Sommarfotogafering med barnen

Underbaraste Angeline i hennes Giesswein klänning (som dock var lite för stor)…

Mitt ute i ingenstans hittade vi denna urgulliga stuga och ett tillhörande rövar-skepp, när vi var ute på husvagnssemester. Och jag insåg direkt att här skulle vi kunne skapa många underbara bilder med barnen.

Alltså vill man inte krama den här godingen och ta med henne hem?? Ja, det vill man!!! =)

Över till skeppet Bläkkpörls sjörövarfest!

Vår skog är så vacker!

En favorit i repris! Den här tog jag för två år sedan med drönaren ovanför vårt hus, ungefär den här tiden på året om jag minns rätt, och det är svårt att slå den här utsikten alltså… Jag tycker att den er ut som tagen ur Sagan om Ringen. =)

Nu beger jag mig iväg till Danmark för att hälsa på min syster och hennes familj i ett par dagar. Önskar er alla en fin helg så länge!!

När sociala medier blev tiggeri

Idag har jag testat på något nytt. Det var någon madam som skickade ett DM till mig och tyckte då rakt att jag skulle köpa till mig en plats i hennes instagram flöde och visa upp mina foton där. Såna förfrågningar får jag titt som tätt och jag brukar alltid klassificera dem som skräp. Men idag tänkte jag, tänk om det fungerar? Det kanske fungerar en liten smula iaf? 😀

(Fast jag hatar Instagram!)

20 nya följare på 1,5 år. Slår jag rekord eller? =D

Ni som har följt mig här i bloggen vet att jag inte begriper mig på Instagram och hur man ska göra för att nå ut, och att det har varit stor frustration läääänge. För det är helt enkelt inte roligt att lägga ut bilder när ingen ser dem. Det blir inget annat än slöseri med tid och engagemang. Och eftersom jag har som syfte att jobba professionellt med foto, så behöver jag faktiskt få fart på spridningen på ett eller annat sätt. Jag har bildligt (kanske även bokstavligen) talat gråtit blod och slängt tavlor för att få resultat – men utan resultat! (Läs om min kamp här och ett av mina många psykbryt här!) Den där gången då jag sist bloggade om hur hjärtligt jag hated Instagram hade jag ungefär 160 följare. Idag, 1,5 år senare har jag 20 följare mer. Är det ett skämt eller?

(Jag hatar Instagram!)

Idag lade jag ut bilden på Celina och hon är ju så söt så ögonen rullar på en, men jag är förstås partisk. 😀 Men ändå, jag är verkligen nöjd med den bilden. Nu har den legat ute i åtminstone 2 timmar och den enda som har gillat bilden är… jag! GARV!!! (Får man ens gilla sina egna bilder eller är det högst omoraliskt? ;)) Jag gör det bara när det är nödfall, när jag har lagt ut en bild som nästan ingen gillar och jag tycker det blir så pinsamt och nedslående att se den där låga siffran hela tiden, då händer det att jag gillar den själv. Vad gör man inte för att hålla hoppet och lågan vid liv? Om ingen annan uppmuntrar mig så får jag väl göra det själv. 😀

(Jag hatar Instagram!)

Ni ser ju här..! Det är inga andra än pengasugarna som engagerar sig i min intagram. Haha! Usch, så deprimerande!!

Men idag kom hon som en räddande ängel… den där rara främmande madamen i min inkorg. Och hon fångade mig i ett svagt ögonblick… när jag satt där ihopkrupen med tårar som klämde i ögonvrån och kände mig oduglig, efter att ha ägnat otaliga timmar på ett foto som ingen vill se. Ge mig ett par slantar så ska jag se till att det blir fart i båset och blåset, sa hon då till mig. Och jag, min dumsnut, svalde betet. Aj AJ AJ!

(Jag hatar Instagram!)

Mitt foto på Celina kommer nu att synas på något slags barn & foto – flöde. Och enligt den här smicker-smäcker-madamen ska jag då kunna förvänta mig att få åtminstone ett par tusen glada hejarop och reaktioner på det och därtill hiskeligt många nya ivriga följare. Det låter ju kanon! Jag tänker i mitt stilla sinne att det blir en skojig överraskning om så ett litet blygsamt 10-tal nya följare vipps skulle dyka upp! 😛 Vi får se… det blir spännande att se vad för resultat det blir…

(Jag hatar Instagram!)

Usch, jag kommer bli så stenhårt blåst, hahaha… Jag känner i magen att det var en dum idé att gå på det. De där slantarna har gått rakt ner i koblajan. Hon sitter väl där på Hawaii nånstans, med sina skitiga fötter uppslängda på ett enbent strandbord och en grumlig cocktail skvalpande i näven, och räknar sina fula slantar medan hon garvar ända från magen. Säkert får mar ett par spökföljare som stannar över natten och drar vidare igen till varmare grader dagen efter. 😛 Jajaja… Men då vet jag att jag iaf gav det här en ärlig chans. Då vet jag.

