Kongo, ett unikt sjukhus som är specialiserat på att försöka återställa våldtagna kvinnors söndertrasade kroppar. Ni vet, Kongo. Krigets Kongo, världens farligaste land för kvinnor att leva i (tätt följt av Afghanistan), där barn och kvinnor skövlas som insekter. Där tortyrliknande våldtäkter används som krigsstrategi. Något som borde täcka och förskräcka varje löpsedel i hela världens tidningar dagligen, men som man alltför sällan hör talas om.
 
Jag har hört kvinnor berätta om historier där barn tvingas våldta sina mammor, mammor tvingas äta upp sina makars sönderstyckade organ och småflickor spikas upp på väggar. Det är brutalitet som saknar motstycke i vår moderna historia.
 
Dr Denis Mukwege har kämpat i många många år för att hjälpa dessa kvinnor. Han har gjort det med sitt liv som insats, under hot och miserabla förhållanden. Och intill nu har han knappt fått ett tack för det han gör! Innan han förärades nobelpriset hörde man knappt talas om honom.
 
VARFÖR pratar man inte mer om Kongo? Varför lyfter man inte det faktum att en stor del av kriget är västvärldens fel och att vi faktiskt kan göra något åt det? Det får bli dagens stora fråga! 
 
 
Ledsen om jag har förstört någons glada humör med mitt inlägg, men jag kände att jag måste dela detta. Jag lovar att nästa inlägg ska vara mer uppmuntrande! Tack för att ni har läst. 😊🖤
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)

Stäng meny
Längta Hem