Nej, inte nu igen!! Och snart blir det ännu värre…

Och så var vi tillbaka i en vabb-period igen! Barnen insjuknar om vartannat och jag kutar runt här med magen i vädret och försöker hänga med så gott det går. Intressant är nämligen att även om de snörvlar och suckar och pustar och ser allmänt medtagna ut, så felar inte energinivå det minsta. Inte ens en frisk vuxen hade orkat nå upp till deras fart och fläng.

Favorit i repris! Snödroppar. <3 Som en kronjuvel i trädgården.

Att vänta barn nummer tre…

Och när jag ser dem brottas och jaga varandra från rum till rum, med blomvas och sopkvast i hand, så inser jag… att snart är det en till att hålla reda på!!! Hur ljuvlig den tanken än må vara så reser sig håret i nacken lite.

Snart går vardagstillvaron från någorlunda överskådligt kaos till obehärskat dårhus.

Men för all del, man ska ju inte klaga när man har fått den ynnesten att uppfostra tre små liv till civiliserade samhällsmedborgare! Det är ett förtroende som heter duga.

Jag undrar hur det kommer vara. Är det ett stort steg att gå från två barn till tre? Jag hade gärna velat höra andras erfarenheter. Kanske ska jag göra ett inlägg om detta om sisådär ett år, när jag har erfarenhet.

Vi har inte bestämt namn än. Men vi är inne på flicknamn på V…

Jag funderar lite på Willette / Villette!! Har någon hört talas om det förut och vad får ni för känsla för namnet?
Vinya / Vinja / Winya är också jättefint.

Vad säger ni? 😀

Framtungt och Bakvänt

Senaste drönarfotot! Alltså denna utsikt…!!! :O

Jag hade en fruktansvärd dröm inatt! Jag drömde att jag och mina vänner var ute och red i skogen. Färden var extremt skumpig och obekväm för mig. Min häst betedde sig konstigt åt, tuggade fradga och gav ifrån sig brunstande ljud. Ännu konstigare var det faktum att min häst var så fasansfullt hög. Jag hade utsikt över trädtopparna och runtomkring hela nejden, ända bort till närmaste grannby, medan mina vänner på deras vanliga låga hästar bara kunde se träden och grenarna framför sig. Och knappt ens det.

Jag som är höjdrädd fick naturligtvis svindel efter ett par minuter, tappade fattningen, knep åt med benen för att hålla mig kvar och halkade således runt med sadeln under hästens mage. Och fann mig själv plötsligt hängandes upp och ner, stirrande rakt in i hästens skrev. Det var då jag såg att hästen inte hade någon vanlig svans. Och följaktligen insåg jag att det var en kamel som jag red. Höggravid dessutom, uff…!! (Jag alltså, inte kamelen.) Det måste ha varit en plågsam syn för förbipasserande vandrare, bilister och övriga åskådare.

Japp, så illa började min dag idag, med kallsvett och hopsnörd strupe, innan jag skulle upp ur sängen med ett sving och iväg för ett tillväxtultraljud. Magen är lite liten, tycker barnmorskan. Baah… liten??? Jag är enorm. Kolossal. Kommer inte fram. Kommer inte runt. Kommer knappt någonstans. Bara lite försiktigt framlänges och baklänges. Med lite tur utan att riva ner allt omkring mig.

Allt såg bra ut på ultraljudet nickade barnmorskan! Skönt.

Min favorit-gravidklänning. Som en ljuv och fjäderlätt sommarnatt. (Till skillnad mot min kroppsbyggnad just nu.)

Jag har förresten hittat en superläcker gravidklänning på asos.com!!! Den är underbar, tunn (fast det kanske inte syns på bilden pga så mörka färger), svävande och graciös. Och det är ju just de attributen man törstar efter som mest i detta kvävande tillstånd. Gravitationen är skoningslös just nu, även med klänningen på. :S Men ändå.. Jag tog bild på den, lite hastigt sådär rakt upp och ner med mobilen, i mina föräldrars stuga!

