Humor, skratt, tårar och allvar i en enda sörja.

Jag trodde att jag skulle dö varje gång

Härom veckan gjorde vi en trip till Liseberg, jag och några släktingar/vänner. Sista gången som jag åkte till Liseberg var många år sedan och då var jag både yngre och galnare. Risktagandet visste inga gränser. Den här gången var det med stor förtjusning och ännu större skräck som jag tog mig igenom de olika attraktionerna. Jag måste säga att hela dagen var en väldigt stark och existentiell upplevelse. Man förstår att värdesätta livet, om man säger så!

 

Jag hade ett par syskon och vänner med mig och de satte omedelbart kurs mot den värsta tänkbara attraktionen och tvingade mig att följa med. “Loke” hette monstret. Det är lustigt det där, hur tacksam man plötsligt blir över minsta lilla i livet när man slungas öga mot öga med döden! Jag hann djupodla flera nivåer av ödmjukhet inför min egen ynklighet under färdens gång. Både det ena och det andra kom jag till insikt om! Vad jag vill hinna uppleva innan jag dör till exempel och hur mycket jag älskar och uppskattar mina nära och kära och hur ofta jag måste komma ihåg att säga det. Så förfärligt det skulle va om jag dog nu och inte hade sagt det ordentligt!

 

Det är högst oklart vad jag gör här, men jag antar att jag hyllar dagen och fötterna på jorden. Ni får ursäkta mitt rufsiga hår, men det är så det blir när jag åker karuseller. :/

 

 

Mina nojor höll mig i ett hårt grepp första halvan av dagen. Jag trodde att jag skulle dö hela tiden och blev en påfrestande deltagare för bergochdalbane-personalen. Varje gång de kom till min plats för att säkra bälte och byglar så bad jag dem att kolla en extra gång och därefter försäkra mig om att jag inte på några villkor kunde ramla ur. Sådär höll jag på att noja i ett par timmar innan jag behärskade mig och insåg att jag får deala med min dödsrädsla på egen hand och inte betunga personalen med den. Dom har ju liksom andra passagerare att kolla till också. “Nu får du ge dig!” sa min bror till mig. Han tyckte att jag var pinsam. Hehe…

 

 

Här får ni se en googlebild (jag glömde bort att fota attraktionerna själv) från nästa vanvettsfärd! Vad den heter minns jag inte men hur den kändes minns jag definitivt. Man dras upp där i ett tåg på högsta höjd och sedan stannar det när man hänger i nittio grader över marken. Där ska man sedan våndas i många långa sekunder innan obehaget släpper och tar ny form! Efter stupåket åkte man in i en tunnel och på kvällen var den full av blå lampor som gav en riktigt kittlande effekt till en redan stark upplevelse. I början hade jag en skräckblandad förtjusning inför den här attraktionen men jag måste säga att jag efterhand kom att älska den! LJUVLIG.
Jag blev tvungen att sätta upp håret efter ett tag för att jag inte skulle behöva lämna tivolit med bara halva kalufsen kvar. Det slet och drog så mycket i mig när jag åkte.

 

Uppswinget at Liseberg | Theme Park Archive
Upswinget! Den här attraktionen blev en stor STOOOOOR favorit. Inte bara för att den är helt sinnessjuk, men också för att den är byggd rakt över ett stup! Den ser relativt harmlös ut här på bilden men det är en direkt illusion!!
Uppswinget | Liseberg
Man slungas upp i luften, hela vägen upp i molnen och tillbaka igen. Åt ena hållet slungas man upp uppför en höjd och andra hållet över ett stup. Det var himmel och helvete i dess renaste gladaste form. Det värsta med den var också att det inte fanns något uppenbart att hålla i sig i. Inga axelremmar som höll om kroppen som det var i på flesta andra attraktioner. Bara den där svarta tjocka saken mellan benen och inget mer!!! Fruktansvärt. Man hade ju ingen aning om den höll eller inte. Jag satt och spjärnade emot så gott jag kunde mot den där röda klumpen mellan benen, som den lilla pojken till höger gör, men ni vet.. när man hänger 180 grader över jordens yta så hjälper det inte så mycket att klamra sig fast mot en röd klump. Man är oavsett muskelstyrka helt och hållet lämnad åt sitt öde och åt gudarnas behag där uppe.
Men i takt med att mörkret lade sig började upplevelsen bli direkt magisk!!! Hela området lystes upp av varma och färgade lampor och bara de höga skriken och djuriska vrålen från lyckliga, förvirrade och livrädda vuxna och barn ekade över platsen. Men jag var tyst. Jag hade hunnit vänja mig vid adrenalinpåslaget vid det laget och njuter bättre under tystnad.
Just då, däruppe bland kyligare vindar, såg jag hela min framtid utstakad för mig. Mörkret hade lagt sina händer över utsikten men glada skratt, livrädda vrål och massor av varma och färgade lampor bredde ut sig överallt. Det var så vackert!!! Det var en så vacker utsikt där mitt i natten och så svingades man som ett barn i en gunga fram och tillbaka över allting. Det går knappt att beskriva känslan! Så otroligt starkt. Jag hade minsann glömt hur levande ett tivoli får en att känna sig och vilka starka intryck man lämnar med. Wow.. wow…….. Det kittlade i magen och jag log med hela ansiktet. Tänk vad häftigt det är att leva och få uppleva sånt här!!!
 
