Evig trohet och spindeldrama i ladan

För en dryg månad sedan rev vi av ytterligare ett bröllopsbesök. Jag har tyvärr inga bilder från vigseln, eftersom barnen krävde alla mina ögon och öron och händer. (Och ändå lyckades jag inte bespara övriga gäster från att överhöra och bevittna diverse olämpligheter, så som härmande av prästen, lite falsksång, två ogenerade kommentarer om vad hatten på damen framför liknade, bråk om sångboken, kastning av sångboken, försök till klättrande mellan raderna och ett par alldeles ljudliga pruttar.)

Men efter vigseln lyckades jag föreviga ett par ögonblick. Festen gick av stapeln i en rymlig dundermysig lada som jag önskar att jag också hade gift mig i. Så otroligt mysigt och ombonat!

Barnen begrep inte helt att scenen inte var till för lek.

Huh!! Det är ett fullt sjå att hålla ordning på tre småttingar. Tur att inte den minsta kan gå än. 🙂 Eliah och Celina rasade runt på scenen och ville smälla ballongerna som låg där. Med min allra lenaste hypnotiska röst lyckades jag vända leken till att vakta ballongerna mot faror istället. På så vis förhindrades vandalisering.

Lillan i vagnen.

Jag och Eliah fick syn på en enorm spindel precis innanför ingången in till ladan och Eliah lät omvärlden veta. Bakom oss trippade ett asiatiskt par som blev alldeles till sig när de såg spindeln på avstånd. De vände på klackarna och rusade ut och ville sen inte närma sig ladan. Det krävdes några lugnande samtal och ett par glas innan de vågade sig in igen och förbi spindeln. Då var den borta. Men gud vet vilken stol den hade klättrat upp på då!!?

Finaste Daniel till höger och vackra bruden i mitten.

Som väl var fanns där en enorm gräsplan utomhus som vi kunde rasta barnen på. Vi försökte oss också på att fånga alla kusiner (på Daniels sida) i ett enda foto. Det var givetvis stört omöjligt. Alldeles för stark sol, för skojiga kusiner att glo på, för länge att sitta still, för långa grässtrån som kittlade i rumpan, hår för ansiktet, trumpna miner, främmande ljud som var intressantare än fotograferingen, för många tankar som distraherade osv. Som bäst lyckades vi få 20% av barnaskaran att se in i kameran på samma gång. Det får väl räknas som en bedrift ändå!

Lillan i famnen.
För anonymitets skull har jag valt att sudda alla ansikten utom Celinas.
Lillan i min famn. Den söta hättan är handgjord och köpt på Etsy.com, men den var visst för stor.
Kusinen till vänster, Celina till höger.

Det blev tal, allsång, skålningar och dans långt in på kvällen. Vi hade faktiskt släpat med vår husvagn och bodde i den. Mysigt!!! Men förvånande kallt sådär i slutet av oktober.

Trevlig helg och skål för kärleken!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Att vara i nuet

Jag har kommit på en ny editeringsteknik som får grenarna att se alldeles mjuka och yviga ut. 🙂 Jag är superglad för mitt nya påhitt!

Julen närmar sig med STORMsteg… Herregud, var tog hösten vägen? Här är det redan ruggigt och vinterkallt. :S Klockan är 04.30 och jag är vaken. Jag kämpar med sömnen, som vanligt. Det är något fel på mig, jag blir sällan sömnig. Det är mitt största, och enda, hälsoproblem. I övrigt är jag frisk som en nötkärna.

Just det här med att tiden går så fort har plågat mej på sistone. Jag har insett att barnen är så alldeles ursöta och vilda och roliga just i den åldern de är i nu!!! Nu är de 5, 3 och 6 månader. Och jag hinner inte njuta!!! Jag vill hinna njuta av småbarnstiden och de gosiga kinderna och de tjocka händerna med små gropar i, som stryker mina armar när jag håller om dem. När de är så här små så blir det ju så mycket fokus på det praktiska; städ, tvätt, mat, klä på, byta blöjor. Men vi har bara ett liv och tiden är det mest dyrbara vi har. Den kommer aldrig tillbaka. Och tiden går såååå fort…

Så jag har börjat skriva en dagbok som är ämnad för att endast belysa varje dags guldstunder med barnen. Så att jag kan minnas dem och komma ihåg att leva i nuet och verkligen värdesätta det där lilla. Annars har jag en tendens att alltid leva i framtiden, jag planerar och tänker vad vi ska göra nästa vecka etc. Men den här veckan då? Det vi gör just nu?

Och så har jag börjat bli bättre på att ta en stunds meditering varje dag. Bara sjunka ner i mig själv och mina tankar och fundera över allt jag har som jag är tacksam för. Jag tror såna här rutiner är viktigare än man tror, för att verkligen lära sig njuta av livet!!!

Hur gör ni för att leva i nuet? Vad har ni för knep och rutiner?

Kategori:
Personligt/Dagbok

Härja runt och laga mat som vikingar

Häromdagen hittade jag ett minneskort till min kamera som hade hamnat på helt fel plats i huset (den låg i en kastrull i barnets leksakskök, vad i hela…!? Ytterligare kommentarer överflödiga! =P ) och där fanns alla bilder från vår trip förra månaden till Ölands stolthet, Eketorps borg. Åh, vad jag tycker om att traska omkring med barnen på historiska platser!!!

Här skådas en härlig vy från muren. Denna plats byggdes ursprungligen någon gång på 500-talet och sedan uppgraderades den två gånger under medeltiden. Jag skulle verkligen vilja bygga och bo i ett sånt här hus!!! Vore inte det alldeles sjukt häftigt? Inte helt olikt danska gamla kulturbyggnader faktiskt, med stråtak och träväggar…

Åååhh så mysigt!!!!

Men hallihallå!!! Att rulla sig på den där fårpälsen på marken….. 😀 Och skicka iväg ett och annat vagnshjul över halvgolvet när tristessen blir för påtaglig. Ett simplare och mer harmoniskt liv går väl inte att ha?

Alltså tänk ändå, att bo i samma hus som ens boskap!!? Kul och häftigt och så!! Och mysigt!! Men också.. något bekymmersamt, med tanke på den odör som stugan måste vältra sig i varje morgon, middag, kväll och natt. =P Som en liten extra krydda till den maten som tillagas, förmodligen inne i samma stuga. Eller lagade man mat utomhus på den tiden mån tro?? *kliar skallen* Nåja, kanske ska man inte inbilla sig att matens doft var den överordnade i det hela. *harkel* Kanske blev det snarare en djurisk odör med en touch av matlagning? Asch, jag släpper den här diskussionen med mig själv… Det blir inte mer begripligt än såhär, med mindre jag prövar bo med ett par kor och getter själv och tar reda på saken. Jag får fundera på saken!!! 🙂

Daniel står där och vaktar lillan i vagnen, medan han.. spelar mobilspel?? Det var det fräckaste, Daniel, försöker du signalera att dessa vidunderliga historiska byggnader inte intresserar dig!!!? =P ÄR DU UTTRÅKAD!!???

Jag tar över rodret med lillan i vagnen. Celina studsar ut ur en alldeles supermysig boning. Till vänster vilar ett vikingasköld. Allt är helt i sin ordning.

Inne i mittenstugan/-orna finns ett litet museum och möjlighet för små och vuxna barn att stilla sitt klåfinger genom att öva på historiska färdigheter som att måla, virka och knåpa ihop smycken i alla dess former.

Jag försökte mig på att skapa något slags bältesmycke av ett par ståltrådar. Jag tyckte att resultatet blev alldeles dundersnyggt, men de personer som med fasa bevittnade tillverkningen föreslog att jag omedelbart och utan betänklighet skulle gräva ner det och aldrig låta det åter se dagens ljus, eftersom det med sina intressanta spretiga former var “direkt livsfarligt” att gå omkring med. De menade att både ögon och andra mjuka kroppsdelar riskerades att spettas med det. Och eftersom smycket satt i midjehöjd så är det väl närmast ett och annat fortplantningsorgan som rimligtvis skulle kunna få sig en visuell modernisering. =O

The 'Dangerous Luxury' jewelry line by the Campana brothers and Fabio Salini
Som smycket till vänster.

Tyvärr tog jag inget foto på det, men det liknade något i stil med bilden uppe till vänster, fast med mycket längre och vassare spröt.

Jag gjorde som de föreslog och grävde noga ner det livsfarliga smycket under närmsta stenbumling. Kanske kommer 1395:e generations befolkning att hitta det en vacker dag? Då kanske det kan användas som försvarsvapen vid överfall och rädda en stackare från en hastig död. Det får vi väl hoppas. Jag vill inte ha gjort smycket helt i onödan!

Alternativt kan det ju buras in på ett säkert museum och på så vis finnas tillgängligt för beundran och dyrkan. “Skapad av Zilia Ving 2021 under mycket svett och vedermöda” – skulle det gissningsvis stå på informationsrutan.

Titta vilket gulligt litet hus!!

Vidare till dessa gulliga byggnader!! Så vilsamma för ögat att titta på. Och den där lilla fönsterluckan… den liksom smälter mitt arma hjärta. Och köksträdgården där till höger. VILL HA!!!! VILL GÅ RUNT DÄR, runt, runt, runt och dofta tageteserna och nektarn.

Slåss kunde man också få göra!!! Så jädrans roligt.

På plats fanns en hel del underhållning för barnen. Vad alla dessa lekar hette vet jag inte, men man kunde sitta två på en stock och slå ner varandra med vetesäckar, man kunde skjuta pilbåge och leka krig – med stil!! Det är annat än dagens boxningsmatcher det! 🙂

Eliah och Celina i farten, med morbror som motståndare. Det var en hård kamp som slutade i glädjetårar.
Alltså…!!! Är det bara jag som tycker att sånt här är fantastiskt vackert??
Åh hej och hå! Här står soldater på rad och hotar vår blotta existens.
Celina trotsar hotet.
Fler hus som är så gulliga att öronen krullar sig på en!!!
Här erbjöds man att laga bröd och det erbjudandet mottogs med entusiasm! Fotade dock inte vårt brödbak.
Fåren skulle också födas och gödas och det fick barnen vara med att göra.
Jag vet inte om de var mer glada än rädda eller mer rädda än glada.
Den där bänken satt jag på en god halvtimma och filosoferade över stort och smått.
Så fint och simpelt!! Torra växter är inte jättefult ändå.

Tack för tidresan! Adjö järnåldern och adjö medeltiden! PÅ ÅTERSEENDE!!!! =)

Ett gulligare dass kan man väl knappast hitta?

Åhh jag måste få visa er hur fint min pappa har byggt om f.d. svintian utanför vår (mina föräldrars egentligen) sommarstuga. Han är så oerhört händig och konstnärlig och har snickrat ihop hela huset själv, trots att han börjar bli till åren. 🙂

Innan ombyggnad. Dasset till vänster.

På bilden ovan presenteras originalskicket!!! Allt har alltså gjorts om. Taket, fönster, väggar, panel och all vad det nu heter på snickarspråk.

En bild från sommaren förra året då pappa höll på med andra änden i huset och taket.

När pappa gör något så gör han det gediget. Det är så skojigt att få ta del av alla hans idéer. Jag har samlat några bilder från hans instagram där han visar hur han går tillväga, och allt är genomtänkt in i minsta detalj. Läs instagram-inlägget här nedan! 🙂

Kan någon av mina läsare tyda skriften? 🙂
Här skapas det snickarglädje…
Dörren till dasset, med dess speglar under konstruktion.
Resultatet!

Se här så gulligt utedasset blev!! Nu kan man nästan sitta där kungligt och göra sig ett nummer. 😀

Det blir spännande att se vad för projekt han tar sig för nästa år. Han har alltid något igång, precis som jag. 🙂 Men nu vill jag önska er en fin fortsatt vecka, så ska jag ta gå till ro!

Min fotostil genom tiden

Det här ska bli kul!!! Idag tänkte jag göra en gedigen genomgång av hur min fotostil har förändrats under åren som har gått… Över 15 år. Jag har ju inte tagit min fotning på allvar förrän bara för ett år sedan, men det utesluter ju inte att jag ändå har gått igenom en hel del smakutvecklingar under åren.

Jag har nästan hittat en stil nu som jag är nöjd med. Jag har alltid samma grund, med en lila svärta för att varken gå åt varmt eller kallt håll i grunden. Sedan jobbar jag olika med mellantonerna och highlighten beroende på vilken årstid det är. På hösten är tonerna varma, på vintern krispiga, på våren pastelliga och sommaren varierar mellan mjukt och klara färger.

Jag har inte helt landat i hur sommartonerna ska vara än. Sen är jag fortfarande i valet och kvalet med hur jag ska hantera grönt och gult. Jag har hittills haft lite svårt för gula toner i bilder. Men nu börjar jag tänka att det är grönt som ska bort i naturbilderna och det gula ska fram. Hm… måste klura vidare på detta ett par månader till…

Men ni andra fotointresserade, hur gör ni?? Hur resonerar ni? :O

En resa – från hårt till mjukt…

Nu slänger vi oss hela vägen tillbaka till 2004. Då köpte jag min första digitala kamera och tog mina första trevande bilder. Väldigt tidigt började jag också roa mig med att trixa med färg och ljus i photoshop, så jag har minsann hunnit gå igenom ett par editeringsstilar under åren.

2004 – Överexponering & Noll koll

Mina första digitala bilder såg ut ungefär så här och jag hade ingen susning om vad jag höll på med. Ingen editering har gjorts på denna.

2008 – Varma mörka toner och kalla ljusa

2008 var året då jag försiktigt började trixa med ljus och färg på datorn. I samband med det kom jag också på min första stora favoristil… Varma skuggor och iskall highlight. Jag blandade in en massa rött i skuggorna och drog regeln för det vita åt det blåa hållet TILL MAX. Hehe… Den editeringsstilen hängde med ett par duktiga år.

En gammal bild på mig. Varma skuggor och iskall highlight. Det vita går mot blått.

2013 – Bara kallt

Sen hade jag en kortare period då jag enbart kört med kalla färger. Blått, lila, cyan och grönt.

Highlighten åt lila och svärtan åt blått.
Jag och två av mina vänner. Allt går mot turkos och grönt. Svärtan går åt blått.

Det blåa hängde med länge, men den gröna perioden var kortlivad. Jag insåg, som så många gånger förr, att jag inte gillar grönt.

2018 – Färglöst & hårda kontraster

2018 var det första året då mitt fotointresse började ta en central plats i mitt liv och jag köpte min första begagnade proffskamera, Canon EOS 5D Mark II. Det var ett tumult inlärningsår där jag tvingades att inse hur fenomenalt svårt det är att ta bra bilder, men också hur roligt det är!!

Neutralt

Jag insåg nu att den här grejen med att göra vitt så blått som möjligt är en dum idé. Det blir så rysligt kyligt och ont för ögat att se på. Så jag började istället göra allt neutralt, även färgerna i övrigt.

Hård kontrast

Kallt och krispigt. Inte enbart min editerings fel utan även det hårda solljus som låg på den dagen. Men jag gillade det. Då.

Absolut ingen tillstymmelse till gult

Jag har alltid haft svårt för gult, men detta året drog jag det till sin ytterlighet. ALLT gult bannades i de flesta bilderna.
Då ser det så här illa ut!! :S Huhhh… Skulle den bilden vara mysig? Jag bara ryser.

Kristallklar highlight

Även om jag har fått bort det blåa i det vita, så körde jag fortfarande på en väldigt hård highlight. Det var liksom min grej där och då!
Här är vitan så skoningslöst bländande att det nästan gör ont i ögonen. Aj, jag måste kisa… Hur i hela friden tänkte jag??

Grynighet i bilderna.

Sen kom jag på effekten av att addera noise i bilderna. Det gav dem liksom någon slags unik retro-karaktär. Jag gillar egentligen detta fortfarande, även om jag har övergett det för tillfället. På vissa bilder passar det!
Den här bilden har även för ovanlighetens skull gult i sig. Men jag kunde acceptera det ibland OM jag gjorde gulan väldigt dov/mörk.

Låga mellantoner & ännu mer grynighet

Här har jag dragit ner highlighten jättemycket och alla mellantoner, och sedan dragit upp vitan till vitt igen. Och så lagt på en massa noise på det. Fråga mig inte varför… Det hela ser för bedrövligt ut! Men jag försökte nog få till en målad vintage look. 😛

2019 – Färgfattigt

Svaga färger

En torkad blombukett. Låg saturation.

Milda skuggor

Sen började jag experimentera med mjukare kontraster och i synnerhet då svaga skuggor. Svart blev grått.

Endast en färg åt gången

På denna tid var jag ytterst barsmakad med färg. (Det är jag ofta fortfarande. Jag gillar den stilen.) Och oftast tillät jag endast en eller två färger att ta plats i bilden, allt annat tonades ner. Skuggorna är fortfarande ganska mjuka, men svärtan har blivit helt svart igen, så kontrasten är hårdare.

2020 – Varmare skuggor & krispig highlight

Under år 2020 genomgick min fotostil många stora förändringar. Det var ett år med en enorm utvecklingskurva på alla plan och jag testade mina vingar inom otaliga fotostilar. Men som grund låg ständigt den krispiga vitan och varma skuggan. Som fortfarande är en modifierad rest från 2008.

Jag slängde även fram färgpaletten på riktigt detta år och vågade bjuda in gult och värme i vissa bilder där det passade! Höstbilder eller solnedgångar, t.ex. Blått är jag ytterst försiktig med och grönt accepterar jag endast i naturbilder.

Ingen gula & knivskarpa detaljer

De flesta bilder är vid denna tid totalt avskalade på allt gult, som här. Jag testade även på att göra bilderna extremt detaljrika – något som jag senare övergav. Det blev för stökigt för ögat.

Mer gult

Några få gånger detta år, när det passade i bilderna, vågade jag dra på med gult. Men hela tiden då med en röd botten.
Kontrastrik och relativt kylig, men ändå varm.

Lila botten

Nu hittar jag min favoritsvärta! En liten klick lila i, för att hålla värmen och kylan neutral men ändå få en unik karaktär i botten. Detta är något som jag fortfarande håller fast vid idag och är ett av mina signalement i mina bilder. Det svarta går alltså alltid en aning mot lila, men ytterst lite. Det ger ett djup och en krispighet till bilderna, utan att för den skull göra dem kalla.

Dimmigt

Färgfattigt och dimmigt. Fint det också, på sitt sagolika sätt!

Djupa mellantoner

Här jobbar jag med många lager av olika kontraster och färger i photoshop. Djupa mellantoner, ljusare skuggor men kolsvart svärta.

Olika typer av exponeringar på en bild

Jag komponerar ihop lager av både höga och låga exponeringar av samma bild, för att plocka fram himlen.

Glöd i bilderna

Jag börjar äventyra med mera glöd i vissa bilder.

2021 – Mjuka kontraster & mer gult

Detta är året då jag kommer på att en lugnare highlight faktiskt kan vara just det där lilla extra som mina bilder behöver för att till fullo hitta sin rätta, unika stil, och då med en svag lutning åt vintage. Bilderna blir plötsligt så mycket behagligare att se på.

Samtidigt så vågar jag mig på att köra på med mer färg och i synnerhet välkomnar jag färgen gul tillbaka till sin rättmätiga centrala plats i min palett. Gulan har jag annars tidigare hårdnackat förvisat, år efter år… Den försvann någon gång på 80-talet, nej jag skojar, men ungefär någonstans runt 2008 (med vissa undantag) och har inte förrän år 2020 börjat komma tillbaka på riktigt. Det tackar vi och skålar för!!! Hur tänkte jag!!?

Starka färger

Blå är en färg som jag har undvikit intill nu. Denna vår lät jag färgen ta för sig rikligt!!! Och jag älskar resultatet. Denna bild är en av mina eviga favoriter.

Pastell

I samband med att blått och övriga färger fick mer plats i min palett så insåg jag att jag gillar när de hålls pastelliga.
Pastelliga och mjuka, men djupa och starka.
Jag har ett knep med grönt i naturen, jag drar det alltid lite åt det blåa hållet för att få det att se friskare och saftigare ut. Det gör jag fortfarande. Så länge man inte tar bort allt guld (som jag gjorde förr) så blir resultatet oftast väldigt lyckat!

Fine Art

Jag börjar utveckla mitt fine art intresse…

Mjukt och vintage

En helt ny editeringsstil för mig, men otroligt varm och go och jag gillar den.
Mycket gult här, brunt, rosa, djupa färgtoner och återhållsamma fingertoppskänsliga kontraster.

Framtiden – mindre grönt, mer gult?

Jag kommer nog fortsätta jobba med min nya kontrastmilda editeringsstil. När det gäller naturbilder så har jag alltid föredragit att plocka fram det saftigt gröna och bort med det gula (med undantag för höstbilder), men nu tänker jag mer att jag ska låta det gula komma fram och tona ner grönt. Jag har inte helt landat i detta än… vad som känns som “jag”. Jag vet att många andra professionella fotografer gör så, de tar bort grönt i naturbilder. Det är en främmande teknik för mig, men värt att testa.

Jag kommer fortsätta köra på med min svagt plommonlila botten, som finns i alla mina bilder de senaste 3 åren. Och så ska jag våga ha mer varma bilder och släppa den där fascinationen för krispiga färger. Behagligt är bättre.

Det var väl ungefär det…… 😀 Ha en fin helg nu allihop!

Husets utsida – Del 2

Det börjar att ta sig. Vi håller på att bygga om hela ingången och balkongen ovan, sen ska alla detaljer på huset bli vita och fasaden fräschas upp. Så här (nere) såg det ut för bara två månader sedan. Det är inte det elegantaste huset i byn, men fulare ska det iaf inte bli. 😀

För 2 månader sedan.

Det är lite läskigt med balkongbygget och räckena nere vid trappan, för barnen springer gärna ut genom dörrarna (vi låser dem givetvis, men äldsta sonen kan ibland få upp dem) och det finns inte så mycket skydd mot att ramla just nu. Och på höger sida om trappan finns en källartrappa i cement, så där kan man bryta ett par dussin ben om man ramlar ner.

Eliah och Celina är med och arbetar så mycket de behagar. De gillar det oftast, i ett par minuter åt gången. Då får de t.ex. måla eller dra ut spikar. Jag vet inte hur många barnkläder som vi har förstört den här sommaren, med färg och tuffa tilltag, men det är väl vad livet är till för? Att utnyttja det vi har till fullo.

1 månad sedan. Trappbygget.

En fin helg önskar jag er! Vi åker på ytterligare ett bröllop imorgon och vi ska ta med husvagnen med oss FÖR FÖRSTA GÅNGEN. Så det blir en spännande debutfärd. Jag ser fram emot det!!! 🙂

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta