Tankar, känslor och om mig

Sjukdom och elände, men bra shit ändå!!

Idag från vårt sovrumsfönster…

Det har varit så mycket elände i min blogg på sistone, hehe… Jag måste nog försöka muntra upp tillvaron lite. 🙂 Men nu är det ändå så att vi alla är sjuka och i hängigt tillstånd här hemma. Ont i halsen, hosta, snörvel, feber och allmän uppgivenhet hos oss alla. Är det corona som är i farten mån tro? Vi vet faktiskt inte om vi har haft det. Med små barn är man ju sjuk titt som tätt och vi har testat oss vissa gånger men inte alltid. De gånger vi har testat oss har resultatet visat negativt. Men både jag och Daniel är vaccinerade så det bör väl inte vara corona då antar jag…?

Eliah har börjat intressera sig för att rita av figurer (ovan). Här ser vi en fet och välmående pingvin, med mössa och olika skapta armar! Lite kutryggad och skev, men jädrans snygg ändå. =)

Jag lyssnar på Alone, Pt. II – Alan Walker, Ava Max. Alltså allvarligt, det är en sjukt bra låt! Hon sjunger så man sätter hjärtat i halsgropen och låten i sig är top på allt, texten, melodin, harmonierna, soundet ec. Jag gillar också den läckra cover som duktiga Ukrainska kören The color music choir har gjort på låten. Epic epic epic shit!!! :))) Jag blir nästan frisk och lyrisk av att lyssna på detta..!!

Sjuk och osminkad, men relativt förnöjd ändå när man får gå runt och bära på en bebis i den mest gosigaste bebigaste jollrigaste åldern! Underbart!!!

Daniel var så knäckt idag att han tillagade stekt lök och morötter och bjöd oss på det tillsammans med köpt bea-sås. Frågor på det? Jag vet inte riktigt vad man ska tänka om den kombinationen!? Det gick ner iaf. =D

Jag lovade mig själv som nyårslöfte att dra ner ambitionsnivån och få mer saker gjorda. Så det är vad jag försöker med nu i bloggen om det nu märks. 😀 Nu skriver jag oftare, men vette fan om det jag publicerar egentligen har något läsvärde. Mobilbilder och nonsens-tankar… Men det är väl det är väl det jag ska öva mig på…. Att producera skit. :))

Trevlig helg på er alla! Njut av det lilla i vardagen. <3

  • 2

    • De mest våghalsiga av alla färder

    Lillan i mosters famn och Eliah framför, samt övriga kamrater.

    Vilken dag!!! Vi begav oss ut i pulkabacken med kälkar, mjölkchoklad, smörgåsar och ett soligt humör i högsta hugg. Morbror och moster och några kusiner hängde på. Moster satt på tryggt avstånd och tittade på, gav råd till de av oss som inte lyckades rasa nedför backarna åt rätt håll, och försåg oss med mat och dryck med jämna mellanrum. Tänk att ha en sån kanon-moster!!!

    Och morbror tog på sig rollen som lekfarbror, sin vana trogen, och triggade barnen till de värsta åkturerna. Han gjorde också en och annan obehaglig vurpa själv! Men det tycktes han sätta stor ära i, för han dök alltid upp igen bakom snöhögarna med ett stort leende!

    Lilla hjärtat, Celina. Så rosig och fin.

    Nu var väl inte pulkabacken så fasligt brant eller så, men det krävdes ändå både mod och lite kika-mellan-fingrarna för att jag skulle våga mig utför, sisådär 1-2 gånger. Det gick väl skapligt, jag kom ner ungefär samtidigt som pulkan, men det kändes ändå som en läskig upplevelse! Usch, jag börjar bli alldeles för gammal för sånt här farligt, där det både saknas bälte och kontrollvakt. Jag föredrar absolut karuseller och bergochdalbanor! Där vet man åtminstone var man börjar och slutar. Man sitter där man sitter och färden har mål och riktning. Oftast framåt. Oftast i upprätt tillstånd. Ibland bakåt och ibland upp och ner, men det går också för sig, för då vet man att det är meningen!

