Härom veckan gjorde vi en trip till Liseberg, jag och några släktingar/vänner. Sista gången som jag åkte till Liseberg var många år sedan och då var jag både yngre och galnare. Risktagandet visste inga gränser. Den här gången var det med stor förtjusning och ännu större skräck som jag tog mig igenom de olika attraktionerna. Jag måste säga att hela dagen var en väldigt stark och existentiell upplevelse. Man förstår att värdesätta livet, om man säger så!

Jag hade ett par syskon och vänner med mig och de satte omedelbart kurs mot den värsta tänkbara attraktionen och tvingade mig att följa med. “Loke” hette monstret. Det är lustigt det där, hur tacksam man plötsligt blir över minsta lilla i livet när man slungas öga mot öga med döden! Jag hann djupodla flera nivåer av ödmjukhet inför min egen ynklighet under färdens gång. Både det ena och det andra kom jag till insikt om! Vad jag vill hinna uppleva innan jag dör till exempel och hur mycket jag älskar och uppskattar mina nära och kära och hur ofta jag måste komma ihåg att säga det. Så förfärligt det skulle va om jag dog nu och inte hade sagt det ordentligt!

 

Det är högst oklart vad jag gör här, men jag antar att jag hyllar dagen och fötterna på jorden. Ni får ursäkta mitt rufsiga hår, men det är så det blir när jag åker karuseller. :/

 

 

Mina nojor höll mig i ett hårt grepp första halvan av dagen. Jag trodde att jag skulle dö hela tiden och blev en påfrestande deltagare för bergochdalbane-personalen. Varje gång de kom till min plats för att säkra bälte och byglar så bad jag dem att kolla en extra gång och därefter försäkra mig om att jag inte på några villkor kunde ramla ur. Sådär höll jag på att noja i ett par timmar innan jag behärskade mig och insåg att jag får deala med min dödsrädsla på egen hand och inte betunga personalen med den. Dom har ju liksom andra passagerare att kolla till också. “Nu får du ge dig!” sa min bror till mig. Han tyckte att jag var pinsam. Hehe…

 

 

Här får ni se en googlebild (jag glömde bort att fota attraktionerna själv) från nästa vanvettsfärd! Vad den heter minns jag inte men hur den kändes minns jag definitivt. Man dras upp där i ett tåg på högsta höjd och sedan stannar det när man hänger i nittio grader över marken. Där ska man sedan våndas i många långa sekunder innan obehaget släpper och tar ny form! Efter stupåket åkte man in i en tunnel och på kvällen var den full av blå lampor som gav en riktigt kittlande effekt till en redan stark upplevelse. I början hade jag en skräckblandad förtjusning inför den här attraktionen men jag måste säga att jag efterhand kom att älska den! LJUVLIG.

Jag blev tvungen att sätta upp håret efter ett tag för att jag inte skulle behöva lämna tivolit med bara halva kalufsen kvar. Det slet och drog så mycket i mig när jag åkte.

Men i takt med att mörkret lade sig började upplevelsen bli direkt magisk!!! Hela området lystes upp av varma och färgade lampor och bara de höga skriken och djuriska vrålen från lyckliga, förvirrade och livrädda vuxna och barn ekade över platsen. Men jag var tyst. Jag hade hunnit vänja mig vid adrenalinpåslaget vid det laget och njuter bättre under tystnad.

Just då, däruppe bland kyligare vindar, såg jag hela min framtid utstakad för mig. Mörkret hade lagt sina händer över utsikten men glada skratt, livrädda vrål och massor av varma och färgade lampor bredde ut sig överallt. Det var så vackert!!! Det var en så vacker utsikt där mitt i natten och så svingades man som ett barn i en gunga fram och tillbaka över allting. Det går knappt att beskriva känslan! Så otroligt starkt. Jag hade minsann glömt hur levande ett tivoli får en att känna sig och vilka starka intryck man lämnar med. Wow.. wow…….. Det kittlade i magen och jag log med hela ansiktet. Tänk vad häftigt det är att leva och få uppleva sånt här!!!

 

Vi åkte den här hur länge som helst, om och om igen, sent där på kvällen när köerna hade mattats av. Jag blundade och tittade, sträckte ut händerna och lät dem falla. Jag njöt varje sekund!!!

 

Nästa år ska uppenbarligen den nya attraktionen “Luna” finnas på plats. Jag ser fram emot att sitta längst fram på tåget där uppe. Jag känner att jag helt och hållet arbetade bort mina hämningar den här dagen. 🙂 Bra jobbat Zilia!

Här lämnar en lycklig men allvarsam tjej tivoliområdet, med ruskigt mycket mer vördnad för livet i själ och sinne. Det är såna här dagar som behövs ibland när vardagsgnället har gått för långt!

På återseende, älskade läsare!