Idag, efter att D’s arbetsdag tog slut och min började, har jag ägnat alla mina kvällstimmar åt detta foto. Det togs för så länge som ett år sedan, men jag har inte haft tid att prioritera att slutföra det. Celina, min lilla tjej, min prinsessa, min blomma, mitt hjärta. <3 Och jag tycker att jag börjar få ett hum om vad det är för fotostil som tilltalar mig och hur jag ska skapa den. Det är nog något sånt här som jag är ute efter! Lite romantiskt, lite varmt, lite vintage, lite sofistikerat, lite finurligt.

Här under kommer förebilden! 🙂

Jag lyckades övertala henne att klä upp sig i en gullig vinterskrud och låta sig fotas, men det ska jag säga att när man fotar barn, då får man vara snabb som en skottspole! För de står inte där de står allt för länge och alla kroppsdelar ska det snurras på. Celinas tålamod tar slut ungefär där det börjar. Dvs. det är obefintligt. Jag begriper inte ens hur jag fick till den här bilden för jag minns inte att hon stod stilla ett ögonblick. Men jag mutade henne med mariekex innan plåtningen, så det var väl det då som gjorde ögonblicket möjligt.

90% av bilderna fick slängas för att de inte var skarpa. Jag hade för lång slutartid, men samtidigt kunde jag inte ha den kortare för då hann inte blixtarna med. Hur gör man då? Det var ett evigt ståhej den där aftonen, minns jag.

Jag gillar att fota med svart bakgrund. Det har blivit min nya fix idé. Eller nä, det är ju typ den enda bakgrund jag har, så… Jag har inte mycket val! =P Men den här svarta bakgrunden har verkligen en svart baksida. Nej, jag kommer not aldrig köpa någon stor bakgrund i tyg igen och synnerligen inte i mörka färger. Ni ser på de här bilderna varför! Allt damm och alla små skräpiga molekyler framträder dubbelt så mycket i blixtarnas ljus!

Dessutom tar det massor av tid att stryka hela tygstycket och det är svårt att få plats att göra det. Jag tror att den här duken är 3,5×5 m och att slänga upp en sån stor duk på en liten fjuttig strykbräda och svepa runt den där och försöka komma åt varenda vinkel och vrå, nej, det fungerar inte så bra. Man vill ju inte att det ska släpa i golvet heller, för då samlar det på sig ännu mer damm. Så vad ska man göra med allt tyg som svämmar över, när man försöker stryka?

Det slutade med att jag stod som ett fån och strök duken, upphängd, mot väggen!!! Och det krävdes svulstigare armmuskler än vad jag besitter. Mjölksyran stod mig upp i huvudet! Så jag gav up ganska omgående och beslöt mig för att bita i det sura äpplet och fixa resterande skrynklor i photoshop. Jag vet inte om det var ett bra eller dåligt val. Jag tror det tog mig 1,5 timma att trolla bort alla väck och dammråttor i bilden. Fy vilket slöseri med tid! Då är det betydligt klokare att gå och äta en semla! Det ska jag göra nu!

Trevlig helg på er, mina sköna! <3