    Men här… det är ju en total chansning, varje gång, hur det ska gå! Om man ska råka studsa på en sten och slå kullerbyttor resten av backen, om man ska bli oense med pulkan och åka åt ett håll själv medan pulkan beger sig åt ett helt annat, eller om man ska råka hamna på bar grund och skrapa hål i farkosten och därefter vidare genom sina egna brallor, så att man får stå där med rumpan bar vid backens slut. Eller om man ska råka krocka med någon, ett barn eller så…

    Morbror & Eliah till vänster, Eliah till höger

    Plågsamma minnen…

    När jag var liten bevittnade jag nämligen en kompis köra av benet på en flicka. Det var så fruktansvärt. Den lilla flickan gick på fel ställe i backen och min kompis kom körandes på en snowracer och kunde inte bromsa, så han bröt benet på henne. Jag glömmer det aldrig. Nej, pulkaåkning bör absolut anses vara något av det mest våghalsade man kan ta sig för!!! Men det hade min lilla Eliah inte en lycklig susning om. Han gav mig många extra hjärtslag denna dagen. Han for som en tok nerför backen om och om igen, och gav inte med sig förrän han ordentligt hade bekantat sig med en tall på nära håll. Snabbt gick det och ont gjorde det! Men han mår bra idag och alla lemmar sitter precis där de ska.

    Nej, när man åker pulka sjunger man alltid på sista versen. Det är bara att hålla i för kung och fosterland, tacka nära och kära för fin bekantskap och så far man utför utan nån som helst kontroll och hoppas att man ska få förmånen att göra om eländet ytterligare ett par gånger till. Så känns det för mig. Är jag feg eller normal??

  • 0

    • Bit dig i tungan, djupa andetag, bara nicka, bara nicka…

    Den nakna sanningen. Sammanbiten småbarnsmamma under tider av sömnbrist.

    Don’t feed me violins, just run with me through rows of speeding cars…

    För ett par dagar sedan försökte jag ta ett foto till mitt nya körkort. Men det gick åt helvete. Resultatet ser ni ovan.

    Jag hade slitit hårt med att få alla tre småttingarna i säng och äntligen, runt 21.30 sov de alla, även lillan. Då kunde jag börja förbereda mig för att få den där körkortsbilden överstökad. (Så mycket enklare att fota det hemma när jag ändå har en kamera till hands, tänkte jag!) Jag lade på tre noggranna lager concealer för att försöka dölja påsarna under ögonen. Desperat, desperat… Min hud har blivit flammig på sistone och jag känner mig plufsig och svullen i hela ansiktet. Jag vet inte om det beror på mina sömnproblem, men det är så jag resonera iaf. Någon annan förklaring kan jag inte komma på. På med lösfransar, så kanske kaaaanske de tunga trötta ögonlocken inte blir så tydliga.

    Ungefär en timmas fåfänga krävdes för att jag skulle känna mig redo. Men så krånglade blixtarna och jag glömde ställa in rätt filformat på kameran och något var fel med autofokuset. Allt blev pannkaka. Gryniga, gula, mörka bilder…

    Alla bilderna blev inte som den ovan. Några såg skapliga ut i kameran, men det var först efteråt som jag insåg att jag hade fel filformat, när jag hade tvättat av mig sminket och var på väg isäng. Då var klockan 01.00 och alldeles försent att fota igen. Ytterligare en natt av sömnbrist väntade mig. (Jag kan ju inte fota om dagarna när barnen är vakna så det blir bara nätterna som finns till hands. Men vad gör det för skillnad när jag ändå inte kan sova?)

    Don’t lose your head, it’s just for now…

    Så jag fick göra om hela projektet dagen efter och äntligen fick jag till några bilder i rätt format och belysning. Men vad händer då? Jo skrivaren bestämmer sig för att lägga av. Så jag slänger mig på datorn och beställer en ny alldeles omedelbums. Den kom igår. Men då passade inte pappret. Så jag fick bege mig på jagt efter fotopapper till laserskrivare, och det var lättare sagt och gjort. Online skulle det ta flera dagar. Äntligen hittade jag en lokal butik som hade det, ett par mil bort. Så i morse susade jag iväg till den lille butiken och köpte på mig en bunt. När jag kom hem och lycklig i hågen slänger papperna i skrivaren så börjar den idioten skriva ut bilden alldeles randig. Så spektaklet slutade med att jag fick beställa bilden från ett fotolabb online istället. Asch… jag hade ju lika gärna kunnat pallra mig till en fotoautomat och få det överstökat på så vis. Jag inser ju det nu.

    Tillfredsställelsenivån är lite låg just nu överlag i livssituationen, känner jag… Och så de här körkortsbilderna som har tagit mig dagar att få till gjorde ju inte saken bättre direkt. Det är då jag måste skynda mig att slänga på mig hörlurarna och lyssna på Imogen Heap. Ingen annan än hon kan rädda mig då, när frustrationen och missnöjet rinner över. Jag brukar söka tröst och positiv energi i hennes låtar, när dagarna går riktigt åt pipsvängen. Och så städar jag, röjer och donar, samtidigt som jag har henne i öronen. Det lugnar mig och får mig att le åt eländet…

    It’s that time of year
    Leave all our hopelessness’s aside
    If just for a little while
    Tears stop right here
    I know we’ve all had a bumpy ride
    I’m secretly on your side

    Bite tongue
    Deep breaths
    Count to ten
    Nod your head

    Get me outta here
    Get me outta here
    Get me outta here
    Get me outta here
    Just for now
    Just for now

    Here’s the day you hoped would never come
    Don’t feed me violins
    Just run with me through rows of speeding cars
    The paper cuts, the cheating lovers
    The coffee’s never strong enough
    I know you think it’s more than just bad luck

    There, there baby
    It’s just textbook stuff
    It’s in the ABC of growing up
    Now, now darling
    Oh don’t lose your head

    Och så avslutar jag med favoritlåten. Dags för mig att sova… Goodnight and go… (Vad har ni för favoritartist som räddar er under mörka, krångliga dagar? 🙂 )

  • 2
    • Kategori:
    Personligt/Dagbok

    Nyårslöften – mot nya höjder!

    Jag älskar nyårslöften!!! Det är så otroligt befriande att få skapa mål och glädjas åt att se framåt och föreställa sig hur bra allting ska bli. 😀 Den enda lilla haken i det hela är att jag ändå aldrig lyckas hålla dem………. :O Hmmm…

    Men vem kan bekymra sig om det när man har en utsikt som denna!!??? Vintermorgonen över vårt hus.

    Förra året var jag mammaledig nästan hela året och i början av året var jag höggravid, trött, flåsig och deprimerad. Dessutom corona och brist på socialt umgänge ovanpå det, det har ju inte riktigt gjort föregående året till det underbaraste av dem alla. 🙁 Jag har mest bara gått runt runt runt runt här hemma och irriterat mig på mig själv. Barnen däremot, de sprider ju alltid glädje i min själ! Så tack vare dem får jag väl säga att året ändå har varit skapligt tillfredsställande. 🙂

    I år kommer jag att fortsätta vara mammaledig till Maj. Sedan bär det av mot nya höjder! För då ska jag hugga i med allt jag har i mina fotoprojekt och företagandet. Kanske jag till och med kommer få möjlighet till att börja skapa musik igen detta år? Jag har väntat länge på att komma så långt.

    Men för att få lov att börja skapa musik måste jag först ha avklarat ett par projekt innan…

    STORA PROJEKT I ORDNING

    1. Sortera alla miljontals filer på alla mina hårddiskar så att allt är rent och snyggt. (Pågående!)
    2. Skapa nya hemsidan. (Pågående!)
    3. Få fotograferingen i rullning.
    4. Få youtubandet i rullning.
    5. SEN kan jag börja skapa musik igen!!! =)

    MINA MÅL FÖR I ÅR

    1. Fokusera på karriären.
    2. Få saker gjorda.
    3. Bli mindre perfektionistisk / mindre petig i detaljer.
    4. Mer kvalitetstid och pyssel med barnen.
    5. Fokus på hälsa, träna upp muskler och börja springa. Igen.
    6. Få ordning på sömnen.

    Nä okej, det här är väldigt lösa och stora mål. Jag måste precisera dem mer och ta ner ambitionsnivån lite för jag vet att jag inte kan leva upp till det ändå. Hehe…

    Nytt försök! – MINA MÅL I DETALJ

    1. Få färdigt min hemsida. Mitt absoluta främsta karriärsmål detta år! För det är ett STORT projekt. Jag ska skapa både hemsida och förhoppningsvis en webshop och även en coachinghemsida. Det är mycket jobb bakom det, eftersom jag och Daniel bygger allt själva.
    2. Komma igång med vloggningen. Och inte ha så enormt överambitiösa mål med denna punkt! Anledningen till att jag inte får ut några videos är för att jag har så höga förväntningar på mig själv att jag aldrig tycker de blir bra nog och så tappar jag självförtroendet och lusten. Jag känner mig bara dum framför kameran hela tiden. 🙁 Men jag vill så gärna…
    3. Lära mig att använda klocka och sätta deadlines för mig själv när jag jobbar så att jag effektiviserar tiden.
    4. Försöööööka att sluta vara så perfektionstisk!!! Detta är ett jättestort hinder för mig, för jag är hela tiden så missnöjd med vad jag gör att jag tappar motivation och börjar om och börjar om och börjar om och inget duger att gå vidare med. 🙁 Det är omöjligt att vara så perfektionistisk och samtidigt effektiv. Så jag måste lära mig när nog är nog.
    5. Fortsätta kämpa på med träningen med fokus på benmusker och mage.
    6. En fortsättningspunkt på träningen. Jag ska fokusera på att få tillbaka bålstyrkan och jobba rätt med magmusklerna efter graviditeten.
    7. Försöka börja springa igen. Hatar det, men skam den som ger sig. Jag håller ut i ett par veckor i sträck eller någon månad på sån höjd, sen tappar jag motivationen. Det måste bli ändring på det.
    8. Skapa mer kvalitetstid med barnen. Vi måste läsa mer böcker och sånt!! Och mindre tid till att städa och fixa och dona i hushållet hela tiden. Mer skoj med barnen!!
    9. Börja sjunga mer! Alltså bara gå runt och sjunga oftare. Det gör mig glad!
    10. Övervinna min insomnia. Genom att lägga mig i tid och läsa mig till sömns istället för att sitta och jobba framför datorn för länge och stressa isäng och ligga vaken helt uppjagad. Samt att se till att jag tränar ordentligt och rör på mig varje dag så att jag är trött. Och att jag lyssnar på ASMR och white noise för att bli sömnig. Det är nästan det enda som fungerar för mig för att kunna somna.

    Det är mycket jag vill som kräver mer tid. Så något måste ju bort från listan. Jag har identifierat två stora tidstjuvar för mig det här året som har gått:

    TIDSTJUVARNA ÅR 2021

    1. Perfektionismen. (Att jag är för petig i allt jag gör och därför aldrig blir färdig med projekten.)

    2. Samt sömnen. Jag har jättejätteproblem med insomnia och detta året har varit det värsta någonsin. Jag sover aldrig en hel natt, jag sover oftast ungefär 3 timmar i sträck. Vilket innebär att jag aldrig känner mig utvilad utan går runt och är dåsig och modlös konstans. Och var tredje natt sover jag inte överhuvudtaget! Så illa har det aldrig varit förut, att jag inte kan sova alls vissa nätter. 🙁 Så på denna punkt bara MÅSTE det hända något, så att jag kan börja LEVA igen.

    Vad är ert främsta mål för detta år? 🙂

  • 6

    • Evig trohet och spindeldrama i ladan

    För en dryg månad sedan rev vi av ytterligare ett bröllopsbesök. Jag har tyvärr inga bilder från vigseln, eftersom barnen krävde alla mina ögon och öron och händer. (Och ändå lyckades jag inte bespara övriga gäster från att överhöra och bevittna diverse olämpligheter, så som härmande av prästen, lite falsksång, två ogenerade kommentarer om vad hatten på damen framför liknade, bråk om sångboken, kastning av sångboken, försök till klättrande mellan bänkraderna och ett par alldeles ljudliga pruttar.)

    Men efter vigseln lyckades jag föreviga ett par ögonblick. Festen gick av stapeln i en rymlig dundermysig lada som jag önskar att jag också hade gift mig i. Så otroligt mysigt och ombonat!

    Barnen begrep inte helt att scenen inte var till för lek.

    Huh!! Det är ett fullt sjå att hålla ordning på tre småttingar. Tur att inte den minsta kan gå än. 🙂 Eliah och Celina rasade runt på scenen och ville smälla ballongerna som låg där. Med min allra lenaste hypnotiska röst lyckades jag vända leken till att vakta ballongerna mot faror istället. På så vis förhindrades vandalisering.

    Lillan i vagnen.

    Jag och Eliah fick syn på en enorm spindel precis innanför ingången in till ladan och Eliah lät omvärlden veta. Bakom oss trippade ett asiatiskt par som blev alldeles till sig när de såg spindeln på avstånd. De vände på klackarna och rusade ut och ville sen inte närma sig ladan. Det krävdes några lugnande samtal och ett par glas innan de vågade ta sig förbi spindeln. Då var den borta. Men vem vet vilken stolpe den kunde ha klättrat upp på då, för att vänta på sitt nästa offer!!? Nej, spindlar gillar vi inte.

    Finaste Daniel till höger och vackra bruden i mitten.

    Som väl var fanns där en enorm gräsplan utomhus som vi kunde rasta barnen på. Vi försökte oss också på att fånga alla kusiner (på Daniels sida) i ett enda foto. Det var givetvis stört omöjligt. Alldeles för stark sol, för skojiga kusiner att glo på, för länge att sitta still, för långa grässtrån som kittlade i rumpan, hår för ansiktet, trumpna miner, främmande ljud som var intressantare än fotograferingen, för många tankar som distraherade osv. Som bäst lyckades vi få 20% av barnaskaran att se in i kameran på samma gång. Det får väl räknas som en bedrift ändå!

    Lillan i famnen.
    För anonymitets skull har jag valt att sudda alla ansikten utom Celinas.
    Lillan i min famn. Den söta hättan är handgjord och köpt på Etsy.com, men den var visst för stor.
    Kusinen till vänster, Celina till höger.

    Det blev tal, allsång, skålningar och dans långt in på kvällen. Vi hade faktiskt släpat med vår husvagn och bodde i den. Mysigt!!! Men förvånandevis kallt sådär i slutet av oktober.

    Trevlig helg och skål för kärleken!

  • 1
    • Kategori:
    Personligt/Dagbok

    Att vara i nuet

    Jag har kommit på en ny editeringsteknik som får grenarna att se alldeles mjuka och yviga ut. 🙂 Jag är superglad för mitt nya påhitt!

    Julen närmar sig med STORMsteg… Herregud, var tog hösten vägen? Här är det redan ruggigt och vinterkallt. :S Klockan är 04.30 och jag är vaken. Jag kämpar med sömnen, som vanligt. Det är något fel på mig, jag blir sällan sömnig. Det är mitt största, och enda, hälsoproblem. I övrigt är jag frisk som en nötkärna.

    Just det här med att tiden går så fort har plågat mej på sistone. Jag har insett att barnen är så alldeles ursöta och vilda och roliga just i den åldern de är i nu!!! Nu är de 5, 3 och 6 månader. Och jag hinner inte njuta!!! Jag vill hinna njuta av småbarnstiden och de gosiga kinderna och de tjocka händerna med små gropar i, som stryker mina armar när jag håller om dem. När de är så här små så blir det ju så mycket fokus på det praktiska; städ, tvätt, mat, klä på, byta blöjor. Men vi har bara ett liv och tiden är det mest dyrbara vi har. Den kommer aldrig tillbaka. Och tiden går såååå fort…

    Så jag har börjat skriva en dagbok som är ämnad för att endast belysa varje dags guldstunder med barnen. Så att jag kan minnas dem och komma ihåg att leva i nuet och verkligen värdesätta det där lilla. Annars har jag en tendens att alltid leva i framtiden, jag planerar och tänker vad vi ska göra nästa vecka etc. Men den här veckan då? Det vi gör just nu?

    Och så har jag börjat bli bättre på att ta en stunds meditering varje dag. Bara sjunka ner i mig själv och mina tankar och fundera över allt jag har som jag är tacksam för. Jag tror såna här rutiner är viktigare än man tror, för att verkligen lära sig njuta av livet!!!

    Hur gör ni för att leva i nuet? Vad har ni för knep och rutiner?

  • 3
    • Kategori:
    Personligt/Dagbok

    Slut på innehåll

    Det finns inga fler sidor att hämta

    Nyare inlägg
    Äldre inlägg