Jag var tvungen att vitskumma allt runtomkring klänningen på bilderna, för mamma och pappa har så detaljerade tapeter och fräsiga prylar stående bakom att klänningen nästan smälter in i bakgrunden annars.

Ni ser att det inte är lång tid kvar va? 🙂 Nu är det bara att härda ut tills den här graviditeten är överstökad……… pust pust stånk och stön….

Trevlig helg på er allesammans!! <3

Oh boy!! It’s a….!!!

Kära fönstertittare, luskare och andra vanliga hederliga läsare! Om ett par månader är jag av med min stora mage och det är (kommer att vara) en sådan lättnad!!!

Jag börjar känna mig van vid att vara gravid nu (tredje gången). Men jag kan inte påstå att det är en av mina favoritsysslor som mamma. Jag föredrar livet efter graviditeten; då man är allmänt mobil och flyttbar, går att klä i vanliga kläder, kan få på sig skor utan hjälpmedel, har fötter och händer i normal storlek och kan ta sig fram i folksamlingar utan att nocka folk åt höger och vänster (vilket iofs inte är ett problem denna coronavinter). Låter det som om jag överdriver? Mja, kanske en smula då… Men det är ju så det känns. 🙂

Men en sak med graviditeten är ju rysligt skojig och det är att längta och drömma och mysa och förbereda för ett nytt litet liv i hemmet. Och att få reda på könet!!! Det vill jag och Daniel alltid veta så fort vi bara kan. Det är nästan så att jag knappt kan bärga mig tills jag kommer in i ultraljuds-rummet, innan jag stormar den stackars barnmorskan med mina frågor.

Denna gång tänkte jag vara tålmodig som ett lamm. Så jag låg där bara på britsen och väntade och väntade i oändlighet och teg så mycket jag bara orkade. Och hon tittade slött på skärmen och gled långsamt runt med sin lilla lampa (??? vad är det ens för apparat?) på magen, mätte huvud och fötter och alla tänkbara små och stora delar på bebisen. Och näst efter att bebben är hel och frisk hade jag bara en sak i huvudet: ÄR DET EN POJKE ELLER FLICKA? Vad i hela friden är det som tar så lång tid??? Allt ser bra ut, sa barnmorskan slutligen och packade ihop sina apparater. Hallå!? Du har ju glömt det viktigaste!? Eller ja, det nästviktigaste förstås, efter att barnet mår bra.) Jaha, ville du veta kön också? Undrade barnmorskan förvånat. Naturligtviiiis morrade jag för mig själv, överhormonell som en är vid den här tiden. Jag är nästan 100% säker på att det är en liten tös, säger barnmorskan glatt och är omedelbart förlåten.

Vi har redan en pojke (född 2016) och en flicka (född 2018), så det spelar ju ingen större roll på så vis. Det är lika fantastiskt oavsett vad det blir. Men roligt är det ändå att få veta. 😀

Då är det alltså dags att rafsa fram små tösakläder ur kartongerna på vinden. Tjolahej tjollavippen!! Jag kände att jag nästan fick en smula energi av detta… och den varan är det ju skralt med i dessa tider…

Hoppas att ni alla har en harmonisk och produktiv vecka framför er!

Jag ska avslöja en hemlighet…

Blåser upp en ännu ej så tydlig mage.

Våra underverk (barn) är nu 2,5 och 4 år. Hemmet och tillvaron är ett obehärskat jippo varje dag och vi känner oss fullt redo för ännu mer kaos och brist på kontroll! 😉 Man kan väl inte få nog av det goda i livet? Stoj, stök, kladd och glada barnröster. <3

Jag har mått absolut pyton dessa första 4 månader, varit så trött att jag nästan har dragit mig framåt krypandes och illamåendet har slagit till med hänsynslös kraft varje förbaskade morgon. I övrigt mår jag prima! Kroppen känner sig fortfarande stark och smidig. Psyket är labilt.. haha… Vissa dagar skrattar jag och andra gråter jag. Men ja, det är väl som vanligt. 😉

Hur mår era själar och kroppar?

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta