Humor, skratt, tårar och allvar i en enda sörja.

Jag i ett ABC

Igår hittade jag en lista på bloggen Mellan-Raderna som jag tyckte var intressant och finurlig. Så jag lånar den idag! Att fundera över egenskaper och personligheter är alltid spännande. 😀

Ni får jättegärna skriva er egen lista på egenskap och dela med er av! Vore kul att få lära känna mina läsare lite! <3

Relaterad bild

Jag är…

Artig – Jag är lite ålderdomlig av mig på så vis. Hövlighet och gott uppförande tycker jag är en självklarhet. Man ska erbjuda plats åt äldre, svaga, gravida, skadade på bussen. Man ska öppna dörrar åt varandra. Bära varandras tunga kassar. Hjälpa den som är i knipa. Fråga hur varandra mår och hälsa på alla i byn. Uttrycka sig respektfullt mot sin omgivning och vara tacksam för det man får.

Blyg – Jag är blyg och tillbakadragen, men gör allt för att det inte ska märkas… 😉 Vilket gör att jag kan uppfattas som lite dryg/arrogant. Därför att jag inte alltid vågar hälsa på nya människor och ta kontakt, utan håller mig till de jag känner. Detta grundar sig ju dock i en osäkerhet och har ingenting att göra med att sällskapet inte duger. (Jag är i allmänhet ganska rädd för människor och föredrar djurens och skogens sällskap. Där är jag trygg.)

Centimental – Jag är löjligt sentimental, känslosam och nostalgisk. Traditioner är livsviktiga för mig. Att återuppleva minnen och skapa nya är vad vad jag lever för. Jag är en obotlig romantiker och har ett starkt och obehärskat känsloliv! Känselspröten är många och långa, vilket både är en tillgång och en plåga.

Drömmare – ja, det är ju uppenbart i den här bloggen. Mina drömmar och min livliga fantasi är vad som ger mig liv och tar mig framåt. Det är bensinen till min energi och källan till mitt skapande. Det är också vad som har hjälpt mig igenom tunga och smärtsamma passager i livet.

Entusiastisk – Jag är i allmänhet en väldigt glad och entusiastisk person! Jag älskar att leva och söker gärna efter vardagens guldglimtar.

Fri – måste jag få vara. Jag är en free spirit. Jag har alltid gått min egen väg och satt värde på att skapa mina egna uppfattningar och tolkningar av livet, djuren, naturen och alla människor. Jag kommer aldrig att passa in i någon annans lilla perfekta box på hur man “ska vara”. Det är jag alldeles för konstig för.

Galen – Jag är lite crazy. Jag har en uppsluppen och sprudlande sida av mig själv som är svår att kontrollera. Som älskar att skratta och driva med mig själv, omgivningen och livet. Som gärna tar sig vatten över huvudet, bara för att se hur det känns (att misslyckas?), som längtar efter spänning och som roas av att gå mot strömmen…

Hyperaktiv/handlingskraftig – jag tror att jag uppfyller kriterierna för hyperaktiv. Jag har alltid 85 järn i elden samtidigt, sitter ogärna still en längre stund, är ständigt igång med nya projekt och har orimligt med energi (enligt Daniel). Det kanske kan låta praktiskt, men det har onekligen sina baksidor. Men det är en annan historia. 🙂

Impulsiv – (jag får låna mellan-radernas ord här:) när jag får ett infall ska det hända NU. Helst igår.

Jobbig – det kan vara jobbigt att vara så sprudlande och intensiv som jag är. Jag behöver ofta påminna mig själv om att vila, ta det lugnt, bara sitta ner, andas. Må bra och låta dagen gå. Inte stressa Daniel eller min omgivning med fler nya projekt. (Tack, Daniel för att du står ut med mig! <3)

Kreativ/konstnärlig – ja, det är väl i sanningens namn det jag i huvudsak får definiera mig som.

Liten – Jag känner mig ofta liten, tramsig och obetydlig. Världen runtomkring känns stor och läskig.

Medkännande – Tack vare mina långa känselspröt har jag ganska lätt för att känna med andra, vara empatisk och beröras av min omgivning. Jag ser det som den positiva sidan av känslosamheten, som annars kan vara ganska jobbig.

Nära och kära – är oerhört viktiga för mig och prioriteras så högt jag bara kan.

Optimistisk – Jag har en hög tilltro till varje människas förmåga och tror att vi har mer kapacitet än vad vi själva ser och förstår. Jag tror obevekligt på att livet har massor av fint och spännande att erbjuda om en bara ger det chansen! (Det betyder inte att jag inte också vet hur mycket smärtsamt och tungt som finns i livet. Men jag tror att det kan överlevas och besegras!)

Pålitlig – vill jag tro att jag är! Jag försöker i den mån jag kan att uppfylla de förväntningar som människor har på mig. T.ex. när jag tar mig an en uppgift.

Qvalitetsorienterad – Kvalitet framför kvantitet! Kanske hade ordet perfektionist passat bättre, men P:et var redan upptaget. Jag är väldigt petig med kvalitén på allt jag gör och har höga krav på mig själv.

Reserverad – Det kräver lång tid och mycket engagemang för att jag ska våga öppna upp mig och släppa någon inpå livet. Jag kan verka öppen utåt sett och enkel att lära känna, men låt inte fasaden lura…! 🙂 Jag tycker inte om denna sida hos mig själv och försöker öva mig på att öppna upp och våga lita mer på andra människor.

Saklig – trots att jag är en känslomänniska skulle jag inte säga att det är vad som orienterar mig. Jag är väldigt saklig när det gäller vad jag tycker och tänker och hur jag handlar. “Korrekt”. Alltså: jag vill hålla mig till fakta, framför vad jag känner. I synnerhet i arbetsrelaterade eller samhälleliga frågor.

Trofast – jag är väldigt lojal och trofast de som står mig nära.

Uppriktig – ärlighet varar längst. För mig är det väldigt viktigt att vara uppriktig och “mig själv”, både i relation till andra och i högsta allmänhet.

Vänlig – försöker jag att vara. Jag avskyr klimat där man pratar illa om varandra eller har allmänt negativa/fientliga attityder. Jag skulle aldrig snäsa åt någon utan anledning och jag skulle aldrig prata bakom ryggen på någon. Det hänger ihop med det här med att vara hövlig och respektfull mot sina medmänniskor tycker jag. En självklarhet.

Xicken – (öhh!? Nödformulering. :P) Ja, jag är en riktig “chicken” ibland. Löjligt feg och mesig. Inom vissa områden. T.ex. när det gäller att prata med främlingar, stå på scen eller befinna mig på höga höjder. Då är jag ett nerv-vrak.

Ytterligheter – är jag full av. Å ena sidan, å andra sidan. Å ena sidan ganska modig, å andra sidan löjligt feg. Å ena sidan självständig, å andra sidan totalt beroende av familj och vänner. Å ena sidan introvert, å andra sidan oerhört social och pratglad. Å ena sidan högkänslig och sårbar, å andra sidan tuff med gasen i botten. Å ena sidan optimist, å andra sidan skeptisk och kritisk till mångt och mycket. Det går helt enkelt inte riktigt ihop sig…

Zzzkeptisk – jag är INTE den som köper sanningar rakt av. Jag är inte den som tror på rykten (med mindre jag tycker mig ha god grund för det). Jag är inte den som håller med om ditt och datt – bara för att alla andra gör det! Eller som litar på att människor är vad de utger sig för att vara, bara för att det är vad man vill tro.

Nej, jag är snarare den där jobbiga som ifrågasätter saker och ting. Som tycker att det är livsviktigt med ett kritiskt tänkande. Som gärna vill veta på vilka grunder. Pröva påståenden och undersöka fakta. Fundera två och tre gånger innan jag har skapar mig en uppfattning.

Ångerfull – jag har gjort och sagt en del i mitt liv som jag ångrar. Mycket på grund av min impulsivitet. Jag har gjort köp som jag har ångrat, sagt saker som jag inte borde ha sagt, gjort val i mina svaga stunder som har lett till kaos och elände. Men jag har lärt mig mycket av dessa misstag.

Äventyrlig – het är livets krydda! Jag har en högkänslig sensationssökandes personlighet, vilket innebär att jag är beroende av kickar i livet. Att skapa eller hitta mentala kickar. Dvs. jag söker ständigt efter spänning och nya upptäckter!

Jag är den som besöker slumområdena när jag är utomlands, som vill bestiga berg och testa medeltida vapen. Jag har suttit öga mot öga med en beväpnad bordellägare, smygfilmat kriminella in action, sprungit barfota på en åker full av kobror och sovit på ett hustak i ett av Indiens farligaste områden. Farlighet (i någorlunda kontrollerad form) gör livet lite, lite skojigare! Mer upplevelserikt!

Överambitiös – ja, vad ska jag säga… suck… Bara titta på mina svar! Det säger väl allt.

Okej, nu är det er tur! 😀

För- och nackdelar med 2 år mellan syskon

Hej kära läsare! Idag bjuder jag på en halvmunter familjebild. På två slitna föräldrar, ständigt berövade av vår dyrbara nattsömn, och två hjärtligt pigga sötsorkar. (Bilden hittade jag på min kraschade hårddisk från julen för en dryg månad sedan, hehe…)

Det skiljer knappt 2 år mellan Eliah och Celina. Celina är nu 7 mån och Eliah ganska exakt 2,5 år. Det är åldrar som är fantastiska på så många vis men som också har sina utmaningar. Idag tänkte jag göra ett inlägg om min upplevelse av åldersavstånden på våra små.

“Syskon på 6 månader och 2,5 år kan kanske vara den tuffaste tiden av dem alla. Men livet blir lättare om några månader…”

För- och nackdelar med 2 år mellan syskonen

Jag tror så här: Alla årsavstånd mellan syskon har sina för- och nackdelar! För vår del kändes det viktigt att vi fick barn som var någorlunda nära i åldrarna så att de kunde leka på ungefär samma nivå. 2 år emellan kändes därför som ett ganska lagom avstånd. Då är de så pass nära i ålder att de kan ha gemensamma åldersadekvata intressen och stor glädje av varandra!

För oss fungerade det fint att ha en nyfödd samtidigt som vi hade en 2-åring. Nattsömnen fick en ju visserligen inte mycket av, men på dagen var det tacksamt att bebisen var så pass liten att den sov största delen av dagen. Så kunde vi fortfarande koncentrera oss mycket på 2-åringen som var i hans kanske mest utmanande ålder! Ska vara överallt, vill allting, helst själv, men behärskar ingenting (på egen hand) och har inte ännu uppnått åldern att det går att resonera med honom.

Men jag vet att den där första bebistiden ser väldigt olika ut för olika familjer, föräldrar och barn, och fungerar olika bra med äldre syskon. Vissa upplever spädsbarnstiden som en outhärdlig plåga och då kanske inte en tvååring full av bus och livslust på det är att rekommendera. Det är också tungt att ha en 1,5-åring när en är höggravid, som vill bli buren och underhållen 24 timmar om dygnet.

Jag skulle nog tippa på att tiden just nu – med en bebis på drygt ett halvt år och ett barn på två och ett halvt – är den mest utmanande. Nu är hon tillräckligt stor för att rusa runt i gåstol, välta ner saker och göra sig illa. Hon försöker få tag på allting och stoppar allt i munnen. Och han är fortfarande för liten för att ta något som helst ansvar över sig själv eller förstå vikten av att hantera sitt småsyskon med empati och varsamhet. Han behöver fortfarande konstant övervakning och går gärna till attack på lillasyster om hon närmar sig HANS leksaker. Eller – ve och fasa!! – biter på dem när han sitter där och leker. Då blir det krig.

MEN jag tror att livet blir lättare om några månader!

Det är så vi härdar ut. Vi ser framåt och längtar till de lite lugnare åldrarna. (Och inser att vi då kommer att längta tillbaka till dessa vilda, sprudlande åldrarna när allt ska upptäckas och läras. Underbart ju! Hemligheten är väl ändå att lära sig njuta över det man har just nu?)

Jag och lilla prinsessan. Nu 7 månader. Bild från julen.

Att ha en 6 månaders bebis och 2,5 årigt barn samtidigt…

FÖRDELAR

  • Hon är tillräckligt liten för att beundra och bli road av sin storebrors galenskaper; Hans oberäkneliga vansinnesvrål, kullerbyttor, lastbilskrockar och kastrull-konserter. (Ni vet, när man hittar två kastrullock och slår dem mot varandra så att ett alldeles öronbedövande, fullkomligt olidligt, oljud uppstår. Som åstadkommer tinnitus och mental koma hos varje levande varelse som hör!)
  • Han kan återupptäcka det roliga med bebisleksaker trots han egentligen är förbi det stadiet. För plötsligt blir allt som lillasyster håller i jättespännande att leka med. Med andra ord: han får plötsligt ett dubbelt så stort utbud av leksaker! Hur bra som helst ju! 😀 (Att sedan lillasyster blir utan leksaker är en annan sida av myntet som får läggas till på listan av nackdelar.)
  • Hon är fortfarande i den åldern att en kan ha någorlunda bra kontroll på var hon är och vad hon gör. Hon förflyttar sig inte snabbare än ögat kan följa och greppar inte saker som ligger högt. Krutet kan därför läggas på 2,5-åringens många behov, hans rackartyg och brutala, fascinerande framfart igenom huset.
  • Hon är i den där hejdlöst matglada åldern, där det bara går att skyffla in sked efter sked och hon sitter fortfarande och gapar som en hungrig gam(-unge)! Något som förhoppningsvis kan inspirera storebror som, till skillnad mot lillasyster, är i en period av matvägran. Han tycker att nästan allt ätbart är antingen konstigt, läskigt eller bara tråkigt. (Dessa matvanor ser ju så klart inte likadana ut för alla barn i dessa åldrar! Men jag vet att många har problem med att få sina 2-åringar/3-åringar att äta.)
  • Han är tillräckligt stor för att förstå vad man säger och på något vis begripa att bebisen är sårbar. Han försöker – för det mesta – att låta bli att köra över henne med sina traktorer eller springa omkull henne när han jagar katten eller hunden. Det får väl ändå ses som något positivt!
  • Han är också tillräckligt stor för att förstå att han är viktig för sin lillasyster. Och om hon gråter kommer han snabbt till undsättning. Då klappar han henne vänligt på huvudet och erbjuder sina mest coola, avancerade leksaker. “Ta den här!” uppmanar han henne. När hon inte förstår vad hon ska göra med den underliga saken förklarar han det tålmodigt för henne på rapakalja-barnspråk. Så fantastiskt fint och totalt meningslöst! (För hon stoppar den ändå bara i munnen.)
  • Som förälder är det ganska nyss som en hade en bebis i huset. Minnet är färskt, färdigheterna på topp, tryggheten i sin föräldraroll förhoppningsvis väl förankrad och rutinerna är automatiserade in i ryggmärgen. Det är bara att köra på!!
  • Blöjbyten och nerkissade kläder är redan en vardag. Man kan lika gärna byta på två när man ändå är igång med en!

NACKDELAR

  • Han kan fortfarande fascineras av bebisleksaker och i synnerhet om lillasyster har dem i sin ägo. Dvs. han går och tar leksakerna från henne hela tiden och lämnar henne storgråtandes! Aja baja!
  • …och på samma linje: Storebror är ännu så pass liten att han inte har lärt sig att dela med sig. Världen kretsar fortfarande enbart kring 2,5-åringen och egot är ofantligt. (Dela med sig kan han visserligen göra ibland, men bara om han har lust och på särdeles gott humör.)
  • Han är ännu för liten för att förstå vikten av att behandla andra (barn) med empati och varsamhet. Han förstår inte att man inte får sätta en plastpåse över lillasyster och se hur lång tid det tar för henne att ta sig ur den. Han förstår inte att det gör ont för en liten bebis att bli puttad baklänges eller få en bil inkörd i munnen, för att storebror tycker att munnen ser ut som ett bra garage. Eller använda lillasysters huvud som bollplank.
  • Han är i den mest busiga och tanklösa åldern och hon i den nästan mest känsliga. Det är som upplagt för en tid kantad av olycka efter olycka. Gråt och tandagnisslan.
  • Svartsjukan lurar ständigt bakom hörnet och gör sig påmind. Förutom att storebror vill ha ungefär precis allt som lillasyster håller i så tycker han inte heller om att se att lillasyster få för mycket uppmärksamhet. “Ta bort!” beordrar han ibland mamma och hytter med näven åt lillasyster, när mamma ammar henne. “Ta bort bebis!!”. (Jag ska dock vara rättvis mot storebror och säga att han är mycket mindre och mer sällan svartsjuk än jag trodde att han skulle vara! 🙂 ) Eventuell svartsjuka får en tackla snyggt genom att inkludera och göra saker med bebisen tillsammans. Få storasyskonet att känna sig viktigt och vara noga med att storasyskonet också får lika mycket uppmärksamhet. Också får känna sig som en liten go bebis ibland, som bara sitter och kurar i mamma och pappas famn.
  • Tidsbrist. Givetvis är det så att ju tätare det är mellan barnen, desto mindre tid har en över till det äldre barnet när bebisen kommer eller vise versa – desto mindre tid har en över till bebisen. Eftersom de små åldrarna är så uppmärksamhetskrävande är det alltid en utmaning att hinna tillgodose varje barns behov när de kommer tätt.
  • Det är onekligen motigt med två barn i blöjåldern (om ettan inte har hunnit bli torr). Det är bara att erkänna. För att inte tala om att de dagliga aktiviteterna blir en smula tradiga/tjatiga… På något vis handlar allt om bajs och kiss dessa dagar, känns det som.
Celina julklädd med vår lilla vovve Lucia bredvid sig, även hon julpiffad med röd tofs i håret. (Drygt 1 mån gamla bilder alltså!)

Jag tror att det är så väldigt olika vilka åldersgap en föredrar mellan sina barn och därtill ska en ju ha i åtanke att det sällan går att beställa barn på exakta datum. 😀 Men inte desto mindre kan en ju ha önskningar och tankar!

Vad har ni för avstånd mellan eventuella syskon? Vad tycker ni om olika åldrars utmaningar och tjusningar?

Sjukstugan vädrar ut!

Nu börjar vi komma på fötter igen, här i huset. Sonen rosslar och piper fortfarande, hostar och nyser så att det drar kallt om öronen på oss alla. Men febern har dragit sin kos. Lillan gråter fortfarande om nätterna och är frustrerad över att hon är så täppt i näsan. Men ändå. Vi är fria från feber och större världsproblem så läget får väl ändå anses vara alldeles skapligt. Vi är redo att ta oss an livet och dess nöjen och kval denna veckan.

Som ni kanske har märkt har bloggen legat nere till och från de senaste två dygnen. Det är något med servern på one.com som strular. Teknik. Teknik. Världens under, tillika förbannelse. Jag tror att ungefär all teknik som jag äger har kraschat det senaste halvåret. Systemkameran, filmkameran, hårddisken, datorn, bloggdomänen. Det är dags för vändande vindar nu, tack! 😀

Daniel ska återgå till renoveringen i sovrummet nu i veckan och jag ska snart visa lite nya bilder på framstegen! Vi är snart i mål. Jag har fotat en hel del på sistone, men fotografierna är fast på den kraschade hårddisken så det är därför det har varit bildfattigt här inne. Daniel håller på att föra över allting till en annan hårddisk men då den första är trasig tar det en faslig tid. 5% om dagen ungefär. Datorn står på konstant och tankar.

Den här hemtrevliga lyktan, klädd i skog, hittade jag på Rångedalas plantskola härom dagen!

Snön yr och viner om husknutarna. Hela skogen här ute är som ett stort, mäktigt snöpalats! Fantastiskt vackert och alldeles sagolikt. Pga. feber och sjukdomar här i huset har jag inte vågat mig ut på något fotosafari, men nu tror jag banne mig att det är dags att bege sig ut och föreviga denna obeskrivliga vy!

Hoppas att ni håller er krya och kan njuta av vinterns krispiga, vilda uppenbarelse! Kram på er alla!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Vindögd och överkörd

Vilken värdelös vecka! (Förlåt för eventuell negativism!) Hela familjen har legat utslagna. Högröda. Vindögda. Slemmiga och febriga. Hostar som om vi har krälat i skorstenar, hela högen. Snörvlar, harklar, brölar, stammar och bräker. Man kan väl säga att vi har låtit som en hel bondgård.

Jag känner mig lite besviken. Hade tänkt fokusera på nya inspirerande blogginlägg denna vecka. Nu när designen i det stora hela börjar vara på plats. Istället har jag fått agera både läkare och sjuksyster. Eliah har fått stanna hemma från förskolan och Celina har gråtit sig igenom nätterna. Halsont. Snor som måste sugas ut med en djävulsk liten vit sak från apoteket. Tortyr. Mamma förtjänar att hållas sömnlös.

Till och med maken min – den drama queen som han förvandlas till varje gång någon minimal kroppsdel råkar insjukna – har behövt bli uppassad. Mat serverad. Blöta, frysta handdukar på pannan. En vänlig hand. Några ömkliga ord. Så tystnar hans klagan. Nåja. Jag får väl erkänna att han under stunder har fått passa på mig också. Vispa ihop varm choklad att skålla bort halsblåsorna med. Jonglera småttingarnas alla behov och önskningar när min ork har sjungit färdigt sista versen. När jag med krattan i högsta hugg (bildligt talat) har fallit raklång. Kaputt.

Det blev inte som jag hade tänkt mig och jag har väl hunnit ungefär ingenting av det jag hade planlagt. Men så blir det ibland. Livet är oberäkneligt och gäckande.

Vi får kryssa alla våra krokiga fingrar för en bättre dag imorgon! Sov dunderskönt och gott nu alla mina kära läsare! <3

Zilia

Fredag och ingen vila i sikte

Gjort på bloggen sedan i förrgår:

  • Skapat en skugga på bloggtiteln och beskrivningen så att det blir mer lättläsligt och lite elegant.
  • Fått in texten “sidan är under uppbyggnad” även på mobilversionen!
  • Ändrat färgerna på mobilversionen så att bloggtiteln är i vitt med svart bakgrund istället för tvärt om. Sidomenyerna i grått.
  • Kategoriträdet är äntligen färdigt!! Det var mycket strul med det momentet.
  • Fått in tre bilder i sidofältet. (Som dock snart ska bytas ut!)
  • Skurit av storleken på headern.
  • Utformat en egen header med beskrivningstexten inskrivet, till mobilversionen.
  • Ändrat ordningen på Arkiv och Kategori.
  • Ökat bredden på sidomenyerna i mobilversionen.

Kvar att göra:

Nu ska vi bara fila lite på storlekarna på rubrikerna här och var för att få allt i balans, samt centerjustera det som ska. Headern känns för stor, den måste beskäras. Sedan måste vi få kommentarsfältet i sidopanelen att fungera som det ska (kommentarerna ska synas i små rutor tänker jag!), få in bilderna till “Populära inlägg” och ändra upplägget på Arkiv. (Jag vill bara att årtalen ska synas och så kommer månaderna fram när man håller musen över. Petigt ska det vara! Annars har ju inte Daniel något att roa sig med om kvällarna! 😉 Hö hö!)

I mobilversionen finns det mycket att fixa. Där måste instagrambilderna styras upp. De lever sitt eget liv just nu. Storleken och typsnittet på kategorirubrikerna ska justeras. Skuggan bakom titeln ska tas bort, alternativt mörkas ner betydligt. Det ser inte bra ut nu. Ikonerna i vänstermenyn ska ligga på rad och inte som nu. Ordningen på dem ska också ändras.

Sedan börjar arbetet med kategorisorteringarna och blogginläggens upplägg… Eldprovet!! SPÄNNANDE.

(Jag vet inte om jag skriver detta inlägg för er eller min skull, haha. Jag behövde bara få ordning på tankarna.)

Vad gäller låten så har jag fått färdigt det mesta i melodiväg, men ska nu sitta och skriva texten. Den måste vara på engelska denna gång, pga. ändamålet, och jag behärskar inte engelska något vidare så det blir en tuff uppgift. Dessutom har jag slarvat bort min e-licens till Cubase, så jag har inget bra program att spela in i. Därtill är det även svårt att hitta något rum här i renoveringskaoset att kunna få vara i fred och spela in i, utan barn som springer runt och gapar och pruttar och fäktas med mikrofonstativen. Så egentligen funderar jag på att slopa hela skiten och ta itu med städningen inför helgen istället. Lite helgfint med en pompös blombukett på bordet skulle inte sitta fel. Min själ och ande behöver det. (Låten får jag väl spara till en annan gång i så fall.)

I övrigt får jag besök av lillebrorsan imorgon och vi tänkte baka pizza och semlor. Semlor…!!? Var tog tiden vägen? Semlor doftar vår för mig. Kanske inte så mycket för att de egentligen äts då våren har kommit utan snarare för att de äts i väntan och längtan på våren!

När jag var liten så var jag ytterst skeptisk till semlor som fenomen. Jag tyckte inte om mandelmassan. Så den fick mamma pilla bort. Och så kom jag på att jag inte tyckte om grädden. Så mamma gjorde vaniljkräm istället. Men snart insåg jag att jag egentligen inte gillade själva bullen. Och egentligen inte vaniljkrämen heller. Så kvar blev en nypa florsocker… 😉

Vad händer för er i helgen? 😀

Kategori:
Personligt/Dagbok

Bloggflytt – Första inlägget på nya bloggen!

Wow, detta är min allra första uppdatering här inne på ziliaving.se! Vilken känsla!! Det är mycket att sätta sig in i och fixa nu. Jag har aldrig bloggat genom wordpress förut, så jag måste lära mig hur wordpress fungerar. Bloggen är under uppbyggnad och mycket saknas fortfarande.

Igår satt jag och testade ut lite nya typsnitt. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket jag ska ha. Daniel har hjälpt mig att börja få ordning på mobilversionen. Idag måste jag sitta en del med kategorierna och få dem att fungera. I nuläget så finns det många nya kategorier som inte går att klicka på ännu och alla överflyttade blogginlägg tillhör gamla kategorier och har nu blivit “kategorilösa”.

Så vad jag måste göra nu är egentligen att gå igenom ALLA gamla inlägg, byta ut bildlänkar och kategorier och uppdatera typsnitten på alla rubriker. Usch, vilken tid det kommer att ta.

Sen måste jag göra sidorna som ska komma fram när man tycker på “Kontakt” och “Om” etc.

Daniel arbetar mycket med layouten. Headern kommer att bytas ut så småningom. Under headern ska alla kategorierna finnas i en meny som Daniel håller på att jobba på. Men ja…. vi har lite att rodda i…

Men nu ska jag ta mig an mina små kottar, som jag så gärna kallar dem, och laga lunch!

Vi hörs!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Nära och olidligt vackert

Skogen är mitt hem, min tillflyktsort. Där får jag mina största lyckorus och genomlider mina starkaste kval. Där kan jag le och skratta och må så bra så att man tror att det inte är på riktigt. Där kan jag drömma utan att bli nerdragen på jorden. Sörja intensivt och gråta bittert utan att bli störd. Där är allt nära och olidligt vackert.
 
När jag går i skogen hittar jag alltid nya vägar, nya idéer, nya planer, nya frågor, nya svar. Det är som en annan värld, där friheten är obegränsad och jag tillåts vara som jag är. Där tankarna får löpa fritt och känslorna storma. Skogen har en läkande kraft och är min största inspirationskälla. Där är jag själv med mig själv, men aldrig ensam. Skogen är full av blickar och röster. Närvaron är total. Rådjur, fåglar, harar, träd, bäckar och tuvor som rör sig och lever och växer och följer med. Ett kretslopp av liv i oändlighet. Och ändå aldrig någon stress och inget jagande. Ingenting som tvingar sig på, granskar eller kritiserar. Allt sköter sig själv och lever i harmoni med varandra (nåja, åtminstone de flesta djur!). Det tycker jag om. Jag tycker om att bara behöva ta in det jag orkar och få utlopp för det som måste bearbetas och lämnas.
 
 
Idag lockade jag med mig min kära make och våra två kottar ut på en lång pilgrimsvandring genom skogen. I nästan två timma gick vi runt och strosade. Andades frisk luft och gnuggade våra köldbitna näsor. Det var kallt och frosten sprack och gnistrade. Det var inte speciellt mycket snö, bara som en tunn slöja, men knarrade ändå så vänligt när vi gick.
 
Jag brukar aldrig ta med mig kameran när vi går. Dels för att jag glömmer och dels för att det är lite bökigt. Men idag kunde jag inte motstå. Vi gick precis innan solen gick ner och jag lyckades fånga många varma strålar med kameran under vägen.
 
  
När jag var liten drömde jag om att leva så här. Mitt ute i skogen. Jag är dotter till en bondson (dvs. min farfar var bonde!), men är inte själv uppväxt på en lantgård. Min pappa valde bort gårdslivet, då han var så innerligt trött på hårt kroppsarbete. Trött på att slitas upp tidigt om mornarna, mjölka kossor, mocka boxar och guida grisar in och ut ur hagar. Trött på att hugga träd, lappa ladugårdstak och akta sig för spetsiga tjurhorn. Jag antar att det blir så, när man tvingas leva ett liv som man inte själv har valt. På hans tid var det inte så harmoniskt att vara bonde som det kanske kan föreställas. Då var det ett hårt arbete och en ständig oro för om maten på bordet skulle räcka.

Så min pappa valde den akademiska vägen istället. Han har ett skarpt huvud. Smått genialiskt, faktiskt. Jag växte upp i en liten ort. Varken i stan eller helt på landet. Bara i något slemmigt mittemellan som jag aldrig trivdes i. Jag längtade alltid tillbaka. Till livet som mina förfäder levde. Jag drömde om att leva självförsörjande och oberoende övriga samhällslivet.

 
Istället flyttade jag till Stockholm och levde 7 år där. Ett tag i Huddinge, sedan i Flemingsberg, sedan ute på Ekerö och sist i Danderyd. Jag älskade Stockholm av hela mitt hjärta och gör det fortfarande. Men friheten på landet har alltid lockat mig och jag visste att en dag måste jag tillbaka. En dag måste jag hem och leva min dröm.
 
 
Det var då jag träffade Daniel. Och resten är historia… 😉 Det kan jag dra någon annan gång.
 
Bor ni där ni drömmar om att bo och lever ni så som ni drömmar om att leva?
 
Zilia Ving
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Kategori:
Personligt

Inga trädgårdsbilder i världen kan hjälpa just nu

Som mor till en 2-åring är jag svårt illa berörd av det pågående dramat kring den lilla pojken som föll ned i ett hål i Malaga i Söndags. Jag har haft svårt att sova och går och är livrädd för att något ska hända mina barn. Blir så sinnes hönsmammig. Det hade ju kunnat vara Eliah. Och oavsett vems barn det är så är det ju lika fruktansvärt.
 
Bildresultat för julen well
(Bildkälla: https://www.thetimes.co.uk/imageserver/image/) 
 
Jag tänker så mycket på den stackars pojken som sitter fastklämd där nere i hålet och hoppas så innerligt att han snart blir räddad. Jag kan inte begripa att räddningsarbetet ska behöva ta så här många dagar! Varför tog det tre dagar innan de ens kom igång med grävningsarbetet?
 
Jag skulle bara vilja flyga som en ljudande fågel genom skyarna ner till Spanien och borra mig in i jorden, slita bort alla stenar i min väg och ta pojken i min famn och rädda honom!!
 
Ingen vet om han är vid liv eller ej. Antagligen är han kvävd sedan flera dagar tillbaka. Och om inte så lider han iaf svårt av hunger och törst och köld. Kanske skador. För att inte tala om hur apatisk man måste bli av att sitta fast och inte kunna röra sig i över 100 timmar? Ofattbart. Ångest. Det gör mig så djupt illa berörd och jag har haft svårt att fokusera på någonting annat än att undra hur det går för honom. Kanske är det amningshormonerna? Eller bara det faktum att jag är en väldigt känslosam person (uppenbart högkänslig)?
 
Jag följer räddningsarbetet live och kollar efter uppdateringar nästan var 10:e minut.
 
Jag har funderat på vad jag ska blogga om, men inga ljuva trädgårds- eller inredningsbilder i världen kan sudda ut det lidandet som pojken och hans föräldrar/anhöriga går igenom just nu och som hela världen står vid sidan av och följer. Förfäran. Maktlöshet. Det jag hade tänkt att blogga om idag känns så löjligt irrelevant. Jag har svårt att känna mig glad förrän jag vet att de har nått pojken.
 
Å andra sidan är varken han eller familjen hjälpt av att jag går runt och hänger läpp. Så min slutsats får nog ändå bli att jag behöver sätta mig ner och göra upp lite nya skojiga planer för dagen och helgen. Släppa pojken och brunnen för en stund. Gosa med mina ungar, dansa och sjunga sånger och låta vardagen fortsätta rulla på. Må alla himlens änglar beskydda honom! 💔
 
Någon mer än jag som har svårt att släppa det som pågår i Malaga just nu? Vad tänker ni andra som har barn i samma ålder?
 
KRAM och var rädd om era små där ute!! ❤
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)

Som bloggare får man ta skit

Jag hade skrivit ett långt blogginlägg i förrgår, men fick aldrig iväg det. Det kändes inte bra i magen. Nu gör jag ett nytt försök.
 
Det har trillat in lite anonyma otrevliga kommentarer i min blogg de senaste veckorna, helt random. Vet inte om de kommer från samma person eller olika. Och det spelar väl egentligen inte någon större roll heller. Jag visste ju att det skulle komma, förr eller senare. Jag visste att om jag vill driva en offentlig blogg så kommer jag att få räkna med att få ta skit. Och ändå så blir jag ledsen. Ledsen och trött och opepp.
 
Jag har knappt ens velat gå in här i bloggen de senaste dagarna. Varken känt motivation eller ork. Bara känt mig nere.
 
Och samtidigt måste jag skratta lite åt mig själv. Att jag är så löjligt sårbar så att jag tar åt mig för några ynka kommentarer från användare som inte ens vågar stå för det de skriver med namn/mailadress. Värre än så här kommer det ju att bli…
 
Att tappa motivation
 
Men varför ska det vara så här? Jag har så svårt för att förstå det. Vem är det som ägnar sin dyrbara tid åt att skriva elaka och förolämpande saker till främlingar som den inte vet någonting om. Spotta och spy galla över någon annan, bara för att denne existerar. Vem är det som gör så och varför? Vad är det som driver?
 
Jag har svårt att förstå det. Svårt att förstå varför man inte kan vara lika trevlig på nätet som man (förhoppningsvis) är IRL…
 
Det är ju inte så att vi är mindre människor på nätet. Orden gör minst lika ont och dränerar en på energi precis lika mycket som de hade gjort i “verkligheten”. Jag bloggar för att jag vill inspirera och sprida positiv energi. Skapa någonting fint. För att det är en passion och något som jag tycker är väldigt roligt.
Varför ska jag låta den glädjen dö på grund av främmande bittra människor som inte har vett att uppföra sig? 😔
 
För att försöka återfå motivationen och styrkan har jag googlat och läst några peppiga inlägg från andra mer erfarna…
 
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Kategori:
Personligt

Svåra inlägg som förtjänar extra uppmärksamhet

Idag tänkte jag starta dagen med att lyfta det senaste årets två viktigaste inlägg, från två av mina favoritbloggar!
 
ÅRETS TVÅ VIKTIGASTE INLÄGG
 
1. Krickelins inlägg om kvinnor som utsätts för våld i hemmet och hennes egna fruktansvärda historia. Det finns ingenting som gör mig så varm och tacksam som när jag ser influencer använda sina stora plattformar för att lyfta viktiga saker och vara till hjälp för andra. Det gör Krickelin ofta och på ett fantastiskt sätt. Jag är själv utbildad socionom och har jobbat mycket med våldutsatta kvinnor och barn (bl.a. med människohandel som också är ett obegripligt brutalt ämne) så detta är en STOR hjärtefråga för mig personligen. Jag blir väldigt berörd. 💔
 
Tack, finaste Kristin för det! För att du vågar, för att du orkar, för att du ger och delar med dig trots att det gör ont.
 
Bildresultat för dr denis
 
2. Fru Vintage’s inlägg om Dr Denis Mukwege som vann 2018 års nobelpris. Högst troligt världens främsta manliga hjälte. Förtjänt av allt pris i världen. Om ni inte är insatta i hans arbete och vad han gör, snälla läs!!
 
En kort summering: Dr Denis Mukwege arbetar som chefskirurg på Panzisjukhuset i Kongo, ett unikt sjukhus som är specialiserat på att försöka återställa våldtagna kvinnors söndertrasade kroppar. Ni vet, Kongo. Krigets Kongo, världens farligaste land för kvinnor att leva i (tätt följt av Afghanistan), där barn och kvinnor skövlas som insekter. Där tortyrliknande våldtäkter används som krigsstrategi. Något som borde täcka och förskräcka varje löpsedel i hela världens tidningar dagligen, men som man alltför sällan hör talas om.
 
Jag har hört kvinnor berätta om historier där barn tvingas våldta sina mammor, mammor tvingas äta upp sina makars sönderstyckade organ och småflickor spikas upp på väggar. Det är brutalitet som saknar motstycke i vår moderna historia.
 
Dr Denis Mukwege har kämpat i många många år för att hjälpa dessa kvinnor. Han har gjort det med sitt liv som insats, under hot och miserabla förhållanden. Och intill nu har han knappt fått ett tack för det han gör! Innan han förärades nobelpriset hörde man knappt talas om honom.
 
VARFÖR pratar man inte mer om Kongo? Varför lyfter man inte det faktum att en stor del av kriget är västvärldens fel och att vi faktiskt kan göra något åt det? Det får bli dagens stora fråga! 
 
 
Ledsen om jag har förstört någons glada humör med mitt inlägg, men jag kände att jag måste dela detta. Jag lovar att nästa inlägg ska vara mer uppmuntrande! Tack för att ni har läst. 😊🖤
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)

Stäng meny
Längta Hem