Sorgen över att inte leva

Jag hittade några bilder på min mobil från mellandagarna, på tjejerna som ser så goa och underbara ut. Jag blev genast lite gråtfärdig. Lillan är redan 9 månader och Celina är 3,5 år. Tiden går så fort, så fort!!! Stop, stop, stooooop!

Lilla hjärtat <3
Stora lilla hjärtat och lilla lilla hjärtat <3

Eftersom jag har haft så mycket problem med sömnen det senaste året så har jag inte alltid känt mig pigg och närvarande i vardagen. Det gör mig väldigt ledsen. Jag vill kunna njuta av barnens livliga åldrar just nu och ha energi till att hänga med i deras lekar, fånga de små fina stunderna med iver och verkligen ta vara på varje dag med dem.

Istället vankar jag runt här om dagarna som en zombie och försöker låta bli att se fram emot att D ska ha jobbat färdigt för dagen, så att jag kan få somna och han tar över barnen. Hela dagarna kretsar till att hålla energinivån uppe. Vad är det egentligen för liv, frågar jag mig? Jag har väl inte kämpat mig ända hit bara för att inte orka ta vara på det liv jag har?

Ursäkta! Det var inte meningen att detta skulle bli ett deppigt inlägg. Istället ville jag hylla kärleken till dessa två charmtroll och hur påhittiga och knäppa och genomrara de är. Men nu var det sorgen som kom över mig istället – sorgen över att vara utmattad och inse att nuet springer ifrån en. Sorgen över att gå alldeles för långsamt, när livet går alldeles för fort. Sorgen över att det rinner mig ur händerna… möjligheterna, stunderna, upptäckterna, hängivelserna, skratten.

Det är ju nu vi ska leva! NU, just just just nu. 🙂 Det är nu vi borde springa ut och fånga snöflingor på tungan…

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
3 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
trackback

[…] Läs hela inlägget av Längta Hem här –> Sorgen över att inte leva […]

Mellan raderna
4 months ago

Åh, jag kan verkligen relatera till det du skriver. En sorg över att få vara med om det mest fantastiska man kan vara med om – och ändå inte kunna njuta av det. När jag led av sömnbrist och depression och dagarna bara var en evig och tung transportsträcka tills att man fick sova (eller försöka iaf..). Och jag var så arg och förtvivlad. Dystert värre. Men jag kan ibland känna tröst i att de flesta småbarnsföräldrar på ett eller annat sätt har svårt att njuta av tiden de befinner sig i. Och jag tror ändå att eftersom vi båda… Read more »