Humor, skratt, tårar och allvar i en enda sörja.

I motgång och blåsväder

När jag behöver kraft och mod att fortsätta, när jag behöver vårda och stilla ett upproriskt hjärta, då söker jag mig hit… Till den plats där dialoger inte avbryts och tankar inte störs. Här får vansinne och längtan härja fritt och inta precis den gestaltning den behagar. Här hittar jag nya vägar och visualiserar nya mål. Det är viktigt.

Anledningen till att jag var tvungen att fly hit igår var att jag befann mig i upplösningstillstånd över min instagram. Jag har varit så fenomenalt oinspirerad av att uppdatera den på sistone och det går bara utför, utför… För varje bild jag lägger ut så känns det som om räckvidden blir mindre och mindre. (Nej, det känns inte bara så – den blir det alltså det enligt siffrorna!) Vad är det för fel på instagram? Varför stryper den mig? Vad är det för fel på mig? Och för varje gång räckvidden blir mindre så går det längre tid innan jag publicerar något igen, för att jag helt enkelt bara avskyr att logga in där och påminnas om hur ofantligt oinspirerad jag känner mig. Och jag är fortfarande helt övertygad om att instagram motarbetar mig med blodtörstig beslutsamhet. Det gör mig ännu mindre pepp.

Ond cirkel, jag vet. Vad är jag, frågar jag mig själv, 8 år?? 🤓 Varför måste jag se resultat på det jag gör för att orka kämpa? Har jag ingen egen motor? Är jag inte starkare än så här? Hmm.. Nej, inte idag. Idag är jag inte starkare än så här. Kanske kan det också få vara okej emellanåt… Att helt enkelt inte vara stark och peppig på allt.

Men vill jag skapa mig en fotografkarriär så måste jag existera på denna gudsförbjudna plattform, det är jag övertygad om. Så det är bara att kavla upp ärmarna och knega på. Jag måste hitta ett sätt att komma förbi spärren, den mentala och den faktiska. Och det finns bara ett sätt att göra det på för mig… Ut i naturen och andas frisk luft. Lägga sig på rygg i gräset eller på bryggan och se de mjuka molnen segla förbi. Låta tankarna vandra. Låta naturen göra sitt mirakel.

Vad kämpar du med just nu? Vad är din akilleshäl? ❤️

Sensommardans på skogsäng & funderingar

Jag vill inte tänka på att sommaren snart är över… ☺️ Men tiden går så fort och nu börjar lugnet efter sommarens alla projekt att lägga sig.

Härom dagen tog jag med mig mina kameror för att fånga sommarens sista ljuva frihet. Jag vill få varje liten reflektion från kvällssolen att sippra in i min själ och mitt hjärta. Jag känner så många känslor när jag vandrar runt i skogen. Glädje, vemod, tacksamhet. Vemod över att allt är förgängligt och ständigt i förändring. Ingenting kommer någonsin att kunna upplevas igen, inte ens dessa vackra sommarkvällar kan återupplevas. Inget blir detsamma. Det gäller att ta vara på nuet, varje sekund.

Jag hittade en glänta som jag dansade runt på och filmade. Denna bild är en ögonblicksbild från filmen.

Samma bild med mindre färg…

Som egenföretagare har man ju inte direkt några terminer, ingen semester, inget början och inget slut. Men jag försöker anamma skolupplägget ändå för att ha lite struktur på tillvaron. Augusti är till för att tänka framåt och ge allt det sista innan Decembers vila, nyår till för omstart, våren och sommaren är min mest produktiva och kreativa period.

Nya mål och tag inför hösten

Personligt

  • Jag vill bli starkare. Mentalt och fysiskt. (Jag har redan kommit långt, men det finns mycket kvar att jobba på…)
  • Jag vill ha mer kontroll över mitt känsloliv och distans till att kunna hantera när jag inte alltid mår bra.
  • Jag vill kunna säga nej. Till mig själv och till andra.
  • Jag vill lägga mer tid på mina vänner. ❤️

Professionellt

  • Nu är tiden för att läsa på och läsa på och lära mig det ena och andra över, nu måste jag börja producera/leverera.
  • Få ordning på hemsidan.
  • Samla alla mina bästa bilder och skapa en webshop.
  • Ev. komma igång med coachningen. Vi får se hur det blir med den saken…

Åh… dessa sensommarkvällar och detta ljus… Jag kan inte få nog av det. ✨ Det mig andlös…

Körsbärsträd och Lantliv

Kära vänner, hur står det till i regnet och blåsten? ❤ ??

Ja, jag vet att jag har tappat vikt. Ingen behöver kommentera det. ? Som jag har skrivit i tidigare inlägg så har jag haft några tuffa veckor/månader bakom mig, med privata olägligheter som har påverkat mig mycket. Men det är bättre nu, saker och ting har landat, processats och jag är på banan!! Tack för omtanke! ???

Vi hade några soliga dagar förra veckan, men nu är det visst bara blåst och lidande. Jag har haft en dryg veckas semester, åkt till mina föräldrars sommarstuga och bott där ett tag med D och barnen. En ljuvlig småländsk lantlig semester i all enkelhet. Dagliga utflykter, roadtrips och sociala sammankomster i röd stuga med vita knutar. Det finaste av sommaren…

Vi besökte Bullerbyn och Emil i Lönneberga. Som iofs nästan bor grannar med mina föräldrar!! ? Alltid uppskattat av barnen, som gärna nosar på djuren och svingar sig upp i gungorna inne i ladan. Men jag glömde att ta kort, som vanligt… ☹ (Är inte så bra på det här med att tänka blogg. Ber om ursäkt för det. Men jag blir bättre med tiden… Jag har iaf börjat komma ihåg att fota mig själv då och då!! ? Det gjorde jag typ aldrig för ett år sedan.)

Här nedanför syns skogsvägen som leder till mina föräldrars stuga. Älskar denna väg… Den framkallar så många nostalgiska minnen… från när jag var liten och sprang runt barfota i bränt gräs, jagade myror och försökte bli kompis med alla kossor som trampade runt omkring mig och glodde med sina stora förvånade ögon. Varma mular mot halsen, det kittlades så mycket… och de hemska stötarna från stängslet. Huhhh…

Vi försökte alltid lura varandra, vi syskon och mina barndomsvänner i bygden. Vi tog varandras händer i ett långt led och tvingade den största och modigaste att ta tag i elstängslet. Den naivaste fick stå i änden, där blir stöten som värst (stöten går igenom hela ledet till slutet!) men det förstod inte den naiva. Stackarn!! Men vi råkade alla ut för det förr eller senare. Been there, done that… ? Höll nästan på att kissa på mig av stöten första gången. Syskon är inte alltid så snälla mot varandra…

Celina trampar runt och doftar gödsel?

Jag minns också att vi åkte hölass (Jag kan försöka hitta bilder från detta någon gång!! Ligger nog i en gammal låda. Underbara tider…). Alla kusiner och vänner. 10-20 barn, ibland i ett tåg av flera hölass och traktorer. På den tiden var det inte så kinkigt med bilbälte och sånt lyx. ? Då slängdes man helt sonika upp på hölasset och fick klamra sig fast bäst man kunde i spjälorna på sidorna (eller i kusinen till höger), medan traktorerna begav sig ut på skumpiga skogsvägar mot åkrarna. Minstingarna fick sitta i mitten av hölasset, så att de inte skulle trilla ut ur lasset… Men ibland sjönk man istället ner i själva halmen och det var lite nära-döden-upplevelse det också.

Och sedan slet man hårt i timmar för att plocka potatis på åkrarna. Hela släkten var tvungna att hjälpa till. Fast barnen sprang väl mest runt och åt upp potatisarna egentligen. Vi åt dem som morötter direkt i handen. Haha… Det låter som om jag växte upp på 1950-talet. Inte riktigt, men min farfar anammade den traditionella bondstilen. Så det är därför jag fick den barndomen. ???

För några år sedan var denna stuga i ganska dåligt skick. Allt hängde och dinglade, färgen ramlade av och dörrarna var svällda. Men min far är inte den som är den. ? Han drar sig inte för att svinga sig uppför rangliga stegar och vingla runt på tak och stuprör, för att plåstra och täcka där det brister. Och nu börjar hela åbäket se rent skapligt ut! Eller vad tycker ni? Jag älskar denna stuga. SÅÅÅÅåå mysig…

Mysig gammal spis i stugan…

Förr fanns det varken el eller vatten i stugan, men nu har vi både spis, lampor och varmvatten. Usch, vilket skämmeborteri!! ? Dock saknas fortfarande toalett och dusch. Det är dass med tre hål som gäller. Funkar utmärkt att göra sina behov ett par stycken åt gången så sparar man tid. Och toapapper. ? Hahaha… skojar!

Och här ovan ser ni det spektaklet som fungerar som dusch. Man drar typ i ett snöre, så rinner det vatten från ett rör som leder till två bunkar, en med kallt vatten och ett med kokt vatten. Jag har inte vågat testa den än. Verkar rent livsfarlig. Vem vet vad som kommer ut ur de där rangliga rören? Plötsligt kanske det är gas. Jag tror inte heller att trycket i denna dusch hade räckt för att arbeta sig igenom mitt tjocka hår. Så jag åker till mamma och pappas riktiga hus varje gång jag ska duscha håret.

Dryga 60 år, men vig och smärt som en apa. Det är far min, det. Han räds inte höga höjder och murkna underlag.

Här är han igång med att byta taket på ett av gårdens ladugårdar. Jag undrar vad sånt här tak heter? Dessa små träflisor som ligger omlott. Det heter ju något särskilt… måste googla det.

Han jobbar från tidig morgon till sen kväll, struttar runt där på taket utan vett att vara rädd.

Min fina Celina är en skojig tös. Hon har precis fyllt 2 och orden bara forsar ur henne (hon tar nog efter sin mor anar jag…). Och hon har så mycket vilja så det står härliga till. Ibland är hon så bångstyrig att håret står på ända, tills vi ger med oss. Här nedan är det dock hunden som är den viljestarka och Celina har fullt sjå att hänga med, ser det ut som… haha… så söt…

Vi har rysligt mycket fruktträd här vid stugan och runtom på gården. Jag tror vi har över 20 körsbärträd. Kanske runt 30?

Tack min goa familj för några underbara dagar med gemenskap, skratt, många kockar men ändå ljuvlig mat, grill och eld, bad, brädspel och musik-jam! ❤❤❤

Jag, fortfarande lite stel och ovan vid att ta selfies… haha…

Träning, natur och Vemod

Tillit… Tillit till att smärtan någon gång lättar…

Jag har känt mig nere på sistone. ? När jag känner mig nere så hanterar jag det med att vara ute mycket i skogen, springa, klättra och träna. Bästa medicinen!!!

Jag har behövt hantera att förlora en förhoppning, en dröm. Jag har behövt hantera att vara långt ifrån någon jag tycker om. Jag har behövt läka från att bevittna någon annans liv gå i spillror. Sådant gör ont. Det går inte att beskriva… Maktlösheten. Det hade ju varit bättre att ta på sig det fallet själv.

Men livet går vidare. Måste gå vidare. Det är bara att fortsätta kämpa… Fortsätta klättra steg för steg, som i trädet här ovan. Det var så grenigt att jag knappt kunde ta mig fram!! Men längre upp lättade det… Då blev motståndet glesare och jag kunde se utsikten… Wow….. Värt varje möda….

Det finns forskning som visar att när vi spänner musklerna så vårdar vi hjärnan, vi kan till och med reparera fysiska skador genom att röra på oss. Helt fantastiskt ju!! ?✌

Och så började solen sänka sig och lägga sitt mjuka gyllene täcke över alla tunga tankar. Och jag kunde tänka att livet är magiskt på något sätt ändå, i all sin komplexitet och kärvhet… Vi blir aldrig mer levande än när vi känner och kämpar. Och när stormen lugnar sig kommer tilliten. Slutet på tunneln.

Hur hanterar ni sorg? Hur hanterar ni förluster? Mentala, emotionella, spirituella eller fysiska…? ? Sorg och förlust kan sätta sig på så många olika platser i kroppen och hjärnan….

Kategori:
Personligt/Dagbok

Det finaste jag vet

Kolla in dessa små underverk som vi fick träffa på idag!!! Åhh… hjärtat snörar ihop sig lite. Underbara, underbara… ?

Det var minsann inte så lätt att få till den här bilden som det kan se ut. Så fort man sätter ner en kattunge i korgen så sticker de andra och aldrig vill de sitta still. Och om de mot all förmodan sitter still i två sekunder så tittar de åt alla vädersträck istället för in i kameran. För att få till denna bild var jag tvungen att hålla kattmamman i famnen (som jamade) samtidigt som jag viftade med en röd trasa. I 2 röda sekunder fick jag deras uppmärksamhet och jag slängde mig direkt på kameran i högsta hugg. ?

Shit… Dagarna bara springer!!! Och här har vi vabbat och trixat med barn och jobb ytterligare en vecka. Denna våren har inte alls blivit som jag hade tänkt. Jag tror att vi har vabbat minst 60% av alla arbetsdagar. De har så hårda regler på förskolan nu (vilket ju så klart är nödvändigt!!) och Eliah har pollenallergi så han snörvlar ofta och då måste vi ha honom hemma dag efter dag efter dag…

Idag ska jag ut och filma. Det är fantastiskt väder!! ??? Jag ska vloggfilma under dagen och ut på kvällen med drönaren och fånga vackra naturlandskap och solnedgången. ?

Har färgat om mitt hår också, så nu är det inte längre rosa utan mörkt askblont med slingor. Ska fota idag och visa… ?

Ta hand om er! ?

Sommardrömmar och Rosa hår

Hej ni fina själar!! ❤

Jag hoppas verkligen att ni är ute och njuter det vackra vädret nu!! ? (Ja, kanske inte just idag, men övriga dagar. ? Här regnar det som om det vore domedagen!) Det har jag också gjort, en liten stund varje dag. Vandrat, dansat, sjungit, drömt mig bort. Haft picknick i skogen med mina älsklingar.

Jag vet, jag har varit frånvarande. Jag är en sån där person som ibland tänker och känner för mycket och då har jag svårt att ta in omvärlden och måste avskärma mig. Så måste jag bara sitta i tystnad någonstans och samla mig. Så kan det vara i ett par veckor, sedan lättar det. Jag gissar att det är en del av min konstnärliga sida som behöver andrum. Men nu är jag tillbaka 100%. Jag har massor av tankar och idéer att dela med mig av framöver!!

Eliahs huvud sticker upp så fint i bild! Jag försöker lokalisera maten.
Celina tömmer tomatburken i knät och jag får rensa. Allt är som vanligt…
Denna lilla unge!!!

Jag är inte den som fegar med färg och hår och smink och sånt. Jag älskar att experimentera och kan egentligen gå klädd hur som helst om jag får feeling för det. ? Men ibland blir det bara fel. Jag tänkte att det kunde vara kul med rosa hår. Men det var det inte… Det blev för mörkt, tycker jag. Så nästa vecka får jag nog styla tillbaka det till något slags normal askbrun historia med lite highlights. Vi får väl se vad det blir…

Jag har filosoferat mycket på sistone. Jag har funderat lite på att öppna en webshop och börja sälja bilder. Jag har ingen aning om hur det går till, men som med allt annat är jag en hopplös optimist och tänker att DET LÖSER SIG! ? Livet är sjukt komplicerat på ett vis. Och samtidigt rätt så enkelt. Det är bara att bestämma sig för vad man vill och köra på. Det värsta som kan hända är ju ändå att allt skiter sig.

Ibland när tankarna flyger på så klottrar jag ner lite poesi på ett ynkligt papper, skriver en låt eller så. Ibland får jag för mig att hylla skogen…

*
Jag älskar att vandra och vara i skogen.
Existera där.
Skogen är mitt hem, min lekplats, 

min hemliga grotta, min ateljé, min gyllene sal, min krona. 
Där kan jag skratta, 
dansa, gråta, grubbla, anförtro mig, drömma, läka, inspireras och börja om. 
Där kan jag vara mig själv med mig själv, utan att bli störd eller granskad. 

Själv utan att vara ensam. 
Vilken annan plats i världen har den förmågan och 

den kraften på en människa?
*

MAGI

Btw. vet ni en kul sak!!? Mitt hår är inte lockat med flit här (syns bättre på undre bild). Jag har alltid haft spikrakt hår som spretar som stålborstar åt alla håll, men efter att jag blev gravid första gången så började håret locka sig och bli mjukt. En barndomsdröm gick i uppfyllelse! haha! ?Så ge aldrig upp hoppet ni som vill ha annorlunda hår!! Mycket kan hända när man är gravid. (Jag har dessutom blivit av med min pollenallergi. Magi!! ?haha…)

Hopp och skutt… Skogen ska behandlas som en lekplats och skattkammare!!

Ja, detta blev ett svamlarinlägg… Jag har inte riktigt hittat hem ännu…. Kram på er!

Jag skämmer ut mig totalt

Hej på er, sansade behärskade människor! Hur mår ni? ? Här står det alldeles vilt till. ? Idag är en kul dag. Det är nämligen premiär för min allra första youtube-video. Haha…. ?

Galen av uttråkning? Förstår dig helt och hållet.

Premiär för (test-)video

De senaste dagarna har jag struttat runt som ett överklockat fån här på gården och försökt lära mig att manövrera min nya filmkamera. Därefter har jag ägnat ytterligare tre dygn till att sitta som en manisk gam framför datorn och surra ihop mina skruttiga filmklipp i Adobe Premier Pro till någon slags begriplig video. Den uppgiften har krävt litervis av kaffe, intensiv meditation och tröstande klappar på huvudet.

Det sägs att det krävs att man gör ungefär 100 videos innan man hajar grejen och börjar få till det. Alltså innan en video blir BRA på riktigt. Och det argumentet köper jag typ RAKT AV. Förutom att jag inte har tid att vänta på 100 videos, så jag tänker köra på typ 1 istället. Men iaf, med respekt för min egen oduglighet har jag därför valt att lägga ribban lågt och se denna första video som ett experiment… En lek med musik, vibes och färger…

12 sätt att få tiden att gå – när man har tråkigt

Filmen är tänkt att tas med en klackspark! ? Så få inte rabies och tro att jag alltid kommer att lägga ut sånt här trams. ? DOCK tycker jag att det är oerhört intressant, det här med att skämmas när man är annorlunda än andra och gör sin egen grej. Jag tror att vi människor är ALLDELES för fega och rädda för vad andra ska tänka och tycka om ditt och datt och jag är helt övertygad om att det är en del i att växa som människa att öva sig på att våga gå utanför sin komfortzon. Det får oss att börja fundera över vilka vi faktiskt är, vad vi vill göra och vilka vi vill vara. Så jag försöker ta varje tillfälle jag kan att utmana mig själv och gå utanför min komfortzon. T.ex. genom att driva med mig själv. Jag kanske inte alltid vill vara den där pretentiösa sliskiga dötrista saken? ? Som jag kanske uppfattas som här i bloggen..

Nästa vecka är det dock slut på flamset och tramset. Då är det blodigt ALLVAR och jag går redan runt och känner mig smått nervös, gnuggar öron och tuggar knogar. För då ska jag börja filma vackra, cinematiska alster som inspirerar och underhåller, omfamnar, peppar och lämnar positiva vibes hos var och en som ser. Det är min vision och målbild. Och den är minsann inte lätt att leva upp till, så vi får väl se hur hårt jag kapsejsar… lol…

BTW. VAD TYCKTE NI OM MIN MAGNIFIKA OUTFIT I SLUTKLIPPET??? ?

Varför jag älskar Påsken

Lite fotokonst högtiden till ära…

Därför älskar jag Påsken…

  • ? Det är en ljus och glad tid på året. Dagarna blir längre, solen står högt på himlen och hjärtat känns alldeles extra fjäderlätt.
  • ? Längtan. Aldrig är längtan efter sommaren större än nu! Och aldrig känns sommaren närmare än nu! Det går inte att undvika att drömma sig bort till svala kvällsdopp och mjuk sand mot tårna.
  • ? Men först – Våren. För mig är Påsken detsamma som att inviga våren. Det är nu våren kommer på riktigt. (Det är den känslan jag har iaf.)
  • ? Grönska. Blommor kikar upp ur marken och träden knoppas… Allt börjar röra på sig och håller på att vakna. Underbart!!
  • ? Utomhusaktiviteter. Påsken är en högtid som jag förknippar med utomhusaktiviteter, långa promenader i skogen, trädgårds-/odlingsplanering och fika i soliga uterum.
  • ? Färger. Påsken för mig är klara, ljusa, pastelliga, krispiga färger och solstrålar på köksluckorna. Jag håller mig normalt till ganska jordnära färger både när jag klär mig och hemmet, men inte denna tid. Då plockar jag in gult, lila, rosa och ljusblått. Det får vara lite barnsligt och livligt här hemma ett par veckor – med målade ägg, lustiga figurer och annat hemgjort påskpynt.
  • ? Familje-högtid. Det är en familjevänlig högtid som jag gärna spenderar med nära och kära.
  • ? God mat och godis. Jag älskar mat, både att laga och äta! Påsken är (liksom de flesta högtider) starkt kopplad till dukade långbord och berusande aromer i köket. Dessutom är det i princip den enda tid på året då jag äter lösgodis.
  • ? Sång och dans. Jag sjunger mer än någonsin nu! Förr var jag frenetiskt aktiv i många olika körer denna tid, men nu håller jag mig till att tralla hemma. Jag har andra planer för min tid nu. Hade jag varit en fena på att dansa så hade detta givetvis också varit dansens tid!
  • ? Lek och pyssel. Detta är en tid som lockar till lek och fantasi! Under påsken gör jag skojigt pyssel med barnen, gömmer påskägg och leker hare. Det gör både dem och mig glada! ?

Hur ser er känsla för Påsken ut? Glädjespridande eller bara jobbig?

Jag är van att fira påsken med massor av människor, familj och vänner. Men i år blev det en ovanlig påsk. Vi firade den ensamma, här ute i skogen. Barnen är fortfarande snuviga och vi ville förstås inte riskera att smitta någon. Men vi hade det så mysigt och lugnt (så lugnt som en vardag med 1- och 3-åringar kan bli) att det inte gjorde något.

Det var lite skönt att slippa ägna en hel dag åt att packa för att sedan locka med barnen in i bilen på 3-4 timmars enkel körtid till släktingarna. För att sedan upptäcka att vällingflaskorna är glömda och något av barnen har gjort nummer två i baksätet samt var dålig i magen. Hm… Skräckhistorierna är många. ? (Både mina och Daniels föräldrar och övriga anhöriga bor långt bort ifrån oss.)

Så nej, det gick ingen nöd på oss ute i vår stuga. Vi njöt av att vara för oss själva, pyssla, kolla film, leka kurragömma i trädgården, spela spel och gotta oss. Bra behöver inte vara så avancerat. ?

Det blev bara ett dukat bord för mig, Daniel och småttingarna i år. Potatisgratäng, lamm, coleslaw, sallad och min svärfaders hembryggda flädervin. Mmm… Duger utmärkt åt mig! ?

Påskfeber – Jag går loss på en kruka fjäderkvistar

När man har två små som snurrar runt ens ben hela dagarna och samtidigt vill hinna fota så får man ta de tillfällen man får. Jag fick ETT (under påsken). Och det var när jag skulle slänga ihop en kruka björkris. Så jag fick nöja mig med det! (Däremot lade jag lite extra tid på att filma och lägga upp på insta story – en ny färdighet jag försöker lära mig att behärska! 😀 ) De kunde liksom inte bli både och, det hann jag inte.

Milt attackerad av björkris.

Barnen fick hjälpa mig att pynta det. Björkris i alla dess vinklar och vrår. Håll tillgodo!

Jag tycker att det är så stimulerande att leka med färger och känsla, både vid styling till en fotografering och efter i bildbehandlingen. Det är en behaglig och spännande syssla att pröva fram och tillbaka vad som fungerar och inte, vilken underton som ska finnas och alla färgernas olika mer eller mindre märkbara övertoner – hur de ska kombineras med varandra! Jag kan sitta i timmar med att klura över sånt.

Gosiga barnhänder i påskriset.

Barnen hade fyllt riset med gröna ägg också, men det gick inte att ha med på fotot. Det krockade för mycket med min övriga bloggstil kände jag… Men jag lovar – jag hängde tillbaka dem när jag hade knäppt av bilderna! Självklart ska barnen få ha ett helt fyrverkeri av färger i påskpyntet om de så önskar! Detta är för mig en barnens högtid.

Ja, jag är ju lite sent ute nu då, men jag vill ändå önska er alla en FENOMENAL OCH MUNTER efter-påsktid!! Njut av att våren är på väg! Ni är fantastiska! ???

Att leva och växa i ett Vakuum

Hej vänner! ❤️ Hur går det för er? Hur mår ni och hur tacklar ni den rådande osäkerheten? Här är det som om tiden står stilla, håller andan. Jag bara går och väntar på att allt ska bli vanligt igen, men blir det det? Blir det någonsin det? Jag försöker hålla en distans till det som händer i världen genom att fokusera på kreativiteten och småttingarna. Både barnen och Daniel har visserligen feber och hostar, så det verkar som om det kommer att bli en ensam och modfälld påsk i år. ? Men naturen är ju mitt i sin förlossning – knoppar föds, brister och slår ut i all sin magiska prakt – så det vore väl ändå skam att inte vara tacksam över nuet?

De senaste veckorna och dagarna har jag deltagit i en hel del minikurser och webinar online (det finns ju ett svindlande utbud på nätet just nu – av uppenbar anledning!), både i utbildningssyfte inom fotografering och företagande men också coachande föreläsningar som handlar om just det jag håller på med att göra – att skapa viktiga förändringar i sitt liv för att kunna må bättre. Jag känner mig helt översållad med nya perspektiv och det är så fasligt intressant alltihop att jag bara sitter med ett leende över hela ansiktet från början till slut. Jag är den första på plats och den sista att lämna på varje föreläsning/webinar. Vissa nätter har jag lite svårt att sova för att jag grubblar så mycket… på meningen med livet… meningen med att vara just den man är. Och att komma fram till vem man är. Det är visst lättare sagt än gjort…

Att smussla med författardrömmar

Tanken slog mig häromdagen, så självklar som från klar himmel. Jag ska skriva en bok! Inte nu, NU, men om ett par år. Det är en blygsam barndomsdröm sedan länge… att någon gång skriva en bok. När jag var 15, 16, 17 år så var det min största hobby och det jag spenderade all tid på om kvällarna. Jag skrev och skrev och skrev. Jag skrev noveller och jag skrev låtar, som jag sedan gömde lång inne i själen och hårddisken.

Just då hade jag inget syfte med det och livserfarenhet var inte direkt någon tillgång. Idag har jag hittat mitt syfte. Idag vet jag vad jag vill skriva om! Jag ska skriva om att våga, om att växa, om att vända motgångar till resurser, uppnå självtillit, förverkliga drömmar och hitta just de element i livet som gör en lycklig. För vad är livet om det inte ger mening och glädje? Vad kämpar vi för då? Vad får oss att gå upp om morgonen och ta oss igenom varje dag? Jag kan inte få nog av att prata om detta. ? DINA DRÖMMAR ÄR VIKTIGA, FÖR ATT DU ÄR VIKTIG! ?

“DINA DRÖMMAR ÄR VIKTIGA, FÖR ATT DU ÄR VIKTIG!”

Jag vill så gärna få ut det budskapet, för det var precis vad jag önskade att någon hade sagt till mig för 10 år sedan, när jag satt ensam och olycklig i ett hörn i min lägenhet. Då kämpade jag med ångest och självförakt och visste inte hur jag skulle klara av att ta mig vidare. Jag förstod ingenting om livet, jag upplevde det som nyckfullt och brutalt. Jag var skör och rädd. Idag är jag på en helt annan plats. Jag älskar att leva, jag har utvecklat en enorm törst för livet och är tacksam för varje dag jag får. Jag vill bara uppleva mer, mer… Jag vill lära mig mer, pröva mer och upptäcka mer. Livet är ju så komplext, så spännande och gömmer så många överraskningar…

Vad händer här inne egentligen?

För ett år sedan köpte jag denna domän och började mitt arbete med att skapa min dröm-blogg/hemsida, min digitala ateljé som jag tycker om att kalla den. (Det känns så hemtrevligt att säga så. ?) Någonstans i april förra året satte vi dock arbetet med bloggen/hemsidan på paus till förmån för trädgård- och renoveringsprojekt och under hösten slet jag hårt på mitt (f.d.) anställning som jag sedan sade upp mig från för att satsa på DETTA. Så då hade vi inte heller tid att utveckla blogg-/hemsidearbetet. Men nu har vi landat i den nya vardagen och Daniel har börjat komma igång så smått igen, så nu kommer snart bloggen/hemsidan att göra en rejäl utvecklingsresa! (Det är ju nämligen han som hjälper mig med allt det tekniska, eftersom mina kunskaper i html och kodning är ytterst beklagliga och han är en hejare på det.)

Som ni kan se har han fått in att bloggen kan översättas till engelska nu, men engelskan är visst alldeles hockuspockusfiliokus eftersom översättningen är automatiserad via google translate, så vi får nog finslipa den funktionen lite så småningom… ?

Jag har en hel lista på sånt som jag vill fixa för att bloggen ska bli trevligare. Högt uppe på listan står t.ex. emojis – jag tycker att det är så knöligt att läsa långa släpiga texter utan ansiktsuttryck och figurer. Figurer livar liksom upp lite – inbillar jag mig! Och så vill jag ändra headern och byta ut bilderna till höger och massor av annat. Ojojoj… nu inser jag hur mycket vi har att göra.. Nu blev jag lite matt… Dags att bege sig ut i skogen för en lång återhämtande springrunda!! Aldrig mår jag så gott som när jag är här ute! ? Önskar er alla en fortsatt fin kväll!

Förresten… en nyfiken fråga! Någon annan här inne som också vågar erkänna författardrömmar? ✋??‍♂️ Berätta, berätta!!

Att hitta styrka i tider av kris

Coronavirus & social avhållsamhet

Vi har egentligen inga problem att få tiden att gå här hemma. Vi är ju vana att leva “utanför samhället”, så det är ju bara att köra på som vanligt… Stå och krama träd, gräva upp envisa kvickrötter, garva åt sina egna skämt, spela pajas, koka grönsakssoppor och mata fåglar.

Jag är djupt tacksam över att vi tillåts få vandra fritt i skogarna här i Sverige. Så ser det inte ut i alla länder!

Såvitt jag vet är ingen av oss coronasjuk. Ingen har feber eller beter sig märkligare åt än vanligt. Men småttingarna nyser och hostar till och från så för mig går dagarna främst åt till att vabba. Det gäller ju att vara på säkra sidan nu. Jag knatar med andra ord runt här dagarna i ändan, med trynet i golvet och plockar och plockar efter deras vilda framfarter. Det blir inte mycket fokus alls på mina egna projekt och det känns förstås trist. Hela den här krisen känns alldeles för sorglig och skrämmande! Jag oroar mig för mina föräldrar och andra närstående som inte är vid samma fysiska vigör som jag; som har krämpor, slitna lungor eller sänkt immunförsvar. Jag vågar inte träffa dem och det gör förstås livet lite glädjefattigare just nu. Men vi håller stadig kontakt via chatt och videosamtal och tackar högre makter för dagens teknik!

Underbara, underbara utsikt på en av mina dagliga springrundor!

En av mina bröder bor i Frankrike och där är det hårdare bud. Där får de inte gå utanför dörren utan en ruskigt bra anledning (slut på mat, dödligt sjuk och i behov av läkarvård etc.). De måste ha med intyg och underskrift på sin angelägenhet, annars blir det skarp uppläxning på ett par tusenlappar. Brorsan bor i en liten trängd och klämd etta någonstans mitt i Paris och är van att leva ett vimsigt och stimmigt socialt liv. Men nu sitter han där, stackarn, dag ut och dag in, med bara sig själv och sin isolering. För att få solljus och frisk luft brukar han klättra upp på taket. Där sitter han ibland och videoskypar med mig och annat löst folk. Stackarn… Jag måste säga det igen – det är för väl att internet finns!! Jisses vilket socialt trauma mänskligheten hade upplevt annars. 🙁


Dagarna i övrigt – video på gång!

Jag försöker annars att komma igång med mina vlogg-projekt och fick förra veckan en genialisk ingivelse att göra en liten video om hur man får tiden att gå när man lever i karantän. (Inte för att jag inbillar mig att den kommer att vara till någon vidare hjälp för andra egentligen, men den underhöll mig för en stund iaf! ;-D )

Frustration, var ordet!

För att riktigt visa vad långsamma dagar kan göra med en människas sinnesfrid knäppte jag även ett par avskräckande foton på mig i hätsk närkamp med vårt hems allra största (och brutalaste) klocka. (Nu lider ju inte jag av uttråkning, men jag föreställer mig att det är ungefär så här en del kan känna det just nu.)

Eftersom jag inte har lärt mig att behärska ett videoredigeringsprogram ännu (samt måste underhålla småttingarna om dagarna) så har jag inte hunnit knåpa ihop videon än, men den bör bli färdig nu i veckan. Återkommer med den!

Hehe…. Muntergöken.

Men jag har ett förargligt i-landsproblem. Jag är på jakt efter en stor och användarvänlig bildskärm som har 4K-upplösning och kan kalibreras så att den kan användas till bildbehandling och videoredigering. Men även i teknikens värld kommer coronaviruset med sitt fula fejs och ställer till med problem! 🙁 Alla datorskärmar (som är aktuella för ändamålet) är nämligen slutsålda, i varenda (online-) butik och antagligen för månader framåt!! (Eventuellt ska en skärm komma in på dustinhome.se imorgon som jag ska försöka norpa innan den vet ordet av, men jag tvivlar på att det kommer att komma någon leverans..) Jag håller iaf tummar och tår för att den ska komma in, för utan skärm blir det bökigt jobba med film. Min laptop är inte stark nog att användas till videoredigering.

Hur som helst. Var rädda om er!!! <3 Ta hand om era nära och kära, håll er långt ifrån covid-19 och fyll tiden med sysslor som tar ner ångestnivån och ger små ljusglimtar i vardagen!

Kategori:
Personligt/Dagbok
Stäng meny
Längta Hem