(Jag hatar Instagram! Bara så ni vet!)

Nu börjar det likna nått!!

Celina, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta.

Idag, efter att D’s arbetsdag tog slut och min började, har jag ägnat alla mina kvällstimmar åt detta foto. Det togs för så länge som ett år sedan, men jag har inte haft tid att prioritera att slutföra det. Celina, min lilla tjej, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta. <3 Och jag tycker att jag börjar få ett hum om vad det är för fotostil som tilltalar mig och hur jag ska skapa den. Det är nog något sånt här som jag är ute efter! Lite romantiskt, lite varmt, lite vintage, lite sofistikerat, lite finurligt.

Här under kommer förebilden! 🙂

FÖRE-bilden.

Jag lyckades övertala henne att klä upp sig i en gullig vinterskrud och låta sig fotas, men det ska jag säga att när man fotar barn, då får man vara snabb som en skottspole! För de står inte där de står allt för länge och alla kroppsdelar ska det snurras på. Celinas tålamod tar slut ungefär där det börjar. Dvs. det är obefintligt. Jag begriper inte ens hur jag fick till den här bilden för jag minns inte att hon stod stilla ett ögonblick. Men jag mutade henne med mariekex innan plåtningen, så det var väl det då som gjorde ögonblicket möjligt.

90% av bilderna fick slängas för att de inte var skarpa. Jag hade för lång slutartid, men samtidigt kunde jag inte ha den kortare för då hann inte blixtarna med. Hur gör man då? Det var ett evigt ståhej den där aftonen, minns jag.

Mutning krävs!

Jag gillar att fota med svart bakgrund. Det har blivit min nya fix idé. Eller nä, det är ju typ den enda bakgrund jag har, så… Jag har inte mycket val! =P Men den här svarta bakgrunden har verkligen en svart baksida. Nej, jag kommer not aldrig köpa någon stor bakgrund i tyg igen och synnerligen inte i mörka färger. Ni ser på de här bilderna varför! Allt damm och alla små skräpiga molekyler framträder dubbelt så mycket i blixtarnas ljus!

Dessutom tar det massor av tid att stryka hela tygstycket och det är svårt att få plats att göra det. Jag tror att den här duken är 3,5×5 m och att slänga upp en sån stor duk på en liten fjuttig strykbräda och svepa runt den där och försöka komma åt varenda vinkel och vrå, nej, det fungerar inte så bra. Man vill ju inte att det ska släpa i golvet heller, för då samlar det på sig ännu mer damm. Så vad ska man göra med allt tyg som svämmar över, när man försöker stryka?

Det slutade med att jag stod som ett fån och strök duken, upphängd, mot väggen!!! Och det krävdes svulstigare armmuskler än vad jag besitter. Mjölksyran stod mig upp i huvudet! Så jag gav up ganska omgående och beslöt mig för att bita i det sura äpplet och fixa resterande skrynklor i photoshop. Jag vet inte om det var ett bra eller dåligt val. Jag tror det tog mig 1,5 timma att trolla bort alla väck och dammråttor i bilden. Fy vilket slöseri med tid! Då är det betydligt klokare att gå och äta en semla! Det ska jag göra nu!

Trevlig helg på er, mina sköna! <3

Hur min fotostil har förändrats genom åren

Det här ska bli kul!!! Idag tänkte jag göra en gedigen genomgång av hur min fotostil har förändrats under åren som har gått… Över 15 år. Jag har ju inte tagit min fotning på allvar förrän bara för ett år sedan, men det utesluter ju inte att jag ändå har gått igenom en hel del smakutvecklingar under åren.

Jag har nästan hittat en stil nu som jag är nöjd med. Jag har alltid samma grund, med en lila svärta för att varken gå åt varmt eller kallt håll i grunden. Sedan jobbar jag olika med mellantonerna och highlighten beroende på vilken årstid det är. På hösten är tonerna varma, på vintern krispiga, på våren pastelliga och sommaren varierar mellan mjukt och klara färger.

Jag har inte helt landat i hur sommartonerna ska vara än. Sen är jag fortfarande i valet och kvalet med hur jag ska hantera grönt och gult. Jag har hittills haft lite svårt för gula toner i bilder. Men nu börjar jag tänka att det är grönt som ska bort i naturbilderna och det gula ska fram. Hm… måste klura vidare på detta ett par månader till…

Men ni andra fotointresserade, hur gör ni?? Hur resonerar ni? :O

En resa – från hårt till mjukt…

Nu slänger vi oss hela vägen tillbaka till 2004. Då köpte jag min första digitala kamera och tog mina första trevande bilder. Väldigt tidigt började jag också roa mig med att trixa med färg och ljus i photoshop, så jag har minsann hunnit gå igenom ett par editeringsstilar under åren.

2004 – Överexponering & Noll koll

Mina första digitala bilder såg ut ungefär så här och jag hade ingen susning om vad jag höll på med. Ingen editering har gjorts på denna.

2008 – Varma mörka toner och kalla ljusa

2008 var året då jag försiktigt började trixa med ljus och färg på datorn. I samband med det kom jag också på min första stora favoristil… Varma skuggor och iskall highlight. Jag blandade in en massa rött i skuggorna och drog regeln för det vita åt det blåa hållet TILL MAX. Hehe… Den editeringsstilen hängde med ett par duktiga år.

En gammal bild på mig. Varma skuggor och iskall highlight. Det vita går mot blått.

2013 – Bara kallt

Sen hade jag en kortare period då jag enbart kört med kalla färger. Blått, lila, cyan och grönt.

Highlighten åt lila och svärtan åt blått.
Jag och två av mina vänner. Allt går mot turkos och grönt. Svärtan går åt blått.

Det blåa hängde med länge, men den gröna perioden var kortlivad. Jag insåg, som så många gånger förr, att jag inte gillar grönt.

2018 – Färglöst & hårda kontraster

2018 var det första året då mitt fotointresse började ta en central plats i mitt liv och jag köpte min första begagnade proffskamera, Canon EOS 5D Mark II. Det var ett tumult inlärningsår där jag tvingades att inse hur fenomenalt svårt det är att ta bra bilder, men också hur roligt det är!!

Neutralt

Jag insåg nu att den här grejen med att göra vitt så blått som möjligt är en dum idé. Det blir så rysligt kyligt och ont för ögat att se på. Så jag började istället göra allt neutralt, även färgerna i övrigt.

Hård kontrast

Kallt och krispigt. Inte enbart min editerings fel utan även det hårda solljus som låg på den dagen. Men jag gillade det. Då.

Absolut ingen tillstymmelse till gult

Jag har alltid haft svårt för gult, men detta året drog jag det till sin ytterlighet. ALLT gult bannades i de flesta bilderna.
Då ser det så här illa ut!! :S Huhhh… Skulle den bilden vara mysig? Jag bara ryser.

Kristallklar highlight

Även om jag har fått bort det blåa i det vita, så körde jag fortfarande på en väldigt hård highlight. Det var liksom min grej där och då!
Här är vitan så skoningslöst bländande att det nästan gör ont i ögonen. Aj, jag måste kisa… Hur tänkte jag??

Grynighet i bilderna.

Sen kom jag på effekten av att addera noise i bilderna. Det gav dem liksom någon slags unik retro-karaktär. Jag gillar egentligen detta fortfarande, även om jag har övergett det för tillfället. På vissa bilder passar det!
Den här bilden har även för ovanlighetens skull gult i sig. Men jag kunde acceptera det ibland OM jag gjorde gulan väldigt dov/mörk.

Låga mellantoner & ännu mer grynighet

Nu börjar det hända skojiga grejer!!! 🙂 Här har jag dragit ner highlighten jättemycket och alla mellantoner, och sedan dragit upp den yttersta vitan till vitt igen. Och så ganska mycket saturation. Och så lagt på en massa noise på det. Fråga mig inte varför… Det hela ser för bedrövligt ut! Men jag försökte nog få till en målad vintage look. 😛

2019 – Färgfattigt

Svaga färger

En torkad blombukett. Låg saturation.

Milda skuggor

Sen började jag experimentera med mjukare kontraster och i synnerhet då svaga skuggor. Svart blev grått.

Endast en färg åt gången

På denna tid var jag ytterst barsmakad med färg. (Det är jag ofta fortfarande. Jag gillar den stilen.) Och oftast tillät jag endast en eller två färger att ta plats i bilden, allt annat tonades ner. Skuggorna är fortfarande ganska mjuka, men svärtan har blivit helt svart igen, så kontrasten är hårdare.

2020 – Varmare skuggor & krispig highlight

Under år 2020 genomgick min fotostil många stora förändringar. Det var ett år med en enorm utvecklingskurva på alla plan och jag testade mina vingar inom otaliga fotostilar. Men som grund låg ständigt den krispiga vitan och varma skuggan. Som fortfarande är en modifierad rest från 2008.

Jag slängde även fram färgpaletten på riktigt detta år och vågade bjuda in gult och värme i vissa bilder där det passade! Höstbilder eller solnedgångar, t.ex. Blått är jag ytterst försiktig med och grönt accepterar jag endast i naturbilder.

Ingen gula & knivskarpa detaljer

De flesta bilder är vid denna tid totalt avskalade på allt gult, som här. Jag testade även på att göra bilderna extremt detaljrika – något som jag senare övergav. Det blev för stökigt för ögat.

Mer gult

Några få gånger detta år, när det passade i bilderna, vågade jag dra på med gult. Men hela tiden då med en röd botten.
Kontrastrik och relativt kylig, men ändå varm.

Lila botten

Nu hittar jag min favoritsvärta! En liten klick lila i, för att hålla värmen och kylan neutral men ändå få en unik karaktär i botten. Detta är något som jag fortfarande håller fast vid idag och är ett av mina signalement i mina bilder. Det svarta går alltså alltid en aning mot lila, men ytterst lite. Det ger ett djup och en krispighet till bilderna, utan att för den skull göra dem kalla.

Dimmigt

Färgfattigt och dimmigt. Fint det också, på sitt sagolika sätt!

Djupa mellantoner

Här jobbar jag med många lager av olika kontraster och färger i photoshop. Djupa mellantoner, ljusare skuggor men kolsvart svärta.

Dramatik & olika typer av exponeringar på en bild

Jag komponerar ihop lager av både höga och låga exponeringar av samma bild, för att plocka fram himlen och få dramatik!!

Glöd i bilderna

Jag börjar äventyra med mera glöd i vissa bilder.

2021 – Mjuka kontraster & mer gult

Detta är året då jag kommer på att en lugnare highlight faktiskt kan vara just det där lilla extra som mina bilder behöver för att till fullo hitta sin rätta, unika stil, och då med en svag lutning åt vintage. Bilderna blir plötsligt så mycket behagligare att se på.

Samtidigt så vågar jag mig på att köra på med mer färg och i synnerhet välkomnar jag färgen gul tillbaka till sin rättmätiga centrala plats i min palett. Gulan har jag annars tidigare hårdnackat förvisat, år efter år… Den försvann någon gång på 80-talet, nej jag skojar, men ungefär någonstans runt 2008 (med vissa undantag) och har inte förrän år 2020 börjat komma tillbaka på riktigt. Det tackar vi och skålar för!!! Hur tänkte jag!!?

Starka färger

Blå är en färg som jag har undvikit intill nu. Denna vår lät jag färgen ta för sig rikligt!!! Och jag älskar resultatet. Denna bild är en av mina eviga favoriter.

Pastell

I samband med att blått och övriga färger fick mer plats i min palett så insåg jag att jag gillar när de hålls pastelliga.
Pastelliga och mjuka, men djupa och starka.
Jag har ett knep med grönt i naturen, jag drar det alltid lite åt det blåa hållet för att få det att se friskare och saftigare ut. Det gör jag fortfarande. Så länge man inte tar bort allt guld (som jag gjorde förr) så blir resultatet oftast väldigt lyckat!

Fine Art

Jag börjar utveckla mitt fine art intresse…

Mjukt och vintage

En helt ny editeringsstil för mig, men otroligt varm och go och jag gillar den.
Mycket gult här, brunt, rosa, djupa färgtoner och återhållsamma fingertoppskänsliga kontraster.

Framtiden – mindre grönt, mer gult?

Jag kommer nog fortsätta jobba med min nya kontrastmilda editeringsstil. När det gäller naturbilder så har jag alltid föredragit att plocka fram det saftigt gröna och bort med det gula (med undantag för höstbilder), men nu tänker jag mer att jag ska låta det gula komma fram och tona ner grönt. Jag har inte helt landat i detta än… vad som känns som “jag”. Jag vet att många andra professionella fotografer gör så, de tar bort grönt i naturbilder. Det är en främmande teknik för mig, men värt att testa.

Jag kommer fortsätta köra på med min svagt plommonlila botten, som finns i alla mina bilder de senaste 3 åren. Och så ska jag våga ha mer varma bilder och släppa den där fascinationen för krispiga färger. Behagligt är bättre.

Det var väl ungefär det…… 😀 Ha en fin helg nu allihop!

Nyföddfotografering

Wienette

Ohh jag är såååå nöjd och glad över min senaste fotografering på Wienette!! Den blev över förväntan och jag känner att jag börjar få grepp om det här med fine art porträtt. Jag har också utvecklat min fotostil till att bli mer mjuk. Vi får se var jag landar, men detta foto känns iaf helt i stil och i linje med var jag vill komma i framtiden. Vad tycker ni om den?

Poängen var att skapa några nyföddfoton till min portfolio, men hon växer ju så rasans fort så hon var redan 2 månader på fotot. 😀 Men vad gör det??? Ljuv som en ängel är hon och jag njuter varje dag med detta lilla liv i mina armar. <3

Behind the scen från några av bilderna som jag inte ännu har editerat…

Hoppas att ni har en fin vecka framför er!

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta