Därför ÄLSKAR jag Påsken

Lite fotokonst högtiden till ära…

Därför älskar jag Påsken…

  • Det är en ljus och glad tid på året. Dagarna blir längre, solen står högt på himlen och hjärtat känns alldeles extra fjäderlätt.
  • Längtan. Aldrig är längtan efter sommaren större än nu! Och aldrig känns sommaren närmare än nu! Det går inte att undvika att drömma sig bort till svala kvällsdopp och mjuk sand mot tårna.
  • Men först – Våren. För mig är Påsken detsamma som att inviga våren. Det är nu våren kommer på riktigt. (Det är den känslan jag har iaf.)
  • Grönska. Blommor kikar upp ur marken och träden knoppas… Allt börjar röra på sig och håller på att vakna. Underbart!!
  • Utomhusaktiviteter. Påsken är en högtid som jag förknippar med utomhusaktiviteter, långa promenader i skogen, trädgårds-/odlingsplanering och fika i soliga uterum.
  • Färger. Påsken för mig är klara, ljusa, pastelliga, krispiga färger och solstrålar på köksluckorna. Jag håller mig normalt till ganska jordnära färger både när jag klär mig och hemmet, men inte denna tid. Då plockar jag in gult, lila, rosa och ljusblått. Det får vara lite barnsligt och livligt här hemma ett par veckor – med målade ägg, lustiga figurer och annat hemgjort påskpynt.
  • Familje-högtid. Det är en familjevänlig högtid som jag gärna spenderar med nära och kära.
  • God mat och godis. Jag älskar mat, både att laga och äta! Påsken är (liksom de flesta högtider) starkt kopplad till dukade långbord och berusande aromer i köket. Dessutom är det i princip den enda tid på året då jag äter lösgodis.
  • Sång och dans. Jag sjunger mer än någonsin nu! Förr var jag frenetiskt aktiv i många olika körer denna tid, men nu håller jag mig till att tralla hemma. Jag har andra planer för min tid nu. Hade jag varit en fena på att dansa så hade detta givetvis också varit dansens tid!
  • Lek och pyssel. Detta är en tid som lockar till lek och fantasi! Under påsken gör jag skojigt pyssel med barnen, gömmer påskägg och leker hare. Det gör både dem och mig glada! ?

Hur ser er känsla för Påsken ut? Glädjespridande eller bara jobbig?

Jag är van att fira påsken med massor av människor, familj och vänner. Men i år blev det en ovanlig påsk. Vi firade den ensamma, här ute i skogen. Barnen är fortfarande snuviga och vi ville förstås inte riskera att smitta någon. Men vi hade det så mysigt och lugnt (så lugnt som en vardag med 1- och 3-åringar kan bli) att det inte gjorde något.

Det var lite skönt att slippa ägna en hel dag åt att packa för att sedan locka med barnen in i bilen på 3-4 timmars enkel körtid till släktingarna. För att sedan upptäcka att vällingflaskorna är glömda och något av barnen har gjort nummer två i baksätet samt var dålig i magen. Hm… Skräckhistorierna är många. (Både mina och Daniels föräldrar och övriga anhöriga bor långt bort ifrån oss.)

Så nej, det gick ingen nöd på oss ute i vår stuga. Vi njöt av att vara för oss själva, pyssla, kolla film, leka kurragömma i trädgården, spela spel och gotta oss. Bra behöver inte vara så avancerat.

Det blev bara ett dukat bord för mig, Daniel och småttingarna i år. Potatisgratäng, lamm, coleslaw, sallad och min svärfaders hembryggda flädervin. Mmm… Duger utmärkt åt mig! ?

Påskfeber – Jag går loss på en kruka fjäderkvistar

När man har två små som snurrar runt ens ben hela dagarna och samtidigt vill hinna fota så får man ta de tillfällen man får. Jag fick ETT (under påsken). Och det var när jag skulle slänga ihop en kruka björkris. Så jag fick nöja mig med det! (Däremot lade jag lite extra tid på att filma och lägga upp på insta story – en ny färdighet jag försöker lära mig att behärska! 😀 ) De kunde liksom inte bli både och, det hann jag inte.

Milt attackerad av björkris.

Barnen fick hjälpa mig att pynta det. Björkris i alla dess vinklar och vrår. Håll tillgodo!

Jag tycker att det är så stimulerande att leka med färger och känsla, både vid styling till en fotografering och efter i bildbehandlingen. Det är en behaglig och spännande syssla att pröva fram och tillbaka vad som fungerar och inte, vilken underton som ska finnas och alla färgernas olika mer eller mindre märkbara övertoner – hur de ska kombineras med varandra! Jag kan sitta i timmar med att klura över sånt.

Gosiga barnhänder i påskriset.

Barnen hade fyllt riset med gröna ägg också, men det gick inte att ha med på fotot. Det krockade för mycket med min övriga bloggstil kände jag… Men jag lovar – jag hängde tillbaka dem när jag hade knäppt av bilderna! Självklart ska barnen få ha ett helt fyrverkeri av färger i påskpyntet om de så önskar! Detta är för mig en barnens högtid.

Ja, jag är ju lite sent ute nu då, men jag vill ändå önska er alla en FENOMENAL OCH MUNTER efter-påsktid!! Njut av att våren är på väg! Ni är fantastiska! 🙂

  • 5

    • Att leva och växa i ett Vakuum

    Hej vänner! ❤️ Hur går det för er? Hur mår ni och hur tacklar ni den rådande osäkerheten? Här är det som om tiden står stilla, håller andan. Jag bara går och väntar på att allt ska bli vanligt igen, men blir det det? Blir det någonsin det? Jag försöker hålla en distans till det som händer i världen genom att fokusera på kreativiteten och småttingarna. Både barnen och Daniel har visserligen feber och hostar, så det verkar som om det kommer att bli en ensam och modfälld påsk i år. ? Men naturen är ju mitt i sin förlossning – knoppar föds, brister och slår ut i all sin magiska prakt – så det vore väl ändå skam att inte vara tacksam över nuet?

    De senaste veckorna och dagarna har jag deltagit i en hel del minikurser och webinar online (det finns ju ett svindlande utbud på nätet just nu – av uppenbar anledning!), både i utbildningssyfte inom fotografering och företagande men också coachande föreläsningar som handlar om just det jag håller på med att göra – att skapa viktiga förändringar i sitt liv för att kunna må bättre. Jag känner mig helt översållad med nya perspektiv och det är så fasligt intressant alltihop att jag bara sitter med ett leende över hela ansiktet från början till slut. Jag är den första på plats och den sista att lämna på varje föreläsning/webinar. Vissa nätter har jag lite svårt att sova för att jag grubblar så mycket… på meningen med livet… meningen med att vara just den man är. Och att komma fram till vem man är. Det är visst lättare sagt än gjort…

    Att smussla med författardrömmar

    Tanken slog mig häromdagen, så självklar som från klar himmel. Jag ska skriva en bok! Inte nu, NU, men om ett par år. Det är en blygsam barndomsdröm sedan länge… att någon gång skriva en bok. När jag var 15, 16, 17 år så var det min största hobby och det jag spenderade all tid på om kvällarna. Jag skrev och skrev och skrev. Jag skrev noveller och jag skrev låtar, som jag sedan gömde lång inne i själen och hårddisken.

    Just då hade jag inget syfte med det och livserfarenhet var inte direkt någon tillgång. Idag har jag hittat mitt syfte. Idag vet jag vad jag vill skriva om! Jag ska skriva om att våga, om att växa, om att vända motgångar till resurser, uppnå självtillit, förverkliga drömmar och hitta just de element i livet som gör en lycklig. För vad är livet om det inte ger mening och glädje? Vad kämpar vi för då? Vad får oss att gå upp om morgonen och ta oss igenom varje dag? Jag kan inte få nog av att prata om detta. ? DINA DRÖMMAR ÄR VIKTIGA, FÖR ATT DU ÄR VIKTIG! ?

    “DINA DRÖMMAR ÄR VIKTIGA, FÖR ATT DU ÄR VIKTIG!”

    Jag vill så gärna få ut det budskapet, för det var precis vad jag önskade att någon hade sagt till mig för 10 år sedan, när jag satt ensam och olycklig i ett hörn i min lägenhet. Då kämpade jag med ångest och självförakt och visste inte hur jag skulle klara av att ta mig vidare. Jag förstod ingenting om livet, jag upplevde det som nyckfullt och brutalt. Jag var skör och rädd. Idag är jag på en helt annan plats. Jag älskar att leva, jag har utvecklat en enorm törst för livet och är tacksam för varje dag jag får. Jag vill bara uppleva mer, mer… Jag vill lära mig mer, pröva mer och upptäcka mer. Livet är ju så komplext, så spännande och gömmer så många överraskningar…

    Vad händer här inne egentligen?

    För ett år sedan köpte jag denna domän och började mitt arbete med att skapa min dröm-blogg/hemsida, min digitala ateljé som jag tycker om att kalla den. (Det känns så hemtrevligt att säga så. ?) Någonstans i april förra året satte vi dock arbetet med bloggen/hemsidan på paus till förmån för trädgård- och renoveringsprojekt och under hösten slet jag hårt på mitt (f.d.) anställning som jag sedan sade upp mig från för att satsa på DETTA. Så då hade vi inte heller tid att utveckla blogg-/hemsidearbetet. Men nu har vi landat i den nya vardagen och Daniel har börjat komma igång så smått igen, så nu kommer snart bloggen/hemsidan att göra en rejäl utvecklingsresa! (Det är ju nämligen han som hjälper mig med allt det tekniska, eftersom mina kunskaper i html och kodning är ytterst beklagliga och han är en hejare på det.)

    Som ni kan se har han fått in att bloggen kan översättas till engelska nu, men engelskan är visst alldeles hockuspockusfiliokus eftersom översättningen är automatiserad via google translate, så vi får nog finslipa den funktionen lite så småningom… ?

    Jag har en hel lista på sånt som jag vill fixa för att bloggen ska bli trevligare. Högt uppe på listan står t.ex. emojis – jag tycker att det är så knöligt att läsa långa släpiga texter utan ansiktsuttryck och figurer. Figurer livar liksom upp lite – inbillar jag mig! Och så vill jag ändra headern och byta ut bilderna till höger och massor av annat. Ojojoj… nu inser jag hur mycket vi har att göra.. Nu blev jag lite matt… Dags att bege sig ut i skogen för en lång återhämtande springrunda!! Aldrig mår jag så gott som när jag är här ute! ? Önskar er alla en fortsatt fin kväll!

    Förresten… en nyfiken fråga! Någon annan här inne som också vågar erkänna författardrömmar? ✋??‍♂️ Berätta, berätta!!

  • 0

    • Spöad av klockan och en chockad läkarkår

    Ibland går dygnets timmar och omfattningen av dagens To Do-lista inte ihop. Förrgårdagen var en sådan dag. Gårdagen också. Jag hatar sådana dagar. Jag jäktade och sprang, men blev ändå oavbrutet spöad av klockan. Den hetsade mig med sitt förbannade “tick tack, tick tack” och jag ville bara skrika: “Hååååååll käften!” och “Uuuuur vägen!”.

     

    SPÖAD AV KLOCKAN

    I förrgår var vi inne i stan och släpade med oss en hel kärra virke hem. Nu är det dags att sätta upp innertaket i sovrummet och sedan står tapetseringen på tur. Det börjar närma sig ett resultat! Jag måste bestämma vilken tapet vi ska ha (ja, det är liksom mitt jobb det där med att ha sista ordet när det gäller design och inredning). Allt måste stämma. Jag är petig med sånt. Stilen och känslan och funktionen måste vara i total harmoni. 

    Resten av dagen gick jag väl återigen i ett töcken, liksom hela veckan har gjort. Men jag tror att jag städade, tvättade, tog hand om några ärenden, mail och telefonsamtal, som måste hanteras, bokade tid hos tandläkaren, röjde ut barnens kläder som av okänd anledning har krympt och sorterade in nya större, dammsugade av alla möblerna från katthår, klippte vovsingen, bytte sängkläder, städade ur besticklådor, övade lite sång med barnen och tränade magen enligt “mammamage”-appens stränga regler. Ungefär något sånt gjorde jag den dagen, om jag minns rätt.

    Och fortfarande ser det ut som ett bombnedslag här – med alla verktyg som dundrar fram över väggar och golv och lämnar efter sig moln av damm, spån och träflisor. Och skoavtryck från Daniel som klampar ut och in genom ytterdörrarna med måttstocken och virket i högsta hugg. Och så leriga tassavtryck från husdjuren som följer husse hack i häl på det och två barn under 3 år som rullar runt i hela oredan. Kan ni föreställa er? Låter jag gnällig? Överdriver jag lite? Kanske en smula. Men det är en ytterst liten smula. Och JA, jag känner mig lite gnällig idag. Det kan man väl få vara ibland.

     

    OCH HAN CHOCKADE LÄKARKÅREN…

    Igår fick Daniel ta ledigt en stund från jobbet för att följa med mig och småttingarna till Fru Doktorn. Vi tycker inte att Eliah äter tillräckligt mycket och är oroliga för hans viktuppgång. Han är glad och full av liv, så några tecken på en dramatisk sjukdom ser vi inte, men ganska smal är han och pappas vegetariska gryta och mammas ugnsgratänger går absolut inte ner. Möjligtvis kan han tänka sig att pilla i sig några köttbullar och knapra i sig lite morötter och vitkålshuvuden. Möjligtvis kan han även tänka sig att sluka lite köttfärssås, mumsa på banan och turkisk yoghurt och slänga pannan i osten och gnaga kanterna av den. När inte mamma ser. Men allt som har en krämig, såsig konstistens går inte ner och fisk är fullständigt omöjligt.

    Läkaren bekräftade att vikten hade avstannat och att han var ett steg under normallinjen. Men så tittade läkaren och sköterskan på mig och Daniel, kliade sig i skallarna och konstaterade att vi nog inte kan ha varit särskilt stora när vi var små vi heller och att det möjligtvis ligger i DNA:et. Jag minns inte hur jag åt när jag var liten, men tunn som en sticka var jag iaf. Knotorna stack ut åt alla håll. “Benranglet” minns jag att någon av klasskamraterna kallade mig när vi blev osams någon gång i mellanstadiet. Nej, läkaren tyckte inte att vi skulle vara oroliga och menade att han verkade vara “pigg och kry”. Eliah, som hittills hade suttit knäpptyst och iakttagit oss alla med klotrunda ögon, svarade omedelbart med att imitera en brunstig get och hoppa jämfota tvärs igenom rummet. “Och uppenbarligen full av bus”, fortsatte läkaren och skrattade. Men för säkerhets skull tyckte de att vi skulle ta blodprov på honom. Blodprov!!!?? ÄR DET VERKLIGEN NÖDVÄNDIGT??

     

    (Se mina fina skatter här! Far och son för ett halvår sedan. Fotat med mobilen – därav kvalitén.)
     

    Eliah har alltid varit tålig och foglig med det mesta. Första gången han fick vaccin, några månader gammal, blev dåvarande läkare alldeles stum av beundran. Eliah gav knappt ifrån sig ett knyst, trots att två sköterskor högg honom i båda de små tjocka låren med varsina sprutor. Endast ett litet förargat grymtande undslapp honom och sedan blängde han ilsket på läkaren i ungefär 5 hela sekunder. Idag var situationen annorlunda. Idag skulle han stickas i fingret och sedan tömmas på blod i fyra små kapslar. Det låter dramatiskt men var väl egentligen inte något avancerat ingrepp. Men idag var han stor nog att förstå vad som gjordes med honom och stor nog att bli skrämd och göra motstånd om det inte behagade. 

    Jag insåg direkt att detta skulle bli tufft. Eftersom jag anser att sprutor är ett djävulens påhitt blev jag omedelbart stirrig, nervös och gråtfärdig. Ville ta upp honom i min famn och fly fältet. Men jag ville inte påverka Eliah med mina klena nerver så jag bad istället om att få hålla mig utanför rummet tills hemskheterna var överstökade och låta Daniel aka Filbunken hantera Eliah.

    Eliah placerades i knät på sin lugna trygga far (Daniel stressar inte upp sig för mycket här i livet!) och läkaren och sköterskan uppmanade honom att hålla ett stadigt tag i Eliahs arm under hela blodtömningen, så att han inte kan rycka åt sig armen och göra sig illa. Så snart nålen kom fram var Eliah tydlig med att han inte var upplagt för detta spektakel. “Mamma, mamma!” gormade han och försökte slita sig loss. Mammahjärtat sprack i tusen små ynkliga bitar. Och jag kallades in. Nervös från topp till tå. Vinglandes på svagburna ben. “Försök distrahera honom”, löd mitt uppdrag. Jag slängde fram en alldeles vansinnigt rolig barnbok och vevade med den framför hans ögon och berättade sagan om och om igen med min allra mest spännande basröst.

    Och kan ni tänka er!! Att det hela gick så galet mirakulöst bra!! Nu så här efteråt känner jag mig helt salig av lättnad. Ingen dog, ingen fick några trauman och blodet lyckades de pumpa ur honom. Och han blev inte ens rädd. Läkaren stack honom i fingret och Eliah grymtade ilsket till, i vanlig ordning. Sedan var det färdiggrymtat. Inget skrik, ingen gråt. Sedan satt han förnöjsamt och tittade, med blandad skeptism och nyfikenhet, på vad läkaren gjorde och lyssnade till sin moders oupphörliga, tjatiga och tappra sagoberättande. Mellan varven ilsknade han till lite och lät läkarkåren förstå att han inte uppskattade att sitta fasthållen. Men ilskan gick fort över. Hela proceduren varade i ungefär 15 min och läkaren och sköterskan var båda chockade av förundran. “Nä, jag har nog aldrig sett på mage till tålig unge!” Utbrast den ena. “Ett sånt här lugnt barn har jag aldrig stuckit förut.” Utbrast den andra. Och när de fyra kapslarna var fyllda tyckte läkaren att de lika gärna kunde fylla två till, “när det ändå går så bra”, ifall de andra fyra inte skulle hålla måttet. Och som belöning för sin tappra uthållighet fick Eliah välja en leksak ut sköterskans låda. Efter nogsamt övervägande föll lotten på en liten gummiboll.

    Tänk om livet alltid kunde vara så här okomplicerat…?

     

    Zilia Ving

    (Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)  
  • 2
    • Kategori:
    Familjeliv

    Slut på innehåll

    Det finns inga fler sidor att hämta

    Nyare inlägg