Vi åkte den här hur länge som helst, om och om igen, sent där på kvällen när köerna hade mattats av. Jag blundade och tittade, sträckte ut händerna och lät dem falla. Jag njöt varje sekund!!!
 
Berg- och dalbanan Luna i området Luna Park. Bild: Quarry Fold Studio
Nästa år ska uppenbarligen den nya attraktionen “Luna” finnas på plats. Jag ser fram emot att sitta längst fram på tåget där uppe. Jag känner att jag helt och hållet arbetade bort mina hämningar den här dagen. 🙂 Bra jobbat Zilia!
Här lämnar en lycklig men allvarsam tjej tivoliområdet, med ruskigt mycket mer vördnad för livet i själ och sinne. Det är såna här dagar som behövs ibland när vardagsgnället har gått för långt!
På återseende, älskade läsare!

 

Kategori:
Personligt/Dagbok

Vår skog är så vacker!

En favorit i repris! Den här tog jag för två år sedan med drönaren ovanför vårt hus, ungefär den här tiden på året om jag minns rätt, och det är svårt att slå den här utsikten alltså… Jag tycker att den er ut som tagen ur Sagan om Ringen. =)

Nu beger jag mig iväg till Danmark för att hälsa på min syster och hennes familj i ett par dagar. Önskar er alla en fin helg så länge!!

Jag ska starta coachingfirma!!!

Jag vet inte om jag har skrivit om det här i bloggen, men jag har ju för avsikt att börja erbjuda tjänster inom coaching och samtalsterapi. Det är inget nytt, det har varit på agendan sedan urminnes tider, eftersom det är vad jag i grund och botten är utbildad till och har mest erfarenhet inom, men jag har velat prioritera kreativa projekt och därför låtit den planen vila lite. Jag kommer att börja lite försiktigt och driva de olika projekten parallellt. Jag tar det i den takt som känns bra helt enkelt. Men coachingen har hela tiden legat och lurat i bakhuvudet.

I höstas gick jag några kortare vidareutbildningskurser inom anknytningsteorin, med fokus på JAGET, vem vi är, varför vi blir de vi är samt vem vi är i relation till andra, då jag kände att anknytning och relationer är vad jag vill specialisera mig inom. Tidigare har jag mest erfarenhet av väldigt tunga problematiker, jag har jobbat mycket människor med erfarenhet av olika former av trauman. Våld, övergrepp, sex trafficking, många barn och ungdomar, många dysfunktionella familjer, psykisk ohälsa, anorexia, ungdomar med suicidala problematiker m.m. Jag har varit på botten, i mörkret, och krälat, kan man väl säga. Just nu är jag väldigt fascinerad av att jobba med enklare ämnen, relationsrelaterade behandlingar och med fokus på att höja livskvalité. Vi får se lite vad det landar i…

Namnet på coachingfirman

Idag är en dag att fira. För idag har jag äntligen – ÄÄÄÄÄNTLIGEN!!!! – efter många års av fundering kommit på företagsnamnet. (Åtminstone är jag 90% säker på att det är vad jag har landat i.)

Jag vill fokusera på det positiva och att inspirera mina klienter till att utforska livet, se sig själva i ett nytt ljus och nå sina fulla potentialer inom valt livsområde. Eller bara äntligen känna att de förstår vilka de är. Jag kommer att arbeta på ett salutogent förhållningssätt, med fokus på vad som stärker oss. Massor av KASAM – känsla av sammanhang!! Det är fina grejer det. 🙂

Och när jag satt ner och funderade på det målet så såg jag det plötsligt framför mig, alldeles klart och strålande. En stjärna!

Jag tror att vi alla föds som tiopoängare. Livet skaver oss på olika vis. Men vi kan lära oss att plåstra om och reparera det där som skaver och göra precis som kineserna på antikens tid – bygga något alldeles fantastiskt av allt det där trasiga. Kineserna är nämligen kända för sina underbara vaser som de bygger ihop av trasiga skärvor. De limmar ihop dem med skimrande dyrbart lim och ställer sedan ut vaserna som dyr konst.

“The star you are”, så får det bli. Så ska företaget heta! Jag hade funderat på om det skulle vara svenska eller engelska, men den svenska varianten känns inte lika elegant. Och jag vet inte om jag kanske kommer att ta emot engelskspråkiga klienter i framtiden, så jag tog det säkra framför det osäkra och valde ett internationellt gångbart namn. Och jag har redan köpt upp http://thestaryouare.se/ hemsidan! =)

Loggan – vi växer och vi är värdefulla!

Då kommer vi till nästa del i projektet. Loggan. Kanske det roligaste av allt!!!

Jag tänker mig att vi alla lär oss, vi växer och utvecklas. Så fort jag tänker på den där tiopoängaren som vi har i sikte, så ser jag framför mig ett träd. (Jag går alltid till naturen när jag vill förstå livet.) Vi är som träd, som sträcker sig uppåt och slingrar sig över, runt och om sig själv. Så ser vi ut när vi utforskar livet och oss själva. Därför måste loggan vara ett träd.

Inspirationsbild från Google. Något i stil med detta kanske? Ett slingrande träd utan löv. Men jag vill ha trädet mycket enklare och lite annorlunda form.

Och mitt i den där resan och allt utvecklande så får vi inte glömma att vi redan är den där tiopoängaren. Den sitter där på en hög gren och ser ut som ett mellanting av en stjärna och ett gyllene lönnlöv.

Inspirationsbild från google. Ett gyllene löv lite snett på topp.

Exakt så. Exakt DÄR, har jag hittat min logga. Ett träd, med ett stort gyllene löv. Helt i linje med min stil och mitt budskap.

Jag ska skissa på det en annan dag. Hjärnan måste vila nu. Ta hand om er alla, stäng ute det svåra bruset och fortsätt söka er själva!

Den där såg verkligen inte ut som den skulle!!

Jag tänkte att jag skulle införskaffa mig en ny fräsch baddräkt inför sommarhettan. Och så när jag kikade runt så råkade jag snubbla över det här underklädssetet. Det ser ju så himla elegant ut så man nästan ryser!!

Men så tänkte jag att det kunde vara intressant att se hur en sån där påfågeldräkt sitter på en RIKTIG VERKLIG människa, för det är ju så många sajer som lurar med kvalitén. Så jag tittade på köparnas bilder…

Alltså… hahaha…!!! Hur sjutton tänkte de med den där lampskärmen över huvudet?? Är den menad att skapa extra sug i blicken eller vad?? Alltså jag kunde inte sluta skratta när jag såg detta. Jag skrattade nästan så att tårarna rann. 😀 Var inte den här dräkten VÄLDIGT olik i verkligheten jämfört med säljbilderna? =O

Nä… någon baddräkt på denna sida blir det inte av! 😛 Då får jag väl hem några slags avklippta kalsonger med en trasa runt bysten och ett par hängslen att hänga i öronen. Nej, det blir att scrolla vidare. Godafton och godnatt!! Tack för kvällens skratt.

Lurad och plockad på min heder!

Ja, var ska jag börja? Ibland går saker och ting som man vill, oftast inte. Jag hade ju hoppats att den där lurendrejaren skulle hjälpa mig att ääääntligen nå ut till likasinnade människor. Men tji fick jag! Istället har min instagram invaderas av en tjock skara spöken. Sluga i blickarna och slemmiga runt munnarna är de. Blodiglar. Utspökade blodiglar. :-/ Nu känner jag att värdet på hela mitt konto har sjunkit i botten… åh.. suck… 🙁

Jag är en slagen soldat, krälandes i diket av de dödas fält. Min käke är bruten, läppen spräckt och handen sträcker sig efter något starkt. Men de gröna ängarna och blommiga kaninerna var en synvilla.

Från mitt fönster häromdagen! 🙂

Jag har förstås kontaktade lurendrejaren, gormat och hytt med näven en stund i hennes inkorg. Stökat runt och varit lite jobbig. Jag har förklarat att om det inte är riktiga följare så får det minsann vara!!! Näven i bordet och tallrikar som skuttar. “Dom är riktiga, min vän!” envisas hon med sin slemmiga tunga och huvudet på sned. Bullshit!! Kontona är fulla av röda japanska skoluniformer, moderna höghus, hip hop och racerbilar. Hmmm… Vi har absolut INGENTING gemensamt och det finns ingen anledning att tro att de japanska höghusen och hip hop bilarna skulle ha något som helst utbyte av att mingla runt på mitt konto. Jag har förklarat för henne att jag inte är intresserad av någon vidare hjälp och att hon genast ska plocka ner min heliga bild från henne smutsiga konto. Gå och snyt dig, kvinna! Men det har hon förstås inte gjort. Istället har jag blivit blockad. Usch. Smutsigt var ordet! 😛

Jag är en fullvuxen kvinna med någotsånär kvickt och vaksamt mentalt tillstånd. Då kan man undra, är det här pinsamt? Jag ville ju bara se om det kunde ge något resultat. Jag var desperat och såg ingen annan utväg. Och resultat gav det, men inte det jag hade hoppats på. Jag blev lurad som en smörad gås av sin hungriga herre. Plockad och släpad i benet. 🙁 Pinsamt. Så nu får jag sitta här, full med skam i kroppen, och lägga ett antal onödiga timmar på att radera alla dessa spöken.

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen och kneget får fortsätta långsamt framåt, den svåra och hederliga vägen. Men en erfarenhet rikare i bagaget är jag och uppfattningen om att instagram är absolut hopplöst och omöjligt att bemästra är starkare än någonsin. Jag känner lite att jag vill ge långfingret åt den där appen…

Crying heart Royalty Free Vector Image - VectorStock

Men det finns ju värre världsproblem än mitt instagramkonto. Ukraina till exempel!! Låt oss hålla en tyst stund för Ukraina mina vänner… <3 Denna värld…. Var finns hedern? Vad finns hjärtat? Var någonstans rinner blodet till? Om man lägger handen på Putins bröstkorg, tror ni att det slår något bakom revbenen då?

Har jag fått 1000 nya spökföljare???

Lol…. lol… lol…. Jag sitter här och skrattar. Det är nu det händer, kära vänner! Det är NU jag får mitt STORA genombrott på instagram!!! 😉 *sveper ut med handen* Haha… (not!)

Okej, vi backar bandet. Jag skrev alltså igår att jag hade nappat på ett sånt där skämterbjudande på instagram om att få synas i någon annans flöde. Det skulle enligt förföraren generera en följarskara av otaligt mått. Och jag skrev också att jag kände på mig att jag skulle bli blåst, men att jag ser det som ett spännande experiment. Och idag såg jag detta…

Nu kommer vi till den stora frågan… ÄR DETTA SPÖKFÖLJARE? Det tror ju jag. Det finns ingen chans att alla de där är genuina följare. De hoppar in och följer och så gillar de alla ens senaste bilder men ingen kommenterar. Skumt!? Ja, skumt. Vi får se hur länge de stannar. Om ett par dagar är de väl på flykt igen. Eller vad tror ni?

Men det värsta av allt är inte att jag har blivit blåst. Det var väntat. Det värsta är att hon har kladdat på ett FILTER som fullständigt har ruinerat min bild på all sin värdighet. Vad tänkte människan??? :((( Alltså är detta ett skämt eller?

Nu flockas de förstås i min instagram, gamarna! :S Nu dräller det in nya käcka giriga figurer som tar påhittet till nya höjder. De vill nämligen presentera min bild för svindlande 22 miljoner och då minsann kommer jag aldrig behöva se tillbaka på det hårda slitsamma liv jag lever idag. Ja tack! Ja men gör det, gör det! GRATIS, givetvis!! =P (Förtjänar ens bilden en sådan massiv skara betraktare? Äsch, man ska aldrig ursäkta sig för att man tar plats. Screw jantelagen!) Nej ni, jag går inte på det här en gång till. Been there, done that.

Not today, Satan!

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta